Beklagligt veto av USA

RIGA: Det finns all anledning att beklaga att USA beslöt att lägga in sitt veto mot den resolution i FN:s säkerhetsråd som i allt väsentligt ställde sig bakom EU:s principer för en fredsprocess i Mellersta Östern.

Alla andra medlemmar av säkerhetsrådet röstade för resolutionen.

Och Sverige tillhörde dem som redan från början gett sitt stöd till resolutionen.

Nu är tidpunkten att öka trycket för en verklig fredsprocess i Mellersta Östern.

En mer demokratisk och öppen arabvärld är från alla tänkbara utgångspunkter starkt önskvärd, men om en fredsprocess uppfattas som blockerad finns det självfallet en risk för att detta ökar det politiska utrymmet för mer oförsonliga krafter i dessa länder. Det ligger definitivt inte i Israels – eller vårt! – intresse.

Gårdagen medförde nya rapporter om konfrontationer i olika delar av arabvärlden.

Det talas nu om ett 50-tal döda i Libyen under gårdagen, även om mediarapporteringen därifrån är begränsad. Vi ser mer av de beklagliga konfrontationerna i Bahrain eftersom det ju är ett betydligt öppnare samhälle.

Vårt inflytande är sannolikt begränsat, men Europa har självfallet all anledning att fortsatt uppmana alla att fullt ut respektera rätten till fredliga protester. Och att fördöma all våldanvändning. Den fredliga omvandlingen för mer frihet ligger i allas intresse.

Att situationen i dessa länder och mellan Israel och palestinierna kommer att dominera mötet med EU:s utrikesministrar i Bryssel på söndag kväll och måndag är uppenbart för alla och envar. Och den kommer att fortsätta att dominera en betydande del av min kommande vecka.

Men fortfarande är jag kvar i Lettland, och skall denna förmiddag tillsammans med Artis Pabriks – f d utrikesminister och nu försvarsminister – bl a besöka en gammal sovjetisk anläggning i Lignate en bit norr om Riga.

Två decennier efter att också Lettland återetablerade sin självständighet har vi anledning att minnas hur saker och ting en gång faktiskt var.

Men direkt efter detta vänder jag hem till Stockholm.

Det blir en kopp eftermiddagskaffe i Gamla Stan med Estlands utrikesminister Urmas Paet.

Möjligheternas Lettland

RIGA: Fredrik Reinfeldt har just lämnat den lettiska huvudstaden efter ett lyckat besök under dagen, men jag stannar här för informell middag i kväll och en del studiebesök av intresse i morgon förmiddag.

Lettland var det land som drabbades hårdast av alla av den globala ekonomiska krisen med en nedgång i ekonomin på sammanlagt ca 25% under de två kritiska åren.

Men regeringen under premiärminister Valdis Dombrovskis har inte bara genomfört ett mycket omfattande sanerings- och reformarbete utan har också lyckats med konststycket att bli återvald efter att ha satt det i sjön.

Saneringsprogrammet för de offentliga finanserna uppgick till ca 16% av BNP, och den absoluta huvuddelen av detta var genom att dra ner på utgifterna.

Det internationella stödet – med IMF i centrum men där ju också Sverige ställde upp med lån – var både omfattande och betydelsefullt, men när ekonomin nu kommit tillbaka till tillväxt och de offentliga finanserna i allt väsentligt utvecklas i enlighet med de uppgjorda programmen kan noteras att Lettland hitintills inte behövt använda mer än lite mer än hälften av de internationella lån som ställdes till förfogande.

Denna imponerande utveckling innebär förvisso inte att alla problem är över.

Arbetslösheten ligger på en mycket hög nivå, och även om exporten nu ökar snabbt och underskotten gentemot omvärlden är borta är det uppenbart att det behövs en industriell expansion under kommande år för att uppnå bättre sysselsättning och en varaktig tillväxt.

Men möjligheterna finns förvisso.

När vi träffade företrädare för svenskt och lettiskt näringsliv här talades inte bara om finans- och telekomsektorerna, utan också om möjligheter när det gällde skogs- och livsmedelsindustri och inte minst när det gäller logistik.

Rigas flygplats har ju utvecklats till en dynamisk knutpunkt, och nu utvecklas också den viktiga hamnen väl.

Den stora färjan från Stockholm låg vacker nere vid floden, och linjen är tydligen nu en av de bästa som Tallink driver. Genom Rigas hamn går nu också en allt större del av underhållet för de internationella styrkorna i Afghanistan.

Men nu är det snart middag som gäller hemma hos vår ambassadör Mats Staffansson.

Äntligen till Riga!

STOCKHOLM: Tidigt fredag morgon lyfter Fredrik Reinfeldt, jag själv och medarbetare från Bromma för den korta färden till Riga och ett viktigt besök i Lettland.

Senare kommer Fredrik att besöka såväl Vilnius som Tallinn för att befästa och utveckla våra allt viktigare relationer med våra grannar på andra sidan Östersjön. Få relationer är viktigare för Sverige.

Det blir ett intensivt program i Riga.

Självfallet överläggningar med president Zatlers och statsminister Dombrovskis.

Men vi börjar med ceremoni vid det stora frihetsmonumentet mitt i Riga.

Och det blir diskussioner med företrädare för svenskt och lettiskt näringsliv.

Fredrik kommer också att hålla ett anförande på Stockholm School of Economics.

Den handelshögskolan är nog en av de bästa satsningar vi gjort. Det var mycket Staffan Burenstam Linder som drev fram den – om än med starkt stöd av dåvarande utbildningsministern Per Unckel och dåvarande statsministern – ja, vad var det nu han hette…

När Fredrik sedan återvänder till Stockholm – en statsministers kalender är alltid mer än full – stannar jag kvar för fortsatta diskussioner, middag och en förmiddag i morgon i Riga och dess närhet.

Ett besök i Riga är aldrig fel.

Det dramatiska skiftesåret 1991

STOCKHOLM: Det blev en rätt betydande uppmärksamhet kring vårt offentliggörande av UD:s rapportering från Sovjetunionens sammanbrott tidigare i dag.

Och ett spännande seminarium på Utrikespolitiska Institutet med Lars Fredén, Örjan Berner, Dag Sebastian Ahlander, Elisabeth Hedborg och Malcolm Dixelius – och en publik som i många avseenden var minst lika kvalificerad. TV:s Stig Fredriksson och Eva Elmsäter fick alldeles uppenbart räknas till denna kategori.

Historien från t ex 1985 – när Michail Gorbatjov tillträdde som generalsekreterare i det sovjetiska kommunistpartiet – tills när de sista sovjetiska trupperna dragits bort från Tyskland och de baltiska staterna ett decennium senare är en lika fascinerande som viktig och dramatisk historia.

Och utvecklingen under 1991 den kanske allra mest dramatiska under dessa år.

UD-rapporteringen vi nu släppt hemligstämpeln på är ett bidrag till historieskrivningen av detta dramatiska skiftesår i historien i vår del av Europa och världen.

Det handlar inte om historien om svensk utrikespolitik under denna period. Det är – vilket framskymtar i rapporteringen – en lite mer komplicerad historia.

I media har återkommit kritiken av dåvarande utrikesminister Sten Andersson för hans uttalande hösten 1989 om att de baltiska staterna inte var ockuperade.

Den kritiken delade jag förvisso då. Samtidigt hade jag då och har fortfarande en betydande förståelse för den besvärliga balansgång som en Sveriges utrikesminister hade att gå under dessa år.

I min makt ligger nog inte att offentliggöra protokollen från utrikesnämndens sammanträden under dessa dramatiska år. De handlar inte minst om dialogen mellan Sten Andersson och mig om hur det officiella Sverige skulle hantera situationen. Där finns nyanser som en senare historieskrivning säkert kommer att kunna dokumentera.

Just dessa var år då vi var mer observatör än aktör – i alla fall vad gäller utrikespolitiken. Den folkliga sympatin och det foilkliga stödet som det manifesterades i måndagsmanifestationerna var en helt annan sak.

Jag vet att de betydde mycket för det moraliska stöd man kände på andra sidan Östersjön.

I ett senare skede blev vi väsentligt mer av aktör, men här är jag själv självfallet part i målet på ett helt annat sätt. Då handlade det inte minst om det omfattande arbetet för att säkra tillbakadragandet av de omfattande ex-sovjetiska trupperna och militära installationerna från de då självständiga baltiska staternas territorier.

Lars Fredéns böcker har ju på ett sätt som är närmast unikt och inifrån skildrat detta viktiga skede.

Och till den saken kommer det säkert att finnas anledning att återkomma.

Ett imperium imploderar

STOCKHOLM: I morgon torsdag är det så dags att lyfta på den tunga hemligstämpel som tidigare legat på ca 400 sidor av diplomatisk rapportering från 1990 och 1991 om det sovjetiska imperiets sammanbrott och de baltiska staternas återupprättande av sin självständighet.

Dels publiceras en skrift med ett 30-tal olika rapporter som valts ut från detta skede, och dels lägger vi på nätet ut ca 400 sidor med den övriga rappoteringen.

Det är ett unikt material och ett unikt beslut.

Åtskilligt har förvisso redan skrivits om detta skede.

Lars Fredens två böcker skildrar perioden mellan 1989 och 1994 på ett utomordentligt inträngande sätt. Där redovisas också åtskilligt som jag knappt tror sattes på papper på den tiden det begav sig.

Jag har förstått att de i dagarna ges ut också på litauiska.

Men nu är det originaldokument från en del av denna period som offentliggörs på ett sätt som inte skett tidigare. Och därmed ges en unik insyn i hur vår utrikesförvaltning kan fungera när den är som allra bäst.

Någon gång på förmiddagen öppnas alla dokumenten på nätet.

Och på seminariet på Utrikespolitiska Institutet på eftermiddagen kommer dels skriften och dels en diskussion med några av de ledande diplomater som förekommer i den.

Jag kommer att vara där. Det blir spännande.

Hunden som inte skällde

STOCKHOLM: Efter den utrikespolitiska debatten tidigare i dag blev det i kväll middag med Christian Danielsson för att tacka honom för hans insatser som ”vår man i Bryssel” – s k Permanent Representative och chef för den stora EU-representationen – och önska honom lycka till i sin nya funktion som biträdande generalsekreterare i EU-kommissionen.

Ytterligare en av de svenskar som genom personlig kompetens hamnar i nyckelposition i det nya Bryssel. Bra för Europa, och ingen nackdel för Sverige.

Med lite perspektiv var nog det mest intressanta med dagens utrikespolitiska debatt det som inte sades.

Det var SVT:s Mats Knutsson som på den efterföljande pressträffen frågade mig vart den tidigare så upphetsade debatten om Sveriges säkerhetspolitiska orientering hade tagit vägen.

Och jag svarade att tystnaden i dag bara kan tolkas som att vi nu etablerat en ny säkerhetspolitisk konsensus som egentligen inte ifrågasätts av någon.

I början av förra mandatperioden minns jag vilket förfärligt väsen det blev när något år alliansfriheten inte fanns med.

Men att den sedan försvann helt och hållet noterades knappt alls. Och de formuleringar jag använde i dag är nu klart och tydligt förankrade också i riksdagen och dess olika ställningstaganden. Nu talar vi om att vi är med i den politiska allians som ju EU är och det solidariska ansvar för Europas säkerhet som detta innebär.

Inte mer – men heller inte mindre.

Det finns en berömd historia om Sherlock Holmes som handlar om ”hunden som inte skällde”.

Och kanske är det med den fotnoten som dagens debatt skall kommas ihåg i historien.

Satt med förtryckarna

STOCKHOLM: Årets utrikesdebatt kommer nog att kommas ihåg inte minst för diskussionen om vad socialdemokraterna egentligen haft för sig med Egypten och Tunisien.

Det var under den europeiska frihetens magiska år 1989 som Socialistinternationalen hade kongress i Stockholm och upptog Mubaraks parti NPD från Egypten och Ben-Ali’s RCD från Tunisien som fulla medlemmar.

Då hade det redan rått undantagstillstånd i Egypten i snart ett decennium.

Så när socialdemokratin nu plötsligt vill klä sig i frihetens flagga är det ett minst sagt obehagligt faktum att de satt och mös med Mubaraks män i decennium efter decennium i sin gemensamma socialistiska sällskap.

De kan tycka att vi än snabbare skulle ha stått på frihetens sida. Men den obehagliga sanningen är att de ju hela tiden satt vid förtryckarnas sida.

Och denna svenska regering var tydlig i anföranden i FN:s generalförsamling och FN:s råd för mänskliga rättigheter. Jag är övertygad att vi var tydligare än tidigare regeringar varit.

Men nu handlar det om att blicka framåt.

Med visioner, men utan illusioner, måste vi hjälpa till att steg för steg bygga de rättsstatens och demokratins institutioner som skyddar friheten och de öppna samhällena.

Och steg för steg måste vi hjälpa dessa länder att öppna sina ekonomier för handel, tillväxt och företagande för att kunna ge jobb, möjligheter och framtidstro för en snabbt växande befolkning.

Det handlar om att bryta upp från det gamla.

Och Socialistinternationalen med Mubarak och Ben-Ali och också svenska socialdemokraterna har knappast så mycket att tillföra i det arbetet.

Deklarationen inför debatten

STOCKHOLM: Så har då sista handen lagts vid årets s k utrikespolitiska deklaration. Några sista formuleringar har kommit på plats, och texten gått iväg för att i morgon kl 09:00 läsas upp av mig som inledning till riksdagens årliga utrikespolitiska debatt.

Det har sina sidor att få ihop dess deklarationer.

Alla vill alltid att allt skall vara med. Och inte sällan har riksdagsdebatterna handlat om någonting som just det året inte fick plats. Något land. Någon fråga. Något problem. Allt anses kräva sin formulering.

Om det blir så mycket utrikespolitik i detta ords egentliga bemärkelse av detta kan alltid diskuteras, men visst har det sitt värde att en gång om året redovisa en mer samlad genomgång av i alla fall lite av utgångspunkterna för utrikes-, bistånds- och handelspolitiken – och alldeles självklart måste också säkerhetspolitiken finnas med.

I det mesta är det kontinuitet som utmärker vår politik. Och även om riksdagsdebatter fokuserar på det som skiljer är det ändå långt mycker mer som förenar när riksdagens olika partier redovisar sina mer grundläggande uppfattningar.

Uppgörelsen om Afghanistan i höstas har lagt en god och bred grund på ett av de viktigaste och mest krävande områdena för de kommande åren. Den är ett betydande värde.

Och en mycket bred majoritet i riksdagen står ju solitt bakom vårt medlemsskap i den Europeiska Unionen och arbetet att nu bygga en allt mer enad europeisk utrikes- och säkerhetspolitik.

Det är som Europa som vi på allvar kan ha inflytande i de avgörande globala frågorna.

Hemligstämpeln kommer att lyftas

STOCKHOLM: Tisdag morgon och snön faller fortfarande milt utanför fönstret. Denna vinter vet vad den vill.

Ytterligare en dag med olika möten i Stockholm. Om Mellersta Östern. Om nedrustningsfrågorna. Om reseplanering. Om vad som skall hända senare i veckan.

Och kontakter med olika kollegor.

I går talade jag med en av dem om olika möjligheter att öka stödet till olika demokratisatsningar i det europeiska närområdet.

I Sverige har vi systemet med de olika stiftelserna som är knutna till de politiska partierna. I Tyskland har man ett liknande system med längre historia – det var faktiskt modellen för oss. Storbritannien har något liknande men svagare.

Behöver vi någonting liknande på europeisk nivå? Eller på ett eller annat sätt en bättre koordinering av vad som sker i alla fall i vissa av EU-länderna?

Den diskussion kommer vi att ha anledning att ha. Den svenska modellen har nog också i detta avseende sina fördelar.

På torsdag kommer vi att göra någonting som egentligen aldrig gjorts tidigare i Sverige – lyfta hemligstämpeln från en viktig del av UD:s arkiv.

Det handlar om så gott som all vår hitintills hemliga rapportering från det sovjetiska sammanbrottet och den baltiska frigörelsen under det dramatiska året 1991.

Ett mycket omfattande material där utdrag kommer att publiceras i en skrift men där ett långt större material kommer att vara tillgängligt på nätet.

Unikt. Intressant. Och viktigt.

Dubbelspel i Teheran

STOCKHOLM: Sen kväll efter intensiv dag med de mest varierande av frågeställningar att hantera.

Under dagen har EU:s Catherine Ashton varit i Tunis för att mot bakgrund av de diskussioner vi redan haft och inför diskussioner i Bryssel nästa måndag diskutera hur vi kan hjälpa till att stödja och stabilisera landets demokratiska utveckling.

I botten finns ju bl a ett svenskt förslag om en demokratistödsmission.

Men mycket mer kommer att behövas – inte minst vad gäller ekonomin.

Och nu har vi ju dessutom fått en plötslig och omfattande flyktingvåg från Tunisien som ställer nya krav på agerande från EU:s sida.

Utvecklingen i Egypten kommer fölrhoppningsvis relativt snart att få sådana konturer och strukturer att motsvarande diskussioner kan starta där. Men skillnaderna mellan de bägge länderna är i en rad avseenden nog större än likheterna.

Under dagen har militärstyret i Kairo intensifierat sina ansträngningar att få landet att gå tillbaka till arbete och normalt liv. Samtidigt är dety uppenbart att det finns förväntningar om snabba förändringar som inte kommer att vara lätta att infria.

Som väntat har regimen i Iran gjort vad den kunnat för att stoppa och slå ner omfattande demonstrationer i Teheran och en rad andra städer.

Efter att först ha hyllat protester i Kairo vill man nu inte alls veta av motsvarigheten i Teheran. Dubbelspelet underminerar ytterligare trovärdigheten.

Fortsättning?

STOCKHOLM: Måndag morgon ooch början på den nya veckan.

I dag har det kallats till demonstrationer i mer än 40 städer runt om i Iran. Men den regim som först hyllat förändringen i Iran har nu förbjudit alla demonstrationer till stöd för förändringen i Egypten.

Utvecklingen i Egypten visade att försök att stoppa allt genom att stoppa internet näppeligen fungerar.

Dels blir den rent ekonomiska kostnaden för samhället av att stänga ner nätet alldeles för hög – och destabiliserande – och dels går det för de som vill att kommunicera i alla fall.

Tekniska medel för att forcera spärrar är tillgängliga – vi tillhör dem som hjälpt till i detta avseende.

Samtidigt som vi försöker vinna större klarhet om hur Egypten nu kommer att utvecklas skall vi självfallet följa utvecklingen i regionen i övrigt.

I Ramallah förestår politiska förändringar i dag, och president Abbas talade i går om palestinska val i september. Sådana skulle egentligen ha hållits för ett bra tag sedan, och i ljuset av utvecklingen i övrigt är det inte svårt att se argumenten för val nu.

Inför veckan

STOCKHOLM: Med dagens tillkännagivande i Kairo har vissa av oklarheterna om Egyptens väg till en stabil demokrati börjat att skringas.

När konstitutionen nu upphävts och parlamentet upplösts handlar det för ögonblicket om ett rent militärstyre. Och det innebär att det måste ställas bestämda krav på tydlighet när det gäller tidtabellen och metoderna för att etablera ett demokratiskt styre.

Det talas nu om såväl folkomröstning om en ny konstitution som om val till både president och parlament. Och allt detta kommer förvisso att behövas.

Samtidigt är det av yttersta vikt att ekonomin börjar att komma igång igen. De närmaste dagarna blir viktiga i detta avseende. Och även om förväntningarna på snabba ekonomiska och sociala förbättringar med all sannolikhet är mycket stora är det svårt att se att dessa snabbt skulle kunna infrias.

Själv kommer jag faktiskt att tillbringa huvuddelen av den kommande veckan i Stockholm. Det tillhör inte vanligheterna, men måste förekomma även det.

På onsdag har vi utrikespolitisk debatt i riksdagen. En sedvanlig utrikesdeklaration kommer att presenteras av regeringen.

På torsdag kommer vi sedan med bl a ett seminarium på Utrikespolitiska Institutet i Stockholm att offentliggöra den absoluta huvuddelen av all rapportering i UD:s arkiv från den dramatiska utvecklingen 1991 i samband med Sovjetunionens sammanbrott och de baltiska staternas återetablering av sin självständighet.

Det blir ett viktigt samtidsdokument – men också ett dokument som visar styrkan bakom hemligstämpeln i svensk utrikesförvaltning i kritiska skeden.

Inom EU kommer början av denna vecka att domineras av finansministermöten i Bryssel som skall försöka få ordning på den oordning som skapades i samband med det senaste toppmötet. Min personliga prognos för hur det kommer att gå är inte påfallande optimistisk.

Det är nu det börjar…

STOCKHOLM: Denna dag har varit dagen efter den dramatiska utvecklingen i Kairo sent i går eftermiddag.

Jag satt och arbetade med Al Jazeera rullande i vanlig ordning när general Suleiman plötsligt hade ett viktigt meddelande, men jag hann knappt ta tag i min penna för att notere vad han skulle säga innan han sagt att president Mubarak avgått och allt var över.

Efter 18 dagar av protest på Tahrir-torget verkade allt plötsligt vara över på 20 sekunder.

Men det som hände i går var ju inte slutet, utan i stället den verkliga början på övergångsprocessen i Egypten.

De steg president Mubarak tog under dessa 18 dagar kom alltid lite för sent och var alltid lite för vaga för att vara trovärdiga. Det var hela tiden uppenbart att eran Mubarak var över, även om ingen kunde veta exakt när han skulle avgå.

I stället för den nationella dialog som hade krävts gled utvecklingen – i synnerhet efter hans TV-tal i torsdags kväll – mot en situation där risken för konfrontation blev allt större.

Kanske var det just detta som ledde till det avgörande steget sent fredag eftermiddag. Men i stället för en mer konstitutionell process blev det nu en situation där all makt överfördes till en högsta militärledning vars ledande man är en 71-årig fältmarskalk som varit försvarsminister sedan 1991.

Min fredagskväll blev en kväll med diskussioner i olika media – med omedelbar början i Ekot här hemma och med avslutning i Aljazeera – om hur vägen framåt nu kan komma att se ut och vad vi kan göra för att stödja den.

Jag hoppas att vi snart kommer att se en civil regering med auktoritet att också tala med omvärlden om dessa frågor. Beskedet just i dag förefaller att vara att den nuvarande regeringen sitter kvar i alla fall tills vidare.

Men den nationella dialog om vägen mot demokrati jag skrivit om så många gånger under dessa dagar är nu viktigare än någonsin. Jag tror inte att den unga generation som krävt förändring kommer att ha tålamod att vänta alltför länge på besked om hur demokratiseringen konkret skall ske.

Innan beskedet kom igår hade jag ett längre samtal med Amr Moussa – som tillhör de namn som nu nämns i framtidsspekulationerna – om möjligheterna framöver. Vi hoppades bägge på en renässans för Egypten och därmed – mot bakgrund av landets historiska ställning – för arabvärlden i dess helhet.

Om det kommer att bli så eller ej kommer att avgöras under det närmaste året eller så. Det kommer att ta tid för det nya Egypten att finna sin väg.

Mitt i den politiska glädjen skall vi inte glömma de avgörande ekonomiska och sociala utmaningar som blivit än svårare under dessa i övrigt hoppgivande veckor.

Egypten behöver en ekonomisk tillväxt på 7-8% om året för att kunna ge sin snabbt växande befolkning rimliga utsikter till en bättre framtid. Och en ekonomisk tillväxt av denna storleksordning kräver i sin tur en ekonomisk reformpolitik som är betydligt tydligare i sin inriktning än de i och för sig goda ansatser vi sett sedan 2004.

Annars riskerar den sociala och politiska situationen åter att förvärras, med alla de konsekvenser det då kan få. Ett nytt demokratiskt Egypten måste kunna leva upp till de mycket höga förväntningar som nu sannolikt ställs, och i ljuset av den faktiska situationen kommer det att bli mycket krävande.

Samtidigt som man skall vara medveten om detta finns det all anledning att peka på potentialen för framtiden.

Ett land med en ung och växande befolkning innebär en ekonomisk möjlighet som inte skall underskattas. Man talar ibland om möjligheten för en ”demographic dividend” och med rätt politik finns den möjligheten i mycket hög grad för Egypten.

Landets senaste revolution var 1952 – vilken ledde till att Nasser med sin arabiska socialism och nationalism tog makten 1954 – och den kom att ha en elektrifierande inverkan på hela den arabiska världen inte minst efter konfrontationen med de gamla kolonialmakterna 1956.

Att denna revolution kommer att ha en inverkan långt utanför Egyptens gränser predikas i dag av snart sagt alla.

Det är i dessa dagar 32 år sedan den revolution i Teheran som ledde till att en fundamentalistisk regim etablerades i Iran. Och en regim som länge hade ambitionen att sprida sin modell till allt fler och fler länder.

Men den iranska revolutionens flamma har falnat betänkligt sedan dess, och det brutala krossandet av den gröna rörelsen 2009 innebar nog slutet på den i detta avseende.

Med Tunisien och Egypten träder nu med stor kraft fram ett annat alternativ än vare sig sekulariserade diktaturer eller fundamentalistiska rörelser. En ung generation visar en tredje och långt mer lovande väg för framtiden. Kanske är den största förloraren av alla faktiskt Osama bin Laden.

Men gårdagen var bara början på den stora omvandlingen.

Det är nu det verkliga arbetet börjar.

Vad händer nu? Dialog om demokrati!

STOCKHOLM: Med några få rader meddelade generalen och vicepresidenten Suleiman just att president Mubarak har avgått.

Att det bara var en tidsfråga innan detta slutgiltigt skulle ske har stått klart sedan ett tag tillbaka.

Men vicepresidentens korta meningar lämnade inga mer konkreta besked om vad som kommer att hända nu.

Och det är vad som händer nu som kan bli avgörande för Egyptens demokratiska möjligheter.

Skall författningen följas skall presidentval nu anordnas inom två månader.

Att det över huvud taget skulle vara möjligt är tveksamt. De förändringar som krävs för ett i genuin mening fritt och rättvist val är omfattande. Och det kommer att ta tid för olika kandidater att stiga fram, organisera sig och föra ut sina budskap.

Oavsett vem som i och med detta besked nu har den formella makten i Egypten – enligt författningen är det talmannen, men i realiteten och enligt vad som nu sägs är det högsta militärledningen – är det nu än mer angeläget att en nationell dialog etablerar en nationell enighet kring vägen till fria och rättvisa val.

Egypten – och besök från Norge

STOCKHOLM: Av lätt insedda skäl blir det utvecklingen i Egypten som på olika sätt kommer att dominera denna min fredag i ett synnerligen snötyngt Stockholm.

Vår kunskap om de inre övervägandena i de olika strukturer som bär upp regimen i Kairo är begränsad, och det är nu tydligt att de är allt mer vända inåt.

EU:s Catherine Ashton har t ex informerats att hon inte är välkommen att besöka under den närmaste tiden, och jag skulle tro att det också i Washington finns en påtaglig frustration över såväl bristande information som bristande inflytande.

Dynamiken och dramatiken i utvecklingen är nu inte att ta fel på. Om det för en vecka sedan var de möjligheter som ligger i detta som dominerade skall vi nog inte dölja att nu också risker blivit allt tydligare.

Att få till stånd en nationell dialog om vägen till fria och rättvisa val förefaller nu vara en absolut och trängande nödvändighet.

Och även om Mubarak i går talade om de delar av författningen som måste ändras för att ett fritt och rättvist val skall vara möjligt – liksom ett upphävande av undantagstillståndet – var allt för otydligt, svävande och motvilligt för att ge den trovärdighet som krävs.

Men för min del innebär dagens program också annat.

Jag ser fram mot att ta emot det norska stortingets utrikesutskott för diskussion om olika gemensamma utmaningar.

Vi har ju ett mycket nära samarbete med Norge i en rad viktiga utrikespolitiska frågor – från det Sudan i söder där Norge spelar en viktig roll till de nordliga atlantiska och arktiska områden som ju kommer att bli än viktigare under kommande år.

Högst osäkert

STOCKHOLM: Utvecklingen i Egypten riskerar efter kvällens utveckling att gå in i ett nytt och mer dramatiskt skede. Vi har all anledning att följa vad som händer med den allra största noggrannhet.

Min förhoppning är att alla skall göra sitt yttersta för att det blir en fredlig utveckling och inte mer blod kommer att spillas på Egyptens väg till förändring.

Den egyptiska försvarsmakten förefaller nu komma att spela en än viktigare roll.

Men avgörande för möjligheterna till en fredlig väg till fria och rättvisa val till en ny president för Egypten förblir att det kan utvecklas en nationell dialog och en nationell överenskommelse om en sådan.

Om kvällens utveckling ökat förutsättningarna för detta är nog dessvärre högst osäkert.

Torsdag igen

STOCKHOLM: Torsdag med sedvanligt regeringssammanträde och genomgång av det allmänna ekonomiska och politiska läget i landet.

I huvudsak får väl detta anses vara gott. Vi har en ekonomi i europeisk topposition. Och ett näringsliv med stark konkurrenskraft. Vi är mångas avund just nu.

Men det gäller att se framåt.

Dagens situation kommer inte att vara morgondagens. Globaliseringen skapar ständigt nya realiteter och utmanar ständigt den eller de som tror att det räcker att stå still.

Lite oroad är jag över diskussion om det ekonomisk-politiska samarbetet i Europa just nu.

Föregående veckas toppmöte i Bryssel skapade knappast någon klarhet. Ett plötsligt papper från Berlin och Paris ledde till icke oväsentlig förvirring.

Och nu ser jag att Europeiska Rådets ordförande (?) har sammankallat ett toppmöte i eurokretsen för att diskutera dessa saker vidare.

I detta ligger uppenbara risker för såväl den ekonomisk-politiska sammanhållningen inom den Europeiska Unionen som för de europeiska institutionernas ställning.

Man får t ex ett intryck av att EU-kommissionen skall sopas åt sedan till förmån för någonting som inte definierats.

Men diskussionen kommer alldeles säkert att fortsätta, och var det hela sedan landar är det nog alldeles för tidigt att ha en mening om.

Att det behövs betydande strukturella reformer i olika länder råder det knappast någon oenighet om. Liksom att vi behöver bibehålla och utveckla den gemensamma inre marknad som är något av samarbetets kärna.

Samtal och samarbete med Ryssland

STOCKHOLM: Till dagens besökare hörde Rysslands vice utrikesminister Vladimir Titov som var här för att diskutera både bilaterala och mer övergripande europeiska frågor.

Med goda kunskaper i svenska och bakgrund i Stockholm tillhör han dem i den ryska utrikesförvaltningen som känner vårt land väl, och vi har alltid öppna och konstruktiva samtal.

Nu diskuterade vi bl a kommande ryska besök i Sverige – närmast förste vice premiärminister Sergey Ivanov som nu blivit ordförande i den s k blandkommittén mellan våra bägge länder.

Även han tillhör dem som väl behärskar det svenska språket och vi talade om hans besök när vi sågs på säkerhetskonferensen förra helgen.

Men utöver detta passade vi på att diskutera inte minst utvecklingen på Balkan och i Bosnien. Här finns det anledning till fördjupad dialog också mellan Bryssel och Moskva.

Och till ämnena för dagens överläggningar hörde också vårt pågående ordförandeskap i Barentsrådet och en del som står på vår agenda där.

Det ordförandeskapet kommer att avslutas med ett ministermöte i höst som jag faktiskt hade tänkt att förlägga till Kiruna, och dit jag hoppas att också Rysslands Sergey Lavrov har möjlighet att komma.

Det föregående ministermötet hölls i Murmansk, och det gäller ju att hålla sig i de nordligare regionerna.

Men innan det sker kommer vi i maj på ett ministermöte i Nuuk på Grönland att ha övertagit ordförandeskapet i Arktiska Rådet med allt vad detta kommer att innebära under de kommande två åren.

Det var några månader sedan jag själv senast var i Ryssland – det var i november – men jag hoppas att det skall vara möjligt att i något sammanhang återvända under året. Man behöver på ort och ställe känna av atmosfären i det ryska samhället då och då.

Upphäv undantagstillståndet!

STOCKHOLM: Gårdagens fredliga manifestation på Tahrir-platsen i Kairo blev en av de större hitintills och visade med stor tydlighet vikten av att övergångsprocessen nu inleds på allvar.

Att konstitutionella och andra ändringar måste till för att möjliggöra fria och rättvisa val är uppenbart, liksom att dessa måste förberedas, diskuteras och förankras.

Inte minst därför är det bråttom att processen inleds på ett sätt som inger verkligt förtroende – främst inom men faktiskt också utom landet.

De kommissioner som tillsattes i går verkar ännu alldeles för vaga i konturerna.

Och till detta måste läggas viktiga åtgärder som att omedelbart upphäva det undantagstillstånd som rått i landet i närmare tre decennier och som ju också möjliggjort omfattande brott mot de medborgerliga fri- och rättigheterna.

EU har tidigare under åren – utan framgång – krävt att detta skall upphävas.

Men nu måste det verkligen ske. Ingen kan tro att en genuin valrörelse kommer att vara möjlig om undantagstillståndet består. Och därmed borde det vara logiskt att det avskaffades så snabbt som möjligt.

Det är hög tid att med konkreta åtgärder visa att övergångsprocessen inletts.

En varierande tisdag

STOCKHOLM: En dag med ett bra möte med min lettiske kollega med bra diskussioner om hur vi på olika sätt skall stärka samarbetet i Östersjöregionen.

Och jag kommer redan mot slutet av nästa vecka att kunna vara i Riga för att fortsätta en del av dessa diskussioner.

Detta är ju inte minst de baltiska relationernas år.

Innan det besöket hann jag dock med en timme i P3:s moderat seriösa program Morgonpasset.

En stökig studio producerade en stökig timme, men det hela ledde ju i alla fall till att man vaknade. Och förhoppningsvis satte några andra på rätt kurs för dagen.

Dagen ägnades också diskussioner internt i olika frågor av vikt.

Vi hann med att lite mer på djupet diskutera utvecklingen i Ukraina och vår och EU:s politik i det avseendet. Våra kontakter är intensiva – jag hade överläggning med Ukrainas utrikesminister så sent som i söndags – men det finns en rad områden där vi är bekymrade över utvecklingen.

Och jag hann med att med vår nya expeditionschef Fredrik Jörgensen gå igenom lite frågor om hur UD:s organisation kan utvecklas framöver. Det finns åtskilligt att göra.

Inom kort kommer ju Peter Egardts stora utredning att läggas fram, och därmed går vi in i en ny fas i arbetet att bygga en modern utrikesförvaltning.

Kan vi dessutom i något skede få förnuftet att återvända till riksdagen så att vi slipper ytterligare felaktiga och skadliga indragningar och nedläggningar vore självfallet mycket vunnet.

Det nuvarande osäkra tillståndet hos den parlamentariska oppositionen ger dock inte mycket omedelbart hopp i det avseendet. Vi får hoppas på bättre tider.

Och dessutom hann vi gå igenom en del av inriktning på vårt arbete med vår närvaro i Pakistan. Vi har ju att förverkliga såväl det som kommer att komma ur den afghanledda transitionsprocessen inom kort som vårt eget brett baserade riksdagsbeslut.

Så det blev en tämligen så varierande tisdag.