Ett sista farväl

STOCKHOLM: I morgon torsdag blir en tung dag – då tar vänner och många andra ett sista farväl av Per Unckel i Storkyrkan i Stockholm.

Med sin bostad på Slottsbacken var ju det hans församlingskyrka.

Det är svårt att förstå att Per inte längre finns.

Han fanns alltid och överallt. Med sin energi, nyfikenhet och ständiga glädje över de ständigt nya uppgifterna.

Han var pojken och A-studenten från Finspång som kom att tillbringa sitt liv i politikens och samhällsengagemangets tjänst.

Om det var från första dagen vet jag inte, men det var till den allra sista som kom långt tidigare än vad vi alla så innerligt hade hoppats.

Uppgifterna och uppdragen kom att växla över decennierna. Att räkna upp dem alla är knappt möjligt.

Inte minst därför att Per alltid ställde upp.

Inget uppdrag var för litet, inget möte för obetydligt, ingen fråga för periferi för att inte Per med frustande energi skulle kasta sig över den.

Ungdomsförbundsordförande, kampanjledare och partisekreterare med engagemang och glöd som få. Statsråd med sakkunskap och engagemang inte minst när det gällde utbildning och forskning. Nordisk generalsekreterare med starka insatser för Östersjön och dess länder. Riksdagsledamot, utskottsordförande och utredare med författningsfrågor och mycket annat. Landshövding i Stockholm och anlitad av nästan allt och alla.

Hans sista stora insats blev som samordnare av firandet av de två decennier som gått sedan de baltiska staternas självständighet.

Och i den knöts mycket samman.

Att ha vågat stå upp för idéer också när vinden blåste åt andra håll. Att ha engagerat andra i den ena insatsen efter den andra. Att ha kämpat för friheten i vår tid och i vår del av världen.

Mer än något annat var det engagemanget för friheten som bar upp Pers politiska gärning.

Många har sina egna minnen av Per från någon av myriaden av hans olika insatser. Men säkert handlar de alla om hans obotliga optimism, hans förmåga att inspirera och den energi som tycktes nästan gränslös.

Var det någon som tyckte var det var något problem lade han huvudet vagt på sned, sade att “nu skall vi inte vara så’na”, skrattade lätt och lade omedelbart in en ny växel.

Det var Per Unckel.

Men för många av oss var han först och främst den genuine vännen Per med Titti ständigt vid sin sidan av sönerna Nils och Karl-Gustaf ständigt i sina tankar.

Många är de skratt som ekat i skrymslen, salonger eller sammanträdesrum från våra möten och middagar under alla dessa år. Han var vännen som alltid fanns.

Per gick med glädje genom livet.

Och gav inte minst genom det så oerhört mycket till oss som hade förmånen att vara just hans vänner.

I morgon tar vi ett sista farväl.