Högt i tak

DOHA: Det blev en dag av intensiva och mycket öppna diskussioner här på Doha Forum under dagen. Det var högt i tak inte bara i rent fysisk bemärkelse i den enorma konferenslokalen.

Mitt inledningsanförande finns länk till via Twitter till höger för den som händelsevis råkar vara intresserad. Och det var påtagligt många som instämde i det jag hade att säga.

Det finns en allt starkare medvetenhet om tyngden i den ekonomiska och sociala utmaning som den arabiska frihetsrevolutionen måste hantera – och riskerna om man inte klarar av det.

En stor konferens som denna har sitt värde dels för vad som sägs i de mer formella sessionerna, men dels för de mer informella samtal som kan föras.

Och många av dem har alldeles självklart handlat om utvecklingen i Syrien och våra möjligheter att påverka den i mer positiv riktning.

Att vi i EU fattat beslut om sanktioner som kan trappas upp om så krävs är viktigt. Men man skall nog ha klart för sig att det finns krafter som försöker att påverka i motsatt riktning. Vad som sägs om olika former av hjälp från Iran till regimens repression är med största sannolikhet sant.

På fredag träffas Arabförbundets utrikesministrar, men jag tror inte att man skall ha alltför stora förhoppningar om att de kommer att vara lika tydliga om Syrien som de var om Libyen. Just nu blickar nog de allra flesta först och främst på sin egen position.

Lilla Qatar utgör på många sätt är märklig och unik plats.

Här finns ca 300.000 medborgare som sitter på världens tredje största tillgångar av naturgas och som nu är världens ledande och snabbt expanderande exportör av flytande naturgas inte minst till Asien.

Men 87% av alla som arbetar här är gästarbetare av det ena eller det andra slaget, med Sydasien som det största ursprunget, men med betydande europeiskt och amerikanskt inslag.

Qatar är i dag världens rikaste land per medborgare, förra året växte ekonomin med ca 20% och de överskott man genererar är vare sig mer eller mindre än gigantiska. Och det investeras och byggs så att det knakar vart man än vänder blicken.

Det är också denna ekonomiska styrka som ger landet möjlighet att föra en lika mångfasetterad som aktiv utrikespolitik. Just nu är man ju påtagligt ledande i arbetet med att bli av med Khaddafi, och med värdskapet för Al Jazzera spelar man indirekt en viktig roll i regionens hela omvandling.

Till saken hör ju också att man strax utanför Doha – men utan några fanfarer – finner den kanske enstaka viktigaste amerikanska militära basen i detta viktiga område.

Någon demokrati är man förvisso inte även om steg i riktning mot öppenhet tas. Men arbetslöshet eller armod är av lätt insedda skäl totalt okända begrepp här.

I morgon förmiddag fortsätter så de formella och informella diskussionerna här, men mitt på dagen tvingas jag avvika för att hinna till middag i Istanbul med Europarådets krets av utrikesministrar.

Varmare här

DOHA: Det är en varm och solig morgon här nere i Qatar, och betydligt mycket varmare lär det bli under dagen. Prognosen talar om 40 grader.

Hotellets och konferensens luftkonditionering garanterar dock någon form av överlevnad.

Det blev en lång men produktiv flygning ner hit i går kväll. Artiklar som skulle skrivas, frågor som skulle besparas, papper som skulle hanteras, möten som skulle förberedas, planer som skulle smidas…

Det var gnistrande klart och vackert när vi steg mot högre höjder över Östersjön, och sedan svepte in över land vid Ventspils i Lettland.

Någonstans över Svarta Havet – vi lämnade det i närheten av Trabzon i Turkiet – föll mörkret. Och det var först när vi kom in över oljefälten i södra Irak med deras flammande gas som vi åter kunde ana någonting av marken.

Och sedan var det inte långt tills dess att vi gled förbi den väldiga saudiska terminalen i Ras Tamura och började att gå in för landning i Doha.

Här börjar snart dagens diskussioner, och jag tillhör dem som skall inleda dem.

Det blir ett tydligt budskap om vad det arabiska uppvaknandet måste innebära och om hur vi i Europa vill och kan ge vårt stöd.

Först till Doha, och sedan…

STOCKHOLM: Dessvärre lämnar jag strax denna underbara försommarsöndag i Stockholm för att bege mig till Doha i Qatar där temperaturen väl lär tangera 40 grader eller så.

Där samlas i morgon det s k Doha Forum med diskussioner inte minst om hur den arabiska världens framtid kommer att se ut. Och min uppgift är – som lite av fortsättning på diskussionen i Sofia i fredags – att diskutera den Europeiska Unionens roll och möjligheter i den stora men alls inte okomplicerade omvandling som nu sker.

Utvecklingen i Syrien ser allt mer dyster ut.

Repressionen tilltar med omfattande militära ingripanden. Uppgifter talar nu om att mer än 1000 personer kan ha dödats. Hur många som fängslats vet vi inte.

Våra uttalanden med fördömanden har varit starka och nu kommer EU att fatta beslut om restriktioner för och sanktioner mot de personer som vi ser som omedelbart ansvariga.

Och det är viktigt att vi också sänder signalen att vi är beredda att bestämt gå vidare på den vägen om repressionen fortsätter.

Från Kairo hör vi om de sekteristiska motsättningar som i går kväll ledde till att en koptisk kyrka brändes. Jag välkomnar att den egyptiska regeringen tar frågan på allvar – den egyptiske statsministern har inställt sin planerade resa till Doha.

Min dag i Doha i morgon blir inledningen på en minst sagt varierande vecka.

På tisdag kväll kommer jag att finnas i Istanbul för middagsdiskussion i samband med ministermötet i Europarådet. Och i samband med det formella mötet på onsdagen övergår ordförandeskapet från Turkiet till Ukraina.

På onsdagen bär det så vidare till Nuuk på Grönland för det ministermöte i Arktiska Rådet där ordförandeskapet går över från Norge till Sverige.

Här räcker de kommersiella förbindelserna inte riktigt, utan nu får jag anlita ett av våra regeringsflygplan för att via flygplatsen i Södre Strömfjord komma till Nuuk. Med mig kommer då också min norske kollega Jonas Gahr Störe.

Danmarks Lene Espersen har som värd åke i förväg, och Finlands Alexander Stubb är fortfarande upptagen av regeringsbildningen i Helsingfors. USA:s Hillary Clinton, Rysslands Sergey Lavrov och den som kommer från Kanade efter det att utrikesministern förlorade sin parlamentsplats i valet tar sig dit själva.

Så torsdagen blir de arktiska frågornas viktiga dag.

På fredag bär det så från Nuuk på Grönland till Tallinn i Estland för deltagande i årliga Lennart Meri Forum som ju utvecklats till det kanske intressantaste diskussionsforat i norra Europa när det gäller olika säkerhetsfrågor.

Om en vecka – nästa söndag – är jag så tillbaka här i Stockholm.

Hoppas bara att det goda vädret håller i sig tills dess.

Solen lyser i Karlstad

KARLSTAD: Alldeles strax går tåget tillbaka till Stockholm med de som skall åt det hållet efter det stora moderata Sverige-mötet här under de senaste två dagarna.

Mer än 2000 förtroendemän från landets alla delar samlades för seminarier, diskussioner och samvaro – med dans bl a klassiska Sven-Ingvars under den stora festen i går kväll.

Och det var ungefär då jag anlände efter mitt resande mellan Warszawa, Sofia och Karlstad under gårdagen.

Att stämningen är god är något av ett understatement. Och Fredrik Reinfeldts stora anförande i dag underströk tydligt huvudlinjerna i den moderata politiken nu och framöver.

Det handlar om att värna och uppskatta alla jobb som utförs av alla. Det handlar om en politik för att se till att det fortsätter att skapas nya jobb i Sverige. Och det handlar om den absoluta nödvändigheten av nya jobb för att klara framtidens välfärdsutmaningar.

Det är en politik som förutsätter starka och sunda offentliga finanser liksom ett klimat som uppmuntrar företagande, innovationer och kontinurlig omvandling för att klara framtidens och globaliseringens alla utmaningar.

Så solen strålade över Karlstad och stämningen var bättre än vad jag kan erinra mig på mycket länge.

Även de utrikespolitiska utmaningarna tilldrog sig intresse, och diskussionen blev livlig på det seminarium om dessa som jag hade i dag på morgonen.

Men nu bär det genom fagra Sverige på tåget tillbaka till Stockholm – och förberedelser inför den kommande veckans olika utmaningar.

Redan i morgon kväll bär det av till Doha i Qatar.

Demokratisering i Nordafrika

WARSZAWA: Det polska statsbesökets andra dag under gårdagen förstärkta ytterligare bilden av ett besök som ytterligare förstärkte en redan god relation.

Medan Kungen och Drottningen genomförde sitt officiella program hade jag ett fokus på fortsatta utrikes- och säkerhetspolitiska diskussioner med bl a ett anförande på det utrikespolitiska institutet här.

Och fokus låg i hög grad på den fortsatta utvecklingen för det Östliga Partnerskapet.

Men vi hann också med att träffa den svenska kolonin här i Warszawa samt att tacka alla på vår ambassad här för det stora arbete de lagt ner på att få detta omfattande besök – Kungen och Drottningen, tre statsråd, stor och tung näringslivsdelegationen – att fungera så bra som det gjort.

Och genomslaget i polska media har varit betydande – trots att vi ju haft en del konkurrens från Bin Laden.

Tidigt denna morgon avviker jag för att ta mig till den bulgariska huvudstaden Sofia för att under några timmar delta i den stora konferensen där om den hjälp vi kan ge demokratiseringen i den arabiska världen.

Det är min bulgariske kollega Nikolay Mladenov som tagit initiativet, men bakom det ligger en del informella diskussioner några av oss fört, och det är därför jag tycker det är viktigt att också personligen vara där.

Vår demokratiambassadör Maria Leissner tillhör dem som har varit på plats sedan konferensen började i går.

Nu blir det dessvärre inte mer än ca fyra timmar i Sofia innan jag får börja den fortsatta delen av dagens resor.

Via olika europeiska flygplatser hoppas jag i kväll kunna ansluta till det stora moderata Sverige-mötet i Karlstad.

Den stora middagen har väl då kommit in i sitt avslutande skede, men det brukar inte vara något fel på stämningen.

Statsbesökets första dag

WARSZAWA: Bara några snabba noteringar efter denna första dag av det stora statsbesöket i Polen.

Jag vet inte om saken tilldrar sig någon större uppmärksamhet i svenska media, men det är alldeles uppenbart att det är en stor sakl här i Polen.

Mediabevakningen är intensiv och omfattande. Relationerna till Sverige är viktiga. Och värmen i de olika arrangemangen är påtaglig.

För min del har det blivit åtskilligt av fortsatta överläggningar med utrikesminister Radek Sikorski. Vi har en gemensam agenda – och just därför mycket att tala omn.

Vårt gemensamma seminarium om demokrati och stabilitet var synnerligen välbesökt.

Vi talade om erfarenheter från det delade Europas mörka tider. Och om uppgifterna vi står inför i dag i Europas såväl östra som södra grannskap.

Och dagen avslutades med såväl högtidlig som trevlig statsbankett i presidentpalatset.

Jag passade på att kort smita för att tillsammans med Anna Maria – liksom Radek och Anne – titta på det berömda bord där regerande kommunister och anti-kommunistisk opposition våren 1989 förhandlade fram villkoren för de första mer eller mindre fria valen i denna del av Europa på en generation – och därmed slutet på det kommunistiska Polen.

Banketten åt vi i det rum där runt detta bord dessa historiska förhandlingar ägde rum.

Och i samma rum hade Warszawa-pakten undertecknats 1955 – instrumentet för sovjetisk kontroll över halva Europa.

Att blicka bakåt är viktigt – men att se framåt är än viktigare. Och våra samtal har i allt väsentligt handlat om gemensamma uppgifter framöver.

I morgon åker Radek på kontaktgruppsmöte om Libyen i Rom – där Danmarks Lene Espersen representerar den skandinaviska linjen – men förhoppningsvis ses vi när han kommer tillbaka på kvällen.

För min del blir det media, media och media.

Men dessutom viktigt anförande på Polens utrikespolitiska institut.

Mottagning i Warszawa

WARSZAWA: Alldeles strax landar ett av våra statsplanen med Kungen och Drottningen här, och det bär så gott som omedelbart vidare in mot presidentpalatset inne i staden där president Bronislaw Komorowski officiellt tar emot.

Och därmed inleds i vackert solsken det tre dagar långa statsbesöket i Polen.

Strax efter de mer officiella ceremonierna kommer utrikesminister Radek Sikorski och jag i närvaro av de bägge statscheferna att underteckna en deklaration om ett fördjupat polskt-svenskt samarbete på en rad områden.

Vi har ju en betydande samsyn över huvuddelen av det utrikespolitiska området.

Konkret har detta ju kommit till uttryck bl.a. i det initiativ som resulterade i EU:s viktiga Östliga Partnerskap, i våra kontakter med Ukraina och i våra skarpa reaktioner på det tilltagande förtrycket i Vitryssland.

Alldeles säkert kommer denna samsyn också att komma till uttryck när vi gemensamt därefter möter studenter för en diskussion vid ett av stadens universitet, liksom när vi sedan fortsätter våra diskussioner över en arbetslunch.

Under tiden fortsätter det mer storstilade programmet med Kungen och Drottningen. Statsbesök som dessa har ju starka inslag av symbolik, men betydelsen av detta skall alls inte underskattas.

Det är ju mycket som förenar våra bägge länder, och det är viktigt att det manifesteras vid besök som dessa.

I eftermiddag blir det möten såväl med parlamentets talmän som mer politiska överläggningar med premiärminister Donald Tusk.

Och i kväll blir det så stor galamiddag på presidentpalatset.

Mitt i allt detta fortsätter självfallet det sedvanliga arbetet.

Tillfredsställelse över den viktiga voteringen i FN i går som gav EU en självständig plats i världsorganisationens arbete. Förberedelser för kontaktgruppsmötet om Libyen i Rom i morgon. Arbetet för nödvändiga EU-sanktioner mot Syrien. Uppföljning av diskussionerna i Kairo om en palestinsk övergångsregering.

Och här i Warszawa kommer vi inte minst att diskutera hur EU kan bli en starkare aktör när det gäller att främja demokrati i våra olika närområden.

Den falnande symbolens fall

STOCKHOLM: Nyheten om att Osama Bin Ladin omkommit i samband med en amerikansk attack på hans gömställe i Pakistan har av lätt insedda skäl kommit att dominera denna dag.

Jag såg nyheten på Twitter så fort planet från Washington landade på Heathrow-flygplatsen i London tidigt på morgonen, och kommenterade omedelbart kort först på samma sätt och sedan här på bloggen.

Väl hemma i Stockholm har det blivit tid till lite mer utförliga kommentarer.

Det var mer en falnande symbol än en aktiv ledare som miste livet under nattens operation. Hans attaktionskraft har försvagats åtskilligt under senare år, och någon direkt operativ ledning av terrornätverket är det svårt att se att han utövat under den senaste tiden.

Kraven i den arabiska omvandlingen har ju heller knappast handlat om att upprätta ett diktatoriskt kalifat, utan har handlat och handlar om demokrati, rätt och värdighet.

Men för de olika delar av al Qaeda som finns kvar var hans symboliska betydelse – och inte minst att han kunnat hålla sig gömd i snart ett decennium – självfallet mycket stor.

Och han vare ju personen med direkt ansvar för attentat som kostat många tusentals oskyldiga människor livet.

När han nu omkommit i den nattliga eldstrid som följde av att hands gömställe upptäckts innebär det alldeles självklart ett nederlag.

Men det innebär inte att kampen mot terrorismen är över.

Vi kan inte bortse från isolerade hämdaktioner av isolerade individer under den närmaste tiden. I känsligare områden kan ökad vaksamhet därför vara på sin plats.

Och olika regionala al Qaeda-nätverk finns kvar och är aktiva.

Yemen är ju ett av de områden där det finns påtagliga risker för att de kommer att bita sig fast. I Irak är dess ställning väsentligt försvagad, men delar finns med all sannolikhet kvar. Och bakgrunden till de senaste dagarnas arresteringar i Tyskland känner jag inte till.

Det kommer att fortsätta att krävas nationell och internationell vaksamhet. Vi såg ju i början av december att terrorism med internationella rötter kan beröra även vårt land.

Men dagen borde rimligen på lite sikt ha inneburit ett steg mot en säkrare värld.

En bättre värld

HEATHROW: Att en värld utan Osama Bin Laden och det hat han predikade och uppmuntrade är en bättre värld är ställt utom allt tvivel.

Och därför finns det all anledning att välkomna den nyhet som nådde mig vid mellanlandningen i London på vägen hem från Washington.

Till de närmare konsekvenserna kommer det att finnas anledning att återkomma.

Hemfärd till ny vecka

WASHINGTON: En lite molnigare dag här, och strax är det dags att bege sig ut mot Dulles-flygplatsen och de olika flygningar som kommer att föra mig hem till Stockholm i morgon.

I de s k talkshows på TV här i dag märker man att USA långsamt men säkert håller på att glida fram mot presidentvalet 2012. Allt tydligare kommer det att sätta sin prägel på de olika delarna av den amerikanska politiken.

Och mycket handlar om den ekonomiska osäkerheten. Mat- och bensinpriser ökar samtidigt som den ekonomiska återhämtningen uppfattas som lam. Och över allt detta hänger underskott som gör att statsskulden snart motsvarar 90% av den totala ekonomin.

Någonting måste göras – och kring detta kommer debatten allt mer och mer att kretsa.

För min del inleds nu en vecka med arbete i Stockholm under måndagen och tisdagen.

Onsdag morgon bär det så tillsammans med Anna Maria iväg på viktigt statsbesök till Polen.

Vi är tre statsråd som följer med Kungen och Drottningen, och vi kommer att underteckna viktiga samarbetsavtal för att ytterligare fördjupa ett samarbete som blir allt viktigare.

Fredag blir en lite jäktig dag som kommer att börja i Warzawa, sedan bär iväg för några timmar på en viktig konferens om hur vi bäst kan stödja demokratiseringen i arabvärlden i den bulgariska huvudstaden Sofia och som – om allt fungerar på de olika flygplatserna – avslutas på fest vid det moderata Sverige-mötet i Karlstad.

Men nu bär det ut mot Dulles-flygplatsen här för den nattliga färden över Atlantens vatten.