Konstruktivt och bra

ISTANBUL: Det var konstruktiva överläggningar här under dagen med mina kollegor från Turkiet och Italien.

Det var alldeles självklart situationen i Nordafrika och Mellersta Östern som dominerade våra gemensamma överläggningar.

Vi diskuterade olika insatser för att stödja den demokratiska utvecklingen i Egypten, och kom överens om en del mer konkreta steg i det sammanhanget.

Och mer informellt gick vi också igenom våra bedömningar av de olika länderna i den vidare regionen för att kunna bedöma den kommande möjliga utvecklingen.

Viktig var också vårt samtal om olika möjliga samarbetsstrukturer i regionen i detta nya läget.

Den s k Unionen för Medelhavet kommer dessvärre inte att fungera i denna situation, och det gäller att finna olika nya möjligheter. En del idéer i den riktningen finns redan.

Vi kommer att fortsätta våra samtal kring dessa frågor under de närmaste veckorna.

Faktiskt är det så att vi kommer att ses för samtal redan nästa helg. Då i Ungern.

Och att vi därefter kommer att ses före fortsatta samtal också helgen därpå. Då i Finland.

Tidigt i morgon bitti lämnar jag Istanbul och återvänder hem.

Då är det mer än en vecka sedan jag lämnade Stockholm med Amman som första destination på denna resa i och om den radikalt förändrade situation som vi nu står inför i den regionen.

Turkiets mjuka makt

ISTANBUL: En underbart vacker morgon vid Bosporen.

Tankfartygen passerar igenom på väg in mot Svarta Havets olika hamnar. Färjorna plöjer frenetiskt fram och tillbaka mellan den europeiska och den asiatiska sidan.

Här går diskussionens vågor höga om innebörden av våra långsiktiga utmaningar i det vidare område som ju denna stad historiskt har haft en betydelsefull roll i.

Under tidigare år brukade jag tala om de utmaningar för Europa som ligger i hela det post-osmanska området mellan Bihac i nordväst till Basra i sydost – och jag kan lägga till mellan Baku och Biserte. Om den historiska uppgiften att bidra till att bygga fungerande multikulturella och fria stater i detta för framtiden så viktiga område.

Och nu är det just detta det handlar om.

Att vi har ett mycket tydligt intresse av att göra detta i samarbet med Turkiet borde vara en självklarhet. Turkiet är kanske inte en modell i detta ords trängre bemärkelse, men var och en som rört sig i regimen vet att Turkiet i många avseende tjänar som inspiration.

Turkiet har en magnetism – en mjuk makt – som det vore dåraktigt att underskatta när vi nu diskuterar hu vi skall forma politiken framöver.

När den stora förändringen började i det forna sovjetiska imperiet var det EU som tydligt hade denna magnetism och mjuka makt, men i den situation vi nu står inför är detta mindre uppenbart.

Medlemskapsperspektivet – som var alldeles avgörande för omvandlingen i Central- och Östeuropa – finns ju inte här.

Men i många andra avseenden är förbindelserna och banden självfallet mycket starka.

Jag sitter nu här och diskuterar just detta med mina kollegor Ahmet Davutoglu och Franco Frattini från Turkiet respektive Italien. Och vi fortsätter sedan med gemensam lunch på samma tema.

Utrikespolitiken måste finnas där det händer.

De snabba förändringarnas värld

ISTANBUL: Efter de hektiska dygnen i Mellersta Östern hade jag i dag i alla fall lite tid att samla tankarna inför mitt anförande på Bilgi-universitetet här.

I tisdags stod jag inför studenterna på Al Quds-universitetet i Jerusalem, och i dag var det här vid Bosporen.

I bägge fallen kom mycket – både anförande och diskussionen efteråt – att handla om de pågående och de kommande förändringarna i arabvärlden.

Jag hoppas snart kunna lägga upp anförandet på UD:s hemsida för de som möjligen kan vara intresserade.

Under mina dagar i Kairo, Amman och Ramallah var det påfallande ofta som Turkiet kom på tal. På inte så få håll ser man den turkiska utvecklingen under främst det senaste decenniet som en inspiration som man kan dra lärdom av.

Här vid Bosporen märker jag lite mer av en avvaktande attityd till detta. Förvisso har man under senare år engagerat sig i denna del av världen på ett helt annat sätt än tidigare – det talas ju t o m om en post-osmansk politik.

Det var ingen tillfällighet att främnst turkiska byggnadsföretag fick evakurera ca 20.000 arbetare från Libyen. Till Turkiet kom förra året ca 1,7 miljoner besökare från Iran, och det var förvisso inte först till moskéerna de begav sig…

Men det är i riktning Europa i övrigt man vill utvecklas.

Visst, uppmärksamheten är smickrande, men det är inte säkert att man vill tyngas ner av ett upplevt ansvar för nationer som rimligen har en lång väg att gå.

Under dagens senare diskussioner – med bl a vice premiärminister Ali Babacan och Italiens dito Guilio Tremonti – kom temat dock ständigt tillbaka.

Och alldeles uppenbart är att en europeisk engagemangspolitik med det nya som nu växer fram i arabvärlden kommer att uppfattas som haltande om den inte sker i intimt samarbete med just Turkiet. Den slutsatsen är viktig – om än inte nödvändigtvis bekväm på alla håll.

Annars kom mycket att handla om Europas roll i den nya globala ekonomin.

En röst från den finansiella sektorn noterade att medan världsekonomins epicentrum förr tydligt låg någonstans mellan London och New York är det frågan om den inte nu ligger någonstans mellan Dubai och Singapore.

Och en röst från Kina noterade att man visserligen under tre decennier av reformpolitik gått från väl under 3% av den globala ekonomin till någonstans kring 10%, men att man rimligen borde vara på väg mot 20% under de kommande decennierna.

Omvandlingen av Mellersta Östern är en del av detta. Globaliseringens krafter river ner gamla barriärer. Att sedan vägen till det nya kommer att ha sina sidor – det har vi om inte annat lärt oss i östra Europa – är en annan sak.

Och om det kommer diskussionen att fortsätta under kvällen.

Dynamisk diskussion i Tel Aviv

ISTANBUL: När jag landade här i Istanbul fick jag beskedet om att flygvapnets Tp84 Hercules nu återvänt från Tripoli till Valletta på Malta och kunde föra ut också sex svenska medborgare från ett Tripoli som riskerar att bli allt farligare.

Och även andra besked under dagen har inneburit att akuta situationer som kunde blivit mycket allvarliga kunnat avvecklas på ett tillfredsställande sätt.

Under mitt besök i de allra nordligaste delarna av Israel – uppe vid gränsen till Libanon – talades också Gunilla Carlsson och jag vid om de ytterligare insatser som vi nu kan göra inte minst för att hjälpa de många tusentals människor som nu flyr strider, sammanbrott och förtryck i Libyen.

Lite mer på avstånd – vi är ju inte medlemmar – följer jag de diskussioner som skett inom Nato om att t ex införa en flygförbudszon över landet. Avvägningarna som måste göras är omfattande – jag är rätt bekant med problematiken från Bosnien-krigets dagar.

På torsdag nästa vecka kommer vi att samlas i kretsen av EU:s utrikesministrar för att på nytt diskutera vad vi kan göra och för att förbereda den diskussion som EU:s stats- och regeringschefer skall ha i ärendet på sitt extra toppmöte dagen därpå.

Men innan dess blir det många kontakter. Här i Istanbul kommer jag att träffa såväl Turkiets Ahmet Davutoglu som Italiens Franco Frattini för diskussioner inte minst om detta.

Mitt program i dag blev lite tilltufsat av verkligheten på det sätt som ofta händer.

Premiärminister Netayahu blev försenad till vårt möte i Tel Aviv av ett möte med president Peres i Jerusalem som drog upp på tiden. I telefon från bilen utlovade han i alla fall god cappuchino till mig när jag väntade.

Och sedan blev det åtskilliga cappuchino när han anlänt eftersom vår diskussion kom att bli en bra bit längre än vad som hade förutsatts i såväl hans som mitt program.

Vi spända över vida fält – men i huvudsak i den region som nu befinner sig i så påtaglig förändring.

Han redovisade sin syn på utvecklingen i Iran och de faror denna innebar, och vi redovisade olika bedömningar om vad som kunde göras inte minst i den nukleära frågan.

Men mest handlade det om konsekvenserna inte minst för Israel av förändringarna i regionen – med Egypten i centrum för vårt samtal.

Jag underströk betydelsen av att också Israel konkret och klart visar vilja och förmåga att röra sig fram mot en fredsuppgörelse med palestinierna, och vi diskuterade de lite olika perspektiv vi hade på den frågan. Han underströk Israels säkerhetsbehov – som jag har stor respekt för, men som knappast kan tryggas bättre än genom ett fredsavtal.

Det blev ett öppet och tydligt samtal, och det tror jag är en nödvändighet för att ömsesidigt förbättra förtåelse. Utanför fick Dennis Ross från Vita Huset vänta intill dess att vi tyckte att vi hade klarat av vårt samtal och våra diskussioner.

Från det mötet bar det sedan i helikopter längs kusten upp till Acre och sedan längs libanesiska gränsen upp till Kiryat Shamona i allra nordligaste Israel.

Och det var en dag med strålande klart väder. Snön på Hermon-berget lyste vit i solen, och norrut syntes också snön på Libanon-bergen bakom Beirut.

I ilfart längs motorvägen lyckades vi sedan ta oss tillbaka till Tel Aviv och flygplatsen för att hinna med kvällsplanet till Istanbul.

Och här avslutar jag nu denna dag.

Efter Netanyahu mot Galiléen

TEL AVIV: Flyktingkrisen från Libyen får allt större och allt mer tragiska dimensioner. Världssamfundet måste hjälpa till med alla de resurser som vi har. Sannolikt är detta bara början.

Och samtidigt fortsätter striderna inne i Libyen. Vi försöker – med tilltagande svårigheter – få ut alla de svenska och andra EU-medborgare som vill ut.

Vi hade alla hoppats att denna fas av Libyen-utvecklingen skulle ha varit över nu. Men Khaddafi har tydligen fortfarande resurser att en tid stå emot det oundvikliga. Vi har tyvärr sett mönstret förr i historien.

Denna dag är mina sista av mina fyra dygn mellan Jordan-floden och Medelhavet.

Mötet med premiärminister Netanyahu blir det sista av mina politiska möten under dygn då jag utförligt kunnat sitta ner med alla de ledande företrädarna här. Och vi kommer naturligt nog att fokusera på förutsättningarna för den fredsprocess som nu är nödvändigare än kanske någonsin.

Men sedan bär det norrut längs kusten upp mot de vackra gränstrakterna mellan Israel och Libanon för att diskutera säkerhets- och andra utmaningar i detta komplicerade men viktiga område.

Kväll vid Medelhavets strand

TEL AVIV: Nästan midnatt vid stranden av Medelhavet här i Tel Aviv efter en fullspäckad dag som började i Nablus, fortsatte i Jerusalem och avslutats först med middag och sedan med nytt sammanträde efter middagen här i Tel Aviv.

Och det har varit en – bortsett från allt annat – hänförande vacker dag.

Bilfärden från Nablus ner mot Jerusalem genom ett härligt vårgrönt prunkande landskap.

Och framme i Jerusalem hanns det med ett kort besök uppe på klippmoskén. Få platser i denna värld är vackrare än denna en dag när solen lyser på den gyllene kupolen.

Men sedan har mötena, samtalen och diskussionerna avlöst varandra. Med oppositionsledaren Livni, strategiministern Meridor, avgående säkerhetsrådgivaren Arad och åtskilliga andra.

Och jag hann också sitta ner med Jonas Störe från Norge på terrassen till King David Hotel för att jämföra intryck. Han kom just från Kairo.

Sanningen att säga hann jag också med ett besök i den armeniska kyrkan i Jerusalems gamla stad, och lyckades faktiskt också snabbt klippa håret en liten bit därifrån. Professionalismen i det senare var imponerande.

Att sammanfatta denna dag är knappast möjligt. Just när är det strategiska landskapet statt i så grundläggande förändring att varje diskussion med nödvändighet blir trevande – men för den skulle sannerligen inte mindre intensiv. Öppenheten i dialogen har det sannerligen inte varit något fel på.

I morgon börjar min dag – nåja, efter en arbetsfrukost med ett antal andra experter – med möte med premiärminister Netanyahu.

Och därefter bär det upp till Galiléen för att få information om och diskutera det israeliska perspektivet på utvecklingen i det område som ju inte minst omfattar Libanon och Syrien med allt vad som till detta hör.

På kvällen – men det är mycket långt tills dess – sätter jag mig så på ett plan till Istanbul för nästa skede i denna min resa i en region stadd i snabb och omfattande förändring.

Middag i Nablus

NABLUS: Inte alldeles lätt med internet på hotellet här, men i övrigt har det varit ett spännande och intressant besök i denna stad.

Att jag valt att övernatta här har lett till en hel del uppmärksamhet, eftersom man tydligen inte varit med om utrikesministrar som gör så tidigare.

Men jag ville komma hit för att se vad som förändrats sedan jag hade möjlighet att göra ett kort besök här för mer än två år sedan.

Då var säkerhetsläget fortfarande ansträngt. Och staden kraftigt avspärrad av israeliska kontroller.

Nu är det annorlunda. De stora spärrarna har tagits bort, och därmed har handeln kommit igång. Arbetslösheten har på två år sjunkit från över 60% till nu omkring 15%, och säkerhetsläget är nu tämligen normalt.

Men de politiska förväntningarna på fortsatta förbättringar och ett slut på ockupationen är starka. Vi vill ha värdighet – det var det samlade budskapet på kvällens middag med en rad spännande företrädare för olika delar av det palestinska samhället.

I morgon bär det så tillbaka till Jerusalem och fortsatta politiska samtal där, bl a med oppositionsledaren Livni.

Och fram mot kvällen bär det av mot Tel Aviv för middag där – geografiskt mycket nära Nablus, men i nästan varje annat avseende mycket långt bort.

Liberman, Al Quds och Nablus

JERUSALEM: Alltför tidig morgon efter ett program i går kväll som slutade alltför sent – men det var på grund av att det var så intressant.

American Colony Hotel i Jerusalem är en del också av vår svenska historia.

Det har sitt ursprung i den lilla koloni som grundades av de från byn Nås i Dalarna som vandrade hit i övertygelsen om att Jesus återkomst var omedelbvart förestående, och vars öde ju är den sanna grunden till Selma Lagerlöfs mycket läsvärda roman Jerusalem.

Om jag inte missminner mig var det med hänvisning inte minst till den som hon fick Nobels litteraturpris.

Denna dag inleds för mig med arbetsfrukost med Israels utrikesminister Liberman med fokus på de bilaterala relationerna mellan Sverige och Israel.

Det är viktigt nog, men självfallet är jag också intresserad av att lyssna på hans tankar om regionens utveckling och möjligheterna till en varaktig fred för Israel och för regionen i dess helhet.

Men resten av dagen kommer jag att tillbringa på de palestinska områdena innan jag i morgon återvänder till Israel för olika möten där under onsdagen och torsdagen.

På Al Quds-universitetet i östra Jerusalem skall jag diskutera de politiska och ekonomiska reformkraven i arabvärlden med studenterna – och det blir alldeles säkert spännande.

Men sedan bär det av i riktning först mot Jordan-dalen för att se på olika saker där och sedan till staden Nablus för möten med olika organisationer och den lokala ledningen där.

För några år sedan tillhörde Nablus de områden som det av säkerhetsskäl var omöjligt att ens tänka sig ett besök till. För två år sedan lyckades jag emellertid göra ett kort besök där för att bl a möta studenter vid det stora universitetet där.

Men nu är läget väsentligt bättre, och jag hoppas på ett gediget besök.

Det finns mycket att se, och mycket att diskutera, i denna del av Palestina, och jag vill gärna få en bättre uppfattning om stämningsläget just nu än det man kanske får i mer officiella samtal i t ex Ramallah.

Utvecklingen kring Libyen fortsätter självfallet att oroa. Om uppgifterna i media om vapenleveranser från Vitryssland till Khaddafi under de senaste dagarna stämmer kan det inte undgå att leda till en diskussion om ytterligare åtgärder mot regimen Lukashenko.

Och nu kommer ocks oroande uppgifter om att iranska oppositionsledare skulle förts bort och fängslats.

Att regionen befinner sig i ett dynamiskt tillstånd är ett understatement av dignitet.