Kväll i Jerusalem

28 februari 2011

JERUSALEM: Det var i mars 2009 som jag senast var här i Jerusalem och Ramallah för att diskutera förutsättningarna för fred och en bättre utveckling.

Det var veckorna efter Gaza-kriget – jag var den förste utrikesminister på många år som besökte Gaza – och det var veckor före Israel fick en ny regering med delvis annan inriktning.

Mycket har hänt sedan dess, mycket händer just nu, och det känns viktigt och riktigt att vara tillbaka just nu.

Dagens samtal i Ramallah med främst premiärminister Fayyad och president Abbas var öppna, framåtsyftande och konstruktiva.

Det sades vackra saker om Sveriges roll, och det finns uppenbarligen förväntningar på oss i olika avseenden.

Och jag lämnade Ramallah med en aningen mindre pessimistisk bild av de aktuella möjligheterna än vad jag kanske hade tidigare.

Om det kommer att betyda något får de närmaste veckornas diplomatiska arbete utvisa. Att EU nu spelar en aktivare roll i detta arbete är tveklöst av betydelse.

Samtidigt går det inte att undgå att bli bekymrad när man på ort och ställe påtagligt ser hur israeliska illegala bosättningar steg för steg gör den tvåstatslösning som är den enda realistiska optionen för fred allt svårare och svårare.

Men Jerusalem som stad upphör aldrig att fascinera mig.

Här ligger historien i täta lager, och här har kulturer och religioner mötts i årtusenden på ett sätt som förvisso inte är utan problem, men som samtidigt borde kunna skapa möjligheter för fredlig samlevnad i framtiden.

Det blir middag med olika tyckare och tänkare i dessa frågor.

Och i morgon börjar min dag med frukost med Israels utrikesminister Liberman.

Samtidigt håller jag självfallet hela tiden kontakt om det viktiga arbetet att få ut svenska och övriga EU-medborgare ur de allt mindre områden som Khaddafi fortfarande förefaller att kontrollera i Libyen.


Över Jordan-floden

28 februari 2011

AMMAN: Snart bär det iväg ner i Jordan-dalen, över det lilla som är kvar av Jordan-floden och sedan strax efter Jeriko upp i bergen mot Ramallah och den palestinska ledningen där.

Vi får se hur lång tid det tar med formaliteterna vid den s k Allenby-bron. Det kan gå snabbt – och det kan också ta betydande tid.

Det var ett bra tag sedan jag var vare sig i Ramallah eller i Jerusalem eller Tel Aviv – jag skulle tro att det var två år sedan senast. Och nu befinner sig ju alla dessa frågor om regionen i fokus på ett helt annat sätt.

Konflikten mellan Israel och palestinierna sker nu inom ramen för en region stadd i mycket betydande förändring. Mina samtal kommer i mycket hög utsträckning att handla just om detta.

Till Valletta på Malta har nu anlänt ett av våra svenska C130-flygplan för att hjälpa till med evakueringen från Tripoli.

Jag hade hoppats att den redan skulle vara avslutad, men så är dessvärre ännu inte fallet. Det finns fortfarande svenska medborgare som vill ut kvare inom ramen för det som Khaddafi och hans med all sannolikhet allt farligare anhang kontrollerar.

Samtidigt oroas jag nu också över rapporter om strider i Elfenbenskusten. Risken för ett förödande inbördeskrig där förefaller dessvärre att ha ökart genom det senaste dygnets konfrontationer i Abidijan.


Otålighet i Jordanien

27 februari 2011

AMMANN: Alltför sent efter en synnerligen intensiv dag i den politiskt ovanligt förtätade stämningen i den jordanska huvudstaden.

I dag presenterade den nya premiärministern den nya regeringens program för parlamentet, och jag satt tillsammans med min portugisiske kollega Luis Amado på läktaren och lyssnade.

Hur förtroendeomröstningen i början av den kommande veckan kommer att utfalla är svårt att säga, men den politiska atmosfären här är i dag radikalt förändrad, och det är alls icke säkert att premiärministern och hans regering överlever.

Jag hörde parlamentsledamöter efteråt som talade om behovet av tydligare reformer.

Oroande var tendenserna att gå bakåt när det gäller den ekonomiska reformpolitiken.

Lätt populism i stället för svåra reformer – men är det detta som landet behöver? Jag är inte övertygad.

Tretton kvinnor sitter i det jordanska parlamentet, men tolv av dem har kvoterats in medan endast en valts in direkt och utan kvotering. Och jag hade förmånen att tillbringa huvuddelen av kvällen med bl a henne.

Men dagen innebar också spännande möte med kung Abdullah för diskussion om situationen. Han ville otåligt driva på reformpolitiken ytterligare.

Mycket mer skulle kunna sägas om allt detta, men kvällen är redan efter midnatt, och tidigt i morgon bär det iväg över den s k Allenby-bron till Ramallah för möten med den palestinske premiärministern Salam Fayyad och sedan lunch med president Abu Mazen.


Viktigt FN-beslut om sanktioner

27 februari 2011

AMMAN: Klarblå himmel möter mig när den nya dagen nu gjort sin entré här.

I New York har nu FN:s säkerhetsråd enhälligt fattat beslut om olika sanktioner mot Libyien. Jag välkomnar det varmt.

Vi får hoppas att detta påskyndar processen i Triopoli och andra områden som fortfarande kontrolleras av Khaddafi.

Och jag hoppas innerligt att de sista svenskarna skall vara ute ur de områdena inom en mycket nära framtid.

Men nu börjar snart mina samtal här.


Reformer fram och tillbaka

26 februari 2011

AMMAN: Via Istanbul har jag nu anlänt till den jordanska huvudstaden som inledning till mina dagar i just denna del av denna just nu så dynamiska region.

I morgon blir det självfallet utförliga samtal med min jordanske kollega och vän Nasser Judeh, och dessutom befinner sig min portugisiske kollega Luis Amado här. Naturligt nog blir det gemensam lunch.

Men dessutom träffar jag självfallet kung Abdullah II, som tillhör de av regionens ledare det alltid finns anledning att lyssna på.

Även här i Jordanien är det nu reformer som står i centrum för uppmärksamhet och diskussion. I går var det ånyo demonstrationer här i Amman – fredliga sådana – med krav på förändringar.

Men samtidigt som det ställs krav på ytterligare politiska reformer finns det en påtaglig risk för att de nödvändiga ekonomiska reformerna stoppas eller t o m vrids tillbaka. Jag fruktar att det är ett mönster vi riskerar att se i flera länder.

Över halva Jordaniens befolkning är under 25 år, och det finns anledning att räkna med att ca en fjärdedel av dem är arbetslösa. Och det är denna våg av ungdomar som känner frustration också över bristande ekonomiska möjligheter som ger näring åt den arabiska revolten.

Som en reaktion på händelser främst utanför landets gränser har en ny regering tillsatts, och man har samtidigt tagit steg tillbaka vad gäller de liberala ekonomiska reformer som är en långsiktig nödvändighet för att få den tillväxt som kan ge unga människor bättre framtidshopp.

Kortsiktigt var detta måhända klokt, men det är de långsiktiga ekonomiska utmaningarna som dominerar i denna del av världen. Det är de som på många sätt kommer att bli avgörande under de närmaste decennierna.

Politiskt påverkas Jordanien påtagligt och direkt av utvecklingen på andra sidan Jordan-floden. Sannolikt har en majoritet av befolkningen sina rötter där, samtidigt som ju landet sedan mitten av 1990-talet har ett fredsavtal med Israel och ett väl fungerande och viktigt säkerhetssamarbete.

Så det kommer att finnas mycket att diskutera under morgondagen.


Till middag i Amman

26 februari 2011

STOCKHOLM:: Först iväg till TV4 för medverkan i deras program en lördag förmiddag som denna, och sedan iväg i riktning Amman i Jordanien.

Även i Amman har det varit demonstrationer med krav på tydligare reformpolitik. Vågen av krav på förändringar sveper nu över hela arabvärlden.

I den jordanska huvudstaden tror jag att vi kommer att diskutera utvecklingen i Egypten och Libyen minst lika mycket som utvecklingen i de palestinska områdena och i landet självt.

Och alldeles självklart är det viktigt att se om det finns förutsättningar för en genuin fredsprocess mellan Israel och palestinierna. Ett nytt Mellersta Östern håller på att växa fram, mycket kommer att förändras, och det är nu viktigare än kanske någonsin att Israel inte är i konfrontation med denna utveckling och vad den kommer att leda till.

Sverige har ett genuint gott anseende i dessa frågor.

Också i Israel tror jag att man nu – lite motvilligt – sett att den linje som vi medverkade till att göra till EU:s i december 2009 är en linje som ger verkliga möjligheter till fred och samlevnad för framtiden.

Att USA mycket tydligt rört sig i samma riktning har understrukit det ytterligare.

Jag ser fram mot kvällens middag i Amman.


Framgång i Genève

25 februari 2011

STOCKHOLM: Med alla rimliga mått närmar vi oss nu slutet på detta skede i den libyska tragedin.

Men slutet kan fortfarande bli dramatiskt.

Och vi tvingas konstatera att regimen fortfarande förefaller att ha viss kontroll över områden där vi har medborgare – Tripoli, vägen till flygplatsen och flygplatsen självt.

Under kvällen har vi lyckats att få ut ytterligare svenska medborgare med ett italienskt militärt flygplan, men samtidigt har fler medborgare gett sig tillkänna.

Omsorgen om dem förblir för mig just nu alldeles avgörande.

På det mer diplomatiska planet noterade vi en avgörande framgång i dag när FN:s råd för mänskligs rättigheter röstade igenom en resolution som bl a föreslår att Libyens medlemskap i detta råd suspenderas.

Beslutet var faktiskt historiskt – och jag hoppas att det bidrar till att processen med regimens sönderfall kan accelereras ytterligare.

På sina håll ser jag att man undrar hur det kan komma sig att Libyen över huvud taget är medlem i denna församling.

Frågan är minst sagt berättigad. Enligt min mening borde de över huvud taget aldrig valts in – och Sverige tillhörde de få som inte heller röstade för det.

Inom EU förbereds nu konkreta beslut om sanktioner.

Förhoppningen är fortfarande att delar av detta skall vara överspelat om något dygn, och vi kan vara på väg in i ett annat skede. Men den politiska signalen i dessa beslut tror jag är viktig just nu, och när det gäller frysning av tillgångar kommer beslutet att förbli viktigt.

Under dagen har jag hunnit tala med ett antal av mina utrikeskollegor och med Vita Huset såväl om detta som om slutsatser från mina dygn i Egypten. Att forma politiken för att hjälpa Egypten är alldeles avgörande, och det har varit intressanta och bra samtal under dagen.

I morgon styr jag åter mot Mellersta Östern.

Det är där en engagerad utrikespolitik på plats skall vara just nu – det torde vara uppenbart.

I morgon kväll kommer jag efter diverse byten av plan till Amman i Jordanien.


Alla optioner på bordet

25 februari 2011

STOCKHOLM: Denna dag – viktig valdag i Irland – blir för mig en dag av arbete hemma och kontakter härifrån innan jag redan i morgon återvänder till Mellersta Östern och dess också för oss allt viktigare utmaningar.

Det handlar inte minst om kontakter för att nu följa upp arbetet för Egypten och dess möjligheter till demokratisk utveckling.

Men också kontakter inför mina kommande dagar i Jordanien, Palestina och Israel.

Minut för minut fortsätter nu det enorma arbetet att evakuera olika utländska medborgare från Libyen.

Att det arbetet verkligen lyckas, och att vi inte drabbas av några bakslag, är för mig alldeles avgörande just nu.

I dag sammanträder FN:s råd för de mänskliga rättigheterna i en extrasession för att diskutera Libyen, och i eftermiddag möts i New York åter FN:s säkerhetsråd för att diskutera utvecklingen.

Det är viktigt att alla optioner finns med i dess diskussioner.

Att det inte finns några enkla optioner tillhör dock också saken.


Viktigt i Valletta

24 februari 2011

STOCKHOLM: Det blev en dag som började i Kairo, till stor del tillbringades i Valletta på Malta och nu äntligen kan avslutas hemma i Stockholm.

Här hemma förstår jag att det under tiden jag varit i Kairo och Valletta varit en mer inrikespolitisk debatt om vem som kan ha högst tonläge mot Khaddaffi just nu.

För min del är den högsta prioriteten att få ut Sveriges och EU:s medborgare ur landet – samtidigt som vi på alla sätt försöker att få stopp på våldet mot oskyldiga människor.

Regimen är desperat, och vi måste nog dessvärre utgå från att den också kan ta till desperata åtgärder. Andra länder har mycket påtagliga erfarenheter av vad det kan innebära.

Så länge vi har våra medborgare kvar där finns det nog dessvärre också begränsningar på vilka andra åtgärder vi kan diskutera. I alla fall öppet.

Och viktigt i ett läge som detta är också att vi har en enad politisk linje från EU:s sida. Det handlar både om styrkan i vår politik och solidariteten mellan olika medlemsländer.

Mitt besök i Valletta visade sig vara det första en svensk utrikesminister någonsin avlagt på Malta.

Och det blev en intensiv arbetssession fokuserade på den dramatiska utvecklingen i Libyen och utmaningarna i Tunisien och Egypten.

Telefonerna ringde ständigt inte minst hos mina maltesiska värdar. Maltas flygplats och hamn är just nu centrala platser i den stora evakueringsoperationen från Libyen. Härifrån koordineras nu mycket.

Det talas om kring ca 5.000 EU-medborgare i Libyen även om antalet nu minskar varje timma – och för något dygn sedan fanns det ca 25.000 turkiska medborgare i landet.

Min förhoppning är att frågan om utvecklingen i landet snabbt åter kommer på FN:s säkerhetsråds dagordning. Det är där mer långtgående beslut skulle kunna fattas.

I morgon har bl a Sverige tagit initiativ till en extrasession med FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève om situationen i Libyen.

Jag hoppas att det blir ytterligare en stark internationell markering. De ansvariga för de övergrepp mot befolkningen som skett måste på ett eller annat sätt ställas till ansvar.


Hem via Valletta – snart åter i Kairo

24 februari 2011

KAIRO: Ännu en morgon vid Nilen, men strax lämnar jag Kairo efter mer än två dygns synnerligen intensiva samtal med ett mycket brett tvärsnitt av det just nu mycket dynamiska egyptiska politiska landskapet.

Egyptens övergångsperiod har just inletts. Det är mindre än två veckor sedan Mubarak avgick och överlämnade all sin makt till den högsta militärledningen.

Från denna har avhörts att vissa konstitutionella förändringar skall föreslås inom kort och underställas en folkomröstning och att parlamentsval skall hållas inom sex månader och därefter – lite oklart när – presidentval.

Om realismen och lämpligheten i denna plan diskuteras nu med en intensitet som man knappast trodde att den egyptiska huvudstaden var förmögen till.

Vid middagsbordet i går var diskussionen så livaktig, snabb och mångfasetterad att det hela mest påminde om Tel Aviv. Och visade att vi är en bra bit från den breda konsensus som kommer att krävas för att ge den demokratiska övergången verklig stabilitet.

Diskussionens livlighet är inte minst en konsekvens av det faktum att Egypten för första gången på 7.000 år kommer att få en möjlighet att fritt välja sin president eller ledare.

Och man famlar efter modeller och erfarenheter.

Det har blivit många diskussioner om Polen, Portugal, Öst- och Centraleuropa i övrigt men kanske allra främst om Turkiet och också om Indonesien under dessa dygn. Man vill lyssna – det finns viktiga korn av erfarenheter i alla dessa länder som kan ha sin relevans här i Kairo just nu.

Inte minst gäller det vad det innebär att bygga politiska partier som är mer än diskussionsklubbar för diverse pensionärer. Det muslimska brödraskapet har förvisso en organisation, och företrädare för det gamla Mubarak-partiet NDP sannolikt rester som kunde återupplivas, men i övrigt är det nog mer än skralt.

Och det har blivit många diskussioner om den ekonomiska och sociala situationen.

Inom kort kommer Egyptens många miljoner av fattiga dessvärre till stor del att uppleva att deras omedelbara situation försämrats. Även detta kommer att kräva sin politiska hantering.

Men det är viktigt att turismen kommer igång igen. Och de viktiga utländska investeringarna.

Säkert kommer jag att återkomma till Kairo – vi är efterfrågade!

Men nu styr jag mot Valletta på Malta för möte främst med vice premiärministern och utrikesministern Tonio Borg.

Svenska utrikesministerbesök på Malta är inte så vanliga.

Men nu handlar det först och främst om den akuta situationen i Libyen.

Och Malta är EU:s främsta utpost i denna riktningen – en utkikspost som det vore dumt att inte lyssna på med extra noggrannhet i just dessa dagar.

Betydande delar av ansträngningarna att få ut olika EU-medborgare är ju baserade på Malta – och hit har redan kommit de som flyr från regimens s k säkerhetsstyrkor.

Vi kommer alldeles självklart att diskutera vad som kan göras mera i den akuta situationen – men också alla de insatser av olika slag som kommer att krävas i det lite längre perspektivet.

Någon gång sent i kväll – lite beroende av diskussionerna i Valetta och utvecklingen i övrigt – hoppas jag vara hemma i Stockholm igen.


Uppskattat i Kairo

23 februari 2011

KAIRO: Kort paus på hotellet innan mina olika samtal här fortsätter under seneftermiddagen och kvällen.

Att det är uppskattat att man kommer – och tar sig tid – är inte att ta miste på.

Premiärminister Ahmed Shafik – som leder övergångsregeringen här – var tydlig på den punkten. Vackra ord i fjärran huvudstäder betyder mindre. Konkret närvaro för att lyssna och försöka hjälpa uppskattas långt mer.

Och vi diskuterade övergångsperions olika utmaningar.

Samma ämne var viktigt med Amre Moussa – ännu generalsekreterare i Arabförbundet. Och samma ämne kommer säkert att dominera när jag strax sätter mig ner med Mohamed El Baradei.

Men mycket har också kommit att handla om Libyen.

På min gemensamma presskonferens med Amr Moussa framförde jag vår uppskattning över det historiska uttalande om detta som Arabförbundet gjort i går. Aldrig förr har förbundet uttalat sig om och mot utvecklingen i ett av sina medlemsländer. Det visar med vilket allvar man också här ser på utvecklingen.

Och jag sade också att situationen nu är så allvarlig att den måste tillbaks på dagordningen för FN:s säkerhetsråd i New York.

Gårdagens uttalande därifrån var ett viktigt steg, men tyvärr finns det anledning att fråga om det var tillräckligt.

Vår främsta egna prioritet förblir dock nu säkerheten för våra medborgare.

Vi kan inte utesluta mycket dramatiska scenarior, och då är det viktigt att alla kan komma ut så fort som möjligt.


Vakna till kyrkklockorna

23 februari 2011

KAIRO: Jag vaknar till det vackra ljudet av kyrkklockor från andra sidan Nilen. Fortfarande ligger morgondiset över staden.

Mångfald är alltid en styrka.

För några månader sedan var all uppmärksamhet på risken för skärpta sekteristiska motsättningar i Egypten, men på Tahrir-torget fann stadens muslimer och dess koptiska kristna att de i grunden ju hade samma ambitioner och drömmar om sitt land. Alla talar om det harmoniska samarbetet.

Får jag tid i det hektiska programmet i dag hoppas jag kunna besöka en av de mer berömda koptiska kyrkorna här i staden. Kairo var som bekant en kristet dominerad stad innan den blev en muslimskt dominerad dito – bägge traditionerna är starka i detta land där religionen har stor betydelse.

I dag är dagen för mina överläggningar med också mer officiella företrädare här efter gårdagens samtal med olika aktivister och företrädare för oppositionsgrupperingar.

Det kommer alldeles säkert också att handla om förutsättningarna för landets ekonomiska utveckling.

Det har noterats att Sverige tillhörde de första att inte längre avråda från resor till semesterorterna vid Röda Havet. Dock kunde Storbritanniens premiärminister David Cameron när han svepte genom här konstatera att de aldrig avrådde över huvud taget.

Men nu är ju förhoppningen att turismen skall komma igång igen. Och att Egypten har mycket att erbjuda råder det ju ingen tvekan om.

Alldeles säkert kommer vi också att diskutera utvecklingen i Libyen. I går lämnade ca 10 000 egyptier landet genom den direkta gränsövergång som är öppen, och det spekuleras i media om hur många egyptier som kan ha omkommit i våldet inte minst i Tripoli.

Lunch blir det med Arabförbundets generalsekreterare Amr Moussa.

Vi hade ju kontakt per telefon under de dramatiska dagarna här i Kairo, och nu har vi mycket att diskutera vad gäller landets och regionens framtidsperspektiv.


Egypten i sig själv – men Libyen bredvid

22 februari 2011

KAIRO: Sen kväll vid Nilen efter en synnerligen intensiv dag av samtal. Catherine Ashton borde nu ha landat i Bryssel, men jag fortsätter här till torsdag morgon.

Egypten lever nu helt och hållet i sin egen värld.

Allt här handlar om vad som egentligen hände, och än mer handlar om vad som kan komma att hända. Vägen framåt är inte självklar, och många av dagens diskussioner har varit påtagligt sökande.

Landet lever i ett politiskt lyckorus som också förmedlar en stark och imponerande hoppfullhet för framtiden.

Och detta har genomsyrat alla av mina diskussioner i dag.

Med bloggare och Internet-aktivister. Med företagare och ekonomer. Med de ungas viktiga revolutionsråd. Med företrädare för nya och gamla politiska grupperingar.

Men genom det hela har dock då och då den allt hemskare verkligheten i grannlandet Libyen trängt sig på, om inte annat för att det finns mer än en miljon egyptier i landet som man känner en starkt berättigad oro för.

Och samma sak gäller självfallet oss.

Arbetet att hjälpa svenska medborgare att lämna landet har just nu allra högsta prioritet.

Den har sannerligen inte minskat efter Khaddafis TV-anförande tidigare i kväll.

Min enda kontakt med honom var för några år sedan när jag tvingades lyssna till ett olidligt långt, osammanhängande och märkligt anförande i FN:s generalförsamling.

Men kvällens framträdande förefaller att ha distanserat även detta. Att karakterisera det inom ramen för acceptabelt offentligt språkbruk låter sig svårligen göras.

Framträdandet måste dock läsas som en vilja att ytterst ta till det yttersta av våld för att försvara sig själv och sin regim. Den slutgiltiga utgången må vara given, men vägen dit inger trots detta de yttersta av farhågor.

Jag hoppas nu att överläggningar i FN:s säkerhetsråd i New York resulterar i kraftiga och tydliga ställningstaganden. Och att detta kan påskynda en utveckling som leder till att våldet och repressionen kan upphöra och en ny framtid för Libyen i dess helhet kan börja skapas.

Alldeles säkert kommer Libyen att bli en fråga också vid morgondagens samtal med den sittande regeringens utrikesministrar liksom med Amr Moussa och Mohammed El Baradei.

Men säkert kommer de än mer konkret att handla om hur omvärlden i allmänhet och den Europeiska Unionen i synnerhet kan ge hjälp och stöd åt den alls inte enkla övergångsprocess som ju landet bara befinner sig i inledningen av.


Miljonstaden vaknar

22 februari 2011

KAIRO: Solen har gått upp, en ny dag har börjat och utanför mitt fönster vibrerar luften av mångmiljonstadens ständiga ljud. Egypten börjar komma igång igen.

Men frågorna för framtiden är många.

I morgonens tidningar diskuteras hur länge den nuvarande övergångsregeringen under premiärminister Ahmed Shafik kan sitta kvar. Successivt byts ju också dess olika ministrar ut.

Och Kairo kommer i dag att se en demonstration som kräver större förändringar.

Ekonomin bekymrar många. Den turistindustri som sysselsätter 12% av alla egyptier är för ögonblicket närmast död. Mitt hotell var för någon vecka sedan bas för världens journalister – nu har huvuddelen av dem åkt hem eller någon annanstans.

Vägen till fungerande rättsstat och stabil demokrati är vare sig kort eller enkel.

Det sägs officiellt att det fortfarande finns 487 politiska fångar, men andra har högre siffror. 108 frisläpptes över helgen. Men alla måste självfallet frisläppas.

Och undantagslagarna måste sättas ur kraft. Det har sagts att det skall ske snabbt, men än har det inte skett.

Det finns mycket att göra i Egypten – och vad som händer här kommer att påverka hela arabvärlden.

Men nu börjar mitt program.

Ambassaden. Nätaktiviser och bloggare. Ekonomer och affärsmän. Ungdomskoalitionen. Och företrädare för en lång rad olika politiska grupperingar. Akademiker och journalister.

Jag börjar med det nya Egypten. I morgon är det mer officiella Egypten som står på mitt program.


Lugnare vid Nilen

22 februari 2011

KAIRO: Mycket sent på kvällen landade jag i huvudstaden vid Nilen efter den ca fyra timmar långa flygningen från Bryssel.

Strax efter landade EU:s Catherine Ashton.

Men det blev sen öl på hotellet för att koordinera lite närmare och diskutera inte minst hur de utmaningar som vi möjligen kommer att stå inför i Libyen inom kort möjligen skulle kunna hanteras. Och vad som möjligen kan komma därefter. Utmaningarna är – lindrigt sagt – mycket stora.

Och nyheterna från Libyen blir bara mer och mer förfärliga.

På UD i Stockholm arbetar man intensivt – i nära samarbete med andra länder – för att svenska medborgare skall kunna komma ut ur landet. Just nu är det vår högsta prioritet.

Ett sammanbrottsscenario förefaller nu allt mer sannolikt. Om vår omedelbara prioritet just nu är de svenska medborgarna måste fokus sedan förflyttas till möjliga internationella insatser när det scenariot börjar att bli verklighet.

I Bryssel i dag gjorde vi mycket klart och tydligt – det var skarpa ord – hur vi ser på det hemska som nu pågår.

Det är lugnare här vid Nilen. Men med all säkerhet kommer också utvecklingen i det västliga grannlandet att diskuteras intensivt under mina dagar här i Kairo.

Jag börjar i morgon förmiddag med att träffa alla på vår ambassad för att tacka för de insatser de gjorde under de dramatiska dygnen här – och lyssna på deras erfarenheter. Tillsammans med de förstärkningar vi sände ut från Stockholm gjorde de storartade insatser här.

Men sedan skall jag lyssna till detta dynamiska samhälles olika röster.

Som sig bör börjar jag med de bloggare, twittrare och Internet-aktivister i den unga rörelse som gick i spetsen för omvandlingen här.

Det blir ett intensivt och laddat program – och jag hoppas att det blir lite tid över även för mig för både bloggen och twitter…


Omedelbart till Kairo

21 februari 2011

BRYSSEL: Snart slut på ett intensivt och bra dygn här med mina EU-kollegor.

Och omedelbart sätter jag mig på ett flygplan som senare i kväll kommer att landa i Kairo.

Det blir två dagar av samtal i den egyptiska huvudstaden för att gå en bättre bild främst av utvecklingen i Egypten men också i den vidare arabvärlden. Libyen är omedelbar granne.

På torsdag morgon flyger jag så till Mslta och dess huvudstad Valetta för att lyssna på de bedömningar man gör där av utvecklingen i den vidare regionen. De ligger som bekant mycket nära dramatiken inte minst i Libyen.

Torsdag kväll någon gång hoppas jag vara tillbaka i Stockholm – dock inte för så länge.


Måndag med Libyen

21 februari 2011

BRYSSEL: När den nya dagen gryr här i Bryssel är uppmärksamheten alldeles självklart koncentrerad på vad som kan komma att inträffa i Libyen och de konsekvenser utvecklingen där kan komma att få.

Min dag börjar med frukost med mina kollegor från de nordiska och baltiska länderna. Vi brukar se om det finns möjlighet att stämma av i olika frågor innan det formella ministerrådet tar sin början.

Jag skulle tro att vi förutom utvecklingen i arabvärlden kommer att byta några ord också om utvecklingen i Vitryssland – president Lukashenko har nyss begått några hårresande uttalanden samtidigt som fängelsedomarna börjar att falla – och den tilltagande spänningen mellan Armenen och Azerbaijan och där EU inte bara får blunda.

Men vid lunchtid börjar så det formella ministerrådet med utvecklingen i främst Egypten, Tunisien och Libyen i självklart fokus.

I de två första fallen handlar det om att lyssna på dem för att se vilken hjälp vi kan ge.

Catherine Ashton kommer att vara i Kairo i morgon i detta syfte, och på onsdag har EU sammankallat ett möte här i Bryssel med bl a de internationella finansiella institutionerna för att diskutera hur vi kan gå vidare med olika former av främst ekonomiskt stöd.

Och jag kommer att ägna de närmaste dygnen åt samma frågeställning. Den kommer ju med alla rimliga mått mätt att bli mycket stor under en betydande tid framöver.

Utvecklingen i Libyen är – som jag redan skrivit – extremt oroande.

Ett sammanbrottsscenario i Libyen är alls inte otänkbart, och kommer att ha grava konsekvenser på en rad olika områden. I Medelhavsländerna är oron för vad det skulle komma att innebära stor. En omfattande flyktingström är förvisso en mycket påtaglig möjlighet, och kommer att ställa krav på europeisk solidaritet.

Men ingenting av detta påverkar självfallet vår syn på de grava övergrepp och den omfattande våldsanvändning vi nu ser.


Extremt oroade – och starkt fördömande

20 februari 2011

BRYSSEL: Självfallet påverkades kvällens middagsdiskussion här i Bryssel av det faktum att vår kunskap om det dramatiska läget i Libyen har sina begränsningar.

Diplomatisk rapportering från Tripoli ger inte nödvändigtvis hela bilden i en dramatik som utvecklas hela tiden.

Att vi starkt fördömer det våld som använts mot fredliga demonstranter med de omfattande dödsoffer som detta av allt att döma lett till är självklart. Vi är extremt oroade över den situation vi nu ser.

Det förefaller nu som om regimen förlorat betydande delar av kontrollen över landets östligare delar kring staden Benghazi. Och i kväll kommer också olika rapporter som tyder på oroligheter i huvudstaden Tripoli. Utvecklingen där kommer att bli avgörande.

Det finns självfallet en mycket stark oro för vad utvecklingen kan komma att innebära. En fredlig utveckling av det slag som vi ju till stor del såg i Tunisien och Egypten förefaller av olika skäl mindre sannolik i Libyen.

Och därmed finns det en oro för de medborgare som vi kan ha i landet. Det gäller också från svensk sida, där vi nu uppmanar dem att lämna landet om den möjligheten finns.


Middag om Egypten och regionen

20 februari 2011

STOCKHOLM: Skön söndag hemma – men snart bär det iväg till Bryssel för middag med mina EU-kollegor med självklar inriktning på situationen i arabvärlden som förberedelse för morgondagens mer formella sammanträde i den stora byggnaden Justus Lipsius.

Dramatiken förefaller just nu framför allt vara koncentrerad till Libyen och landets mer östliga delar.

Inga journalister släpps in och begränsningarna på såväl Internet som mobiltelefoni verkar vara betydande.

Men de rapporter som når oss talar om hundratalet döda och om hur tunga kulsprutor i går tillhörde de vapen som användes mot befolkningen. Sjukhusen skriker på hjälp för att klara den dramatiska situationen.

Med den kännedom vi har om regimen finns det dessvärre ingen anledning att tvivla på dessa uppgifter.

Jag skulle tro att jag i kväll kommer att träffa kollegor som har en klarare bild av situationen.

Den svenska närvaron i Libyen är mycket begränsad, och våra förbindelser med landet knappast nära. Andra EU-länder är i en dramatiskt annorlunda situation. Jag utgår från att de använder de kanaler de kan ha för att försöka att påverka utvecklingen.

Jag hoppas att vår diskussion kan börja att handla om utvecklingen i Egypten på lite längre sikt även om det kommer att ta sin tid innan det blir möjligt att etablera en lite klarare bild av hur de närmaste månadernas politiska och ekonomiska utveckling kommer att gestalta sig.

Det är självfallet avgörande att vi lyssnar på egyptierna själva när vi börjar att utforma vår politik.

Utvecklingen där kommer ju att bli av den allra största betydelse för regionen i övrigt – så har det varit historiskt, och så torde det förbli.


Försöka följa också Libyen

19 februari 2011

STOCKHOLM: Tillbaka från Lettland och de intressanta dagarna där.

Positiva vibrationer efter Fredrik Reinfeldts besök i går med överläggningar med presidenten, premiärministern och näringslivsföreträdare och dessutom anförande på Stockholm School of Economics Riga.

Under förmiddagen i dag – i sträng kyla – hade jag möjlighet att besöka den dåvarande sovjetlettiska ledningens underjordiska krigsuppehållsplats i en bunker långt inne i en skog lite mer än en timma från Riga.

Det var en surrealistisk upplevelse.

Här skulle ca 200 personer kunna tillbringa några månader och försöka att under krigsförhållanden hålla ihop sin sovjetiska republik. Direkta linjer fanns självfallet till motsvarande centrala sovjetiska platser och funktioner. Kartor indikerade den planering man hade.

Det mesta var – som brukligt på platser som denna – tämligen spartanskt. Undantaget var det eleganta skrivbord som hade placerats i den lettiska kommunistledarens rum. Och där fanns också ett imponerande batteri 1960-talsmässiga telefoner. En gammal sovjetencycklopedi fanns som möjligt tidsfördriv under de underjordiska månaderna.

Men allt föll som bekant sönder och samman på helt annat sätt. Ingen av kommunistledarna hade tydligen någonsin hunnit sätta sin fot i anläggningen.

Tillbaka i Stockholm – över ett Östersjön där isen långt ut till havs var påtaglig – blev det en cafe latte med min estniske kollega Urmas Paet på Nobelmuséet vid Stortorget innan han skulle tala för esterna i Stockholm i Tyska Kyrkan.

Och i morgon kommer han tillsammans med president Ilves att vara i St Petersburg för att återinviga den estniska kyrkan där. Historiskt och kulturellt – men också politiskt – mycket viktigt.

Samtidigt har jag så gott det går försökt att följa utvecklingen i olika delar av arabvärlden.

I Bahrain förefaller nu kronprinsen ha tagit kommandot, beordrat bort armén och försöker nu att inleda en dialog. Synd att inte det skedde tidigare. De ansvariga för det som skett måste ställas till ansvar.

Medan media är mycket närvarvande i Bahrain förefaller de vara så gott som helt utestängda från Libyen.

I Benghazi och landets östra delar i övrigt förefaller antalet döda under de senaste dygnen vara stort, och frågan är om regimen fortfarande är i full kontroll.

Vi vet mycket lite, men har all anledning att utgå från att situationen där är dramatisk.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 364 andra följare