Än allvarligare

STOCKHOLM: Situationen i Japan har förvärrats ytterligare och det har varit många samtal under nattens timmar med anledning av detta.

Vår reserekommendation har nu skärpts väsentligt. Och vi vidtar också olika andra förberedande åtgärder.

I New York fortsätter FN:s säkerhetsråd sina överläggningar om Libyen.

Och jag ser att USA nu försiktigt antyder en beredskap för åtgärder som jag tror kunde vara betydligt mer effektiva än de som dominerar debatten.

Men vad det finns stöd för i säkerhetsrådet återstår att se under dagen.

I väntan på FN:s säkerhetsråd

STOCKHOLM: Tyvärr visade sig mina farhågor från i dag på morgonen om Bahrain vara alltför välgrundade.

Under dagen har sex personer – också poliser – förlorat livet i konfrontationer i Manama. Och samtidigt har Iran med stark stämma lagt sig i saken på ett sätt som är lika otillbörligt som det är destabiliserande.

Vi kan bara på nyttt vädja till ett återupptagande av den nationella dialog som är enda vägen framåt för Bahrain.

När detta skrivs sammanträder FN:s säkerhetsråd för slutna konsultationer om situationen i Libyen, och jag ser att generalsekreterare Ban Ki-moon har krävt ett omedelbart eldupphör i de strider som pågår.

Vår förhoppning är att det skall komma ett nytt ställningstagande från FN så snart som möjligt. Det jag hör nu är att det kanske kommer att vänta till i morgon. Jag antar att det beror på att det behövs ytterligare konsultationer mellan huvudstäderna i de viktigare länderna.

Frågan om en flygförbudszon står nu i centrum. Och även om det är känt att Ryssland och Kina är tveksamma är det fortfarande oklart var USA egentligen står i den frågan.

Genomförandet av en sådan – konkreta militära operationer för att säkra att den efterlevs – torde kräva amerikanska insatser. Åtminstone för några dygn sedan var det så att det närmaste amerikanska hangarfartyget låg i Röda Havet, men självfallet kan insatser också ske från baser i t ex Italien och Grekland.

Även Egypten är en viktig faktor i detta sammanhang.

Skulle säkerhetsrådet i morgon anta en resolution som ger utrymme för detta kommer sannolikt en flygförbudszon att deklareras omgående. Och sedan återstår den svåra frågan om vilka effekter den kommer att ha på de strider som nu sker.

Att få stopp på dem är ju nu det allra viktigaste.

Det handlar om att skydda oskyldiga civila, men det handlar ju också om att få stopp på de framryckningar som vissa av de mot Khaddafi fortfarande lojala elitförbanden gjort under de senaste dygnen.

Men på UD är det fortfarande situationen i Japan som upptar mycket av uppmärksamheten och arbetstiden.

De s k konsulära frågorna är många och svåra.

Viktigt är att vi hela tiden kan förlita oss på de expertbedömningar som Strålsäkerhetsmyndigheten gör. Det ger en trygghet inte minst för alla dem som arbetar dygnet runt på ambassaden i Tokyo, men också för alla dem i Stockholm som har att fatta olika typer av små och stora beslut i anslutning till katastrofen.

Och i morgon skulle jag tro att samma frågor – dessvärre – kommer att dominera.

Oro för Bahrain

STOCKHOLM: En arbetsdag i Stockholm efter Bryssel i går.

Utvecklingen i Bahrain har under de senaste dagarna blivit allt mer oroande.

Vad som började som en fredlig och lokal protest har utvecklats på ett sätt som riskerar en vidare konflikt.

När Gulf-staterna nu skickar militära enheter till den lilla och välmående östaten finns det en alldeles avgörande risk för att situationen i stället kommer att ses som en del av en bredare konfrontation i regionen.

Och medan någon iransk inblandning med all sannolikhet inte fanns ursprungligen ökar nu onekligen möjligheterna för Iran att utnyttja situationen.

För Saudiarabien handlar det med all säkerhet främst om att säkra situationen i de världens största oljeproducerande områden som ligger i omedelbar anslutning till Bahrain och där befolkningen också till större delen är shia-muslimer.

Men detta kan bara ske – liksom i Bahrain – genom att i öppen dialog ta upp de påståenden om diskriminering, andra orättvisor och bristande respekt för mänskliga rättigheter som nu förs fram.

I Bahrain borde det finnas goda möligheter för en dialog som leder fram till lösningar som ger landet en bättre utveckling.

Men att föra in trupper från andra länder underlättar med all sannolikhet inte situationen.

Och därmed ökar instabiliteten i hela området.

Sverige i flygförbudszon?

STOCKHOLM: Hemkommen från en framgångsrik dag i Bryssel tillsammans med Maud Olofsson ser jag att socialdemokraterna vill att Sverige skall medverka i genomförandet av en s k flygförbudszon över Libyen.

En sådan fråga kräver allvarliga överväganden.

Det får inte bara vara skrammel i tomma tunnor.

En första förutsättning torde vara ett beslut av FN:s säkerhetsråd.

Inte minst från socialdemokratisk sida har ju detta tidigare varit ett mycket tydligt villkor för svenskt deltagande i s k fredsframtvingande och väpnade internationella operationer. I ett fall som detta förefaller det mycket rimligt.

En andra förutsättning är att vi har de faktiska förutsättningarna.

Det handlar ju om att under en mer eller mindre lång tid låta ett förband med Gripen-flygplan operera under faktiskt amerikanskt kommando i en operation, och det ställer höga krav på förbandet i fråga och dess förmåga att medverka i denna typ av operationer.

Basering, intregration av stridsledning, flygtankning och annat måste kunna fungera. Medverkan i patrullering är en sak, men förbandet måste också kunna genomföra luftstrid och möjligen också kunna medverka i attackanfall mot t ex luftförsvarsinstallationer i Libyen.

Och för det tredje handlar det om finansiering.

Riksdagen måste so oder so fatta beslut i ärendet, och då kommer det inte minst att handla om finansieringen.

Med all säkerhet kommer det att röra sig om åtskilliga hundra miljoner kronor, men beloppet är självfallet beroende av omfattningen av insatsen. Skulle så bli aktuellt måste detta bli föremål för konkreta överläggningar med USA och Nato.

Än allvarligare

STOCKHOLM: Samtal under natten om det påtagligt förvärrade läget vid ett av aggregaten i kärnkraftverket Fukushima i Japan.

I samråd med Strålsäkerhetsmyndigheten – som följer situationen mycket nära – har vi i de tidiga morgontimmarna skärpt våra reserekommendationer vad gäller Japan. Vi avråder nu också från icke nödvändiga resor till Tokyo.

Jag sätter mig strax på planet till Bryssel, men SSM fortsätter självfallet att nära följa utvecklingen för att kunna ge oss underlag för att kunna värdera utvecklingen.

Från Mona till malm

STOCKHOLM: Det blev lite senare än vad det borde ha varit när Mona Sahlin i kväll bjöd på avtackningsfest efter sina år som socialdemokratisk partiordförande och riksdagsledamot.

Lite katt bland rörelsens alla hermeliner var jag måhända, men det är viktigt att visa att vi i ett politiskt liv som kan vara både hett, hetsikt och utsatt trots allt har en förmåga att skilja på sak och person.

Jag tackade Mona för debatter vi haft, men också för att att vi i viktiga frågor kunnat ha en dialog som jag tror stundtals varit också i nationens vidare intresse.

Tidigt tidigt i morgon bär det iväg till Bryssel för en dag med malm- och råvarufrågorna i Europaparlamentet tillsammans med Maud Olofsson och kommissionären Antonio Tajani.

Men också LKAB-chefen Lars-Erik Aaro. Sverige har mycket att bidra med i dessa malmfrågor.

En utrikesministers dagar är mångfacetterade – just nu kanske mer än vanligt.

Den enorma katastrofen i Japan med allt vi vill kunna hjälpa med. Kärnsäkerhetsfrågornas nya aktualitet. Diskussionerna om Libyen och vad vi kan och måste göra mitt i den nya arabiska våren. Oro för utvecklingen i Bahrain. Oro för inbördeskrig i Elfenbenskusten. Stort självmordsattentat i Afghanistan. Avtackning av en oppositionsledare. Nordeuropeiska råvarufrågor i Bryssel.

I morgon kväll är jag tillbaka i Stockholm igen.

Hur världen ser ut då förefaller att vara en öppen fråga.

Veckan som kommer

STOCKHOLM: Denna söndag känns det skönt att kunna se fram mot en vecka som i alla fall till sin huvuddel kommer att tillbringas i Stockholm.

Men inte helt och hållet.

På tisdag åker Maud Olofsson och jag till Bryssel för att i Europaparlamentet tillsammans med bl a kommissionären Tajani ha en konferens om Nordeuropas betydelse för Europas försörjning inte minst med olika mineraler.

I nordliga Sverige, Norge, Finland och Ryssland finns mineralresurser som kan bli av mycket stor betydelse för Europas kommande industriella och ekonomiska utveckling, och tillsammans med Europakommissionen vill vi fästa större uppmärksamhet på detta.

Och på fredag åker jag sedvanligt upp till Ivalo i nordligaste Finland – norra Ishavet känns nära – för en informell helg tillsammans med ett antal andra kollegor på inbjudan av utrikesminister Alexander Stubb.

Där kommer det att finnas mycket att diskutera.

Utvecklingen i Libyen är utomordentligt oroande.

Just nu förefaller det ju som om det är med Khaddafi ännu trogna styrkor som i vissa områden återtar i alla fall en viss kontroll. Jag ser att man på sina håll har börjat att tala om det hela som ett inbördeskrig.

Samtidigt blir den bredare internationella reaktionen allt tydligare.

Arabförbundets utrikesministermöte i Kairo i går var tydligt i sitt avståndstagande från Khaddafi, men något oklar när de talade om en flygförbudszon som inte skulle innebära någon utländsk inblandning.

Och Afrikanska Unionen var tydlig i sitt avståndstagande från allt våld mot civila, men något mindre tydlig om vad som krävdes i detta läge.

När G8:s utrikesministrar träffas i Paris i morgon kväll blir detta med all sannolikhet ett av de dominerande ämnena, och diskussionen i Paris kommer att bli betydelsefull för den vidare behandlingen av frågan i FN:s säkerhetsråd.

Under de närmaste dagarna tror jag att arbetet inom Nato med att studera olika mer skarpa optioner också kommer att vara färdigt.

Dilemmat är att medan det finns åtskilliga i Europa som vill se en flygförbudszon finns det en betydande skepsis mot en sådan i den amerikanska försvarsmakt som i praktiken nog är den enda som har resurser att genomföra en sådan mer omfattande operation.

Efter Irak- och Afghanistan-operationerna är interventionströttheten i dessa kretsar påfallande.

Och jag tror dessutom att det handlar om en tveksamhet till huruvida en sådan zon skulle göra någon större skillnad. Just nu förefaller det ju att vara stridsvagnar och artilleri som är den avgörande tekniska fördel som Khaddafis styrkor har.

Men när der nu växer fram en opinion i arabvärlden självt kan detta självfallet förändra saken.

En zon skulle vara en ytterligare mycket stark politisk signal till kvarvarande kretsar kring Khaddaf om att deras dagar är över – och att ju snabbare de inser det desto bättre för dem själva.

Och ju tydligare medverkan är från arabvärlden i övrigt desto bättre. Egyptens flygvapen är t ex betydande.

Men just nu är det situationen i Japan som dominerar över det mesta.

Premiärminister Naoto Kan har sagt att nationen står inför sin svåraste situation sedan det andra världskriget. Antalet döda räknas nu i femsiffriga tal.

Via Strålsäkerhetsmyndigheten och IAEA följer vi nära utvecklingen i de olika kärnkraftverk som fått problem.

När vi gick igenom situationen mitt på dagen i dag bedömdes läget som oroande men inte alarmerande.

Men vi har inte fullständig information, och det är ju dessutom uppenbart att läget fortlöpande förändras.

Att följa denna fråga – i alla dess dimensioner – kommer att tillhöra det allra viktigaste under den kommande veckan.

Hjälpa och följa Japan

STOCKHOLM: En dag som skulle varit en vanlig söndag blir nu så gott som helt dominerad av den japanska katastrofen.

Att det japanska samhället har bättre förutsättningar att hantera en situation som denna än sannolikt något annat samhälle ger viss tillförsikt för framtiden men gör inte de omedelbara utmaningarna mindre.

Vår ambassad i Tokyo i samarbete med UD i Stockholm har arbetat med att lokalisera de svenska medborgare som skulle ha kunnat drabbas av katastrofen.

I detta avseende verkar läget vara under kontroll.

Nu följer vi så nära det är möjligt utvecklingen kring det kärnkraftverk där problemen drabbat flera av reaktorerna. Om läget i går kväll var något mindre oroande är bulletinerna i dag på morgonen från en annan av reaktorerna snarare de motsatta.

Jag träffar experter under dagen för att få en bättre bild av situationen och vad den kan komma att innebära.

Att vi är beredda att ge den hjälp vi kan är en självklarhet. De japanska resurserna är dock betydande, och just nu är det hjälp från länder i närområdet som man ger prioritet.

Men om det finns ett behov är vi självfallet beredda.

Ökad oro för Japan

GÖDÖLLÖ: I strålande vårväder fortsätter våra diskussioner i det gamla slottet en bit utanför Budapest med Nordafrika och Mellanöstern på dagordningen men med den starkt oroande situationen i Japan allt mer närvarande.

Och självfallet har jag nära och ständig kontakt i den senare frågan med Stockholm. Våra olika processer på statsrådsberedningen och UD arbetar för fullt med att bedöma situationen.

Dagens diskussioner sker i den bredare europeiska kretsen med inte minst Turkiet närvarande, vilket i de frågor som står på dagordningen är av avgörande betydelse.

Och utrikesminister Davutoglu flyger direkt härifrån till Doha för diskussioner i regi av Al Jazzera. Catherine Ashton flyger lite senare till Kairo för att dels lyssna på de diskussioner som varit där och dels informera om de senaste dygnens diskussioner i Bryssel och här utanför Budapest.

Även om Libyen dominerar just nu är det utomordentligt viktigt att vi har det bredare och mer långsiktigt perspektiv både på situationen och vår egen politik.

Diskussioner som dessa har ett mycket stort värde. V har en möjlighet att informellt utbyta informationer och bedömningar på ett sätt dom annars knappast är möjligt.

Och från svensk utgångspunkt måste vi inse att det finns de som av olika skäl har en betydligt mer detaljerad bild av situationen än vad vi har.

Flygtider gör att jag blir kvar här under några eftermiddagsstimmar innan jag har möjlighet att komma hem till Stockholm.

Att följa upp de starka orden

BUDAPEST: Toppmötet i Bryssel i dag tog en bra bit längre än väntat, och det medförde att vi blev en del försenade med våra diskussioner här också.

Men medan Catherine Ashton försökte ta sig hit från mötet i Bryssel fortsatte vi gårdagens informella diskussion om olika optioner vad gäller Libyen.

Starka ord är enkelt att åstadkomma, men stark politik som ger verkliga resultat kräver faktiskt en del mer än så. Och vi hade en mycket öppen diskussion om detta.

Och alldeles självfallet diskuterade vi också den fruktansavärda jordbävningen i Japan och vad olika europeiska länder kan göra att hjälpa.

Sent går jag nu strax och lägger mig med vacker utsikt över det renoverade gamla slottet i Buda på andra sidan Donau.

Tidigt i morgon fortsätter vi våra överläggningar.

Katastrofen i Japan

STOCKHOLM: Bilderna på TV från jordbävningen nordöstra om Tokyo och effekterna av den efterföljande tsunamin är förfärliga. Vi vet ännu inte hur många människor som skadats eller omkommit, me det finns dessvärre all anledning att anta att antalet kommer att vara betydande.

Tsunamivarning har nu utfärdats för för stora delar av Stilla Havet.

Regeringskansliet har löpande kontakt med vår ambassad i Tokyo, och den söker kontakt med de svenskar som kan ha funnits främst i de mest drabbad områdena.

Såväl statsministern – som nu landat i Bryssel – som jag själv – snart på väg till Budapest – följer självfallet situationen nära.

Det handlar också om de möjligheter vårt land har att kunna ge hjälp.

Till Budapest

STOCKHOLM: Efter någon timme på förmiddagen i Stockholm bär det för min del iväg till Budapest för försenad start på det traditionella informella mötet med EU:s utrikesministrar.

Förseningen denna gång beror på att Catherine Ashton självfallet måste vara med när stats- och regeringscheferna på sin arbetaslunch i Bryssel diskuterar främst situationen i Libyen.

Vid femtiden borde vi i alla fall kunna starta med en diskussion koncentrerad kring den europeiska utrikestjänsten och dess uppbyggnad.

Så ser den officiella dagordningen ut.

Den verkliga kommer säkert att vara annorlunda. Situationen kräver det.

Viktig lunch i Bryssel

STOCKHOLM: Åter från en synnerligen intensiv dag av överläggningar i Bryssel. Det blev en närmare tre timmar lång lunchdiskussion i utrikesministerkretsen.

Tanken var att vi skulle diskutera vår mer generella politik med anledning av de demokratiska omvälvningar vi ser i arabvärlden.

Av det blev det dock föga. Den diskussion får anstå till på lördag.

I stället blev det – föga förvånande – Libyen som dominerade.

När vi utrikesminister skiljdes åt senast tillhörde jag den överväldigande del som var tämligen övertygade om att regimen Khaddafi skulle vara historia inom något dygn eller så.

Och vi koncentrerade oss på att få ut våra medborgare ur det slutinferno vi fruktade under de då närmaste dygnen.

Det fanns en och annan i vår krets som varnade för att det kanske inte skulle bli så enkelt och kunde resultera i en mer utdragen tragedi mellan landets olika delar. En del kunde historien bättre än andra.

Och det är där vi befinner oss just nu.

Tecknen är motstridiga.

Å ena sidan det som tyder på att Khaddaf-sidan militärt inte bara konsoliderat utan nu faktiskt i alla fall delvis trycker tillbaka de övriga såväl i öster som i väster.

Men å andra sidan de tre emissarier som sändes ut från Tripoli i går och som torde återvända i kväll med informationer och meddelanden av mycket robust karaktär. De skulle inte ha sänts ut om det inte fanns en osäkerhet – och de återvänder med budskap som inte kan missförstås.

I denna inte alldeles enkla situation ligger inte enkla vägval för det internationella samfundet när det gäller att hantera situationen. Och den kompliceras av att vårt informationsläge i vissa delar är rätt ofullständigt.

Skall man satsa på åtgärder som på ett eller annat sätt försöker att påskynda en militär seger över Khaddafi? En sådan vore alldeles självklart det bästa. Men är den omedelbart möjlig? Och, om så inte är fallet, vad skulle kunna göra den möjlig utan att lidandet för Libyen blir för omfattande?

Eller skall man satsa på att försöka få till till stånd ett snabbt slut på striderna och någon form av nationell dialog som leder fram till en ny regim? Att Khaddafi inte har någon plats i en sådan är en självklarhet. Men är det möjligt att få de olika sidorna att sitta ner och finna en ny gemensam väg? Signalerna är långt ifrån entydiga.

Avväganden som desssa finner sällan sin väg in i mediadebatten, men måste likväl göras när en mer seriös politik skall formuleras. Och det var kring dessa frågeställningar som stora delar av vårt samtal handlade – liksom ett utbyte av information om den information i olika avseenden som olika ministrar kunde ha för att belysa dessa frågeställningar.

Militära optioner av olika slag, liksom politiska och humanitära sådana, förs planeringsmässigt vidare, och det tror jag är mycket viktigt.

En del av dem som diskuteras i media har jag frågetecken kring – andra som inte diskuteras på samma sätt förefaller mig i ett visst läge betydligt mer adekvata.

Men vi var eniga dels om att dessa optioner – om vi kommer dit – måste förankras dels i FN:s säkerhetsråd och dels i en dialog med främst Arabförbundet. Den internationella rättsordningens alla delar förblir viktiga.

Diskussioner fortsätter nu mellan stats- och regeringscheferna inom EU i morgon och mellan Arabförbundets utrikesministrar på lördag. Jag har förstått att Nato-rådet därefter återvänder till en del av frågorna om några dygn.

Khaddafi-regimen som sådan finns inte längre – det handlar om en stridande och brutal fraktion.

Men hur det nya Libyen kommer att gestalta sig är det dessvärre fortfarande svårt att ha någon bestämd uppfattning om. Att vi måste söka bredast möjliga kontakter – också med dem som sitter iu Benghazi – för att underlätta vägen dit är självklart.

Men jag fruktar att vägen dit inte kommer att vara enkel.

Och det gör den europeiska och internationella politikens betydelse än större.

Fram och tillbaka till Bryssel

STOCKHOLM: Mycket tidigt torsdag morgon lyfter jag i riktning Bryssel för först ett möte i mindre krets utrikesministrar och därefter vid halv tolv-tiden den informella lunchen också med Catherine Ashton.

Avsikten är att vi skall diskutera de slutsatser om situationen i Nordafrika och Mellersta Östern som stats- och regeringscheferna skall fatta beslut om på sitt möte på fredag.

Det kommer noog att ta några timmar.

Jag vet att Catherine Ashton sedan skall delta i Nato-rådets diskussioner i samma ämne under eftermiddagen.

Och efter de olika mötena återvänder jag till Stockholm för kvällen.

Det blir ett antal timmar i flygplan under dagen.

Hur slutsatserna för fredagen kommer att bli återstår att se. Olika förslag måste fogas samman.

Och det jag skrivit tidigare här om olika aspekter på de mer krävande utmaningarna gäller självfallet fortfarande.

Att Khaddaffi skulle lyssna på våra uppmaningar och plötsligt lämna scenen förefaller tyvärr mindre sannolikt. Han har i alla fall inte gjort det än.

Det handlar nu om att på olika sätt försöka att erodera strukturetna i hans maktsystem så att det hela till slut faller samman. Olika sanktioner och hänvisning till den internationella brottsmålsdomstolen ingår självklart i detta.

Men viktigt är att vi mitt i den libyska krisen bibehåller det bredare perspektivet på utvecklingen.

I dag har den nya egyptiska regeringen haft sitt första sammanträde i Kairo. Det är tydligt att man står inför en mycket besvbärlig uppgift såväl vad gäller säkerheten som ekonomin.

Att elva personer tidigare i dag dödades i religiösa konfrontationer i den egyptiska huvudstaden måste oroa dem lika mycket som det oroar mig.

Förberedelsernas dag

STOCKHOLM: En dag när programmet blivit lite tunnare i och med att besöket från Förenade Arabemiraten sköts upp. Annat kom som bekant emellan.

Men det blir en välkommen möjlighet till att fokusera mer på förberedelserna för de kommande dagarnas möten.

I morgon blir det informell lunch med EU:s utrikesministrar i Bryssel för att diskutera situationen i Nordafrika. Mer eller mindre parallellt möts Nato:s försvarsministrar för diskussioner i en annan del av samma stad.

På fredag är det så lunchtoppmöte med alla 27 stats- och regeringschefer i Bryssel om Nordafrika, och det fortsätter sedan i Euro-kretsen med diskussioner om mer ekonomiska ärenden.

Samma eftermiddag samlas vi i utrikesministerkretsen strax utanför Budapest för fortsatta informella överläggningar. Jag tror att det blir den europeiska utrikestjänsten som blir ämnet för fredagen, medan lördagens diskussioner kommer att ägnas situationen i Nordafrika och Mellersta Östern.

Så min dag i dag kommer att handla om detta.

Kontakter med medarbetare i Bryssel för att påverka de förberedelser som ju pågår där just nu. Fortsatta kontakter med olika andra huvudstäder för att höra hur resonemangen går där.

Och på eftermiddagen sätter jag mig ner med Fredrik Reinfeldt för att gå igenom situationen och se på riktlinjerna för politiken.

Mycket i media handlar nu om olika spekulationer om olika typer av västliga militära ingripanden.

Överväganden i sådana frågor måste göras med ett visst allvar.

När ett antal västländer gick in i Irak för att bli av med den gruvligt förfärlige Saddam Hussein var det en operation som kom att utsättas för mycket stark kritik och som ju kom att utvecklas på sätt som inte var avsett i en rad avseenden.

Jag tror att det är viktigt att vi här håller oss till den internationella legitimitet som endast kan ges av FN:s säkerhetsråd. Och jag tror dessutom att det är mer än klokt att lyssna mycket uppmärksamt på vad länderna i regionen självt har att säga.

Inom de ramarna är det rimligt att studera också möjliga militära optioner.

Svårigheterna ligger dock alltid därefter.

Att få en statsbyggnadsprocess att fungera på ett sätt som ger en rimlig utveckling för landet och regionen. Och jag tror att det kommer att kräva än mer inträngande diskussioner och överväganden framöver.

Och också det måste självfallet ske i en tydlig regional ram.

Utredning och samtal om Libyen

STOCKHOLM: Mycket denna dag kom självfallet att domineras av överlämnandet av landshövdingen Egardts utredning och olika presentationer av denna.

Utredningen vill att Sverige skall ha en utrikesförvaltning i världsklass.

I viktiga avseenden tycker jag nog att vi har det i dag, men med tanke på den takt i vilken världen förändras och vårt internationella beroende ökar krävs det ständig förnyelse och förändring för att bibehålla eller utveckla den positionen.

Jag läste i utredningen att utrikesdepartementet vid tiden för första världskriget hade kring 25 anställda, och att Herbert Tingsten när han arbetade där i början av 1920-talet klagade på bristen på arbetsuppgifter…

Nu är det annorlunda – och framöver kommer det att bli än mer annorlunda. Vi måste ställa in siktet minst ett decennium framöver när vi nu börjar diskutera, fatta beslut om och genomföra utredningens olika förslag.

Men självfallet har mycket även denna dag handlat om den dramatiska utvecklingen i Nordafrika.

I morgon skulle jag ha haft besök av min kollega från Förenade Arabemiraten UAE Sheikh Abdullah bin Zayed Al Nahyan.

Det var ett besök vi gemensamt talat om ett bra tag. Ursprungligen hade vi faktiskt tänkt att förlägga det till Kiruna som kontrast till tidigare mer ökenbetonade möten.

Men nu har annat tagit över.

UAE har just nu ordförandeskapet i Gulf-staternas samarbete, och de gjorde i går ett mycket skarpt uttalande om Libyen. Nu stundar dessutom extra utrikesministermöte i Arabförbundet, och även det kräver sina förberedelser.

I stället för morgondagens besök blev det telefonsamtal i dag – och en gemensam föresats att försöka hitta en ny tid lite längre fram.

Till det vi diskuterade – förutom olika optioner när det gäller Libyen – hörde också behovet av bättre samarbetsformer mellan EU och regionen i dessa tider av dramatisk omvandling.

Och samma saker diskuterade jag i dag på eftermiddagen också med min nya franske kollega Alain Juppé. Han är redan nu en utrikesminister med tyngd inte minst mot bakgrund av tidigare erfarenheter.

Utrikesförvaltning i förändrad värld

STOCKHOLM: I dag klockan tio kommer landshövningen Peter Egardt till mig och överlämnar officiellt föreslagen från den utredning om utrikesförvaltninggens framtid som han har haft ansvaret för.

Och jag kommer under dagen omedelbart att besluta att på sedvanligt svenskt manér sända ut den på remiss till den 1 juni så att vi senare under året kan föra fram olika förslag till konkreta beslut.

Eftersom jag ännu inte fått utredningen har jag inte kunnat läsa den och kan därmed inte heller kommentera dess olika tankar och förslag.

Men jag hoppas att det råder bred enighet om att vi i dessa den allt viktigare globaliseringens tidsålder behöver en modern, utåtriktad och flexibel utrikesförvaltning. Och att det som fungerade förr inte nödvändigtvis är det som är bäst för det som skall komma borde också vara självklart.

Det finns många frågor som det säkert kommer att finnas anledning att diskutera igenom.

Den europeiska gemensamma utrikesförvaltning som nu håller på att sättas upp kommer självfallet att förändra vissa av förutsättningarna, även om det är för tidigt att dra bestämda slutsatser om i vilken grad.

Och vi har ju dessutom nu en situation där internationella relationer av ett eller annat slag ingår i nästan varje del av den statliga verksamheten – och påverkar samhället i dess helhet.

Den europeiska integrationen är ju inrikespolitikens europeiska förlängning, och EU-politiken handlar ju i hög grad om det vi skulle kalla inrikespolitiken.

En allt viktigare del av mitt arbete är ju att vara med om att utforma, fatta beslut om och genomföra den gemensamma europeiska utrikespolitiken.

Men om allt detta hoppas jag att det kommer att diskuteras livligt på basen av bl a Peter Egardts utredning innan det är dags att fatta mer konkreta beslut.

Och i den diskussionen hoppas jag att också riksdagen vill vara med – vi är starkt beroende av de beslut de fattar om de ekonomiska ramar vi har för vår verksamhet.

Frågor kräver svar

STOCKHOLM: Första arbetsdagen hemma att ha varit annorstädes ett tag brukar alltid få ett lätt jäktigt drag över sig, och så blev det även denna dag.

Mycket handlade självfallet om att summera slutsatser och intryck från dagarna i och kring en arabvärld stadd i snabb förändring, men åtskilligt handlade också om att försöka dra upp riktlinjer för de olika mötena i samma ämne mot slutet av veckan.

Vilka möjligheter till finansiellt stöd till demokratier i vardande är möjligt? Hur kan våra olika finansiella institutioner anpassas till en ny situation? Är det möjligt att tala inte bara frihandel utan att också tänka i termer av tullunion? Kan vi på något sätt bidra till hur de utformar sin reformpolitik inte minst på det ekonomiska området? Vilka är de bästa kanalerna för att hjälpa gryende politiska partier? Behöver vi ett nytt eller kompletterande ramverk för den politiska dialogen mellan EU och främst arabvärldens olika länder?

Frågorna är många – och i dialog med övriga medlemsstater måste nu svaren börja att växa fram.

På den stora TV-skärmen i mitt rum flimrade ständigt bilderna från Aljazeera och BBC World med kontinuerliga uppdateringar av situationen i och kring Libyen förbi.

Det snabba avgörande vi hoppas på verkar i alla fall just nu inte omedelbart förestående – men situationen kan förändras mycket snabbt.

Tydligt resultat i Estland

STOCKHOLM: Gårdagens val i Estland resulterade i att den sittande regeringskoalitionen fick ett tydligt förstärkt politiskt mandat. Såväl reformpartiet som koalitionspartnern IRL registrerade betydande framgångar.

Väljarna ansåg uppenbarligen att Estland – inte minst med introduktionen av euron vid årsskiftet – befinner sig på rätt väg.

Och det är svårt att inte hålla med dem på den punkten.

Valresultatet i Estland stärker den nordeuropeiska trenden av tydligt stöd för regeringar med tydlig ekonomisk reformpolitik och tydlig europeisk samarbetsagenda.

Alldeles utmärkt, enligt min mening.

Tillbaka i snöigt Stockholm

STOCKHOLM: Så har jag då kommit hem igen efter en vecka som ju började i Amman i Jordanien i lördags kväll och som dominerats av diskussioner om den nya arabvärlden och de krav dess olika utmaningar kommer att ställa på vår politik.

De kommande dagarna blir det viktigt att följa upp dessa olika samtal och att diskutera utformningen av politiken inför de möten som kommer att avlösa varandra mot slutet av veckan.

På torsdag blir det informell lunch med EU:s utrikesministrar i Bryssel som förberedelse för det extra toppmöte som stats- och regeringscheferna har på fredag i samma ämne och på samma plats.

Och på fredag och lördag är det så sedvanligt informellt utrikesministermöte strax utanför Budapest.

Toppmötet i Bryssel gör att det inte blir så mycket tid på fredagen, så fokus i diskussionerna kommer att ligga på lördagen. Då ansluter också bl a Turkiets utrikesminister.

När vi skildes åt efter diskussionerna i utrikesministerkretsen den 21 februari – och jag åkte direkt till Kairo – trodde de flesta att den bisarra sagan Khaddafi skulle ha kommit till vägs ände inom en tämligen så kort tid.

Snart har två veckor gått sedan dess. I allt väsentligt har vi lyckats att få ut våra medborgare, även om det tog längre tid än vad vi först hade hoppats. Men våldet och brutaliteten fortsätter. Utgången kan knappast vara oviss, men vägen dit ter sig allt mer tragisk.

Och den internationella politiken kommer att ställas inför besvärliga avvägningar.

Detta är en situation där FN:s säkerhetsråd har ett tydligt ansvar. Överväganden om t ex flygförbudszoner sker ju nu i anslutning till de diskussioner som kommer att föras där.

Men det är inte bara detta som står på dagordningen för den kommande veckan.

I morgon kommer Fredrik Reinfeldt att i ett anförande i Stockholm dra upp riktlinjerna för vår Europa-politik i stort.

Det är viktigt inte minst mot bakgrund av det europeiska samarbetets ökade betydelse på en lång rad olika områden.