Efter tjugo år...

VID MEDELHAVET: Nyss bekräftade Serbiens president Boris Tadic att Goran Hadzic arresterats och efter sedvanliga procedurer kommer att överföras till FN:s krigsförbrytartrtibunal i Haag.

Han var den siste av alla dem som av ICTY anklagats för krigsförbrytelser under decenniet av krig på Balkan som arresterades. Ett kapitel i regionens historia kan avslutas. Nya möjligheter öppnas upp inte minst för Serbien när det gäller den europeiska integrationen.

Denna sommar är det tjugo år sedan de jugoslaviska upplösningskrigen började.

Våren 1991 hade inneburit ett antal isolerade incidenter med fokus i östra Slavoniens brytningsområde mellan kroatisk och serbisk befolkning samtidigt som den politiska krisen i den tilltagande förlamade jugoslaviska federationen hade fördjupats.

Så kom då Sloveniens och Kroatiens självständighetsförklaringar den 25 juni. Och de ledde till en tio dagar lång kongflikt mellan Slovenien och den jugoslaviska armén JNA som slutade med att ett möte i Titos gamla palats på ön Brino den 8 juli bekräftade Sloveniens självständighet.

Nu handlade det om Kroatien.

De dåvarande presidenterna i Kroatien och Serbien Tudjman och Milosevic var i grunden eniga om att de två länderna skulle gå olika vägar. Hur samtalen mellan dem i detalj utspelade sig vet vi inte, men att det i denna fråga fanns en grundläggande enighet är tydligt.

Men nu handlade det om gränser.

Tudjman ville ha en uppdelning mellan Kroatien och Serbien som, med återknytning till arrangemang under andra världskriget, delade upp Bosnien mellan dem. Hans kroatiska vision sträckte sig fram mot Drina-floden i östligaste delen av Bosnien. Han ville bygga ett bålverk inte minst mot vad han såg som farligt muslimskt inflytande.

Men för Milosevc handlade det om serbiska intressen i hela den betydande del av Kroatien som under Habsburg-tiden hade etablerats som s k krigsgräns mot det osmanska imperiet och som under denna långa tid fått ett betydande serbiska befolkningsinslag. Kunde dessa områden säkras skulle det kommande Kroatien de facto bli kraftigt stympat och närmast fysiskt delat, och Bosnien skulle so oder so hamna under serbiskt inflytande.

Sommaren 1991 tilltog spänningarna gradvis i hela området från den dalmatiska kusten upp genom kroatiska krajina mot Slavoniens bördiga slätter och den ena lokala sammanstötningen följde den andra. Kriget kröp fram – men det var tydligt vad som var på väg.

Riktigt kanske det inte bröt ut förrän det serbiska anfallen på staden Vukovar vid Donau i slutet på augusti, och internationellt kanske det inte kom på fokus på allvar förrän med det montenegrinska och serbiska anfallet på Dubrovnik de första dagarna i oktober.

Detta var laddade tider. I Sovjetunionen misslyckades den kommunistiska motkuppen i augusti, och slutavvecklingen av den sovjetiska staten inleddes. Kuwait hade just befriats efter en massiv internationell intervention mot Saddam Husseins försök att erövra landet.

Konfrontationen och konflikten mellan serbiska och kroatiska intressen – mellan Milosevic och Tudjman – kom 1992 att dra in Bosnien i kriget och den stora öppna konflikten kom inte att avslutas förrän 1995 genom fredsavtalen i Dayton om Bosnien och Erdut om Östra Slavonien.

Då hade miljoner människor fördrivits, mer än hundra tusen människor fördrivits och den etniska separationens gränser genom ömsesidiga insatser dragits skarpa.

Men detta var inte slutet på det de jugoslaviska upplösningskrigen. Den slavisk-albanska konflikten skulle komma att detonera några år senare – men det är en annan historia.

Goran Hadzic var ingen av de största gestalterna i detta drama. Hans namn är förknippat först och främst med brutaliteterna i östra Slavonien med Vukovar i centrum, och det är för dem han nu med all rätt kommer att ställas till svars.

Processerna i Haag kommer att rulla på under betydande tid.

Mot Karadzic pågår de, mot Mladic håller de på att inledas och mot Gotovina har de i alla fall i ett första skede avslutats.

De är viktiga därför att det är den fulla och ömsesidiga förståelsen av vad som faktiskt inträffade – historiebeskrivningarna i regionen skiljer sig fortfarande dramatiskt – som kan bereda vägen för den långsiktiga försoningen.

Men nu är det i allt väsentligt andra utvecklingar som dominerar regionen.

Nu går den regionala integrationen framåt. Och nu är regionen i dess helhet på väg mot den Europeiska Unionen.

Det brukar sägas att dåvarande EC inte kunde förhindra krigen i regionen. Men historien kommer att visa att det är integrationen inom EU som kan säkra freden.