Ännu en arbetsdag hemma

STOCKHOLM: En ny arbetsdag i Stockholm, inte minst med förberedelser för de olika frågor som måste vara klara inför det att riksdagen öppnar ceremoniellt i morgon.

Vi har ju ett antal viktiga frågor som måste avgöras i riksdagen.

Och viktigast av dessa är mandaten för de olika fredsoperationer som vi vill att Sverige skall delta i.

Ett nytt mandat för vårt deltagande i Afghanistan måste beslutas i början av december och förberedas dessförrinnan.

Men direkt efter riksdagsöppnandet flyger jag till Simferopol på Krim i Ukraina och åker därifrån till Jalta för överläggningar under fredagen och delar av lördagen fokuserade på Ukrainas framtid.

Och efter kort besök i Afrika bär det sedan direkt till New York och en vecka med FN:s generalförsamlingen och myriaden av olika möten och överläggningar i anslutning till denna.

Tid också för telefon

STOCKHOLM: Överläggningar med premiärminister Filat i dag, men annars en nyttig arbetsdag.

Jag hade tid att med Gustaf Lind och hans medarbetare gå igenom de fortsatta planerna för det svenska ordförandeskapet i Arktiska Rådet.

Han har i somras varit uppe och åkt rysk atomisbrytare norr om Sibirien med funnit vatten som varit helt isfria i huvuddelen av detta område. Men nu ligger ett digert, viktigt och spännande arbete framför oss i dessa frågor.

Annars har dagen gett möjlighet till telefonsamtal med Bryssel och Berlin som huvudsakliga destinationer för avstämning i en rad olika frågor inför de kommande veckorna.

Inte minst har det varit de olika utmaningarna i det Östliga Partnerskapet och på Balkan som varit föremål för olika samtal. I bägge dessa områden har ju det vi säger en viss tyngd.

I Kairo har överläggningarna i Arabförbundet fortsatt, och kring denna fråga utvecklas ju en betydande diplomati just nu.

Att vi under de senaste åren lyckats att ena EU när det gäller riktlinjerna för en fred i Mellersta Östern har ju gett EU en röst och en möjlighet i dessa frågor som vi tidigare knappt hade.

Huvudsakligen via media har jag kunnat följa de olika attackerna i Kabul under dagen.

Även om det inte skall överdrivas är det självfallet oroväckande att attackstyrkor kunnat ta sig så långt in i de mest välbevakade delarna av den afghanska huvudstaden.

Tydligt svenskt stöd

STOCKHOLM: Efter trevlig, informell och öppen middag med premiärminister Vladimir Filat och hans delegation blir det i dag mer officiella överläggningar.

Och de kommer att fokusera på reformprocessen i Moldavien och landets europeiska perspektiv.

Vårt stöd behöver de inte tvivla på.

Vi hoppas att det snart skall bli klartecken för förhandlingar om ett s k djupt frihandelsavtal mellan Moldavien och EU.

På sikt har landet intressanta ekonomisk möjligheter. Ett möte med olika företag i dag på förmiddagen har visat ett betydligt större intresse än väntat.

I kväll reser premiärminister Filat och hans delegation vidare till Oslo, men redan på fredag ses vi igen i Jalta på Krim i Ukraina.

Utvecklingen där har inneburit att rättegången mot Yulia Timoshenko nu tagit en paus till slutet av månaden.

Vad detta konkret innebär vet vi inte. Möjligen tyder det på en nervositet över de möjliga politiska konsekvenserna för landet av detta eländiga skådespel.

Överraskande i Norge

STOCKHOLM: Val är alltid val med den spänning som skall ligga i detta.

Och lokalvalet i Norge blev nog lite intressantare än vad de flesta räknat med.

Som väntat gick Arbeiderpartiet framåt – statsministern och partiordföranden Jens Stoltenberg har ju haft en lika tung som imponerande sommar – men den framgången blev relativt begränsad i förhållande till det mycket starka resultat som Höyre lyckades att åstadkomma.

Höyre ser nu ut att bli största parti i tre av Norges fyra största städer, och att man dessutom erövrar makten i nordliga Tromsö finns nog anledning att notera speciellt.

Valresultatet i Oslo är mycket starkt.

Och framgången är så gott som genomgående större än nedgången för Framskrittspartiet.

Ett lokalval är ett lokalval, och stortingsval är det inte i Norge förrän 2013.

Moldavien inleder veckan

STOCKHOLM: I dag kommer Moldaviens premiärminister Vladimir Filat med stor delegation – bl a utrikesminister Iurie Leanca – till Stockholm för överläggningar i dagarna två.

Sverige tillhör de länder som tydligt gett Moldavien – Europas fattigaste land – stöd i dess ansträngningar att reformera och integrera med Europeiska Unionen.

Men det är ett splittrat land.

Enklaven Transnistrien har blivit något av ett sovjetiskt museum som hålls under armarna av ryska bidrag och allmän smuggling, och diplomatiska ansträngningar att få en lösning på det problemet har hitintills gått trögt.

Från EU:s sida har vi varit tydliga i budskapen till Moskva i denna fråga: vi ser den som en test på om den ryska ledningen menar allvar med tal om samarbete för en ny europeisk säkerhetsordning.

Men Moldaviens problem är också oreformerade strukturer efter det att landet styrdes av ett kommunistparti också åren efter självständigheten. Mycket som borde ha gjorts skedde inte, och resultatet blev fortsatt nedgång och fördjupade motsättningar.

Nu sitter en reform- och Europa-orienterad koalition vid makten.

Under det svenska ordförandeskapet i EU gav vi signalen om att starta förhandlingar om ett associationsavtal, och vår förhoppning är att vi under den närmaste tiden kan ge signalen också om ett avtal om fördjupad frihandel.

De frågorna tillhör de som står på dagordningen under premiärminister Filats besök i Stockholm.

Under denna vecka kommer utvecklingen i Moldaviens grannland Ukraina också att vara i centrum.

Dom i skådeprocessen mot f d premiärministern Yulia Timoshenko förväntas falla, och reaktionen från EU och västvärlden kommer att bli bestämd.

Mot slutet av veckan kommer bl a EU:s utvidgningskommissionär Stefan Fuhle och jag själv att vara i landet för samtal med den ukrainska ledningen om vart deras kurs egentligen kommer att bära.

Annars kommer mycket av EU:s diplomati denna vecka att vara fokuserat på hur den palestinska frågan skall hanteras.

Catherine Ashton kommer att delta i Arabförbundets utrikesministermöte i Kairo i dag och i morgon, och har inställt sin medverkan i toppmötet mellan EU och Sydafrika för att kunna vara kvar i regionen ytterligare.

Till Sydafrika reser dock såväl EU:s ordförande Herman Van Rompuy som kommissionsordföranden Barroso.

Själv kommer jag självfallet att noga följa slutspurten inför valet i Danmark på torsdag.

Opinionsmätningarna tyder på en allt osäkrare utgång.

Fortfarande tyder de på regeringsskifte, men det är värt att notera att socialdemokraterna ser ut att ha förlorat under valrörelsen, och frågan verkar nu närmast för deras del vara om de klarar att upprepa sitt historiskt unika valresultat från 2007.

Så allt tyder att det blir spännande på torsdag kväll.

Då har vår svenska riksdag återsamlats under högtidliga former, regeringsförklaringen presenterats av Fredrik Reinfeldt och jag är på väg till Jalta i Ukraina.

Mitt 11:e september

GENEVE: Underbar morgon i Geneve och här kommer diskussionerna självfallet att domineras av reflektioner kring 11:e september och alla dess konsekvenser.

Jag tillhör dem som talar om saken vid avslutningen.

Vi minns nog alla vårt eget 11:e september.

Jag stod med en vän på Potsdamer Platz i Berlin och försökte beskriva hur den brutala mur som lite mer än ett decennium hade delat en värld just här skurit rakt igenom vad som en gång var Berlins hjärta.

Så kom telefonsamtalet från en vän på FN i New York. Han kunde se vad som hände. Så kom telefonsamtalen från Stockholm som talade om nyheter om någonting vid Pentagon.

Jag fällde kommentaren att nu hade världen förändrats igen.

Via Hamburg – tror jag det var – flög jag raskt hem till Stockholm och direkt till TV-studion.

För mig var det ingen tvekan om att det var Osama Bin Laden och hans nätverk som låg bakom. Åtskilliga höjde på ögonbrynen över att jag vågade vara så tydlig om det.

Men jag hade några gånger varit på terroristforskningscentret på St Andews-universitetet i Skottland och där också gått igenom Bin Laden och hans nätverk med vad som då var världens ledande forskare i ämnet.

Och ingen annan kunde ha förmågan till en operation som denna.

Det var timmar och dygn av kaos och osäkerhet. Av sorg och sympasti.

Men sedan den rasande amerikanska reaktionen.

För första gången sedan engelsmännen brände Vita Huset hade deras huvudstad blivit attackerad. För första gången sedan japanerna anföll Pearl Harbour hade USA anfallits.

Resten är – som de brukar säga – historia.

Men den kommer vi att ägna oss mycket åt denna dag.

Mycket gemensamt med Brasilien

GENEVE: En dag av intensiva diskussioner på den stora konferensen här.

På förmiddagen var det utvecklingen i den arabiska världen och Iran som stod i fokus, med inträngande diskussioner både om den interna dynamiken i de olika länderna och om farorna med massförstörelsevapen i regionen.

Amr Moussa skulle egentligen ha varit här hela dagen, men utvecklingen i Kairo under kvällen och natten gjorde att han – klokt nog – beslöt att återvända till Kairo så snabbt som möjligt.

Vad Egypten nu behöver är en tydlig och trovärdig tidtabell och plan för den fulla demokratiska övergången. Den nuvarande mitt-i-mellan situationen kommer gradvis att bli allt mer och mer besvärlig, och jag tycker att det gågna dygnets händelser visade detta.

Att der är en skyldighet att skydda ambassader är så självklart att det knappt behöver påpekas, och att detta gäller också den israeliska ambassaden är lika självklart. Attacken mot den måste fördömas.

Och det är ett starkt också egyptiskt nationellt intresse att värna fredsavtalet med Israel.

På en av eftermiddagens session diskuterade vi utvecklinen i Egypten mer i detalj.

Oroande är att den ekonomiska politiken lyser med sin frånvaro, och att den politiska och sociala osäkerheten riskerar att leda till att den ekonomiska situationen försvagas allt mer.

Risken finns att landets reserver förr eller senare tar slut.

Också detta talar för en tidig och tydlig tidtabell för att etablera ett styre som är demokratiskt förankrat, och som kan ge politiken mer av kraft och framtidsperspektiv.

Vid lunchtid smet min brasilianske kollega Antonio Patriota och jag iväg för en längre lunch nere vid Geneve-sjön.

Senast vi sågs drack vi öl i en bar i Davos.

Brasilien och Sverige har mycket gemensamt. Utrikespolitiskt har vi en givande och intressant dialog, och industriellt och ekonomiskt har vi ett starkt samarbete som vi bägge har ett intresse av att på olika sätt fördjupa.

Fredrik Reinfeldt var ju före sommaren på ett besök i landet som man på brasiljansk sida anser var mycket lyckat. Och det tyckte vi också.

Så det var åtskilligt vi hade att diskutera. Brasilien sitter ju just nu i FN:s säkerhetsråd och även där fanns viktiga samtalsämnen.

Efter en eftermiddagssession om den komplicerade relationen mellan Indien och Pakistan har kvällen så ägnats åt en diskussion om Afghanistan fram till och bortom 2014.

Vackert i Geneve

GENEVE: På seneftermiddagen landade jag i ett Geneve som bjöd på sin allra bästa sida.

Strålande sol, den imponerande fontänen och de hänförande vackra Alperna i fonden.

Men omedelbart blev det allvar i de olika diskussionerna här under middagen.

Den egyptiske presidentkandidaten Amr Moussa talade om sin vision för Egypten och Mellersta Östern. Och frågorna från middagsauditoriet var inte få.

Och vi fortsatte vid måltiden där jag satt mellan Amr Moussa och min brasilianske kollega Antonio Patriota.

Temat för helgens överläggningar är hur världen förändrats efter 11 september.

Men europeiska kollegor och vänner talade mest om vad som håller på att hända i och med Europa. Den finansiella osäkerheten tilltar. De politiska vägarna blir allt svårare. Frågetecknen blir allt större.

Och tillresande från andra delar av världen är av lätt insedda skäl lite undrande inför allt detta.

Om några år kommer allt att ha retts upp, försäkrar jag.

Jo, så är det. Frågan är bara hur.

Men jag är övertygad om att vi då kommer att på ett eller annat sätt ha ett starkare europeiskt samarbete. Något annat alternativ finns helt enkelt inte.

Vägen dit kommer med all sannolikhet att bli slingrig. Så brukar det vara. Men logiken för oss ytterst ändå framåt. Och logiken talar i dag än starkare för ett än starkare samarbete.

Men i morgon återvänder vi väl till huvudämnet – hur har världen förändrats efter 11:e september för ett decennium sedan.

Tillbaka till Geneve

STOCKHOLM: Lite senare denna dag kryssar jag genom det europeiska luftrummet ner till Geneve.

Och där kommer jag att vara på det internationella strategiska institutet IISS:s stora årskonferens under helgen.

På söndag – ett decennium efter terrorattacken mot New York och Washington – kommer jag att hålla ett anförande på just det temat.

Det blir ett återseende med ett Geneve jag inte varit i på några år.

Här hade jag ju kontor och bostad under mina år på FN med Balkan-frågorna, så minnena från korridorerna i gamla Nationernas Förbunds imponerande kontorspalats är många.

Ett tag hade jag som mitt kontor det rum som inretts av Indien när NF en gång startade – med vackra dagar en vidunderlig utsikt bort mot Alperna och Mont Blanc i fjärran.

Brasiliens utrikesminister Antonio Patriota har också en bakgrund i staden i den tidigare delen av hans karriär, och vi kommer att äta och lunch och ha samtal på en av hans favoritrestauranger där.

Det skall bli spännande att se vilken det är.

Diskussionsämnen på konferensen – som samlar prominenta aktörer, tänkare och tyckare från hela världen – kommer sannerligen inte att saknas.

Men tioårsminnet kommer med all sannolikhet att bli det dominerande temat – men sannolikt med mycket olika perspektiv på vad utvecklingen sedan dess har inneburit.

Jag hoppas dock att diskussionerna skall inriktas mera på de utmaningar som ligger framför oss i olika avseenden. Och jag får väl försöka ge mina egna bidrag i det avseendet.

Bra torsdag

STOCKHOLM: Det blev ett bra och konstruktivt möte med den serbiske utrikesministern Jeremic i dag.

Att vi stöder Serbiens EU-strävanden är ingen stor nyhet.

Och vi hoppas att kommissionens redovisning, som kommer den 12 oktober, skall göra det möjligt för landet att ta nya steg på den vägen när vi samlas till EU-beslut om utvidgningspolitiken i december.

Men självfallet diskuterade vi också Kosovo.

Här har vi olika uppfattningar. Vi har ett tydligt svenskt stöd till Kosovos självständighet och territoriella integritet.

Och det vet man väl i Belgrad.

Men vi var samtidigt kritiska mot de unilaterala åtgärder som Pristina plötsligt vidtog mitt i sommaren. Så gör man helt enkelt inte när en EU-ledd förhandlingsprocess dragit igång.

Nu har dialogen mellan Belgrad och Pristina i olika praktiska frågor dock lett till överenskommelser i två olika omgångar. Och jag underströk betydelsen av att de faktiskt genomförs fullt ut.

Och det finns viktiga praktiska frågor som det återstår att lösa. Vi var ense om att det borde vara fullt möjligt.

Men vårt samtal rörde också andra frågor. Belgrad var nyligen värd för ett stort möte med representanter för mer än hundra länder i den s k alliansfria rörelsen.

Där diskuterades också Palestina-frågan intensivt. Och den kommer ju upp i FN igen i höst.

Liten mediafnurra blev det när det ett tag verkade som om vår uppgradering av den palestinska representationen i Stockholm inte hade förberetts med alla.

Men så var det inte.

Alla regeringspartiers företrädare var informerade redan före sommaren. Och till och med oppositionen var informerad.

Att det var ett naturligt steg råder det knappast några delade meningar om.

Besök från Serbien

STOCKHOLM: Torsdag igen, och regeringssammanträde och s k allmän beredning inleder på sedvanligt sätt dagen.

Landet måste ju regeras.

Om veckan började mardrömslik på de europeiska marknaderna har väl nu en viss stabilisering skett. Det förefaller som om man i både Athen och Rom är beredd att justera den katastrofkurs man uppenbarligen var på i början av veckan, och beskedet från den tyska författningsdomstolen i Karlsruhe var också lugnande.

Men grundläggande problem återstår självfallet fortfarande att lösa, och det kommer att ta sin tid.

I dag får jag besök av Serbiens utrikesminister Vuk Jeremic.

Under de senaste månaderna har jag ju i olika sammanhang träffat företrädare för samtliga andra länder i regionen, och därför skall det bli intressant att ta del av hur man nu i Belgrad bedömer läget.

Serbiens EU-process är viktig inte bara för landet självt, utan också för regionen i dess helhet.

Och president Boris Tadic har varit och är en betydelsefull konstruktiv kraft också i situationer som annars lätt kan utvecklas till mer akuta kriser i regionen.

Samarbetet i regionen har ju – med vissa undantag – utvecklats mycket positivt under de senaste åren.

Inte minst gäller detta mellan Kroatien och Serbien. Betydelsen av det skall inte underskattas.

Säkert kommer vi också att dsiskutera frågan om Kosovo, där vi ju har olika uppfattningar, men där det är viktigt att ett mer praktiskt samarbete mellan Pristina och Belgrad gradvis kan väz fram.

Det skulle bägge tjäna på.

I eftermiddag tar jag också emot Palestinas nya ambassadör i Stockholm.

I likhet med de flesta andra EU-länder använder vi nu beteckningen ambassadör på också den palestinska representanten här i Stockholm bl a som ett erkännande av de framsteg man gjort med sitt statsbyggande under svåra omständigheter.

Afghanistan efter 2014

STOCKHOLM: Vädret gick från skön sensommar till kulig tidig höst över natten. Men det var bra att våra afrikanska gäster i Örenäs fick uppleva mer av det förra än av det senare.

På Ekot hör jag att oppositionens företrädare ser det som mindre sannolikt att vi kommer att förlänga den svenska flygspaningsinsatsen över Libyen.

Så är det. Jag har självfallet löpande hållit dem informerade om de bedömningar som vi gör.

Skulle något extraordinärt inträffa får vi självfallet ta ställning till det, men för dagen ser jag inte detta som det sannolikaste.

I dag har jag besök från London av Mark Sedwill.

Han var tidigare Nato:s civile chef i Afghanistan och sysslar nu med motsvarande frågeställningar i London.

I början av december samlas en stor internationell konferens i Bonn för att diskutera vårt långsiktiga partnerskap med Afghanistan – framför allt tiden efter 2014.

Och alldeles självklart har vi nu anledning att diskutera hur detta i olika avseenden skall se ut.

2014 är ju inte bara året då överförandet av säkerhetsansvaret till afghanerna själva skall vara avslutat, utabn också året då Afghanistan skall välja en ny president.

I Berlin är det min gamle medarbetare från Sarajevo Michael Steiner som håller i trådarna för såväl detta som annat, och vi talades vid i går om en del av de frågeställningar vi nu måste ta itu med.

Här hemma skall ju riksdagen ungefär samtidigt ta ställning till våra militära insatser i Afghanistan under 2012, och det är då inte onaturligt att vi har en i alla fall ungefärlig uppfattning om hur vi skulle vilja att insatsen utvecklades under tiden fram till i alla fall slutet av 2014.

Men den diskussionen måste föras i det större sammanhanget av utvecklingen såväl i Afghanistan självt som i den vidare regionen.

Och en del av dessa frågeställningar kommer nu att fylla denna min höstliga dag.

Vi lärde oss alla

STOCKHOLM: När vi tillsammans summerade dygnet av dialog med de afrikanska länderna på Örenäs var vi inte bara överens om att fortsätta denna informella dialog utan också att intensifiera den.

Och preliminärt kom vi överens om att ses i Benin i Västafrika nästa gång, och se om vi då inte kunde få med oss också företrädare för näringslivet för att se om vi inte på det sättet kan göra dialogen om ekonomiska utvecklingsfrågor mer handfast.

Dagen kom annars att ägnas en dialog om de utmaningar vi stått och står inför främst i Somalia och i Libyen.

Två förvisso olika situationer, men där vi ställts inför svåra utmaningar och svåra avgöranden.

I denna krets fanns i grunden stort stöd för vad vi gjort i Libyen – såväl Sydafrika som Nigeria, som var med i Örenäs, röstade ju i FN:s säkerhetsråd för – men samtidigt en viss besvikelse över det man uppfattade som ett åsidosättande av de insatser som den Afrikanska Unionen kunde ha gjort.

Nu är vi emellertid där vi är, och vi var överens om att det nu är viktigt att stödja den snabba omvandlingen av övergångsrådet till en fungerande övergångsregering med inriktning också, när så är möjligt, på demokratiska val.

Samtidigt var det uppenbart att det fanns farhågor för att vapen som kommit på drift kan komma att utnyttjas för att destabilisera den vidare regionen kring Sahara.

Länder som Mali – som också var med i Örenäs – och Nigeria ligger faktiskt inte långt bort från det Libyen som ju sträcker sig långt ner i Afrika.

Om det fanns denna besvikelse vad gäller Libyen så fanns den också vad gällde Somalia.

Icke utan rätt ställdes frågan varför vi kan satsa mycket stora summor på avancerade flottoperationer i Indiska Oceanen men inte förmår att ge det begränsade ekonomiska stöd som skulle kunna göra det möjligt för AU:s fredsstyrka i Mogadishu att börja att tränga tillbaka Al Shabab-terroristerna än tydligare.

Och utan en fungerande statsbildning på land kommer det uthålligt knappast heller att gå att lösa piratproblemet.

Under dagen blev det också sol över Skåne, Öresund och Själland, och också detta bidrog nog till den goda atmosfären i våra annars stundtals rätt laddade diskussioner.

Men jag tror att vi alla faktiskt lämnade Örenäs med uppfattningen att vi lärt oss ett och annat om de utmaningar som våra olika länder gemensamt står inför.

Och banden mellan Norden och Afrika har blivit än starkare.

Bred dialog mellan Norden och Afrika

ÖRENÄS: Med utsikt över Sundet och Danmark blev det kanske inte så mycket här under början av dagen, eftersom regndiset hade lagt sig över nejden.

Men så småningom klarnade sikten, och valkampens Danmark började att skönjas.

Ekonomiska frågor stod i fokus för första dagens diskussioner här med utrikesministrarna från sex afrikanska länder och höga företrädare för ytterligare tre.

En gång i världen var relationen mellan Norden och Afrika mest en fråga om bistånd.

Så är det inte längre.

Vårt bistånd är fortfarande både viktigt och uppskattat. Inte tu tal om den saken.

Men nu är relationen mycket bredare. Politisk dialog också om globala utmaningar. Handel, investeringar och turism. Finansiella flöden och investeringar. Ömsesidigt utbyte av erfarenheter. Nya teknologier.

Och över detta breda spektrum rörde sig vår diskussion under dagen.

Spännande presentationer av Mozambique, Ghana, Sydafrika, Botswana, Mali, Nigeria, Senegal och Benin av de olika utmaningar de nu står inför.

Försök från min sida att räta ut de frågetecken som nu finns om vart de europeiska ekonomierna och det europeiska samarbetet är på väg under de kommande åren.

Dagens utveckling på marknaderna – inte alldeles oväntat i ljuset av helgens nyheter från Grekland och Italien – gjorde de frågeställningarna mer aktuella.

Så blev det middag för att visa att Sverige är ett matland med kvalitet.

Och i morgon förmiddag fortsätter vi med kanske lite mer fokuserade politiska frågeställningar.

Men att denna dialog mellan nordiska och afrikanska länder har ett betydande värde också inför kommande år – den har nu pågått i tio år – rådde det allmän enighet om.

Fokus på Afrikas alla möjligheter

STOCKHOLM: Kring lunchtid i dag måndag samlas på Örenäs strax utanför Landskrona utrikesministrar från Norden och Afrika för två dagar av informella samtal.

Hit kommer utrikesministrarna från Benin, Botswana, Ghana, Lesotho, Mozambique och Nigeria och viceministrar eller motsvarande från Mali, Senegal och Sydafrika.

Dessa årliga informella möten har jag alltid satt stort värde på.

I Helsingör för två år sedan handlade mycket om olika perspektiv på den s k Durban-konferensen. I Dakar i Senegal förra året var det Västafrikas olika utmaningar som stod i fokus för diskussionerna.

Nu står både ekonomisk utveckling och nätfrihet på programmet, men alldeles säkert kommer vi att diskutera om mycket annat också.

Såväl Gunilla Carsson som Ewa Björling är med, och Gunilla kommer alldeles säkert att förmedla sina intryck från sitt besök i Mogadishu i krigshärjade Somalia och svältkatastrofen där.

Och det ter sig naturligt att också de delvis skilda perspektiv som funnits på utvecklingen i Libyen kommer upp till diskussion.

Som utrikesminister har jag ibland anledning att beklaga att jag inte tillräckligt hinner med kontakterna med Afrika, men Gunilla Carlsson fungerar ju de facto som utrikesminister för denna del av världen, och har etablerat en stark ställning som sådan.

Inte minst av detta skäl sätter jag stort värde på dessa möten.

De afrikanska ekonomierna har växt med i snitt ca 5% om året under det senaste decenniet, och det talas allt oftare kontinenten som mogen för en snabbare och mer imponerande ekonomisk utveckling.

Sex av de tio starkaste tillväxtekonomierna i världen under det senaste decenniet låg faktiskt i Afrika.

Och även om det finns bakslag kan vi notera ett 20-tal demokratiska val i olika delar av Afrika bara detta år.

Oftast är det Afrikas kriser som kommer upp på vår politiska dagordning i Bryssel eller annorstädes.

Men i Örenäs hoppas jag att vi alla skall fokusera mer på Afrikas möjligheter. De ter sig i dag betydligt mer lovande än för ett decennium sedan, och nu gäller det att gemensamt bygga på den framgången.

Våra nordiska länder har traditionellt ett gott anseende i Afrika.

Ofta handlar det om insatser vi gjort förr. Det kan handla om stödet till självständighetssträvanden eller decennier av omfattande biståndssatsningar i vissa av dessa länder.

Men nu är vi på väg in i ett nytt skede där nya faktorer kommer att bli av större betydelse.

Och då betyder möten och diskussioner som de vi kommer att ha i Örenäs under de kommande två dagarna mycket.

Det blir spännande – och viktiga! – dagar.

Hemma från Sopot

STOCKHOLM: Det var förvisso frestande att stanna kvar i Sopot och Gdansk efter det att vårt informella utrikesministermnöte avslutats vid lunchtid i dag, men i stället blev det att via Warsawa återvända hit till Stockholm.

Möten som dessa är informella, och några beslut är det därför aldrig fråga om. I stället har vi möjlighet att mer informellt utbyta bedömningar och informationer på ett sätt som förvisso kan ha betydelse för senare ställningstaganden.

I mediakommentarer efteråt ser jag att man uppmärksammat vad åtskilliga av oss hade att säga om situationen i Ukraina – jag har ju varit tydlig på den punkten vid åtskilliga tillfällen – och det var förvisso ett av de ämnen som diskuterades.

Den ukrainska ledningen har slagit in på en farlig kurs – och det gäller inte enbart skådeprocessen mot Yulia Timoshenko och de andra motsvarande s k rättegångar som vi ser.

Mest var man dock nyfiken på våra diskussioner om vad som möjligen skulle kunna komma att inträffa i FN senare i september vasd gäller Palestina-frågan.

Våra diskussioner utgick från vår självklara strävan att få en gemensam EU-linje i förhållande till vad som kan komma att läggas fram från arabiskt håll, men eftersom vi inte vet i detalj vad som kommer att läggas fram ligger det i sakens natur att våra diskussioner inte kunde bli konklusiva.

Det fanns dock en bred enighet om vikten av att vi fortsätter att gå framåt tillsammans i denna viktiga fråga. Och det är alldeles självklart den linje som jag företräder – vi har ju spelat en viktig roll för att ta fram den linje i dessa frågor som nu är EU:s.

På förmiddagen i dag hann vi också med en informell diskussion också med Turkiets utrikesminister Davutoglu med fokus inte minst på den allt mer alarmerande situationen i Syrien.

Jag tillhörde dem som var mycket oroade för utvecklingen.

Vi önskar en fredlig demokratisk övergång, menb det vore oansvarigt att blunda för risken av än mer våldaamma scenarior som också kan leda till sekteristiska och regionala konflikter.

Här hemma ser jag att olika s k erkännandefrågor fortsätter att skapa viss förvirring.

Två saker är viktiga i det sammanhanget.

Vi erkänner länder – men inte regeringar. Och vi erkänner realiteter – inte ambitioner.

Andra länder – inte minst men inte enbart stormakter – utnyttjar ibland dessa frågor på ett lite annat sätt, men det har vi aldrig ansett vara speciellt klokt.

Självfallet uppkommer det då och då situationer som inte ens utifrån dessa principer är alldeles klara.

Men även i dessa situationer är det oftast klokt – inte minst p g a prejudikatseffekten – att försöka att hålla sig så nära de etablerade principerna som möjligt.

I morgon söndag blir det lite helg, och på måndag morgon bär det så av till Landskrona och det informella nordisk-afrikanska utrikesministermötet på Örenäs.

Och det ser jag verkligen fram emot.

Vid glittrande havet

SOPOT: Vid Östersjöns strand fortsätter vi i dag våra informella överläggningar om de olika utmaningar vi står inför.

Solen lyser över den vackra stranden och det glittrande havet.

Och vi hade i går också möjlighet att njuta av skönheten i Gdansks återuppbyggda gamla stad som polsk-svenske kungen Sigismund vakar över högst upp på stadens högsta torn.

I går hade vi kort Norges utrikesminister Jonas Gahr Störe här för diskussionen om Mellersta Östern, och nu kommer utrikesministrarna från de olika kandidatländerna hit för diskussioner fokuserade på utvecklingen i det södra grannskapet.

Kring lunchtid bryter vi så upp, och för min del handlar det då om man att krångla sig tillbaka till Stockholm.

Viktigt steg här i Paris

PARIS: Kvällens konferens här – med deltagande av de länder som på ett eller annat sätt varit viktiga i operationerna mot Kaddafi-regimen – blev en bred och viktig genomgång och manifestation inför det nya skede i Libyens historia som nu randas.

Sveriges bidrag har varit viktiga.

Våra flygplan har nu utfört mer än 500 uppdrag in över Libyen främst för att utföra den spaning som var den nödvändiga förutsättningen för de övriga insatserna. Utan denna insats hade många av de övriga insatserna helt enkelt inte varit möjliga.

Men vi har dessutom varit den största bidragsgivaren bland EU-länderna till de omfattande humanitära insatserna i Libyen och för de många människor som under dessa dramatiska månader tvingades att fly från landet.

Det var den 17 februari som upproret mot Kaddafi bröt ut i främst Benghazi.

Då trodde många – jag själv bland dem – att det inte skulle dröja länge innan han störtades.

Men han kunde i stället få till motoffensiv. Och den 29 mars blev det nödvändigt att inleda de flygoperationer mot hans styrkor som FN:s säkerhetsråd i ett unikt beslut hade gett mandat till för att skydda civila.

Och relativt snabbt beslöt också vi att delta i dessa operationer.

Att Sverige tog detta steg var inte onaturligt. Resolutionen i FN:s säkerhetsråd skapade en klar grund. Men vårt nära samarbete med Nato i olika sammanhang var också en viktig förutsättning.

På mötet här i Paris diskuterades nu fortsättningen.

Och ett ministermöte i denna krets kommer vi att hålla lite senare i september i New York. Då har med all sannolikhet säkerhetsrådet fattat de viktiga beslut som avskaffat sanktionerna och berett vägen för ett brett internationellt stöd.

Övergångsrådet kommer nu att omvandlas till en breddad interimsregering med uppgift att både genomföra återuppbyggnad och att bereda vägen för ett demokratiskt Libyen.

När vi träffas i New York utgår jag från att den redan kommit igång med sitt arbete.

Det blev ett bra möte i Paris med också möjlighet till samtal i åtskilliga andra frågor som står på dagordningen.

I morgon bitti flyger Fredrik Reinfeldt tillbaka till Sverige medan jag tillsammans med den brittiske utrikesministern William Hague flyger till Sopot och Gdansk i Polen för vårt informella utrikesministermöte där.

Dit kommer också – om än från Stockholm – Anna Maria eftersom detta är ett av de få möten vi har där våra respektive har möjlighet att vara med.

I morgon kväll har vi alla gemensam middag i Gdansk gamla stad – men innan dess skall vi ha hunnit med att uträtta mycket.