ISTANBUL: En underbart vacker morgon vid Bosporen.
Tankfartygen passerar igenom på väg in mot Svarta Havets olika hamnar. Färjorna plöjer frenetiskt fram och tillbaka mellan den europeiska och den asiatiska sidan.
Här går diskussionens vågor höga om innebörden av våra långsiktiga utmaningar i det vidare område som ju denna stad historiskt har haft en betydelsefull roll i.
Under tidigare år brukade jag tala om de utmaningar för Europa som ligger i hela det post-osmanska området mellan Bihac i nordväst till Basra i sydost – och jag kan lägga till mellan Baku och Biserte. Om den historiska uppgiften att bidra till att bygga fungerande multikulturella och fria stater i detta för framtiden så viktiga område.
Och nu är det just detta det handlar om.
Att vi har ett mycket tydligt intresse av att göra detta i samarbet med Turkiet borde vara en självklarhet. Turkiet är kanske inte en modell i detta ords trängre bemärkelse, men var och en som rört sig i regimen vet att Turkiet i många avseende tjänar som inspiration.
Turkiet har en magnetism – en mjuk makt – som det vore dåraktigt att underskatta när vi nu diskuterar hu vi skall forma politiken framöver.
När den stora förändringen började i det forna sovjetiska imperiet var det EU som tydligt hade denna magnetism och mjuka makt, men i den situation vi nu står inför är detta mindre uppenbart.
Medlemskapsperspektivet – som var alldeles avgörande för omvandlingen i Central- och Östeuropa – finns ju inte här.
Men i många andra avseenden är förbindelserna och banden självfallet mycket starka.
Jag sitter nu här och diskuterar just detta med mina kollegor Ahmet Davutoglu och Franco Frattini från Turkiet respektive Italien. Och vi fortsätter sedan med gemensam lunch på samma tema.
Utrikespolitiken måste finnas där det händer.
Jag beundrar din sinnesfrid trots massaker i Libyan.
“Mjuk makt” är ett koncept utvecklat av blofeld fascisten Zbigniew B och staben kring hans Dr Strangelove discipliner. I praktiken handlar den om att söndra/dela genom agent provokation, institutionell infiltration och regional polarisering för att uppnå syftet av en projicerad imperiell hegemoni, istället för att invadera ett område självt.
Sund utrikespolitik varseblir, relaterar och balanserar men talar inte om för en suverän nation om vart deras folk skall gå. Det gör imperialister och dessa försöker vi sannerligen skicka ut denna era.
Det finns ingen större synd än att förvänta och kalkylera på riktiga favörer från nation till nation. Att ha goda vänliga relationer men stå oberoende uppå gränsen. Om man inte håller det rent etablerar samma imperiella sjuka som har plågat väst in i absurdum, vilket försvagar sikten i ändarna. Missupfattning om vad utrikespolitik är eller inte är ligger som ett integralt fundament för vad som pågår och sker över nästa decennium. Alliansen och unionens falska förespeglingar brister ännu en gång. Den uppenbara fördelen med klara demarkationer ligger i dess förmåga att eliminera oligarkisk anarki. I detta hänseende lider Bildt av totalt dysfunktionellt seende.
Vi hoppas turkisk regim fortsätter att primärt lyssna på sitt folks vilja i alla frågor.
Snart blir det emballage i vädret också…
Mycket intressant…
Nu när Du har tid att twittra,blogga osv. undrar jag om Du nu dessa två dagar har hunnit sätta dig och blicka lite över Balkan,just Bosnien,Du kommer ihåg väl det landet?
Jovan Divjak,vår general under Bosnien kriget befinner sig just nu i Serbien i ett fängelse. Föratt han skyddade sitt land under kriget,föratt han brydde sig om sitt folk,sina barn,oss,vår framtid. Var har du varit under dessa år. Och med det menar jag i vilken stad i Bosnien. Och varför är det så lätt för dig och andra “EUänglar” att inte se detta? Varför är Ratko Mladic fortfarande fri?
Varför blir ni chockade och förknippar allting med islam och muslimer? Och varför är det ingen i Sverige som har reagerat dessa två dagar? Åtminstonde du Carl Bildt…för en tid har du haft det bra i kriget i Bosnien.
Du och alla dina fåtöljvänner borde skämmas idag,och flera år framöver efter att ni har låtit våldtäcktsmän,krigsförbrytareoch djur göra det serber har gjort och fortfarande gör. Europa har det väldigt bekvämt. Ni borde ha reagerat på detta. Jovan Divjak och andra våra generaler har inte våldtagit,och mördat barn,de har försökt att skydda det som kunde ha skyddats om inte NI hade blandat er i. För er räcker det att bara en bosnier är inblandad så är hela landet.
Skäms! Jovan,Ejup,Atif,Mehmed och andra våra generaler förtjänar stöd från er. Särskilt dig Mr C.
Jamestown ger en annan bild av Turkiets inställning
till konflikten i Libyen och västmakternas försök att
påtvinga det större Mellan Östern vår demokratisyn
med sina rötter i judeo-kristendomen vilken som bekant
i många stycken är anatema för muslimerna.
Vad gör dagens västaktivister om omvälvningarna
resulterar i att hela Mellan Östern förvandlas till
ett super-Gaza styrt av jihadister?
http://www.jamestown.org/programs/edm/single/?tx_ttnews%5Btt_news%5D=37605&tx_ttnews%5BbackPid%5D=27&cHash=e20071e8ca8a90c0248078a50417d0cc
Jämt positiv beskrivning av CB när det gäller Turkiet..Till hans inlägg måste jag därför kontra med nedanstående artikel. Jag hoppas att ni läser den…
Juristorganisation anordnade Seyfokonferens
SEYFO Efter riksdagens beslut att erkänna det osmanska folkmordet på assyrier, armenier och pontiska greker har nu många höjt blicken för att se hur man ska gå vidare med folkmordsfrågan. I linje med det arrangerade den svenska avdelningen av International Law Association ett seminarium om de rättsliga aspekterna av folkmordet.
Allt från forskare till offrens efterlevande fanns med på plats i advokatbyrån Mannnheimer Swartlings hörsal i centrala Stockholm för att ta del av expertpanelens syn på vilket rättsligt efterspel folkmordet kan få.
Föreläsarlistan som också utgjorde panelen, bestod av tunga namn på området. Där fanns professor Ove Bring, Armeniens Nordenambassadör Ara Aivazian, professor Kaj Hobér, samt ordföranden för Armeniska riksförbundet i Sverige Fil.mag. Vahagn Avedian. Redan inledningsvis konstaterade konferencieren professor Ove Bring mycket riktigt att man med dagens seminarium inte kunde göra anspråk på objektivitet.
– Det ligger lite i luften att en del av panelen representerade den armeniska gruppen, sa professor Bring.
Turkiets Sverigeambassadör Zergün Korutürk hade avböjt att medverka i seminariet. Som skäl för det angavs att det fanns spänningar mellan unga turkar, armenier och assyrier. Det märktes dock inte av i hörsalen. Förutom personer från de drabbade folkgrupperna fanns nämligen även representanter från det turkiska ungdomsförbundet med vid seminariet, någon konflikt uppstod dock inte.
– Det kunde ha varit ett frågetecken efter rubriken på kvällens seminarium ”Genocide in the Ottoman Empire”. Inte för att det finns några tvivel för min del att det var ett folkmord och bör kallas så, men det finns en konflikt. Talar man med turkiska historiker och officiella personer i Ankara så är detta en anklagelse mot det turkiska folket, sa Professor Bring.
– Den turkiska hållningen att bara internationella tribunaler kan handskas med frågan är en missuppfattning. I demokratiska samhällen är man fri att diskutera allt, sa professor Bring som menar att Sveriges riksdag hade rätt att rösta om ett erkännande av folkmordet.
Han poängterade också att seminariet inte avsåg att gå in på den historiska biten. Som beläst jurist på området slog han dock fast att det inte kan råda något tvivel om att det fanns en medveten strategi att folkmörda kristna minoriteter under det osmanska rikets sönderfall och att detta ska kallas för just folkmord.
Två andra huvudfrågor utkristalliserade sig istället under seminariet, nämligen spörsmålen om preskription och statssuccession.
– Lausanne-fördraget är viktigt. Här, i samband med fördragets undertecknande, hade skadeståndskrav kunnat ställas, i annat fall blir preskriptionsfrågan viktig, sa professor Bring.
Även statssuccessionsfrågan är kritisk när det gäller att hålla någon ansvarig för massakrerna under första världskriget. Det osmanska riket föll sönder och samman och in trädde istället det nya Turkiet, lett av Attatürk. Om man anser att det är samma stat så kan Turkiet hållas ansvariga för det som skett.
Vahagn Avedian från Armeniska riksförbundet som forskar inom folkmordsområdet var inte sen med att peka på att det finns två internationella domslut från 1900-talet där båda utslagen slår fast att Turkiet är en fortsättning på det Osmanska riket. Skulle så vara fallet så kan landet således hållas ansvariga för de folkrättsbrott som begicks medan Osmanska riket luckrades upp.
Även vid det fallet att man inte anser det vara fråga om ren statsuccession så måste man ifrågasätta Turkiets roll och ansvar. Om en ny stat fortsätter en handling från en annan tidigare stat så övertar man ansvaret för den tidigare statens handlingar enligt internationell rätt, menar Avedian.
– Genom att Turkiet inte upphörde utan istället fortsatte och utvidgade folkmordet efter 1918 så kan man med beaktande av internationella standarders hålla landet ansvarigt även för det osmanska rikets handlingar, förklarar Avedian.
Han förklarar att detta kan vara en av anledningarna till varför Turkiet är så angeläget att förneka folkmordet. Han lade också till att skadeståndskrav faktiskt hade ställts vid Lausannefördraget. Detta skadestånd avsåg delar av vad som skett mot armenierna. Någon betalning blev det dock aldrig.
Den armeniske Nordenambassadören Ara Aivazian skrädde inte orden när han beskrev förhållandet mellan Turkiet och hans hemland.
– Den turkisk-armensiska relationen sedan 1900-talets början kan beskrivas som en etthundraårig konflikt, sa ambassadör Ara Aivazian.
– De som förnekar folkmordet förnekar också offren och allas rätt att fördöma det som hänt, sa fortsatte ambassadören och betonade vikten av att inte falla för det som han kallar för det sista steget av ett folkmord; förnekelsen.
Oundvikligt var att den normaliseringsprocess som de två grannländerna startat under 2000-talet skulle komma upp på tal. Den armeniske ambassadören gjorde klart att läget idag åter är kyligt mellan Armenien och Turkiet. Tvärtemot den gängse uppfattningen att det är erkännandena av folkmordet från den svenska riksdagen och det amerikanska utrikesutskottet som ligger bakom försoningsprocessens uppstannande så menar ambassadör Aivazian att förklaringen är en annan.
– Turkiet är inte redo att avsluta den påbörjade processen. Alla rimliga tidsramar har spräckts. När ledarskapet i Turkiet är redo att ta tag i normaliseringsfrågan på allvar så kommer processen att återupptas, sa den armeniske ambassadören.
Han var av den uppfattningen att länderna kan sätta grunden för framtiden först när Turkiet har modet att möta sin historia och kan åsidosätta den politisk utpressning som han menar har utövats av landet.
På schemat för dagen återstod därmed den viktiga frågan huruvida man kan föra process, till exempel rörande skadestånd, om ett nära nog hundra år gammalt brott. Professor Kaj Hobér var ytterst kärnfull i sitt anförande. Han kokade ner de principer som gäller för preskription med anledning av brott till två generella punkter. Den som hävdar att han lidit skada ska ha dröjt orimligt länge med att framföra sina krav och svarande, som alltså är den påstådda skadevållaren, ska som ett resultat av det hamna i ett sämre läge, exempelvis ur bevissynpunkt. Det finns dock viktiga undantag från dessa principer.
Ius Cogens är ett viktigt begrepp inom juridiken. Det beskrivs ofta som mänskliga rättigheter och avser de mest fundamentala reglerna inom folkrätten som ingen stat kan ställa sig utanför. De är så att säga universellt gällande. Saker som ofta nämns i denna kategori är förbud mot just folkmord men också mot våldsanvändning gentemot annan stat samt användande av tortyr.
– Det är numera allmänt accepterat att någon preskriptionstid inte ska gälla vid brott mot mänskligheten, det vill säga Ius cogens. Brott mot Ius cogens kan därför alltid åtalas eftersom principen om Ius cogens är viktigare än principen om preskription.
Nackdelen med Ius cogens är att begreppet är grumligt. Någon enkel uppställning finns inte som klart klassificerar vad som är omfattas. Brott mot mänskligheten var exempelvis inte något etablerat begrepp under 1900-talets början på samma sätt som idag. Intressant är dock att de allierade använde just den termen under första världskriget när de beskrev folkmordet Seyfo.
Mycket talar alltså för att Turkiet kan hållas ansvariga för folkmordet Seyfo och även om det inte längre är möjligt att hålla enskilda personer ansvariga för massakrerna, de flesta gärningsmän torde numera ha avlidit, så borde dörren för en skadeståndstalan stå öppen. Några garantier finns dock inte.
– Vi vet aldrig helt säkert vad som gäller juridiskt förrän vi har ett fall inför domstol, menar professor Hobér.
Publiken var mycket insatt i händelserna kring folkmordet och vid den allmänna frågestunden vid seminariets slut kom normaliseringsprocessen återigen upp. Från åskådarplats ansågs det vara ett intressant initiativ av Turkiet och Armenien att låta historiker från båda sidorna undersöka folkmordet. På den punkten var dock den armeniske ambassadören bestämd och redde ut ett vanligt missförstånd.
– Den turkiska paragrafen 301 som förbjuder förolämpningar av ”det turkiska” förhindrar att frågan om folkmordet tas upp. Ingenstans i avtalen mellan Armenien och Turkiet finns ordet folkmord ens nämnt. Hur ska då historiker från Turkiet våga visa de bevis för folkmordet som är erkända av omvärlden? frågade den armeniske ambassadören retoriskt.
Olika alternativ till en lösning av kompensationskravet diskuterades sedan öppet under seminariet. Professor Bring menade att det teoretiskt vore möjligt att Turkiet och Armenien tillsätter en tribunal avseende folkmordet. För att detta ska kunna förverkligas så måste relationen mellan länderna förbättras. Här är det också viktigt att andra drabbade folkgrupper, assyrier och pontiska greker, inte glöms bort bara för att dessa inte har en självständig stat.
Vahagn Avedian gav också exempel på hur stater har valt olika vägar för att göra upp med sin historia. Västtyskland tog det på sig själva att kompensera judar och andra som utsatts för hemskheter utförda av Nazityskland. Östtyskland däremot ignorerade kompensationsfrågan eftersom man inte ansåg sig ha med Nazityskland att göra.
– En kompensation behöver inte vara lagligt fastställd i domstol utan kan komma från en uppriktig önskan att kompensera och göra rätt för sig, klargjorde professor Bring.
1998 hade man exempelvis i Sverige låtit upprätta en kommission rörande det så kallade Naziguldet. Resultatet blev att en stödbetalning om 50 miljoner kronor gjordes till judiska organisationer för att främja judisk kultur. Under sin tid i Vita huset gjorde den amerikanske presidenten Bill Clinton något liknande för Hawaiis urinvånare.
Förutom att någon preskriptionstid inte ska gälla för folkmord och att Turkiet kan få stå till svars för folkmordet Seyfo i domstol så var slutsatsen vid seminariet också att det inte finns någon möjlighet att genom internationell rätt tvinga fram ett erkännande från turkiskt håll. Det är ett frivilligt ställningstagande som var stat har rätt att själv avgöra. Som situationen ser ut i dagsläget finns det inte heller någon direkt behörig domstol att vända sig till för att föra talan om ett erkännande.
Även utan ett juridiskt utslag så kan dock Turkiet frivilligt ta ett moraliskt ansvar, erkänna de brott mot mänskligheten som begåtts under folkmordet Seyfo och kompensera detta ex gratia. Om nu man har en uppriktig önskan att göra rätt för sig.
spanaren
Egentligen är utvecklingen i arabvärlden en falsifiering av Samuel Huntington tes om en civilisationernas kamp. Araberna är inte kulturellt predestinerade att leva under diktatur.
Nu får vi se vad det hela slutar. Oavsett det har det varit demokratiska revolutioner med en anstrykning av arabisk nationalism. Det kan leda till att en process av demokratisering när en civil politisk sfär utanför moskéerna etableras. Ett nytt 1989 och 2011 blir ett märkesår för demokratin i världen.
Observera att detta varit en intern arabisk process och inte något som kontrolleras utifrån.
Notera t.ex. hur USA skickade dubbla budskap i början om Mubarak skulle sitta kvar eller inte.
Det amerikanska inflytandet var snarare indirekt via den egyptiska militären som i många fall varit på utbildning i USA och haft övningar med amerikanarna.
Några har hävdat att inte är 1989 vi ska jämföra utan istället 1848 och en utveckling där idén om demokrati etableras, men att de demokratiska revolutionerna sannolikt kommer att misslyckas.
In the Arab world, it’s 1848 – not 1989
Tycker Anne Applebaum saknar en analys av Egyptens centrala roll i området. Om demokratin blir lyckosam i Egypten så är det sannolikt att demokratin kommer gå segrande i hela arabvärlden. Mycket hänger på om de lyckas etablera en civil politisk sfär utanför moskéerna i Egypten.
När det gäller Libyen så är det i dagsläget svårt att spekulera om utfallet. Det hela kommer att avgöras av styrkeförhållanden på marken och det är osannolikt att FN,Nato eller USA kommer skicka några marktrupper.
När det gäller Palestinierna så kommer förmodligen Egypten även här att spela en central roll för att verkliga förhandlingarna tas upp igen. I fredsavtalet med Israel stadgas det att Palestina frågan ska lösas så en ny regim i Egypten kommer säkert att driva frågan.
Några som förlorar på detta scenario är jihadisterna som likt Lenins bolsjeviker behöver ett statssammanbrott för att ta makten. Säg att Libyen blir ett “gigantiskt Somalia” som Hilary Clinton varnade för då skulle de kunna ha detta som en bas för framtida expansion i området. Detta utfall förefaller dock osannolikt i dagsläget.