Stigande förväntningarnas revolution

WASHINGTON: Det var en de stigande förväntningarnas revolution som efter dygn av accelerande dramatik ledde till det gågna dygnets dramatiska förändring i Tunisien.

När allt fler allt bättre utbildade fått allt svårare att få jobb gick tron på framtiden gradvis förlorad, och när samhällets utveckling dessutom upplevdes som kvävd av en repressiv och självfixerad regim blev situationen till slut ohållbar.

Utvcecklingen ställer plötsligt den sydliga delen av EU:s grannskapspolitik i fokus.

Dess syfte är ju att ge stabilitet genom successiva ekonomiska och politiska reformer i dessa länder. Och jag tror att en uppenbar lärdom av den tunisiska utvecklingen är att de måste gå hand i hand. Det ena utan det andra kommer förr eller senare att kapsejsa.

Vår förhoppning är nu självfallet att utvecklingen kan ledas in i demokratiska banor, och att detta i sin tur skapar förutsättningar för de ekonomiska reformer som är minst lika nödvändiga.

Utvecklingen i Tunisien har fungerat som något av en bakgrund till mina många diskussioner i mångfald av ärenden här under dagen.

Men allt ledde fram till minnesceremonin för Richard Holbrooke i Kennedy Center.

Vi var mer än 2000 personer som var där. Och från scenen bringade några av vår tids bästa talare – President Obama, Kofi Annan, Bill och Hillary Clinton – sin icke sällan humoristiska hyllning till Richard Holbrooke.

I den lokalen var det naturligt att känna anknytningen till Kennedy-årens gränslösa amerikanska optimism.

Richard var en av de unga män som inspirerade av John F Kennedys installationstal sökte sig till ”public service! i akt och mening att ”do a difference”.

Och det kom han också att göra. Men med också Vietnamkrigsårens bittra lärdomar ständigt närvarande.

Nu är utmaningarna vi står inför än mer komplexa. Och de kommer att kräva än mer av både intellektuell förmånga och konkret handlingskraft för att hantera.

Minnesceremonins dag

WASHINGTON: Här domineras media fortfarande av tragedin i Tucson och spekulationer om dess konsekvenser på det politiska klimatet framöver. Mycket känns tyvärr bekant.

Efter gårdagens middag börjar min dag här med frukost med gammal vän som just nu nämns mycke i spekulationerna om ny försvarsminister efter Robert Gates vid en eller annan tidpunkt.

Men sedan blir det State Departement för först möte med biträdande utrikesminister Jim Steinberg och sedan tillsammans med honom för att lyssna på Hillary Clinton som skall hålla ett utrikespolitiskt linjetal till Richard Holbrooks ära.

På ett eller annat sätt skall jag sedan spränga in samtal med nyckelpersoner om Mellersta Östern och Iran, informell lunch med ledarredaktionen på Washington Post och besök på ambassaden innan det är dags att bege sig till Kennedy Center och den stora minnesceremonin.

Det lär bli tal av såväl president Obama som utrikesminister Clinton.

Och huvuddelen av det amerikanska utrikes- och säkerhetspolitiska etablissemanget kommer att vara på plats.

Min f d franske kollega Bernard Kouchner – också han gammal vän till Holbrooke – lär vara på plats. Annars misstänker jag att jag är den ende europeiska utrikesminister på plats.

Balkan var tydligen för länge sedan. Det skall bli intressant att se vilka därifrån som kommer att komma. Trots allt var det här som Holbrooke gjorde sina sannolikt viktigaste insatser. Det var där vi tillbringade intensiva år tillsammans.

Att den afghanska närvaron är sparsam medan Pakistans president Zardari kommer att vara här kommer säkert att bli föremål för tolkningar.

Men alldeles säkert kommer det att bli många diskussioner om dessa bägge länders utmaningar också under morgondagens stora mottagning.

Framme vid Potomac

WASHINGTON: Sen kväll vid Potomac efter åtta timmars flygning från London och sedan spännande middagsdiskussion som kom att koncentreras dels på Richard Holbrooke och dels på de ökade politiska utmaningarna i Europas östligare delar.

Det förefaller som om utvecklingen i Vitryssland under de senaste veckorna har fungerat som något av en väckarklocka här i Washington. Och på samma sätt som hos oss i EU söker man nu efter en verksammare långsiktig politik i denna del av Europsa.

Och om detta hade vi konstruktiva och framåtblickande diskussioner.

Till Washington

STOCKHOLM: Efter förmiddagens regeringssammanträde sitter jag nu på Arlanda och väntar på att flyga iväg via mellanlandning till USA och Washington.

Och anledningen är morgondagens minneshögtid i den amerikanska huvudstaden över Richard Hoibrooke. Jag har många skäl att vara där.

Men redan i kväll blir det middag med bl a Zbigniew Brzezinski. Han tillhör fortfarande den alls icke intellektuellt underutrustade amerikanska huvudstadens allra skarpaste analytiker.

Alldeles säkert kommer vi – två decennier efter Vilnius – att tala åtskilligt om nya och gamla utmaningar i Europas östligare delar.

Men det är mycket annat som också trycker sig på i Washington just nu.

Den potentiella krisen i Libanon – jag har skrivit om den tidigare – har nu blivit akut genom att Hezbollah i går lämnade regeringen och de facto lämnade landet utan regering. Premiärminister Hariri hastar via Paris hem från Washington för att se vad som kan räddas.

Uppgifter gör gällande att kombinerade saudiska och syriska medlingsförsök hitintills misslyckats. Det öppnar i så fall mycket bekymmersamma perspektiv. Säkert kommer det att spekuleras om att det finns iranska fingrar med i spelet. Inte minst i ett nervöst Tel Aviv kommer det säkert att talas i dessa termer.

I ett Mellersta Östern där den historiska mångfalden nu hotas allt mer är självklart Libanons läge mer utsatt än många andras. Så sent som i maj 2008 låg den öppna konfrontationen på Beiruts gator mycket nära. Och nu handlar mycket om efterbörden av mordet på den nuvarande premiärministers far 2005.

Hillary Clinton är fortfarande i Doha och försöker där och därifrån att föra samtal om den utsatta situationen. Vi kommer att stråla samman under morgondagen i Washington både före och under minnesceremonin.

Vändpunkten januari 1991

STOCKHOLM: Denna dag är det på dagen 20 år sedan 13 personer miste livet vid TV-tornet i Vilnius. Mörka krafter i Moskva försökte med våld kväsa de tre baltiska nationernas strävan efter självständighet.

Det var dramatiska tider för Europa.

Det sovjetiska sammanbrottet hade gått in i ett farligt och konfliktfyllt skede. Tyskland hade redan återförenats och det sovjetiska yttre imperiet höll på att försvinna. Nu handlade det om Sovjetunionen självt.

Sedan slutet av 1990 var det uppenbart att den mörka linjens män hade flyttat fram sina positioner i Moskva. President Gorbatjov vacklade. Utrikesminister Sjevardnaze hade avgått med en varning för att en ny diktatur var på väg.

Det var i de dåvarande tre baltiska sovjetrepublikerna som den första avgörande konfrontationen kom.

Med en kombination av direkta militära insatser och politiska operationer ville man återta den makt i Tallinn, Riga och Vilnius som nu låg i händerna på folkvalda företrädare med återställd självständighet som sin främsta ambition.

Det var de s k maktministerierna i Moskva som dirigerade dessa operationer.

Men i Vilnius gick det snett. Och också i Riga och Tallinn var motståndet för starkt.

Viktigt var också reaktionen i västvärlden på dödsskotten i Vilnius. Inte minst Sverige var viktigt.

Men avgörande var sannolikt reaktionen från Rysslands egna demokrater. Rysslands president Borus Jeltsin flög till Tallinn och deklarerade sin solidaritet med de baltiska länderna. Och demonstrationerna mot maktministeriernas mörka män var större i Moskva än någonannanstans utanför de tre baltiska länderna.

Avgörande för segern var visheten och uthålligheten och styrkan hos de tre baltiska folken själva och deras ledare.

Allt detta finns det anledning att minnas en dag som denna.

Det kunde slutat annorlunda. Stridsvagnarna och ”räddningskommittéerna” kunde ha segrat i Vilnius, Riga och Tallinn i januari för 20 år sedan.

Jag tror knappast det hade räddat Sovjetunionen. Förruttnelsen var för stor. Ryssland självt krävde sin självständighet från Sovjetunionen.

Men en annorlunda utgång hade gett ett annorlunda slut för Sovjet. Med stor sannolikhet mycket mer av våld, konfrontation, tragedi och kanske t o m krig. Det kunde ha blivit långt farligare än vad som nu blev fallet.

Så vi har alla anledning att nu – tjugo år senare i ett nytt och bättre Europa – med tacksamhet minnas alla de som gjorde segern över mörkrets offensiv då möjlig.

Full fart

STOCKHOLM: Hemma igen och full fart på verksamheten på alla fronter.

I dag blir det planeringsmöten i en rad olika frågor. Från de omedelbara till de lite mer kommande.

Vitryssland fortsätter att tillhöra den förstnämnda kategorin, och vårt kommande ordförandeskap i Arktiska Rådet den senare.

Och däremellan finns åtskilligt annat. Senare denna månad äger det rum viktiga möten om Cyperns möjlighet till enande och om Iran och den nukleära frågan.

I dag sker viktiga möten om situationen i Vitryssland i Europaparlamentet i Bryssel. Det finns ett starkt engagemang mot repressionen.

En vitbok om det som skedde den 19 december och därefter kommer att läggas fram under diskussionerna i Bryssel – länk finns i Twitter-kolumnen till höger.

Tunisien och Tucson

MOT STOCKHOLM: Så bär det då tillbaka i riktning mot de nordligare och lite kyligare breddgraderna. Snart är det åter snö i stället för sand under fötterna.

I media i Sverige och på andra ställen ser jag att skotten i Tucson anses vara en långt större story än skotten i Tunisien.

Att jämföra tragedier är knappast möjligt.

Vi är dessvärre ett land med tragisk och bitter erfarenhet av attentat mot politiker utförda av instabila personer, vi vet hur djupt tragiskt det känns och vi känner alla intensivt med anhöriga till de som drabbats.

Men nu ser vi samtidigt hur uppgifterna om antalet döda i Tunisien stiger, och den sanna siffran är det inte säkert att vi känner.

Regimen har nu stängt alla skolor och universitet i landet i syfte att få situationen under kontroll, men om det kommer att hjälpa är långt ifrån säkert.

Alldeles säkert är att detta kommer att få politiska konsekvenser – och det med all sannolikhet inte bara i Tunisien.

Många av utmaningarna är gemensamma i de olika länderna omedelbart söder om Medelhavet.

I går gjorde så Catherine Ashton och Stefan Fuhle i Bryssel ett gemensamt uttalande i ämnet.

Det var nödvändigt att Europas röst hördes.

Inför veckan

VID RÖDA HAVET: Snart är det slut på denna utflykt till soligare nejder och blir en återgång till våra nordligare breddgrader. På tisdag eftermiddag skall jag finnas bakom skrivbordet i Stockholm igen.

I morgon kommer vi att åtminstone preliminärt kunna värdera informationen från folkomröstningen i södra Sudan.

EU har självfallet ett observatörsteam på plats, och det gläder mig att Jimmy Carter även här leder en kvalificerad observatörsmission.

Jag tillbringade ju några veckor tillsammans med honom när vi observerade först president- och sedan parlamentsvalen i de palestinska områdena 2005 och 2006. Jag har mycket stort förtroende för hans både omdöme och kunnande i dessa frågor.

Jag hoppas att vi under morgondagen också kan börja att få en lite klarare bild av utvecklingen i Tunisien.

Samtidigt fortsätter samtalen om vår reaktion på repressionen i Vitryssland. Jag noterar att den vitryske utrikesministern nu försöker resa runt och kolportera ut olika fabler om vad som egentligen inträffade. Så brukar det vara i situationer som dessa.

Hemma i Stockholm under tisdag och onsdag kommer det således att finnas åtskilligt att följa upp.

Men efter regeringssammanträdet på torsdag bär det iväg till Washington för att jag skall kunna närvara vid minnesceremonin för Richard Holbrooke där under fredagen.

Och det säger sig självt att det besöket och det tillfället också ger möjlighet till informella samtal i en lång rad av de frågor som nu står på agendan.

Utrikesminister Clinton kommer dit mer eller mindre direkt från en snabb tur hon nu gör till Qatar, Förenade Arabemiraten och Oman.

Hon var ju i Bahrain nyligen – vi var ju tillsammans på middag med bl a Irans dåvarande utrikesminister Mottaki – och även denna resa skall nog ses främst i ljuset av den iranska frågan.

Jag vet från mina diskussioner såväl i Bahrain som i Abu Dhabi att man där har en hel del att säga i den frågan – och att man vill bli konsulterad om vår politik.

I dagarna har ju den avgående chefen för den israeliska underrättelsetjänsten Mossad sagt att det är först 2015 som man tidigast kan räkna med att Iran har någon militär nukleär kapacitet.

Det innebär en ganska dramatisk revidering av vad vi brukat höra från framför allt israeliskt håll, och innebär att det finns tid för den diplomati som vi ju ser som den enda vägen framåt i denna fråga.

Men ofrånkomligen kommer det att talas en del om såväl Afghanistan som Pakistan när vi vänner och medarbetare till Richard Holbrooke under åren samlas i Washington.

Inte minst Pakistan är i centrum efter det dramatiska mordet på Punjabs reforminriktade guvernör och de allvarliga steg tillbaka i den ekonomiska politiken som premiärminister Gilani tvingats till för att rädda sin regeringsmajoritet.

Men ännu ett dygn eller så njuter vi solen vid Röda Havet – mitt i alla telefonsamtal i olika ärenden.

Sudan och Tunisien

VID RÖDA HAVET: I dag är det så beslutets viktiga dag för södra Sudan i den viktiga folkomröstningen om självständighet eller ett enat Sudan.

Utgången är knappast i tvivel.

Det intressanta är snarare är om det kommer att vara något signifikant antal som röstar för ett fortsatt enat land.

Men folkomröstningens resultat är bara början på först en mycket viktig period av förhandlingar och förberedelser innanb självständigheten kan proklameras – kanske om ett halvt år – och därefter alldeles självklart att få denna Afrikas nya stat att ge sina medborgare den stabilitet och utveckling de nu drömmer om.

Samtidigt kommer denna morgon nya oroande uppgifter om situationen i Tunisien.

På nätet finns uppgifter om åtskilliga döda i samband med sammanstötningar, men kontrollen över media är nu så stark att det är svårt att få en exakt bild av vad som inträffat.

I detta ligger nog regimens största fara just nu. I avsaknad av tillförlitlig information – hur tragisk den än kan vara – sprids nu med rasande fart rykten som leder till att konfrontationen kan komma att tillta.

Vi har all anledning att nära följa den oroande utvecklingen.

Sakta ökar tempot

VID RÖDA HAVET: Sakta märker man att den europeiska politiken börjar att aktivera sig mer konkret.

Jag har under dagen i olika ärenden haft kontakter med mina italienska, bulgariska och polska kollegor och talade i går med min norska dito.
‘
Och kontakterna med medarbetare i Stockholm och Bryssel har varit frekventa.

Mycket handlar om läget i olika delar av Mellersta Östern, men mycket handlar också om våra reaktioner på det som hänt i Vitryssland.

Vad gäller det senare ligger nu på bordet de olika förslag som lagts fram av främst Sverige och Polen, och vad gäller det förra handlar det ju – förutom allt det jag skrivit om de senaste dagarna – om uppföljningen av Catherine Ashtons resa de senaste dagarna.

Det ser ut att bli ett viktigt och fullmatat möte när vi ses i kretsen av utrikesministrar i slutet av januari.

God Jul igen!

VID RÖDA HAVET: Det var 1582 som en påve Gregorius beslöt att ändra den intill dess rådande s k justinianska kalendern och gå över till en som ställde till lite mindre av problem.

Och steg för steg har de flesta föjt efter.

För Sverige tog det dock några steg och ett par sekel innan vi fullt ut accepterade nyordningren.

Men i åtskilliga länder förblir det den gamla julianska kalendern som styr de respektive kristna samfundens år och helger. Och i dag är det julafton i de mer ortodoxa delar av den kristna världen som inte riktigt accepterade den omläggning av kalendern som en påve Gregorius en gång fattade beslut om.

I första hand tänker vi nog på länderna i östra Europa med patriarkerna i bl a Moskva och Belgrad. Men vi skall i dessa dagar inte glömma bort de kyrkor som finns i Mellersta Östern och t o m delar av Afrika.

Alldeles speciellt kommer denna jul alldeles säkert att uppmärksammas i Egypten efter det brutala attentatet mot den koptiska kyrkan i Alexandria.

Mycket tyder på att landets ca 2 600 koptiska kyrkor kommer att fyllas också av muslimer som på detta sätt vill visa sin solidaritet och samhörighet med landets historiska kristna minoritet.

Även om Catherine Ashton under sin dag i går och denna dag i regionen har fokus på Gaza och möjligheten av en fredsprocess har vi anledning att uppmärksamma de olika utmaningarna i den vidare regionen.

I Libanon stiger just spänningarna inför det att den internationella utredningen av mordet på f d premiärminister Rafiq Hariri i februari 2005. Kanske kommer slutsatser att redovisas redan nästa vecka, och risken för nya spänningar i det sköra landet är mycket påtaglig.

På vårt senaste möte med EU:s utrikesministrar talade jag om behovet av en ökad närvaro av EU i landet, och sedan dess har min bulgariske kollega Nickolay Mladenov varit där. Men mer kommer att behövas. Vi kommer att behöva diskutera Libanon när vi möts nästa gång igen.

Situationen just nu i Tunisien uppmärksammas föga i media men kan ses som ett tecken på de spänningar som finns i inte så få av regionens samhällen.

Ungdomars desperation över en stapplande ekonomi och ett slutet samhälle – president Ben Ali har suttit vid makten i mer än två decennier – har lett till oroligheter som nu också lett till ett veritabelt cyberkrig mellan Facebook- och Twitter-generation å den ena sidan och en repressiv regim å den andra.

Jag ser uppgifter om att inget annat arabiskt land har arresterat så många journalister sedan 2000 som just Tunisien. Just nu är det i alla fall uppenbart att man lägger hårda restriktioner på delar av Internet.

Dessa är Europas grannländer och deras utveckling har direkt betydelse också för oss.

Näst Ryssland är Egypten med sina mer än 80 miljoner invånare det största av länderna i den Europeiska Unionens mer omedelbara grannskap. Men medan Rysslands befolkning minskar med ca 700 000 personer om året växer den i Nil-landet med ca 1,6 miljoner människor varje år.

Och en alldeles avgörande uppgift i stora delar av denna region är att åstadkomma en utveckling av ekonomi och av samhällen där alla dessa känner tilltro till sina möjligheter för framtiden. Annars är risken betydande att en växande frustration leder till spänningar som i sin tur kan leda vidare med omfattande följder.

Säkert är det delar av detta vi i dag ser i Tunisien. Och kanske finns det delar av detta i det vi sett också på gatorna i Alexandria och Kairo under den senaste veckan.

Moderniseringen av dessa samhällen och ekonomier – den successiva liberaliseringen – är av avgörande betydelse för stabilitet och utveckling under kommande år.

Och det berör självfallet också oss.

Kanske upplevs det tydligare av länderna vid Medelhavet, men är i dagens värld inte mindre realitet för oss kring Östersjön.

Så vi önskar – också med detta i tankarna – en God Jul inte bara till de kristet troende i Moskva och Belgrad, utan också till dem i Damaskus, Kairo, Alexandria och Addis Abeba.

EU till Mellersta Östern

VID RÖDA HAVET: Det är alldeles utmärkt att Catherine Ashton i dag och i morgon kommer att befinna sig i denna region för att understryka betydelsen av en snar fredsprocess.

Och i ryggen har hon de slutslutsar om Mellersta Östern-politiken som vi utrikesministrar enades om dels i december 2009 och dels i december 2010.

Det är en stark och bra politik.

Hennes fokus kommer också att ligga på de fortsatta europeiska ansträngningarna att ytterligare öppna upp tillträdet till och exportmöjligheterna från Gaza.

Vissa förbättringar har förvisso skett, men fler framstår som alldeles nödvändiga.

Oroande arrestering

VID RÖDA HAVET: Det är med oro jag tagit del av rapporterna om att min vän Boris Nemtsov arresterats i Moskva och dömts till 15 dagars fängelse tillsammans med ett antal andra företrädare för den demokratiska oppositionen.

I samband med skiftet av borgmästare i Moskva gjordes uttalande som tydde på att författningens skydd för mötesfriheten skulle respekteras, men nu har tydligen den demokratiska oppositionens månatliga torgmöte mötts med arresteringar och inskränkningar igen.

Boris Nemtsov var en gång vice premiärminister i Ryssland efter en framgångsrik period som reformerande borgmästare i Nishy Novgorod borta vid Ural-bergen.

Även om han tillhör den uttalat demokratiska oppositionen nämndes han nyligen av president Medvedev som en av dem som har möjlighet att göra stora bidrag till Rysslands framtid.

Jag utgår från att han snart åter kommer att vara i fri fot och ha full frihet att fortsätta sitt arbete för Ryssland.

Inför Sudan 9 januari

VID RÖDA HAVET: Denna vecka accelereras nu förberedelserna för den folkomröstning i södra Sudan på söndag som kommer att avgöra framtiden för detta Afrikas hitintills största land.

Och därmed är vi också på väg in i ett nytt skede för det som kommer att bli en av de svåraste utmaningarna för det internationella samfundet under detta år – och förvcisso för en betydande tid därefter också.

Motsättningar mellan de södra och norra delarna har plågat Sudan sedan praktiskt taget omedelbart efter det att man vann sin självständighet 1956, med ett inbördeskrig som flammat upp i olika faser, och som i sin senaste slutade med ett vapenstillestånd 2003 och ett fredsavtal 2005.

Och det är i detta som det också finns överenskommelsen om en folkomröstning om möjlig självständighet 2010.

Då leddes den sydsudanesiska politiken av John Garang vars vision var ett enat och nytt Sudan, men sedan hans tragiska bortgång i en flygolycka har det blivit allt tydligare att företrädarna för ett sammnanhållet Sudan har blivit allt färre i syd.

Allt talar således för att söndagen blir ett massivt val för ett självständigt södra Sudan, och att en process som skall splittra upp detta stora land i två därmed kommer att inledas. Informellt har det sagts att det kan handla om ett halvt år eller så att förbereda den formella självständigheten.

Om detta kommer att räcka är en öppen fråga. De frågor som måste lösas ut för att separationen skall fungera, och det finnas i alla fall vissa förutsättningar för att en sydsudanesisk statsbildning skall vara möjlig, är både många och viktiga. Svårigheterna skall inte underskattas.

Såväl Afrikanska Unionen som EU och USA äre hårt engagerade för att detta faktiskt skall fungera.

Men sedan börjar uppgiften att börja bygga en mer eller mindre fungerande stat i ett av världens fattigaste och minst utvecklade områden samtidigt som den nordsudanesiska staten också måste definiera en ny roll för sig.

Jag tillhör dem som är påtagligt medvetna om de motsättningar som finns i södra Sudan självt, och som jag fruktar snarast kommer att förstärkas när självständigheten blir ett faktum. Det som finns av organiserad ekonomi är så gott som helt beroende av den begränsade oljeproduktion som finns i områdena mer eller mindre direktr gränsande till norra Sudan, och dessutom helt beroende av en infrastruktur orienterad mot norr.

Konflikten i Darfur – en annan del av det stora Sudan – finns dessutom kvar, och även om den inte finns på förstasidorna längre är det uppenbart att den kommer att påverkas av att landet splittras i en sydlig och en nordlig del.

Till dessa utmaningar skall så läggas olika regionala utmaningar och hur de kommer att påverkas.

Bland dessa finns den för en rad länder livsviktiga frågan om Nilens vatten.

Denna världens längsta flod med sina källor i de stora sjöarna i hjärtat av Afrika skapar förutsättningar för liv längs hela sin väg genom djungler, träskmarker, savanner och öknar ändå upp till sina utflöden i det mäktiga deltat vid Medelhavet. Varje kubikmeter av dess vatten handlar om förutsättningar för liv.

Så det kommer inte att saknas utmaningar.

Nyårsprognoser i komplicerad tid

VID RÖDA HAVET: Söndag förmiddag på denna det nya årets andra dag.

Och jag hinner gå igenom i alla fall lite av vad olika publikationer spekulerar om det nya året.

På sina håll verkar det populärt att avskriva eurons möjligheter att klara kommander utmaningar, men jag noterar att Financial Times är tydlig i sin prognos att den kommer att göra det.

I stället ser man att banker som tagit för stora risker kommer att få ta en del konsekvenser av detta. Fair enough.

Men att de ekonomiska utmaningarna kommer att fortsätta råder det ingen tvekan om. Och då är det viktigt att vi i Sverige håller vår tydliga kurs.

I Vitrryssland blir det allt isigare och isigare.

Nu har man beslutat att kasta ut OSCE:s mission ur landet också. Sannolikt är man missnöjd med att organisationen levererade ett så tydligt omdöme om det förfuskade valresultatet.

Men beslutet att kasta ut OSCE gör det självfallet än viktigare att EU:s reaktion på det inträffade är tydlig och bestämd.

I Mellersta Östern är det attentatet mot den koptiska kyrkan i Alexandria som fångar mycket av uppmärksamheten. Ett 20-tal personer dödades och ett 70-tal skadades.

President Mubarak har uppmanat den egyptiska nationen till tolerans och öppenhet liksom till intensifierad kamp mot terrorismen. Och andra ledare i regionen har haft samma viktiga budskap.

Om attentatet har sin grund i budskapet från irakiska Al Qaeda att intensifiera attacker mot kristna i regionen eller ej är svårt att veta, men att Al Qaeda attackerar allt och alla som är avvikande vet vi. I ett tidigare skede var det ju shiamuslimer som var det främsta målet för deras terror.

Men helgerna har tveklöst åter satt den utmaning som terrorismen är för våra olika samhällen i fokus. Vi kommer med största sannolikhet att få ägna oss än mer åt denna utmaning under 2011.

En fredsprocess mellan Israel och palestinierna skulle kortsiktigt sannolikt inte göra den utmaningen mindre – kortsiktigt kanske t o m tvärt om eftersom vi ju av tragisk erfarenhet vet att freden och försoningen alltid har sina fiender.

Men att den långsiktigt skulle minska spänningarna i regionen och därmed konflikts- och våldsriskerna är det nog ingen tvekan om.

På den punkten är dock de flesta nyårsbedömningar påfallande pessimistiska. Att Israels utrikesminister Lieberman i ett anförande inför sitt lands ambassadörer har underkänt snart sagt alla möjligheter till fred under de kommande åren har nog dessvärre förstärkt den bedömningen hos många.

Från europeisk sida måste vi dock alldeles självklart fortsätta att arbete såväl för fred och försoning som för frihet och rätt inte minst i den del av världen i övrigt som ligger oss närmast.