Framme för samtal

28 april 2011

WASHINGTON: Det blev en påtagligt bra överläggning med premiärminister Putin i Stockholm i går.

Genomgången av olika samarbetsmöjligheter från svensk respektive rysk sida blev gedigen, och det fanns en tydlig ömsesidig vilja att gå framåt i de viktiga moderniseringsfrågorna.

Tyvärr var jag tvungen att lämna före lunchen med olika näringslivsföreträdare, eftersom jag måste hinna med planet till London för att kunna komma med sista möjligheten för dagen till Washington.

Eftersom överläggningen drog ut på tiden – det fanns åtskilligt att redovisa – blev det lite snålt med tiden, men jag hann i alla fall med, och befinner mig nu solitt på andra sidan Washington.

Och här blir det till att börja med samtal i dagarna två.

Åtskilliga osäkerheter tycks prägla bilden här just nu. Det gäller såväl ekonomin som förestående ommöbleringar när det gäller viktiga toppositioner. En efterträdare till försvarsminister Robert Gates måste t ex utses inom kort.

För min del blir det i morgon överläggningar dels kort på försvarsdepartementet på förmiddagen och sedan mer gediget på utrikesdepartementet på eftermiddagen med bl a biträdande utrikesministern för Europa Phil Gordon och vice utrikesministern Jim Steinberg.

Jim kommer att lämna inom kort och efterträds då av Bill Burns som kommer att vara gäst på middagen på svenska ambassaden i morgon kväll där omvälvningarna i Nordafrika och Mellersta Östern kommer att vara ämnet.

Utrikesminister Hillary Clinton står sedan på programmet på fredag förmiddag.


Putin och Washington

27 april 2011

STOCKHOLM: Så är jag då tillbaka i Stockholm även om det mycket snabbt bär vidare.

Lite senare än beräknat kom Rysslands premiärminister Vladimir Putin till Stockholm i går kväll efter sina överläggningar i Köpenhamn.

Och snart sätter vi oss ner för överläggningar i Rosenbad.

Det blir affärsrelationerna och de bidrag inte minst svensk teknologi kan ge till moderniseringen av Ryssland som kommer att stå i centrum för överläggningarna. Det är här som det ryska intresset för Sverige är mest påtagligt – och där vi ju också har påtagliga intressen.

Men en framgångsrik modernisering förutsätter att Ryssland utvecklas till en rättsstat värd namnet. Och det måste självfallet gälla samhällslivets alla delar.

Omedelbart efter överläggningarna hastar jag iväg till Arlanda för de olika flygningar som i kväll kommer att föra mig till Washington.

Och där står ett brett urval av frågor på min dagordning för de kommande dagarna.

Inte minst kommer diskussionerna där att handla om hur vi kan påverka och hjälpa den stora omvandlingen i Nordafrika och Mellersta Östern.

Men det kommer också att handla om utvecklingen i Europas östligare delar och EU:s och USA:s gemensamma och olika insatser där.


Ryssland i omedelbart fokus

25 april 2011

TABIANO: Fortfarande påskhelg, men timmarna rinner, i morgon är helgerna över och det bär för min del tillbaka till Stockholm och de omedelbara uppgifterna där.

Det är åtskilligt som står på dagsordningen – inte minst utvecklingen i Nordafrika och Syrien – men omedelbart är det nu Ryssland som står i centrum.

Under de närmaste dagarna besöker ju Rysslands premiärminister Vladimir Putin först Danmark i morgon och sedan – under onsdagen – Stockholm.

Det blir politiska överläggningar under ledning av Fredrik Reinfeldt i Rosenbad under förmiddagen.

Premiärminister Putins besök är ju en uppföljning inte minst av det besök som Fredrik gjorde i Moskva i början av förra året, och som ju öppnade en del nya möjligheter.

Fokus kommer att ligga på det praktiska samarbetet mellan Sverige och Ryssland på olika områden, och vi hoppas kunna komma att ta några steg framåt i dessa avseenden.

Vi har ett mycket påtagligt intresse av moderniseringen av Ryssland, och följer självfallet den allt intensivare moderniseringsdebatten i Ryssland med stort intresse.

Den visar ju en spännvidd mellan en mer begränsad teknokratisk moderniseringsagenda och en bredare sådan som också fokuserar på rättsordningen och tar in det politiska systemet.

Och det kommande året blir viktigt.

I december är det val till duman, och några månader därefter är det dags för presidentval i Ryssland. Det är inte onaturligt att diskussionerna blir intensivare när dessa viktiga val nu rycker allt närmare.

Utveckling av handel och industriellt samarbete kommer självklart att diskuteras – svenska företag är stora investerare i Ryssland, och ser betydande framtida möjligheter där. Vi hoppas ju att Ryssland snart skall kunna ta steget in i världshandelsorganisationen WTO med de fördelar detta skulle innebära.

Omedelbart efter onsdagens överläggningar med premiärminister Putin måste jag emellertid ge mig iväg i riktning Washington för politiska samtal där under torsdagen och fredagen.

På samma sätt som det är viktigt att då och då på plats känna av den politiska atmosfären i Moskva – jag hoppas kunna göra det också under de närmaste veckorna – är det viktigt att då och då plats kunna känna Washington på pulsen i olika frågor.


Våldet i Syrien – och Thorbjörn Fälldin

24 april 2011

TABIANO: Påskdag här i norra Italiens vackra landskap och avkopplande väder. Och påsk är någonting som tas på största allvar i denna del av världen.

När jag skrev senast trodde jag att fredagen skulle innebära ny dramatik i Syrien.

Och så blev det sannerligen.

Våldet från regimens sida accelererar nu parallellt med de allt starkare protesterna.

Med EU fördömer vi skarpt detta våld och kräver att de ansvariga för dödandet ställs till ansvar.

Och regimen har ett ansvar för att omedelbart genomföra reformer för ett demokratiskt, sekulärt och enat Syrien.

Vid sidan av bekymren för delar av den internationella utvecklingen finns det denna dag all anledning att gratulera Thorbjörn Fälldin som i dag fyller 85 år.

Tillsammans med Gösta Bohnan och Per Ahlmark var det han som 1976 bröt ett långvarigt socialdemokratiskt maktinnehav och bildade den första borgerliga regeringen i vårt land på fyra decenniet.

Och han återkom ju dessutom som statsminister efter valet 1979.

Viktiga reformer genomfördes under hans tid, även om kontroverser kring kärnkraften kom att prägla hans första regeringsperiod.

Regeringarna Fälldin var dessutom genombrottet för ett borgerligt samarbete som intill dess framstått som näst intill omöjligt, men som sedan dess ju kommit att sätta en allt starkare prägel – direkt och indirekt – på vårt lands politiska utveckling.

Så drt finns all anledning att gratulera på födelsedagen.


Påskhelg vid telefonen

21 april 2011

VID MEDELHAVET: Påskhelgen närmar sig snabbt, solen verkar lysa över hela Europa och de alarmerande telefonsamtalen om än det ena och än det andra blir successivt allt färre.

Men morgondagen kommer sannolikt att bli viktig i Syrien. Det mesta tyder på att protesterna fortsätter att spridas i landets olika delar.

Och lidandet fortsätter i Miserata i Libyen.

Att FN nu fått en överenskommelse om humanitärt tillträde också till de områden som behärskas av Tripoli är självfallet av största vikt. Det hjälper människor.

Från FN:s sida är man mån om att hålla en klar separation mellan de humanitära och de militära insatserna, och så länge det fungerar tror jag att det är det särklassigt bästa sättet att säkra att hjälpen faktiskt når fram till människorna.

Att EU har en planering för den händelse detta inte skulle fungera är självfallet bra, men det är först när vi fått klara signaler från FN som det kan bli aktuellt att gå vidare med denna.

En militär insats för att säkra hjälp till t ex Miserata skulle i nuvarande situation med all sannolikhet dras in i striderna där, inte minst eftersom det säkert skulle behövas en rätt betydande styrka för att säkra ett tillräckligt stort område. Vi skall inte bortse från att det finns de som gärna skulle se att EU direkt på marken engagerades i striderna, men då är ju motivet inte främst att skydda och hjälpa civila.

Nu handlar det därför om att få bl a FN:s humanitära insatser att fungera så väl som omständigheterna medger.

De senaste dagarna har vi sett hur EU:s utvidgnings- och närområdespolitik fortsatt att röra sig framåt.

Vid ett möte i Bryssel avslutades förhandlingarna om ännu ett kapitel i anslutningsförhandlingarna med Kroatien, och det finns därmed rimliga förutsättningar för att dessa skall kunna gå i mål inom en inte alltför lång framtid. Det avgörande kapitlet om rättsafrågor är dock av mycket stor betydelse.

Kommissionspresidenten Barrosos samtal i Kiev gick uppenbarligen väl, och bekräftade bilden av att också president Janukovich fattat det strategiska beslutet att sätta integrationen med EU före de andra frestelser och påtryckningar har nu allt tydligare utsätts för.

I en radiodebatt på BBC i dag på morgonen konfronterades jag med brittiska röster som med hänvisning till saneringsproblem i Grekland, sannfinnarnas framgångar i det finska valet och en del retoriska utbrott mellan Italien och Frankrike hävdade att hela Europa-projektet var i gungning.

Men så är det ju inte alls.

Europa-arbetet handlar ju också om att gemensamt ta sig an nya utmaningar, och det ligger då ibland i sakens natur att svaren inte alltid är självklara och att det kan finnas olika perspektiv och uppfattningar innan man fullt ut når fram till dem. Men i grunden finns ju alltid övertygelsen att det är bara tillsammans som vi kan finna svaren på de olika utmaningarna – gamla eller nya – i denna globaliseringens era.

Men mer insulära röster saknas förvisso inte i debatten i de olika europeiska länderna. I Sverige har vi ju både vänsterpartiet och Sverigedemokraterna som står för den saken. I andra länder har de andra etiketter, utsprung eller styrkor.

Att de finns är vare sig särdeles förvånande eller särdeles sensationellt. Utvecklingen har alltid sina drivankare.

Men nu är det påskhelg med familj och vänner som gäller.

Ochg jag hoppas att telefonen inte kommer att ringa alltför mycket.

Att den är på dygnets alla timmar är en självklarhet i dessa dagar.


Mellan Miserata och Homs

19 april 2011

VID MEDELHAVET: Påsksemester innebär sannerligen inte att världen kopplas av. Telefonsamtalen i olika ärenden kommer tätt i dessa tider av påtaglig kris och omvandling.

I Libyen är det svårt att undvika intrycket av att situationen just nu har hamnat i något av ett låst läge.

Som vanligt finns illusionen om att någrta flygangrepp dramatiskt kan förändra allt. Men – som jag skrev när det började – om inte den inledande chocken av flyganfall leder till förändring är risken stor för att taktikanpassning och tillvänjning leder till ett utdraget skede.

Så var det i Kosovo 1999. Där tog det 78 dygn av allt mer besvärliga flygoperationer – det blev allt svårare att hitta mål som gick att motivera på ett rimligt sätt – innan det kom till en bredare politisk uppgörelse.

Och Israel gjorde samma erfarenhet när man under sitt senaste Libanon-krig trodde att det egna flygvapnets styrka skulle räcka för att kuva Hezbollahs kontroll på marken. Där fick man invänta den resolution av FN:s säkerhetsråd som avslutade den konflikten.

Men ingen av dessa möjligheter ser jag som sannolika i detta fall.

Efter bombningarna i Kosovo var en överenskommelse med Milosevic fortfarande möjlig. Det är inte lätt att se att det skulle vara möjligt att acceptera samma sak med en Khaddafi på andra sidan bordet.

Och en resolution i säkerhetsrådet kommer sannolikt inte att bli enkel heller. De omständigheter som gjorde den historiska resolutionen 1973 möjlig har nog i viktiga avseenden förändrats.

Därmed ser det ut som om vi hamnat i en situation med en utnötningskonflikt som självfallet riskerar en allt högre mänsklig kostnad ju längre den pågår.

Just nu handlar mycket om Miserata. Som landets tredje största stad är Miserata av självklar betydelse, men den förvägrar också Khaddafi den totala kontrollen över landets västra delar och därmed den delning som annars skulle kunna riskeras.

FN förefaller nu att ha förhandlat fram möjligheten till bättre tillträde för humanitära organisationer till staden och dess drabbade invånare, och det är självfallet av den yttersta vikt att de möjligheterna finns.

Från EU:s sida finns en beredskap att bistå också med militära resurser om FN:s humanitära del OCHA så skulle begära. För dagen framstår det dock inte som om det behovet skulle finnas. Att vi skulle engagera oss med marktrupp i de direkta stridigheterna i landet saknar självfallet aktualitet.

Just nu är det dock främst situationen i Syrien som vi har anledning att ha ögonen på.

Rapporter talar om tiotalet ytterligare döda i Homs under det senaste dygnet. Det finns nu allt fler tcken på att protesterna runt om i Syrien håller nu på att utvecklas till en renodlad revolt mot regimen.

Att staden Homs nu är i centrum har sin betydelse.

Det var inte så långt härifrån – i staden Hama – som president Hafez al-Assad 1982 med stridsvagnar och artilleri slog ner vad han betecknade som ett upprorsförsök av det muslimska brödraskapet. Dödstalet låg med all sannolikhet en bra bit över 10 000 människor.

Men det var då det. Jag minns hur det tog månader innan mer tillförlitlig information om vad som hänt i Hama nådde omvärlden. Några internationella reaktioner värda namnet blev det egentligen aldrig.

Det som var möjligt då är knappast möjligt nu.

Även om informationen om vad som händer ibland inte är alldeles tillgförlitlig vet vi tillräckligt mycket. Och att helt mörklägga en upprepning av 1982 fungerar inte i den moderna Twitter-världen.

Handlingsfriheten för diktaturer har inskränkts av den moderna teknologirevolutionen. Twitter och satellit-TV har skapat nya politiska realiteter.

Syrien är ett mångfasetterat litet Jugoslavien mitt i Levanten. Och i detta ligger självfallet att det i den nödvändiga öppningen och demokratiseringen av landet också finns betydande risker. Landets olika minoriteter – bland dem ca två miljoner kristna – har förvisso sina klagomål på den nuvarande regimen, men i alla fall vissa av dem hyser också farhågor för vad en annan situation skulle kunna innebära för dem.

Till den interna utmaningen skall så läggas den externa.

Sambandet med den labila situationen i Libanon är uppenbar. Hezbollah-milisen där är beroende av sin försörjning med vapen från Iran via Syrien.

Och sambandet med Irak finns också. Jag minns en hel förort till Damaskus som är ett litet mini-Irak.

Till detta skall så läggas Turkiets säkerhetsintressen, situationen för den kurdiska minoriteten och inte minst den frusna konfliktyen med Israel över Golan-höjderna.

Utvecklingen i Syrien kommer sannolikt inte att följa mönstret från Tunisien eller Egypten. Riskerna för en mer våldsam utveckling är dessvärre mycket påtagliga – med alla de mycket mångfasetterade konsekvenser som en sådan skulle medföra.

Det arabiska uppvaknandet går vidare – och kommer att ställa oss inför allt fler utmaningar.


Finlands sak och Norden

17 april 2011

TABIANO: Att följa kvällens röstsammanräkning efter det finska riksdagsvalet är att följa ett första klassens drama. Men Finlands TV:s svenskspråkiga valvaka via nätet var alldeles utmärkt.

När jag stänger min egen butik för kvällen förefaller det i alla fall som om samlingspartiet etablerat sig som det största partiet men med de s k sannfinnarna och socialdemokraterna anmärkningsvärt tätt efter.

För samlingspartiet är valresultatet en prestation efter det att man tydligt tagit ansvar för föga publikvinnande både nationella och europeiska beslut.

Mycket av kommentarerna kommer nu av lätt insedda skäl handla om nationalpopulisternas spektakulära framgång och vad den kan komma att innebära för Finlands kommande politik.

Från svensk utgångspunkt finns anledning till oro inte minst över de tongångar mot det svenska minoritetsspråket som hörts från partiets sida.

Det handlar inte bara om respekten för landets tvåspråkighet utan också om viktig del av den dörr till det övriga Norden som historiskt varit av så stor betydelse för Finland.

Ett Finland som skulle vägga ryggen mot såväl Norden som Europa skulle bli ett annat Finland.

Så långt tror jag dock knappast att det kommer att gå. De andra stora partierna har en klar linje i dessa viktiga frågor.

Men oron för vad tongångnarna kan betyda finns det ingen anledning att dölja.

Nu förestår en komplicerad regeringsbildning, och det kommer med all sannolikhet att ta ett bra tag in i maj innan vi börjar få klarhet.

För Sverige är samhörigheten och samarbetet med Finland av stor betydelse. Märkesåret 2009 manifesterade det med stor kraft.

Men samarbetet och samhörigheten har också en framtidskraft som jag tror kommer att bli allt starkare.

Och då är det inte onaturligt att vi följer Finlands politik med ett alldeles särskilt intresse.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 430 andra följare