EU tar initiativ

BATUMI: Även internationella media rapporterar nu om EU:s initiativ för att försöka få till stånd reella fredsförhandlingar i Mellersrta Östern.

Catherine Ashton försöker nu att få till stånd en möte med den s k kvartetten och från ett sådant ett uttalande som klargör förutsättningarna för direkta fredssamtal mellan de bägge parterna.

President Obamas anförande med tydlig referens till 1967 års linje som utgångspunkten för ömsesidigt överenskomna justeringar är ju en viktig byggsten i dessa ansträngningar.

Också från Frankrikesd sida har det tagits initiativ med i grunden samma innehåll.

Catherine Ashton kommer att vara i regionen under de dygn som återstår till vårt utrikesministermöte i Luxembourg på måndag. Också jag kommer inför detta möte att ha olika kontakter för att sondera förutsättningarna.

Och i bakgrunden finns självfallet diskussionen om vad som kommer att hända vid FN:s generalförsamling i september om det diplomatiska dödläget i fredsfrågan fortsätter.

Vad pågår?

BATUMI: Redan vid vårt föregånde möte med Foreign Affairs Council i Bryssel tog jag upp att vi måste gå till botten med frågan om de olika bombattentat som utförts och planerats i Georgien under de senaste månaderna.

Jag vet att USA redan tagit upp frågan med betydande allvar med den ryska ledningen.

Och det skulle inte skett om man inte i Washington anser att den tillgängliga informationen tyder på att ryska säkerhetsorgan kan ha ett ansvar.

Det är självklart mycket allvarligt.

Man kan spekulera länge om vad som i så fall ligger bakom detta. I Moskva vet man ju mycket väl att sprängattentat inte tillhör de acceptabla medlen i umgänget mellan stater och nationer.

Vi har all anledning att ta frågan på allvar.

Och det finns tillräckligt mycket information för att be de ryska myndigheterna om ett klarläggande.

Lite osäkert denna dag

BATUMI: Hur denna onsdag kommer att utveckla sig är fortfarande till betydande del skrivet i stjärnorna.

Ursprungsplanen var att det nu skulle bli helikopter upp mot Tbilisi och de fortsatta samtalen där under dagen.

Men om de låga molnen tillåter detta får ytterst piloterna avgöra. Vi skall ta oss över vattendelaren mellan Svarta Havet och Kaspiska Havet för att nå Tblisi. Där kan det bli besvärligt.

Alternativet är väl fem timmar eller så i bil. Det fungerar det också.

Och hur det efter de tämligen viktiga samtalen i Tbilisi under dagen skall gå att komma hem till Stockholm är även det skrivet i stjärnorna.

Problemen med statsflygplanet har ju medfört att vi till dryga kostnader har fått hyra upp flygplan här för att åtminstone någorlunda klara programmen med möten.

Tanken var att det skulle ta oss hem så att torsdagen hemma kunde räddas.

Vi får se om det fungerar. Buden är lite varierande.

Annars finns det någon form av kommersiella möjligheter som med avfärd vid tre-tiden på natten lokal tid via mellanlandningar kan ta oss till Stockholm vid sjutiden eller så.

Då kommer jag väl att vara mindre snarare än mer levande på regeringssammanträdet klocken nio. Och resten av dagen riskerar ju att bli något zombiemässig.

Vi får se hur det går.

Statsnyttan får ytterst avgöra.

Framme i Batumi

BATUMI: Tisdag kväll, och efter en dag i Yerevan i Armenien har jag nu kommit ner till Batumi i Georgien vid Svarta Havet.

Staden har en fascinerande historia och med all sannolikhet en intressant framtid.

Hit byggde Nobel en gång världens första pipeline för att få ut sin olja från Baku, och härifrån kom den i världens första fartyg byggt speciellt för detta.

Men under den sovjetiska tiden var detta spärrad militär zon. Gränsen till Turkiet går alldeles intill, och bakom den lurade lömska Nato. En stor militärbas fanns kvar intill för bara några år sedan.

Och under den omedelbara post-sovjetiska tiden styrdes provinsen Adjara med Batumi som centralort av en lika auktotär som korrupt ledare.

Men den demokratiska revolutionen svepte bort även honom, och nu håller investerigar från Turkiet, Kazakhstan och andra på att förvandla denna tidigare sömniga bakgård till en modern och framtidsinriktad turistort vid Svarta Havet.

Omvandlingen är genuint imponerande.

Den tidigare så stängda gränsen till Turkiet är nu öppen som få. Flygplatsen i Batumi fungerar i dag också som turkisk inrikesflygplats för de östligare delarna av landets kust längs Svarta Havet.

Men mitt syfte är nu inte främst att se på Batumi.

Det var två år sedan jag besökte regionens tre länder för att ge signaler om början på den process som skulle leda till associationsavtal mellan dem alla och EU.

Och nu vill jag på ort och ställe följa upp hur det går och diskutera vägar framåt.

Att Georgien kommit längst både i demokratisk konsolidering och ekonomiska reformer är uppenbart. Men Armenien hade i dg en i alla fall i politiskt hänseende tydligt bättre situation än för två år sedan. Och att det går bra för Azerbaijans ekonomi är ju alldeles uppenbart.

Men kvardröjande konflikter hämmar. Mina diskussioner i Baku och Yerevan handlade till mycket stor del om deras konflikt om Nagorno-Karabach.

Här och i Tblisi i morgon kommer det i detta avseende att vara konflikten med Ryssland om landets territoriella integritet som dominerar.

Men tyngdpunkten i mina samtal ligger självfallet i behovet av de demokratiska och ekonomiska reformer som öppnar för en allt närmare integration med EU och världen i övrigt.

I skuggan av Ararat

YEREVAN: Efter min dag i Baku lyckades jag inte utan problem att ta mig hit till Armeniens huvudstad Yerevan.

Vi landade med vacker utsikt mot der mäktiga berget Ararat på andra sidasn gränsen till Turkiet, och här 900 meter upp var klimatet mer angenämt än nere vid Kaspiska Havet i Baku.

Men jag hade konstruktiva och bra samtal i Azerbaijan.

Främst med utrikesminister Mammadyarov, men också med premiärminister Rasi-zade.

Och med företrädare för den politiska oppositionen.

Därtill norska Statoil för att höra om deras viktiga roll i Shah Deniz 2, som i dag är världens största offshoreprojekt.

Norge och Statoil är den näst största investeraren i landet efter Storbritannien och BP, men Sverige är faktiskt den största investeraren utanför energisektorn genom Teliasonera.

Mycket av samtalen kom att handla om konflikten om Nagorno-Karabach.

Utrikesminister Mammadyarov hade just återvänt från samtal med sin armenske kollega Nalbandian i Moskva, och förväntningarna är höga inför det kommande mötet mellan de bägge presidenterna i Kazan i Ryssland den 25 juni.

Om detta blev det åtskilliga samtal, och de fortsatta när jag kom hit till Yerevan för privat middag med utrikesminister Nalbandian.

Misstron mellan Baku och Yerevan är massiv och komplexiteten i konflikten omfattande, men jag tror att det nu finns en ömsesidig insikt om att man måste börja att röra sig framåt.

Om det sedan räcker till någon form av genombrott i Kazan skall jag för ögonblicket låta vara osagt. Mina samtal också i denna fråga fortsätter här i Yerevan under morgondagen.

Då träffar jag också president Sargsyan.

Och därefter kommer det att bära vidare för sen middag i Batumi nere vid Svarta Havet i Georgien.

Inte heller där kommer det att saknas samtalsämnen.

Eller mat – den kaukasiska gästfriheten är i sedvanlig ordning överväldigande.

Starkt valresultat

BAKU: Det blev en imponerande seger för premiärminister Erdogan och AK-partiet i parlamentsvalet i Turkiet i dag.

Det var partiets tredje raka valseger och det starkaste av dessa tre resultat.

Det finns all anledning att gratulera.

Att Turkiet med en stark ekonomisk tillväxt, en aktiv utrikespolitik och en betydelsefull om än utsatt position i omedelbar anslutning till omvandlingen av arabvärlden är en nation med stark tillförsikt för framtiden visar resultatet tydligt.

Den viktiga uppgiften nu blir att ge landet en ny och mer demokratisk författning, och denna fråga har ju också stått i centrum för åtskilligt av valdebatten.

Det kommer att kräva en bred överenskommelse i parlamentet, och det är viktigt att alla partier nu är inriktade på de kompromisser som en sådan alltid förutsätter.

Viktigt är inte minst att föra frågan om rättigheter för den kurdiska befolkningen ytterligare framåt. Mycket har förvisso skett, men viktiga steg återstår.

För oss i EU är Turkiet en utomordentligt viktig strategisk samarbetspartner nu, och dessutom ett land som vi hoppas en dag som medlem skall ge vårt Europa en än större tyngd också i världen i stort.

I skuggan av Nobel

BAKU: Det blev en lång dag innan jag fram mot kvällen kunde landa i Baku vid Kaspiska Havet och åka in till centrum genom de delar av staden där familjenamnet Nobel fortfarande har en mycket stark klang.

Det var ju här i det ryska imperiets Baku som familjen Nobel var med och lade grunden till den moderna oljeindustrin – och för all del till det moderna Azerbaijan också.

Och i morgon blir det – bland mycket annat – lunch i den gamla Nobel-villa som nu rustats upp och gjorts till lite av en klubb för den olje- och gasindustri som nu gett en ny stark blomstringsperiod för landet.

Inte minst är det norska Statoil som är en viktig samarbetspartner och investerare här nere. Men Sverige finns med i bl a Teliasoneras ägande av det största mobiltelefoniföretaget.

Senast var jag här alldeles i inledningen till det svensk EU-ordförandeskapet sommaren 2009.

Då ville vi ju bereda marken för att öppna förhandlingar om associeringsavtal med alla tre länderna i södra Kaukasusa. De är ju också viktiga samarbetspartner i det Östliga Partnerskapet.

Och nu är jag här för att se hur vi kan underlätta dessa förhandlingar. Men också för att diskutera den nödvändiga reformagendan.

Inte minst när det gäller demokratifrågorna finns det ju mycket övrigt att önska här i Baku.

Och med siktet inställt på Eurovisionsschlagerfinalen här i Baku nästa år kommer strålkastarna att riktas mot landet inte minst i det avseendet. Jag hoppas att det kommer att vara positivt.

Men det kommer också att handla om regionens farliga konflikter.

Förra året var jag djupt oroliog för den allt mer aggressiva retoriken mellan Azerbaijan och Armenien. Nu kommer jag att lyssna noggrant för att se om det går att föra samtalen om en interimslösning kring Nagorno-Karabach vidare.

I morgon kväll är det så tänkt att jag skall lämna Baku med Yerevan som destination.

Det skulle ha skett med vårt statsflygplan, men så blev det nu inte, och vi tvingas i stället hyra in ett flygplan för den rutten.

Kommersiella förbindelser finns som bekant inte mellan länderna.

Men med den europeiska integrationen som ledstjärna för reformsträvanden och integration hoppas jag att det inte skall dröja alltför länge innan det kan ändras.

Kanske Baku – och sedan…

ST MORITZ: Det är sen kväll efter en dag av intensiva diskussioner på Bilderberg-mötet här.

Under dagen har Europa, Kina och aktuella utmaningar i Afghanistan och Pakistan varit i centrum.

EU-ordföranden Herman van Rompuy var här, liksom ECB:s Jean-Claude Tricket. Och det kom av lätt insedda skäl att handla rätt mycket om den aktuella hanteringen av främst Grekland.

Inga sensationer. Situationen och de olika positionerna är väl kända från media.

Om Kina blev det en mer djupgående diskusson med främst Henry Kissinger och Kinas vice utrikesminister Fu Ying.

Med henne har jag ju haft rätt inträngande möten såväl i Stockholm som i Bryssel under de senaste månaderna. En intressant dialog även om perspektiven ibland skiljer sig rätt ordentligt.

Och vad gäller Afghanistan och Libyen tillhörde jag dem som hade till uppgift att försöka leda in diskussionen i konstruktiva banor. En viss militär optimism kontrasterade i bägge fallen med en viss politisk skepsis om våra möjligheter att uppnå det vi strävar efter.

Det bortsett från att vi måste definiera lite närmare vad vi faktiskt strävar efter och hur den möjliga vägen dit kan se ut.

Men det har varit dagar av bra diskussioner här i St Moritz.

Utanför har stått ett tiotal demonstranter och trott att vi planerat olika ondskefulla konspirationer. Icke så. Men informella diskussioner som dessa är lika fullt givande och intressanta.

Tanken var att jag i morgon eftermiddag skulle flyga till Baku som inledningen till tre dagar i Azerbaijan, Armenien och Georgien-

Men så enkelt är det sällan. Statsflygplanet är en förutsättning för snabba hopp som dessa, men plötsligt meddelas att det inte riktigt fungerar.

Och därmed blir det ytterligt arla avfärd i morgon bitti för att via olika flygplatser under dagen försöka att komma fram till Baku. Kanske. Kanske inte.

Vad som händer därefter med det noggrant planerade reseprogrammet återstår att se. Kommersiella förbindelser mellan Baku och Yerevan finns inte.

Vi får väl promenera…

Framgång för frihet

ST MORITZ: När Sverige tog till orda på FN:s Human Rights Council i Geneve i går och talade om vikten av försvaret av friheten på Internet gjorde vi det som talesman för en mycket bred koalition.

Listan på länder var imponerande:

Austria, Bosnia, Botswana, Brazil, Canada, Chile, Costa Rica, Croatia, the Czech Republic, Denmark, Djibouti, Guatemala, India, Indonesia, Israel, Japan, Jordan, Lithuania, fmr Yugoslav Rep of Macedonia, Maldives, Mauritius, Mexico, Moldova, Montenegro, Morocco, the Netherlands, New Zealand, Norway, Palestine, Peru, Poland, Senegal, South Africa, Serbia, Sweden, Switzerland, Tunisia, Turkey, Ukraine, the United States, Uruguay.

Och alldeles självklart kommer vi att fortsätta vårt breda diplomatiska arbete i denna allt viktigare fråga för framtiden.

Viktigt steg för Kroatien

ST MORITZ: I går var en viktig dag för Europa när kommissionen kunde rekommendera att man rekommenderade att stänga de sista s k kapitlen i Kroatiens förhandlingar om medlemskap i Europeiska Unionen.

Och det innebär att vi nu kommer att kunna inrikta oss på att välkomna Ktoatien som unionens 28:e medlem sommaren 2013.

Redan långt innan dess kommer vi att kunna välkomna kroatiska ministrar som deltagare i våra olika ministermöten.

Att Sverige varmt välkomnar detta är självklart.

Det är viktigt för Kroatien, för västra Balkan i dess helhet och för Europa.

Hoppas det lättar lite

ST MORITZ: Lite hoppas jag att vädret lättar under dagen så att man får möjlighet att njuta av Engadin-dalens vackra landskap. Att sitta inomhus och diskutera har sitt värde, men…

Och som vanligt på konferenser av denna sort saknas det inte diskussionsämnen.

Eurozonens problem, underskottsproblemen i USA, utmaningarna i cybervärlden, handelsförhandlingarna, omvandlingen i arabvärlden och mycket annat passerar revy under våra diskussioner.

Under dagen skulle jag tro att det blir mycket Kina – Henry Kissinger är alltid intressant att lyssna på, men också de olika kinesiska representanter som är här – men också en blick på kommande utmaningar på säkerhetsområdet.

Jag förväntas att ge ett bidrag på det området.

De närmaste årens utveckling kring Afghanistan blir svåra att undvika i den diskussionen.

Konferenser av denna typ blir ofta lite av ett återseende med olika personer.

Och i går kväll tillbringade jag åtskillig tid med Javier Solana för att gå igenom olika saker vi gemensamt varit med om under senare år.

Men också med att diskutera den allt mer krävande situationen i Mellersta Östern. Vi går på ett eller annat sätt mot ett drama i september i avsaknad av en trovärdig fredsprocess mellan Israel och Palestina.

Dimmigt och molnigt

ST MORITZ: Molnen ligger lågt över Alperna denna dag, och vädret känns mer som sen höst än som tidig sommar.

Men eftersom det i all fall handlar om att sitta inomhus finns det måhända ingen anledning att jämra dig över detta.

Reaktionerna på vår uppgörelse om Libyen-politiken har i allt väsentligt varit positiva.

Sakkunniga ser att vi nu kommer att bidra med en spaningsinsats baserad på vår unika kompetens som är en bra bit skarpare än tidigare.

Och det var ju först och främst detta som efterfrågades.

Därmed inte sagt att inte de bidrag vi utöver detta erbjuder inte är viktiga. Det är de, och jag är övertygadom att de kommer att uppskattas därefter.

Mötet i Abu Dhabi i går med den internationella kontaktgruppen om Libyen fokuserade till betydande del på den viktiga frågan om den politiska processen för ett bättre och demokratiskt Libyen. Bra så.

Men för allt fler blir det allt tydligare att det är Syrien som är den stora frågan och den stora utmaningen. Jag skrev om detta i går med utgångspunkt från FN:s säkerhetsråd.

Situationen fortsätter att utvecklas i en riktning som gör det allt mindre sannolikt att regimen överlever. Men hur utvecklingen därefter kommer att gestalta sig – och vilka möjligheter vi har att påverka den – är i dagsläget långt ifrån klart.

Och alldeles säkert kommer även den frågan att diskuteras under minda dagar här. Javier Solana och jag bytte redan några ord i ärendet – och fler kommer det att bli.

Till St Moritz

ZURICH: Så har jag då efter dagens fina skolavslutning landat här på väg till årets s k Bilderberg-konferens som denna gång äger rum i St Moritz i de sydligare delarna av Schweiz.

Kommunikationsmässigt inte alldeles idealiskt – en bilfärd i mörkret över Alperna ligger just framför mig – men det får man anpassa sig efter.

Förra året var konferensen strax utanför Barcelona och året dessförrinnan strax utanför Athen. Lite bättre i just detta avseende.

Det brukar – i likhet med andra konferenser av denna art – bli ett tankeväckande meningsutbyte om olika aktuella globala utmaningar.

Deltagandet i dessa möten är i allt väsentligt från den atlantiska världen, men det skulle inte förvåna mig om den asiatiska världens snabba utveckling kommer att dominera diskussionerna även här.

Till deltagarna förväntar jag mig att även Henry Kissinger kommer att höra.

Jag har nyss börjat att läsa hans nyutkomna och uppmärksammade bok On China. Men också Chris Pattens rescension av den som tycker att han tar lite för lätt på den maostiska erans övergrepp och grymheter.

Och jag tillhör ju dem som har mycket stor respekt för såväl Henry Kissingers som Chris Pattens kunskaper om och erfarenheter av Kina.

Så jag ser fram mot intressanta diskussioner om såväl detta som andra ämnen.

Stort i den lilla världen

STOCKHOLM: Politiken har sin tid, och annat har faktiskt sin.

Så efter regeringssammanträde – där vi tar beslutet om propositionen om den fortsatta insatsen till Libyen – blir det denna dag skolavslutning.

Med all respekt för den stora världens alla angelägenheter – det må vara Libyen-kontaktgruppens möte i Abu Dhabi eller toppmötet mellan EU och Ryssland i Nizhny Novogotod – är det just denna stora tilldragelse i den lilla världen som är dagens prioritet för mig.

Först därefter kommer jag att återvända till den stora världen.

Stark överenskommelse om Libyen

STOCKHOLM: För någon timma sedan hade jag presskonferens tillsammans med Urban Ahlin från socialdemokraterna och Åsa Romson från miljöpartiet och presenterade den överenskommelse vi just träffat om de fortsatta svenska militära insatserna i Libyen.

Samtidigt kunde försvarsminister Sten Tolgfors i Bryssel informera andra försvarsministrar i denna operation om Sveriges fortsatta bidrag.

Arbetet fram till uppgörelsen har därmed kunnat fullfölja den tidtabell vi hade lagt upp.

Det är en stark uppgörelse såväl i sak som i sin politiska bredd.

Och den visar att Sverige är en nation som har viljan och förmågan att ta ansvar också i krävande internationella situationer.

Vår flyginsats fokuseras nu till en breddad spaningsinsats med insats av fem Gripen-flygplan i området. Det är vad Nato begärt, och vi kan här bidra med en unik förmåga som ger ett unikt viktigt bidrag till de samlade insatserna.

Viktigt är att spaningsinsatserna nu stöder FN- och Nato-operationerna utan några inskränkningar.

Det innebär att vi inte längre deltar i luftpatrulleringen för flygförbudszonen. Det är so oder so en rätt begränsad operation, och den kan andra fullgöra minst lika bra.

Men vad gäller flygspaningen kan vi lämna ett unikt bidrag.

Till detta lägger vi nu möjligheten att bidra med en bordningsstyrka och med personal för informationsinsatser.

Det är insatser som Nato inte explicit frågat Sverige om, men som identifieras i den ”bristkatalog” som tagits fram inom Nato.

I morgon läggs propositionen på riksdagens bord, och jag räknar med beslut mot slutet av den kommande veckan.

Att nu avbryta eller försvaga de militära operationerna hade varit att försvaga de insatser som syftar till en övervakad vapenvila.

Och därför tror jag att dagens signal från Sverige är viktig.

FN och Syrien

STOCKHOLM: Det är hög tid för FN:s säkerhetsråd att se sitt ansvar och uttala sig om den allt värre situationen i Syrien.

EU-staterna i säkerhetsrådet driver aktivt, med stöd av USA, frågan om uttalande och åtgärder riktade mot Syrien.

Men hitintills har en kombination av Kina och Ryssland hållit tillbaka och blockerat.

Det är alldeles uppenbart att övergreppen i Syrien blir allt mer massiva, och att regimen snabbt håller på att förlora det lilla av legitimitet som den möjligen fortfarande kan ha kvar.

Och samtidigt finns tecken på att oppositionen håller på att samla sig på ett mer konstruktivt sätt.

En fredlig demokratisering av Syrien är en nödvändighet.

Och FN:s säkerhetsråd har ett ansvar för att försöka att driva utvecklingen i den riktningen.

Fortsatt för Libyen

STOCKHOLM: Åter i huvudstaden hemma efter de senaste dygnens mer asiatiska fokusering såväl i Singapore som i Budapest.

Och här handlar mycket just nu om de fortsatta svenska militära bidragen till genomförandet av FN:s säkerhetsrådsresolution 1973.

Vår nuvarande insats pågår i och för sig till 22 juni, men ett riksdagsbeslut om insatser därutöver behöver fattas kommande vecka, och då bör det ju finnas en inriktning och ett förslag till riksdagen senast mot slutet av denna vecka.

Vår inriktning förblir alldeles självklart att vi skall bidra med det som behövs och det som vi är bra på.

Och jag har goda förhoppningar om att vi skall kunna uppnå en bred politisk enighet om detta.

Bred dialog mellan Europa och Asien

GÖDÖLLÖ: I detta gamla slott från Ungerns tid som en del av det habsburgska imperiet diskuterar vi denna dag gemensamma utmaningar för Europas och Asiens länder.

I mitt inlägg på den lite mindre formella lunhdiskussionen tog jag upp en del av de teman som dominerade diskussionerna under de senaste dygnen i Shanghai.

Utvecklingen på den koreanska halvön oroar allt mer.

Det är inte bara att regimen i Pyongyang står för en repression som sannolikt saknar motstycke i dagens värld, utan vi ser den dessutom uppträda regionalt och internationellt allt mer provocerande. Det går inte att utesluta att detta kommer att accelerera ytterligare under det kommande året.

I likhet med ett flertal av mina kollegor här i dag diskuterade jag också den ökande piratverksamheten i Indiska Oceanen.

Trots omfattande marina insatser också från EU:s sida har vi just nu en situation där 22 fartyg ligger kapade längs den somaliska kusten, och mer än 500 besättningsmän sitter som gisslan med en osäker framtid.

De militära insatser är viktiga inte minst för att eskortera hjälpsändningar, men kommer ensamma inte att kunna hantera problemet. Vi behöver en djupare diskussion mellan våra olika länder.

Men det var Afghanistan och utvecklingen där som jag ägnade huvuddelen av mitt inlägg – efter det att min kollega från Indien gjort samma sak.

Andra ämnen som är prominenta i våra diskussioner är den gryende livsmedelskrisen, de olika naturkatastrofer som drabbat inte minst Asien sedan vårt senaste möte i Bryssel för ett år sedan, kärnkraftsäkerhet och självfallet klimatfrågan.

Diskussionerna fortsätter över middag inne i Budapest under kvällen.

Och under morgondagen är det så dags för mig att återvända till Stockholm.

Globala Sverige!

BUDAPEST: Denna dag är Svenska Flaggans Dag, och jag måste medge att det kommer att kännas lite konstigt att inte kunna vara med på Skansen och på Slottet och fira den på sedvanligt sätt.

Men det moderna Sverige är en global nation, och nationaldagen kommer att firas av hundratusentals svenskar på mer eller mindre stort avstånd från Sverige.

Så det är kanske inte så konstigt att utrikesministern firar nationaldagen en bit öster om Donau ute på den pannoniska slätten.

Valresultat från Lissabon och Skopje

BUDAPEST: Med vacker utsikt över Donau har jag nu någon timma innan det formella mötet mellan Asiens och Europas utrikesministrar inleds i slottet Gödöllö en bit utanför staden.

När jag landade i Europa uppdaterade jag mig omedelbart på gårdagens val.

I Portugal blir det föga oväntat regeringsskifte efter det att vänsterregeringen under premiärminister Sokrates förlorat väljarnas förtroende. Dess väg har ju varit tämligen så slingrande.

Att utrikesminister Luis Amado skulle lämna var redan tidigare klart eftersom han beslutade att inte kandidera. Han tillhörde en av de röster som man lyssnade på i utrikesministerkretsen under de senaste åren.

Nu kommer en borgerlig regering att bildas med uppgift att ta sig an den svåra ekonomiska saneringen.

I Makedonien förefaller valet att ha fungerar väl – vi väntar fortfarande på utvärderingen av de internationella observatörerna – och medfört att den sittande premiärministern kommer att fortsätta.

Inte heller detta var alldeles oväntat.

Här blir den viktiga uppgiften att nu få till stånd en relativt snabb kompromiss med Grekland i den infekterade namnfrågan. Lösningen ligger nu synnerligen nära – det handlar bara om att man i Skopje och Athen skall ha det politiska modet att ta steget.