Förändring längs Nilen

STOCKHOLM: Så kom då det officiella resultatet från folkomröstningen i södra Sudan som visade att 98,83% har röstat för att skapa en ny och självständig stat.

Resultatet var förvisso inte oväntat. Men nu om inte förr står det klart att 2011 kommer att bli de stora förändringarnas år länge världens längsta flod.

Långt i söder längs Vita Nilen skall den nya stat som ännu inte fått sitt namn byggas. Och det handlar om ett statsbygge från mycket svaga fundament och där motsättningarna också internt inte skall underskattas.

I våra diskussioner inom EU har jag ständigt understrukit vikten av att omvärlden samlar sig till en samlad plan för hur vi uthålligt och samordnat skall hjälpa till med statsbyggandet i det som ännu är södra Sudan.

Kanske borde FN med hjälp av bl a Världsbanken och IMF ta ledningen, men Afrikanska Unionen blir självfallet viktig, och såväl EU som USA måste vara beredda till betydande insatser.

Längre norrut, där Vita Nilen flödar samman med Blå Nilen vid Khartoum, skall Sudan omdefiniera sig själv och klara nya utmaningar som mycket väl kan komma att påverka den grundläggande karaktären av statsbildningen. Trots de problem vi har i relationerna tror jag att det är viktigt att vi från det internationella samfundet försöker att vara med och påverka den utvecklingen.

Även här är riskerna många, och till dessa hör en utveckling i riktning mot en mer utpräglat islamistisk stat i olika avseenden. Och till riskerna hör också att konflikter som den i Darfur blir än svårare att lösa.

En bit förbi den fjärde katarakten möter så Nilen det Egypten som i varje tänkbart avseende är så beroende av dess vatten. Utan Nilen fanns här ingenting annat än öken – med Nilen växte här fram en av mänsklighetens allra äldsta kulturer.

Allra senast i september måste det i Egypten väljas en ny president, och de valen måste vara fria och rättvisa på ett sätt som landet inte har upplevt i sin moderna historia. Dagens styre går ju i grunden tillbaka till den militärkupp 1952 som sände iväg kung Farouk och inledde den era av arabisk nationalism och socialism som kom att prägla så mycket.

Det är inte långt tills dess, och av ytterlig betydelse är att den ordnade övergången nu inleds ordentligt och trovärdigt. Allt annat kommer att i grunden riskera landets såväl inre stabilitet som yttre relationer.

De exakta övergångsarrangemanget är inte vår sak att försöka att diktera. Jag har tidigare skrivit om att det behövs en nationell dialog och en nationell överenskommelse. Åtskilligt måste ske för att ett genuint demokratiskt val skall vara möjligt – och allt annat måste vara omöjligt.

Andra staters möjligheter att påverka den politiska utvecklingen i Egyptern har övervärderats vid inte så få tillfällen genom historien, men det hindrar inte att vi har en skyldighet att försöka att hjälpa till.

Och vi bör med stor tydlighet göra klart att bakslag eller senfärdighet i utvecklingen mot de demokratiska valen kommer att få konsekvenser – samtidigt som vi med största möjliga värme skall välkomna ett nytt och demokratiskt Egypten.

Genom dessa nya och gamla stater kommer Nilen att fortsätta att flyta likt förr genom årtusendena även detta dramatiska år.

Men i övrigt kommer det mesta att förändras. Uppgiften att försöka ge samtliga dessa förändringar stabilitet och sammanhang skall förvisso inte underskattas.