Från Kabul till kommande veckan

KABUL: Till glädje för alla som fruktat torka under de kommande månaderna har det nu dragit in lite regn över denna del av världen.

På förmiddagen avslutar jag min serie av olika samtal här med att bl a träffa Ashraf Ghani som nu bär ansvaret för mycket av planeringen när det gäller överförandet av säkerhetsansvaret. Om jag känner honom rätt har han dessutom med all säkerhet synpunkter också på åtskilligt annat.

Och så gör jag ett besök hos parlamentets nyvalde talman Abdoul Raouf Ibrahimi.

Detta är ett land där presidentmakten förvisso är stark, men där det är ett allvarligt misstag att bortse från den betydelse som också parlamentet har.

Men sedan lyfter jag i riktning Sverige efter mina fyra dygn här i Afghanistan.

Det har varit viktigt och värdefullt. Även om andra konflikter och områden just nu dominerar den omedelbara uppmärksamheten är betydelsen av det som sker här mycket stor.

De massiva internationella satsningarna här innebär en investering som hela tiden måste följas upp. Och den nya inriktningen av politiken för åren fram till 2014 kräver aktiv politisk ledning.

Med på resan har jag också haft ordföranden i riksdagens utrikesutskott Karin Enström. Det är viktigt också gentemot afghanerna att visa också på riksdagens betydelse.

Och hemma blir det att ta itu med förberedelserna för den kommande veckan.

På tisdag samlas EU:s utrikesministrar för sedvanligt möte i Luxembourg. I marginalen har vi dessutom viktiga möten med Ukraina och Moldavien.

Och på onsdag och torsdag är det så ministermöten i Berlin i anslutning till Nato:s utrikesministermöte för att diskutera såväl Afghanistan som Libyen.

De internationella insatserna

KABUL: Om min första dag här handlade om dialogen med de politiska företrädarna här och den andra dagen fokuserade på situationen i norra Afghanistan har denna dag främst fokuserat på den internationella politiken rörande Afghanistan framöver.

Det har dock inte uteslutit intressanta samtal om t ex var talibanernas företrädare kan tänkas ha för inriktning vad gäller en kommande möjlig mer politisk process.

Sedan Kabul-konferensen förra sommaren har åtskilligt åstadkommits men åtskilligt inte gjort det, och på ett eller annat sätt måste vi under året tydligt utvärdera vad som skett.

Kring det har jag diskuterat inte bara med EU:s representant här Vygaudas Usackas utan också med EU:s ambassadörer, med den amerikanske ambassadören Eikenberry och självklart med FN:s Staffan de Mistura.

Och vi har dessutom försökt att diskutera hur den större internationella konferens om Afghanistan som kommer att äga rum i Bonn i december kan läggas upp. Det finns frågetecken som jag tror det är klokt att räta ut.

Den saken kommer att finnas på agendan när jag är i Berlin i mitten av den kommande veckan för diskussioner i anslutning till ISAF:s och Nato:s ministermöten där.

Det är åtskilliga processer som måste föras samman.

Reform- och statsbyggnadsprocessen här i landet är självfallet den alldeles avgörande. Jag hoppas att snabba besked om ett IMF-program kommer att ge ny stabilitet också i detta avseende.

Den s k transitions-processen där de internationella stridande insatserna gradvis reduceras fram mot 2014 är självfallet också viktig. De första stegen kommer att tas i sommaren.

Talet om en freds- och förhandlingsprocess tillhör självfallet också denna bild, och det säger sig självt att möjligheten till en sådan har varit föremål för många samtal under mina dagar här.

Och till detta skall självfallet läggas den regionala utvecklingen och dess påverkan. I mycket hög utsträckning handlar det självfallet om det Pakistan vars svårigheter i dag ter sig betydligt större än förra året.

Alla dessa processer måste föras samman till en helhet för att vi steg för steg skall kunna föra Afghanistan och därmed regionen i dess helhet framåt. På vissa håll är frustrationen över svårigheterna att åstadkomma detta påtaglig, medan andra trots allt ser de möjligheter som finns under de viktiga åren fram till 2014.

Afghanistan har inte varit på agendan för EU:s utrikesministrar sedan någon gång förra året, men under någon av de närmaste månaderna är det viktigt att vi får upp frågan om politikens inriktning på vår dagordning igen.

Brister i Shirbargan – perspektiv i Kabul

KABUL: Efter en dag i Mazar-i-Sharif och Shibargan i norra Afghanistan återvände jag sent på eftermiddagen till Kabul för möte inte minst med ISAF-befälhavaren David Petreus.

Helikopterfärden till Shibargan blev en färd över ruiner av en fascinerande och rik historia i dessa den gamla Sidenvägens och Alexander Den Stores nejder. Från luften ser man tydligt ruiner och rester av städer och bosättningar som går många tusen år tillbaka i tiden.

Även Shibargan – huvudstad i provinsen Jowzjan har en rik och varierande historia.

Här passerade Marco Polo förbi 1275 och ansåg att de meloner han fick smaka var de mest välsmakande i världen. Och fortfarande är meloner en viktig produkt – just nu hotade av torkan och av den melonfluga som turkiska biståndsinsatser försöker att bli av med.

Med den s k Camp Monitor byggs här en ny stödjepunkt för afghanska, svenska och amerikanska säkerhetsstödjande insatser i provinsen. Strax utanför låg resterande av sönderskjutna gamla sovjetiska stridsvagnar utspridda.

Den biträdande distriktsguvernören bekymrade sig kanske allra mest för den kommande torkan. Det har inte regnat mycket denna vinter.

Redan nu hade fårskötare – också en viktig del av ekonomin – tvingats ta sig söderut till högre och grönare trakter, men också sådana där de utsattes för talibanernas tyngande tvångsbeskattning. Och i dessa områden pågår just nu en större afghansk säkerhetsoperation som stöds av såväl svenska som norska soldater.

Problemen för provinsen var bristen på säkerhet, bristen på vatten och bristen på investeringar.

Inte minst handlade det om att åter få igång den naturgasutvinning som under sovjetisk tid var en mycket viktig del av den samlade afghanska ekonomin. Det talades om nya kontrakt som skulle göra detta möjligt.

Uppskattningen av de svenska insatserna var tydlig.

Men här såg vi också på de än mer civilt fokuserade insatser i provinsen som Turkiet etablerat sedan ca ett år tillbaka. De kommer att göra mer säkerhetsstödjande insatser – medan vi framöver ju gradvis kommer att förskjuta våra insatser i mer civil riktning.

Hur den gradvisa övergången till 2014 skall kalibreras och utformas har jag diskuterat med snart sagt alla och envar under mina dagar här nere.

Alla inser att vi inte han stanna för evigt, och att det ytterst är politiska insatser som ger stabilitet. Men alla inser också att ett omedelbart tillbakadragande så gott som oundvikligt skulle resultera i ett förödande inbördeskrig med stark regional inblandning.

Och denna övergång måste ske parallellt med en tydligare politisk process. Vissa intressanta steg har börjat att tas, men vägen som återstår är lång och långt ifrån enkel.

Det var med intrycket från norr som vi tog oss över Hindu Kush ner till Kabul igen för diskussionerna med bl a general Petreus. Och våra perspektiv var i viktiga avseenden parallella.

Det finns förvisso betydande moln på den afghanska himlen – men det finns också tydliga tendenser som pekar i rätt riktning.

I snabb takt

MAZAR-I-SHARIF: Efter dag mest i Kabul med samtal inte minst med president Karzai blev det så snabb färd hit upp till de norra delarna av landet för bl à samtal och middag med guvernören Atta.

Mycket kom självklart att handla om den tragiska attacken i fredags.

Att de ansvariga måste ställas inför rätta är ett självklart krav. Men det handlar också om att analysera bakgrunden och dra konsekvenser av de slutsatser som den processen leder fram till.

Men nu bär det vidare i det tämligen så både laddade och fullmatade programmet.

Jag hoppas få tid och möjlighet att aktiva lite utförligare lite senare.

Afghanska framtidsperspektiv

KABUL: Det ser ut att bli en solig dag här vid Hindu Kush. Luften är klar och torr. Dagar som dessa är staden på slätten mellan bergen klimatmässigt mycket behaglig.

Direkt efter ankomst i går hade jag möjlighet att träffa en stor del av de svenskar som i olika funktioner är verksamma här i Kabul, och det gav möjlighet till diskussioner inte minst med dem som varit här mycket länge.

Anders Fänge på Svenska Afghanistan-kommittén har ju en erfarenhet som numera sträcker sig tre decennier tillbaka i tiden. Andra har just kommit för att arbeta främst inom någon av de många organisationer som är verksamma här.

Men därefter blev det afghansk middag med ett antal prominenta företrädare för det politiska och parlamentariska livet som jag känner sedan mina tidigare besök här.

Och det blev en mycket öppen och delvis kritisk genomgång av situationen just nu och de olika alternativen för de kommande åren. Man märker hur mycket av deras perspektiv som nu är fokuserat på tiden efter det att betydande delar av den internationella militära närvaron försvunnet.

Hur skall Afghanistan då kunna stå på egna ben?

Om deras perspektiv framåt således ligger på den tiden ett antal år framåt handlar deras perspektiv bakåt om de olika perioder av konflikter och konfrontationer som landet och de själva gått igenom under mer än tre decennier. Vi avslutade kvällen med intressanta diskussioner om de erfarenheter som möjligen kunde dras av olika skeden före den tidpunkt 2001 då taliban-väldert vältes åt sidan och den nuvarande internationella närvaron etablerades.

Men Afghanistans framtid är inte bara beroende av vad som händer här.

Regionens aktörer är många. Och utvecklingen i Pakistan kan bara beskrivas som djupt oroande. Även den iranska agendan – landets inflytande här skall inte försummas – har många bottnar. Spänningen mellan Indien och Pakistan blir lätt en spänning som underminerar möjligheten till stabilitet också här. Utvecklingen i Centralasien framöver är långt ifrån säker.

Så gryr en ny dag – med nya samtal.

Landat i Kabul

KABUL: Efter en mer än fem timmar lång flygning från Helsingfors har vi landat i den afghanska huvudstaden. Eftermiddagens sena sol känns behagligt ljum.

Jag har inte varit här förra sommaren, men det gör det desto viktigare att nu försöka bedöma utvecklingen inte minst mot bakgrund av de olika mål som sattes upp på den stora internationella konferensen då och som sedan återspeglades i vår egen riksdagsuppgörelse.

Att läget är spänt och osäkert har ju blivit tragiskt uppenbart under de allra senaste dagarna. Och många av mina samtal kommer självfallet att präglas av det som hänt och de konsekvenser det kan komma att få.

Utvecklingen här har ju under de senaste månaderna kommit i skymundan av Nordafrikas både positiva och negativa utveckling.

Men betydelsen av det som sker här och i den vidare region som sträcker sig ner mot Indus och upp i Centralasien kan knappast överskattas.

Och då är det viktigt att på plats och direkt försöka värdera det som sker. Det är min uppgift under mitt besök här.

Libyen – men också Ai Weiwei

HELSINGFORS: Sen afton på den förnämliga svenska ambassaden i hjärtat av Helsingfors innan det bär vidare mot andra destinationer.

Vi hade ett öppet, informativt och konstruktivt nordiskt utrrikesministermöte ute på Fiskartorpet tidigare i dag.

Mycket av diskussionen kom att handla om utvecklingen i Nordafrika och Mellersta Österm.

På den efterföljande pressträffen handlade nästan allting om flygplan och Libyen – Finland har valrörelse – men i våra diskussioner handlade det mer om det bredare perspektivet av stöd till demokratisering och ekonomiska reformer i den vidare regionen.

Och om sikten att det är den politiska fasen i Libyen som kommer att bli den mest krävande.

Än är vi dock inte där.

Samtidigt som jag talar med mina kollegor i Athen och Valletta om de budskap från Tripoli som en emissarie avlämnat där får vi rapporter om de fortsatta attackerna mot civila i Misrata och om hur Khaddafis styrkor nu förefaller att försöka förstöra också olika oljeinstallationer.

Detta är knappast vad som i resolutionen från FN:s säkerhetsråd kallas vapenvila.

Samtidigt som det är naturligt att situationen i och kring Libyen engagerar är det viktigt att vi inte förlorar uppmärksamheten på de många andra utmaningarna.

I Elfenbenskusten går vi mot ett avgörande. Jag skulle välkomna beskedet att Gbago slutligen gett upp.

Från Peking kommer nyheten om att konstnären och arkitekten Ai Weiwei greps på flygplatsen där i söndags.

Det är mycket oroande, och kan ses som ytterligare ett exempel på en utveckling i Kina där vi ser ett försämrat klimat för personer som kritiserar orättvisor och maktmissbruk och som verkar för demokratiska och rättsstatsinriktade reformer.

Jag hoppas att han kommer att släppas omedelbart.

Med viss oro

HELSINGFORS: Arla bar det iväg från Stockholm för dagens möte med de nordiska utrikesministrarna på klassiska Fiskartorpet strax utanför Helsingfors.

Nordisk solidaritet och samarbete, utvecklingarna i Libyen och Afghanistan samt vår roll i olika internationella fora står på dagordningen.

Och dessutom får vi ju lite av en möjlighet att känna av temperaturen i den finska valrörelsen.

Det är den 17 april som broderfolket går till valurnorna, och medan det går mycket bra för finska samlingspartiet än så länge handlar mycket om hur det kommer att gå för nationalpopulisterna i de s k sannfinnarna.

Att en framgång för dem kan komma att försvåra också Finlands nordiska och europeiska roll – som ju blivit allt mer betydelsefull – är tyvärr uppenbart.

Mångfasetterad dag

STOCKHOLM: En mångfassetterad arbetsdag i Stockholm präglad av förberedelser för vad som komma skall.

Situationen i Afghanistan oroar, och ÖB Sverker Göransson kom förbi för att redovisa sina intryck från sin resa alldeles nyligen. Jag hade också kontakt med bl a Berlin för att stämma av de bedömningar vi gör av den senaste och delvis ju fortfarande pågående utvecklingen.

FN:s närvaro runt om i Afghanistan är av största betydelse för den kommande utvecklingen, och vi skulle hamna i enm besvärlig situation om det som nu hänt leder till att UNAMA på något mer påtagligt sätt tvingades att reducera sina ambitioner vad gäller regional närvaro.

Vi satt också ned och resonerade om hur vi mer konkret skall börja förbereda våra förändrade insatser under de kommande åren. Inriktningen är ju att alla stridande insatser skall vara avslutade senast mot slutet av 2014, och det kräver ju då att vi successivt inriktar oss mot detta internationellt fastställda mål.

Alldeles säkert kommer vi att diskutera detta också på det nordiska utrikesministermötet i Helsingfors i morgon.

Med mina kollegor Lene Espersen och Jonas Gahr Störe kom jag överens om ett arrangemang för gemensam representation i den kontaktgrupp för Libyen-operationen som nu sätts upp.

Och ledningen för detta gemensamma arrangemang roterar vi var fjärde månad med Lene Espersen i ledningen först av oss tre.

Nere på Sigonella fortsätter det svenska flygförbandet sina förberedelser. Det ser nu ut som om de kommer att vara klara att överföras till Nato-kommando någon gång natten mellan tisdag och onsdag, även om det sedan kan dröja ytterligare några dygn innan de når full förmåga.

Att det nu sänds ut olika emissarier kan nog tolkas som om nervositeten och osäkerheten i Tripoli håller på att öka. Man säger sig vilja ha vapenvila och politisk dialog, men förefaller ännu inte fullt ut acceptera att detta måste innebära att Khaddafi lämnar makten.

Men också detta kommer vi självklart att resonera mer om i Helsingfors under morgondagen.

Norden i fokus

STOCKHOLM: Vad den kommande veckan i detalj kommer att innebära är det inte alldeles lätt att veta. De senaste månadernas dramatik i olika delar av världen förefaller snarast att accelerera.

I morgon tar jag i alla fall emot nya ambassadörer från Danmark, Irak, Serbien och Makedonien. Alla länder som vi på olika sätt har goda och viktiga förbindelser med.

Med Danmark gäller detta – liksom de andra nordiska länderna – självfallet med alldeles speciell kraft.

Det nordiska utrikespolitiska samarbetet står också i centrum när jag på tisdag åker till Helsingfors – för vilken gång i ordningen? – för möte med mina fyra övriga nordiska kollegor.

Och där kommer vi att ha åtskilligt att diskutera.

Mitt i de politiska frågorna kommer det fortsatt att handla om hur vi konkret kan stärka det praktiska samarbetet mellan våra olika utrikesförvalningar.

Varje gång vi tar ett steg i den riktningen ser vi hur värdefullt det är – men samtidigt finns det en inbyggd tröghet i de olika systemen som gör att stegen kanske blir färre än vad vi ministrar egentligen skulle önska.

Senare i vår kommer Danmark på möte i Nuuk på Grönland att lämna över ordförandeskapet i Arktiska Rådet till Sverige, och senare i höst kommer Sverige på möte i Kiruna att lämna över ordförandeskapet i Barentsrådet till Norge.

Detta är frågor som blir allt viktigare, och där alla de nordiska länderna nu har en betydligt aktivare politik än för ett antal år sedan.

Men alldeles säkert kommer också Afghanistan, Libyen, demokratiseringsprocesserna i Nordafrika och Mellersta Östern, Vitryssland och andra utmaningar att tillhöra våra samtalsämnen.

På tisdag eftermiddag har vi sedan ett mindre seminarium på Sveriges ambassad i Helsingfors där Martti Ahtisaari och jag talar om konfliktförebyggande, fredsarbete och vad som kan göras bättre i dessa avseenden.

Få ämnen känns mer aktuella i dessa dagar.

Afghanistan och Libyen

STOCKHOLM: I Afghanistan fortsätter de våldsamma protesterna mot Koran-bränningen i USA, i Libyen fortsätter striderna i ett osäkert förlopp och i Elfenbenskusten blir det allt blodigare inför den kommande slutstriden om Abidjan.

Och i tysthet fortsätter förtrycket att bli allt hårdare i Vitryssland.

Så här har det varit de senaste månaderna. Den ena krisen har följt på den andra. Eller snarare har den ena lagts ovanpå den andra och den tredje ovanpå…

Men medan media snabbt flyttar fokus från en plats till en annan får vi inte släppa uppmärksamheten bara därför att just den situationen inte toppar media just då.

Att Afghanistan nu åter kommit i fokus tror jag är alldeles rätt.

Efter Richard Holbrooks bortgång fanns det ett påtaglig vakuum i den amerikanska politiken på viktiga punkter, men nu håller inriktningen på att få viss stadga igen.

Jag talade ju åtskilligt med nya amerikanska sändebudet Marc Grossman i Bryssel förra helgen, och vi talades vid igen i går både med anledning av den aktuella situationen och med anledning av en del annat.

Vi kommer att se en intensifiering av de olika politiska ansträngningarna. I december kommer vi att samlas till en större internationell konferens i Bonn i Tyskland för att värdera inte minst möjligheterna till framgång med dessa.

Och då kommer vi också att veta betydligt mycket mer om hur situationen utvecklats i Afghanistan efter de betydande internationella förstärkningarna från förra sommaren och den inriktning politiken gavs vid Kabul-konferensen.

Men Libyen kommer säkert att vara i fokus under åtskillig tid framöver.

Vi har nu fått klarhet om att de svenska Gripen-flygplanen kommer att baseras på Sigonella-flygbasen en liten bit söder om Catania på Sicilien.

Det är utmärkt.

Sigonella är den amerikanska flottans flygplats och spelar en viktig roll i dess globala system. Här finns redan bl a det danska flygvapnets F16. Distansen till operationsområdet är inte alltför lång för Gripen.

Men mina danska och norska kollegor diskuterar jag nu hur vi skall formera oss i samband med de kommande internationella diskussionerna om fortsättningen på Libyen-operationerna.

Vi ser alla tre behovet av att ge så stark vikt som möjligt till de politiska ansträngningarna – det militära tryckets syfte är att påskynda men inte ersätta dessa.

Som sådant är det självfallet mycket viktigt. Också vårt svenska bidrag.

Samtal från Ban Ki-moon

STOCKHOLM: Från Nairobi ringde nu på morgonen FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon för att uttrycka sitt deltagande efter gårdagens dubbla svenska tragedi i Abidjan och Mazar-i-Sharif.

Mordattacken i Mazar-i-Sharif krävde livet på inte mindre än sju FN-anställda, och generalsekreterarens stabschef är nu på väg till Afghanistan för att bl a göra en ny översyn över de säkerhetsrutiner som kan komma att krävas.

Han berättade också att Afghanistans president Karzai ringt honom, kraftigt fördömt det inträffade och lovat en grundlig undersökning av vad som faktiskt hänt.

Jag tackade självfallet generalsekreterarens för hans och alla andras ansträngningar.

FN:s roll i Afghanistan är av alldeles avgörande betydelse om vi skall kunna klara av de olika mål som vi satt upp tillsammans med president Karzai på Kabul-konferensen förra sommaren.

Jag försäkrade honom om att vi kommer att stå fast i vårt stöd för UNAMA och dess viktiga roll i Afghanistan.

Zhara och Joakim

STOCKHOLM: Jag är inte säker på att jag träffat vare sig Zhara Abidi eller Joakim Dungel personligen, även om det mycket väl kan ha skett under något av deras eller något av mina uppdrag i olika delar av världen.

Men vad jag vet är att jag genom åren mött många Zhara och Joakim.

På gatorna i Hebron. I flyktinglägren i Makedonien. I misären i Abeche. På FN-camperna i Afghanistan. Eller någon annanstans i världen.

Ofta förknippar vi begreppet FN med bilderna från New York, diskussionerna i säkerhetsrådet eller uttalanden av generalsekreteraren.

Men för mig är FN – efter mina år ute i olika situationer, också som FN:s generalsekreterares speciella sändebud – kanske ändå mera Zhara och Joakim och alla de andra som frivilligt och självuppoffrande och drivet av ett engagemang som är lika brinnande som äkta vill göra sin insats för att genom att göra det bättre för några också göra det bättre för alla.

De kan sällan skydda sig bakom pansar och betong och murar.

Fredsarbete och hjälparbete är arbete ute bland människorna själva i samhällen som oftast är sargade och sönderrivna och där säkerheten för FN- eller hjälparbetare ibland knappast kan göras bättre än säkerheten för de människor de brinner av längtan att hjälpa.

Att det innebär risker – oavsett om det är i Abidjan eller i Mazar-i-Sharif – är de självfallet medvetna om.

Det är ju för att hjälpa människor i fara som de själva är i fara.

FN-arbetare som Zhara och Joakim är fredsarbetare i fredsarbetets allra främsta frontlinje.

Ibland får deras insatser inte alltid det erkännande det förtjänar.

Men en dag som denna känner vi inte bara djup sorg över deras öde och djup medkänsla med deras anhöriga – utan också stor stolthet över den heroism som de faktiskt representerar.

Med djup sorg

STOCKHOLM: Det är med djup sorg jag nu tyvärr fått bekräftat att svensken Joakim Dungel dödats under sitt arbete för FN i Afghanistan.

Och därmed bekräftas tyvärr vad jag redan skrivit om detta som en tung dag för Sverige.

Tung dag för Sverige

STOCKHOLM: Fredagen den 1 april blev en tung dag för Sverige.

På morgonen fick vi information om att en svensk kvinna i FN-tjänst dödats i samband med striderna i Elfenbenskustens huvudstad Abidjan.

Nu sent på eftermiddagen finns det uppgifter – ännu inte bekräftade – om att en svensk medborgare tillhör de FN-medarbetare som dödats vid en stormning av FN-kontoret i Mazar-i-Shariff i norra Afghanistan.

Och detta sker den dag vi i riksdag och regering fattar beslut om vår medverkan i Nato:s militära insatser för att genomföra FN:s säkerhetsråds resolution 1973.

De som i dag mist livet har gjort det i FN:s tjänst i svåra situationer i vitt skilda delar av världen. De har sökt sig till tjänst inom Förenta Nationerna i engagemang för fred och för mänskliga rättigheter var det än är.

Ofta tar de som på detta sätt arbetar inom FN och olika frivilligorganisationer betydande risker. De har inte alltid det skydd som stora militära organisationer kan ge.

FN-medarbetarna i fredsarbetets yttersta frontlinje är ofta de verkliga hjältarna i svåra situationer runt om i världen.

Det har vi åter påmints om denna tunga dag för Sverige – men dagen då vi också mitt uppe i de tunga beskeden skall känna stolthet över de insatser som svenska medborgare i fredens tjänst gör runt om i världen.

Kort men viktigt

STOCKHOLM: Mindre än timma innan riksdagsdebatten skulle börja landade jag i Stockholm, men jag lyckades i alla fall vara på plats i kammaren när debatten inför det viktiga ställningstagandet började.

Även om besöket i Tbilisi blev kort – och det bredare besöket i regionen fick skjutas upp – var det värdefullt både att vara med och officiellt inviga den nya ambassaden och att kort följa upp olika politiska frågeställningar inte minst gällande relationerna mellan Georgien och EU.

Även om det förvisso finns mycket både att önska och att göra är det tydligt att Georgien är ett av de verkligt reformledande länderna i det Östliga Partnerskapet såväl väd gäller politisk som ekonomisk utveckling.

Förra året var jag i Cisinau i Moldavien och öppnade vår ambassad där, och de nya ambassaderna i Georgien och Moldavien skall bägge ses som ett tydligt uttryck för vår strävan att stödja dessa länders reformsträvanden och europeiska integrationsarbete. Det är en viktig profil i vår samlade utrikespolitik.

Besöket i går gav möjlighet till också informella samtal med president Saakashvili om såväl EU-integrationren som utvecklingen i den vidare regionen. Förhandlingarna om associationsavtalet med EU går framåt bra, och vi hoppades bägge att det snart kommer att vara möjligt att inleda förhandlingarna om det fördjupade frihandelsavtalet.

Vårt stöd till Georgiens territoriella integritet är lika starkt och självklart som vårt stöd till Rysslands territoriella integritet, och vi noterade att försök att få andra länder att diplomatiskt erkänna de två regionen som nu ockuperats i allt väsentligt har misslyckats. Det är viktigt också från vidare utgångspunkter.

Vid tre-tiden svensk tid lämnade jag så södra Kaukasus, men jag har lovat att återvända inte minst till Baku och Yerevan så snart som möjligt.

Det spända läget mellan dessa två länder fortsätter att oroa, och det är viktigt att inga diplomatiska ansträngningar lämnas ogjorda när det gäller att dämpa spänningarna och söka lösningar.

Mörk avfärd

TBILISI: Mitt I mörka natten är det nu avfärd härifrån med sikte på att vara hemma till riksdagens debatt och beslut om Libyen-insatsen klockan nio.

Det är lite motvind över östra Europa, men det bör nog klara sig i alla fall.

Men snart kommer det att finnas anledning att återvända till denna region. Yerevan och Baku står främst på listan.