STOCKHOLM: Tillbaka i Stockholm efter dagarna på den stora säkerhetskonferensen i Munchen, som ju dessutom gav möjlighet till åtskilliga direkta överläggningar med kollegor och andra från när och fjärran.
På förmiddagen i dag var det utvecklingen i Afghanistan som stod i centrum med bl a president Karzai och FN:s Staffan de Mistura närvarande för diskussioner.
2011 måste bli politikens år i Afghanistan. Det nyvalda parlamentet har nu börjat sammanträde, fredsrådet möts av stora förväntningar och inom kort kommer man att börja att fatta beslut om hur överlämnandet av säkerhetsansvaret – den process som skall vara avslutad 2014 – skall inledas.
Och med all säkerhet kommer den att beröra delar av de områden där Sverige och Finland i dag har ett gemensamt ansvar. Asraf Ghani och jag kom överens om ytterligare kontakter kring just detta.
Men alldeles självklart var det den dramatiska och hoppingivande utvecklingen söder om Medelhavet – med Egypten i centrum – som dominerade mycket av diskussionerna.
Medan man fick ett intryck av att man på israelisk sida ser med betydande bekymmer på utvecklingen anslog de flesta av oss i övrigt betydligt mer optimistiska tongångar.
Hur den demokratiska övergången – med författningsändringar som bereder vägen för fria och rättvisa val – skall organiseras är knappast vår sak att försöka diktera i detalj, men möjligen kan vi från europeisk sida bidra med en del av erfarenheterna från processerna när de kommunistiska diktaturerna i östra Europa föll under de dramatiska åren för mer än två decennier sedan.
Och det var fascinerande hur förbundskansler Angela Merkel redogjorde just från sina personliga erfarenheter från övergången i gamla Östtyskland 1989 och 1990. Jag tror att också utvecklingen i Polen under de åren erbjuder en del lärdomar som kan vara av värde i Egypten.
Under dagen förefaller vissa försiktiga samtal att ha inletts i Kairo.
Jag tror inte att vi skall förvänta oss att de leder till ett omedelbart resultat, men det är ytterligt viktigt att de kommit igång, att de successivt breddas och att de leder framåt. Jag ser att olika grupperingar och kommittéer nu börjar att formera sig för att kunna bidra till övergångsprocessen och etablerande av byggstenarna för en fungerande demokrati.
Inte minst inom EU kommer vi nu att ge hög prioritet åt diskussionerna om hur vi kan hjälpa till. Utmaningarna i Egypten under de närmaste åren – politiska, ekonomiska och sociala – kommer att vara enorma.
Med Tunisien har vi redan börjat komma en bit på väg. Dess nya utrikesminister hastade till Bryssel i onsdags, och det blir högnivåbesök i Tunis redan nästa vecka. De ekonomiska frågeställningarna står just nu i centrum.
Parallellt med detta är det självklart viktigt att försöka att aktivera fredsansträngningarna i Mellersta Östern. Jag hoppas att man i Israel nu ser vad som står på spel.
Och kring detta kommer en serie viktiga möten att äga rum under de kommande veckorna enligt planer som drogs upp vid samtalen i Munchen.
Nu inleds i morgon en ny vecka, men en där jag hoppas att jag kommer att ha möjlighet att hålla mig inom rikets gränser efter en vecka som ju i allt väsentligt varit utomlands.
Måste säga att Omar Sulieman, vice presidenten, inte heller inger något förtroende för demokratiska processer eller något gott för egyptierna. Bara står i vägen. För övrigt är väl de flesta människor glatt överrskade att något sådant här händer. Det behövs positiva chocker efter alla år av vansinniga krig, appartheid och hopplöshet.
Urban Ahlin – var är Du?
Vi väntar alla på listan med fler suveräna statschefer som Du och kanske (S)pillran vill skall avgå med omedelbar verkan. Samarbeta gärna med V(pk) och Mp i denna – för svensk inrikespolitik – viktiga fråga.
Eller
är det exempel på dåligt omdöme?
Är det så himla svårt att googla, eller söka sig till S-websida:
“Urban Ahlin kräver Mubaraks avgång.
Urban Ahlin kräver att Egyptens president Mubarak avgår och att fria och demokratiska val hålls. Han kräver också att EU måste agera. ”EU måste hjälpa till både med demokratisering och ekonomisk tillväxt” säger Ahlin.
Socialistinternationalen fattade på måndagen beslut om att utesluta det egyptiska partiet NDP från internationalen. Under flera år har SI försökt att föra en dialog med NDP för att demokrati ska införas och mänskliga rättigheter respekteras. Detta har misslyckats. Det europeiska socialdemokratiska partiet ESP beslutade redan 2005 att inte ha kontakter med NDP.”
http://www.socialdemokraterna.se/Media/nyheter/Urban-Ahlin-kraver-Mubaraks-avgang-/
Grundläggande principen är enkel: Först skall förtryckta folket kräva sin frihet och rättighet från sin härskare, och sedan är det omvärldens skyldighet att stödja dem.
Har jag förklarat tillräckligt, eller måste jag ytterligare “bokstavera”?
Varför inte kräva din statsminister och utrikesminister om tydligare ståndpunkter?
Det är trots allt Moderaterna som regerar NU!
Det förefaller som om socialistagitationen är i avsaknad av eftertanke och måttfullhet och inte bara av partiledning.
Utrikespolitik för inrikespolitiskt bruk är inte längre gångbart. Med möjlighet att inhämta information på bredden ger ökad kunskap om sammanhang.
Nog minns vi alla hur (S) förespråkade förbud mot paraboler och att internet var en fluga.
Min fråga står kvar – då (S) avståndstagande kom först när Egypten-frågan aktualiserades.
C B har ju tidigt aktualiserat nordafrikanska frågan.
Mig veterligen har jag inte hört U A haft någon uppfattning i frågan tidigare. MP utrikespolitiska ambitioner ligger troligen i paritet med det som U A förefaller ha sagt.
Och
det har ju varit VÄLDIGT tyst från (S) och MP på senaste tiden.
I sak håller jag med om behovet av en demokratiseringen av de nordafrikanska länderna.
Huruvida Mubarak genom att sitta kvar – kan medverka till en ordnad transformation – är väl det som skall diskuteras – i stället för U A och andras plötsliga utspel som berör andra staters integritet.
Nu väntar vi med stor spänning på hur EU och USA tänker använda de ekonomiska och säkerhetspolitiska spel teorierna i Egypten!?
Sedan slutet av kalla kriget, har idén om mänskliga rättigheter gjorts till en motivering för ingripande av världens ledande ekonomiska och militära makter – framför allt USA – i länder som är sårbara för deras attacker. Kriterierna för dessa insatser har blivit mer godtyckliga och egennyttiga, och deras former destruktivare, från Jugoslavien till Afghanistan till Irak. Fram till den amerikanska invasionen av Irak var stora delar av vänstern ofta delaktig i dessa ideologiska ingripanden för att upptäcka nya “Hitler” ur behov som uppstod, och fördöma antikrigsrörelsens argument som eftergiftspolitik på modellen för München 1938.
Jean Bricmont´s bok: Humanitär Imperialism är både ur historiskt betraktande av denna utveckling en kraftfull politisk och moralisk kritik. Det syftar till att återställa kritiken av imperialismen till sin rättmätiga plats i försvaret av de mänskliga rättigheterna. Den beskriver USA:s ledande roll i att inleda militära och andra insatser, men också på det självklara stöd som det fått av de europeiska makterna och Nato. Den beskriver ett alternativt förhållningssätt till frågan om mänskliga rättigheter, som bygger på ett verkligt erkännande av lika rättigheter för människor i fattiga och rika länder.
http://www.monthlyreview.org/books/humanitarianimperialism.php
Det kommer att bli intressant att se hur EU agerar framöver. Jag tycker att EU hittills har hållit en omotiverat låg profil vad gäller händelserna i Egypten och andra länder i Mellanöstern och Nordafrika. Det är märkligt med tanke på hur oerhört mycket som står på spel för Europas del i grannskapet på andra sidan Medelhavet.
Observer61s frågor ställs till personer som varken kommenterar eller äger bloggen bör skickas till berörda personer.
Att jag kommenterade var ett misstag.
Ibland kan jag inte tolerera tydliga provokationer.
On the second thought, i all välmening, om du har tålamod att läsa igenom 109 sidor, kanske finner du svaren till dina frågor här:
http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=410&dok_id=GY02U306#_Toc277580781
Svar till bestofmakind
Nja, provokation var nog inte min tanke – utan alltmer en retorisk fråga där Urban Ahlin fick tjäna som en utgångspunkt.
Förmågan att inse att de flesta mynt har mer än två sidor är ju inte given till alla.
(S) har ju tidigare haft framstående utrikespolitiska talesmän och debattörer med integritet. Namn som Leifland, Dahlgren, Åström m fl – kan jag inte minnas ha utmärkt sig för opportunism. D v s att utrikespolitiska frågor har utnyttjats för inrikespolitiska syften.
Efter Mona Sahlins framträdande i söndagens agenda – förefaller det som om det (för närvarande) största oppositionspartiet inte bidrar med något som kan fördjupa en allsidig diskussion om förhållningssätt och styrande faktorer.
C B får härmed stå för en eftertänksam linje – inte stänga dörren och isolera Egypten – utan i stället stödja och öppna upp fler kontaktytor med Egypten.
Att “slänga ut” Egypten ur socialistinternationalen – kan väl därmed betraktas som kontraproduktivt.