Hem till kommande veckan

MANAMA: Rätt hastigt sänker sig nu mörkret ner över Bahrain, årets Manama Dialogue har gått till ända och om några timmar börjar den långa nattliga färden upp mot den höga Norden.

Som sista punkt hade vi en mer sluten diskussion om situationen i Libanon och de utmaningar landet kan stå inför. I avvaktan på slutsatserna från den s k Hariri-tribunalen är det alldeles tydligt att de politiska spänningarna växer.

Vid EU:s senaste utrikesministermöte i Bryssel gjorde vi ett tydligt uttalande om vårt stöd för Libanons suveränitet liksom för tribunalens arbete.

Men de budskapen förtjänar att upprepas.

Inte minst är det viktigt att Syrien – som vi har all anledning att utveckla närmare förbindelser meed – i alla avseenden lever upp till respekten för Libanons integritet och respekterar också Hariri-tribunalens arbete.

På planet hem senare i kväll kommer jag att ha möjlighet att gå igenom lite av den kommande veckans utmaningar.

De samtal med Iran som återupptas i Genève i morgon kommer självfallet att bli viktiga, men jag tror att det vore naivt att vänta sig några snabba genombrott. Min förhoppning är att man när de avslutas kommer att finna det värt att besluta om tid och plats för nästa förhandlingsomgång.

Då kan det finnas hoppp om att de olika frågorna successivt kommer att kunna föras en bit framåt.

För min del är det besöket av Ukrainas utrikesminister som kommer att dominera morgondagen. Då handlar det inte minst om uppföljningen av mitt och den polske utrikesministerns besök i Kiev den 17 november och toppmötet mellan EU och Ukraina den 22 november.

På tisdag eftermiddag beger jag mig så till Belgrad för informell middag där med president Boris Tadic.

Och det var planerat att jag på onsdag skulle fortsätta till Sarajevo för en middag där, men av olika anledningar får vi skjuta på den.

Kanske är det bäst att vänta tills den inte okomplicerade regeringsbildningen efter valen i oktober avslutats.

Mot slutet av veckan utbryter så Nobel-festligheter i Stockholm med allt vad detta innebär, men samtidigt skall EU:s utrikesministermöte i Bryssel kommande måndag förberedas.

Då skall vi fortsätta en diskussion om fredsprocessen i Mellersta Östern som försiktigt inleddes vid förra mötet. Situationen har nog dessvärre inte blivit bättre sedan dess.

Och i Bryssel på måndag och tisdag kommer vi att ha den årliga diskussionen om utvidgningspolitiken och fatta beslut om dess fortsättning.

Här finns en del rätt betydande stenar som måste lyftas fram till det s k allmänna rådets diskussion i dessa frågor på tisdag nästa vecka.

Också det kommer att kräva tid, tänkande och talande från vår sida.

Spännande slutdag

MANAMA: I dag går så den regionala säkerhetskonferensen här i Bahrain mot sitt slut.

Men innan den gör det kommer jag att delta i diskussioner om hur vi kan hantera det allt besvärligare piratproblemet i Indiska Oceanen, hålla anförande vid slutsessionen tillsammans med prins Turki Al Faisal Bin Abdulaziz Al Saud från Saudiarabien och delta i ett lite trängre men viktigt möte om den mer aktuella situationen i Libanon.

Det finns ingen anledning att inte att anta att också dessa diskussioner kommer att vara spännande.

På eftermiddagen kommer vi sedan att ha en mottagning för en del av de ca 500 svenskar som man uppskattar på ett eller annat sätt är verksamma här i Bahrain.

Icke minst är detta ju ett växande finansiellt centrum. Och det är viktigt att Sverige på olika sätt är närvarande i denna tilltagande dynamiska del av världen.

Det handlar inte bara om konfliktlösning – det handlar än mer om spännande ekonomiska möjligheter.

Sent på kvällen är det så dags att åter sätta sig på ett flygplan för att i morgon bitti anlända tillbaka till Europa och efter ytterligare ett hopp komma hem till Stockholm på förmiddagen.

Det blir en natt av mer tveksam kvalitet.

Och i Stockholm väntar – bland åtskilligt annat – viktigt besök av Ukrainas utrikesminister.

Samtidigt inleds i Genève de viktiga samtalen med Iran om bl a den nukleära frågan.

Varning och vädjan med allvar

MANAMA: Mötet här i Bahrain blir större och viktigare för varje år – regionens betydelse växer, men också de utmaningar vi och den står inför.

Dagens tyngsta inlägg stod Jordaniens kung Abdullah II för när han varnade för att tiden kan hålla på att rinna ut för en tvåstatslösning mellan Jordan-floden och Medelhavet.

Han antydde t o m att detta kanske redan skett.

Det han menar med det är att en fortsatt israelisk bosättningspolitik förr eller senare gör en fungerande palestinsk stat mer eller mindre omöjlig, och att man då tvingas in i en enstatslösning där – som han uttryckte det – Israel måste välja mellan att förbli en demokrati eller att bli en apartheidstat.

Detta är förvisso inte det han vill.

Han vädjade om förnyad kraft för att åstadkomma den fred mellan Israel och de 57 länder som ännu inte erkänt staten som skisserats i det s k arabiska fredsinitiativet.

Och han vädjade till Israel att komma ur den mentalitet av ”Fästning Israel” som han tyckte dominerade för mycket.

Att detta är ord från den sannolikt moderataste av arabvärldens moderata ledare ger dem onekligen en extra tyngd.

Hans varning om att ett misslyckande dessutom skulle riskera att ge radikala krafter i regionen ny luft under vingarna illustrerades väl när Irans utrikesminister Mottaki strax därefter besteg talarstolen och i grunden ifrågasatte staten Israels existensberättigande i regionen.

Värt att notera med visst allvar var att den lösning den iranske utrikesministern förordade var en enstatslösning – samma möjliga scenario som Kung Abdullah såg framför sig som en möjlig konsekvens av en israelisk bosättningspolitik som steg för steg drar undan mattan för den tvåstatslösning han och vi andra nu söker.

För mig har dagen dessutom karakteriserats av samtal med först och främst regionens olika ledare, men också utrikesministerkollegor och andra som befinner sig här.

Jag hade ett bra möte med Australiens utrikesminister Kevin Rudd – som jag hoppas kunna se i Stockholm på det nya året – och ett intensivt samtal om förestående utmaningar med Turkiets utrikesminister Ahmet Davutoglu.

Och Italiens utrikesminister Franco Frattini var också här innan han i kväll drar vidare inom regionen.

Nu väntar en mer informell måltid med nya möjligheter till kontakter och samtal.

Säkert kommer många att diskutera Kung Abdullahs ord från tidigare i dag.

Början med kung Abdullah II

MANAMA: Medan kylan fortsätter att hålla Europa i sitt grepp är temperaturerna på dessa breddgrader mer angenäma.

Så mycket glädje av det har man dock knappast. Möten som det jag är på nu äger rum i påtagligt kraftigt nedkylda lokaler i enlighet med vad som brukar var fallet här. Frågfa mig inte varför.

Efter gårdagkvällens fokus på Iran börjar vi denna morgon med ett anförande av Jordaniens kung Abdullah II, och jag skulle tro att det inte minst kommer att fokusera på utmaningarna i fredsprocessen mellan Ramallah och Tel Aviv.

Och den jordanska rösten mycket viktig. Med ett fredsavtal med Israel och ett omfattande säkerhetsstöd till premiärminister Salam Fayyads ansträngningar spelar man en viktig roll för stabiliteten.

Men jag vet att stämningarna i Amman runt svårigheterna för fredsprocessen nu är påtagligt oroade.

Till denna oro skall självfallet också läggas situationen i Libanon införe slutfasen i Hariri-tribunalens arbete. Vi kommer att ägna oss en hel del åt det under morgondagen.

I en annan del av världen tilltar nu oron för utvecklingen i Elfenbenskusten efter presidentvalet där. Att oppositionskandidaten Quattara vann valet har konstaterats bl a av FN:s Ban Ki-moon, men nu finns en risk för att sittande presidenten Gbagbo kommer att försöka klamra sig fast vid makten.

Att Frankrikes ÖB med kort varsel ställde in sitt deltagande här har säkert sin bakgrund i den oron.

I ett lite närmare område noterar jag att president Obama i går gjorde ett kort besök på den stora Bagram-basen i Afghanistan.

Meningen var att han skulle ha tagit en helikopter därifrån till Kabul för middag med president Karzai i presidentpalatset där.

Den resan tar – det minns jag från i somras – 18 minuter, men dåligt väder gjorde nu att han fick stanna på Bagram innan han återvände hem till Washington.

Men av dimmor och dåligt väder uppe i Hindu Kush syns ingenting här.

Inför dialog med Iran

MANAMA: Det blev en lätt mödosam dag vad gäller flygandet – men jag kom i alla fall fram till Manama här i Bahrain ungefär som planerat.

Men det var en dag som började i 22 minusgrader i den tidiga morgonen i Centralasien och slutade i 22 plusgrader här nere vid randen av den arabiska halvön.

Och dessemellan hann jag bl a med ett snabbesök i snökaoset vid Donau på Wiens vita flygplats.

Men här är det sjätte året för den allt viktigare informella säkerhetsdialogen om den vidare regionen och dess utmaningar.

Jag anlände strax före middagen. men hann i alla fall med att jämföra synpunkter på respektive dagar i Centralasien med utrikesminister Clinton innan det var dags att sitta ner.

Jag hamnade bredvid Irans utrikesminister Mottaki, och vi hade självfallet en del att prata med honom om.

Middagens huvudtalare var Hillary Clinton, och en central del av hennes anförande var det direkta budskapet till Iran inför nästa veckas återupptagna samtal i Genève om bl a den nuklerära frågeställningen.

Viktigt var – och det noterades nogsamt av min bordsgranne – att hon talade om Irans fulla rätt till kärnkraftens fredliga användning, samtidigt som hon konstaterade att det också fanns förpliktelser som man måste respektera.

Men det var en ansats från hennes sida som var fast i sak och öppen i attityd – och som tydligt strävade efter att bygga broar.

Dialogen kring den frågan kommer med all säkerhet att fortsatta i morgon.

Då har Hillary Clinton lämnat, men Manouchehr Mottaki kommer att finnas kvar.

Astana till Manama

ASTANA: Efter några timmars sömn – det var efter midnatt som de sista frågorna på OSCE-toppmötet kunde lösas ut – bär det nu iväg till nya destinationer.

Via Wien och Istanbul hoppas jag under dagen kunna krångla mig fram till Manama i Bahrain för IISS stora säkerhetskonferensa där.

Jag har varit inbjuden till denna sedan tiden innan jag var utrikesminister – och funnit den av minst lika stort värde sedan dess. Tyvärr missade jag den dock förra året.

Det blir middagstal i kväll av Hillary Clinton, och vi får säkert anledning att utbyta synpunkter på de senaste dygnens olika intryck från Centralasien.

Och många från den vidare regionen – med dess påtagligt viktiga säkerhetsutmaningar – finns självfallet också på plats.

Slutet gott, men…

ASTANA: När jag landade här i tisdags kväll var läget i grunden rätt eländigt.

Det utkast till slutsatser och till handlingsprogram som låg på bordet var gravt otillfredställande i centrala avseenden, och jag var inte så lite förvånad när jag också hörde EU-länder som ansåg att vi borde nöja oss med detta.

Det gjorde vi inte.

Våra duktiga förhandlare under ambassadör Veronika Bard-Bringeus lade i stället fram ändringsförslag om de viktiga delarna om demokrati och mänskliga rättigheter.

De förslagen grundade sig på vad som varit accepterat förr – men som nu höll på att allvarligt vattnas ut eller helt tas bort.

Och jag var tydlig om att vi inte skulle acceptera ett slutdokument som inte var tillfredsställande på dessa punkter.

Till denna allvarliga situation kom så den inte mindre allvarliga situationen om de s k frusna konflikterna, främst i Georgien och Moldavien.

I slutändan i dag blev det så att motsättningarna kring dessa gjorde att det inte var möjligt att uppnå den nödvändiga enigheten om det viktiga s k handlingsprogrammet för OSCE.

Den ryska inställningen var hård, och vare sig vi eller de berörda länderna hade anledning att vika undan.

Vad gäller Georgien var detta kanske inte förvånande – det kommer att ta tid att mjuka upp den konflikten – men jag var genuint besviken över att den ryska inställningen när det gäller konflikten i Moldavien fortfarande är så hård. Inte mycket av re-set i politiken där.

När handlingsplanen så fällts återstod att se om det gick att få fram ett betydligt allmännare slutdokument. Nu var det formuleringarna om demokrati- och frihetsfrågorna som stod i centrum.

Också här var inte minst USA och Sverige i nära samarbete mycket tydliga om att vi helt enkelt inte var beredda att acceptera försvagningar. En del andra var, tvingas jag medge, mer beredda att stryka flagg.

I slutändan fick vi – också med hjälp av det kazakiska ordförandeskapet – formuleringar som undvek att dessa för oss viktiga delar av OSCE vattnades ur på ett katastrofalt sätt.

Men det var en strid ord för ord, land för land, minut efter minut.

Så blev det som det blev.

Det blev litet dokument med namnet Commemorative Declaration – men långt från de ambitioner, den tydlighet och de åtaganden som förr utmärkte samarbetet inom OSCE.

En jämförelse mellan dokumenten från Istanbul 1999 och det som kom ut ur Astana 2010 är talande.

De frusna konflikterna förblir frusna och påverkar det mesta i övrigt. Och de auktoritära tendenserna i de östliga delarna av OSCE-området har snarare blivit starkare.

Så ser denna del av dagens europeiska verklighet ut.

Minnen, minnen, minnen…

ASTANA: Medan vi fortfarande inväntar slutbesked i några frågor från några länder i förhandlingarna passade jag på att göra två snabba besök.

Först styrde vi kursen ut över stäppen – ett tag kände man sig som ute på öppet hav med fria horisonter så långt ögat nådde – mot vad som fanns kvar i GULAG-lägret ALZHIR för kvinnor.

ALZHIR är bara en liten del av den gigantiska historien om Stalin-tidens GULAG-system, men var unikt som läger för kvinnor och barn på ett eller annat sätt associerade med ”fosterlandets förrädare” eller s k kontrarevolutionärer deporterade eller dödade under dessa mörka år.

I ALZHIR hölls cirka 20 000 kvinnor fängslade mellan 1937 och fram tills lägret stängdes helst efter Stalins död 1953, och vid minnesplatsen där jag lade ner blommor finns inristade namnen på de 7 620 kvinnor som man vet dog eller dödades här. I den bitande kölden fram mot kvällen var det inte svårt att föreställa sig det lidande som gjorde att många helt enkelt inte orkade.

Men detta läger var självfallet bara en del av en långt större bild.

I Kar-Lag – det system av GULAG-läget centrerat till Karaganda som också ALZHIR ingick i – hölls från 1931 och framåt ca 800 000 människor fängslade.

Förtrycket i dess olika former drabbade inte minst Kazakstan hårt.

Kring en miljon människor – vilket var ca 42% av det kazakiska folket vid denna tid – beräknas ha förlorat livet på grund av politisk repression eller svultit ihjäl i samband med den kommunistiska tvångskollektiviseringen.

Det säger sig självt att dessa tragedier efterlämnat minnen som kommer att leva i åtskilliga generationer.

Besöket gav också relief till varför vi i förhandlingarna vid OSCE-toppmötet lagt så stor vikt vid frågorna om vad som kan kallas den mänskliga säkerheten i form av demokrati och respekt för medborgerliga fri- och rättigheter.

Säkerhet får inte bara – eller ens främst – var en fråga om regimers säkerhet. Då riskerar de enskilda människorna förr eller senare att bli de som drabbas.

Den lärdomen av den europeiska historien – plågsamt närvarande vid minnesmärket över ALZHIR – får aldrig glömmas.

Från det minnesmärket bar det tillbaka över stäppen, in i staden och till platsen framför den centrala järnvägsstationen i Astana.

Där man sedan 2004 ställt upp ett av de 500 järnvägslok som tillverkades av gamla NOHAB i Trollhättan för Sovjetunionen mellan 1921 och 1926

Det var då en av de största och viktigaste exportaffärerna för Sverige någonsin.

Just det imponerande lok som vi kunde beskåda – med akut fara för att närmast frysa ihjäl; temperaturen kröp ner mot minus 20 grader och vinden fortsatte att vina – lämnade monteringen i Trollhättan 1922 och kom att göra tjänst i sex decennier på Turksibir-linjen mellan Turkmenistan och Sibirien.

Men nu är vi tillbaka i värmen väntande på de slutgiltiga beskeden om huruvida någonting alls har kommit ut ur detta eller ej.

Avgörandets dag

ASTANA: Ny dag och nya insatser under detta möte – även om det är planerat att gå mot sitt slut strax efter lunch.

Hillary Clintons plan har redan lyft i riktning mot Bishkek i grannlandet Kirgisistan. En regering har nyss bildats i landet, men dess problem är sannerligen inte över.

Jag kommer att träffa henne igen i Manama i Bahrain på fredag kväll.

Då vet vi också hur detta möte kommer att ha slutat. Det blir några intensiva timmar av förhandlingar här på förmiddagen. Utgången är alls icke given.

Logistiken gör att jag därefter kommer att vara här ytterligare en kväll och natt innan det blir en möjlighet att flyga vidare tidigt fredag morgon.

Om vädret tillåter det tar vi oss en liten bit norrut och ser på det som finns kvar av ett av den sovjetiska tidens mest beryktade GULAG-läger.

Dit sändes kvinnor associerade med ”folkets förrädare” enligt Josef Stalins ytterligt generösa definition. Inte många kom därifrån.

Den moderna kazakiska staten är skapad över ruinerna av det sovjetiska experimentets tragedier.

Stalin-tidens GULAG-läger följdes av Chrustjov-epokens kärnvapenteser och planmässig plöjning av stäppen.

Minnena lever – och konsekvenserna finns kvar.

Och det är på denna bas vi steg för steg försöker att bygga ett bättre Europa.

I den vinande vinden

ASTANA: Det har varit en lindrigt uttryckt hektisk dag här på den vindsvepta stäppen mitt i Asien.

Det tog sin tid innan möten kunde komma igång. Hälsningsceremonier med presidenten tog sin tid. Uppställning för det imponerande officiella fotot tog sin tid.

Men sedan drog toppmötet med dess olika anföranden igång.

Mycket var bra, inte minst från europeisk sida. Mycket starka anföranden levererades av förbundskansler Merkel och utrikesminister Clinton, men även Frankrikes premiärminister Fillon förtjänar ett omnämnande för tydlig linje i de viktigaste frågorna.

Eftersom detta är det första toppmötet med OSCE på elva år finns det en naturlig vilja att det faktiskt skall kunna leverera några resultat.

Hur det kommer att gå med den saken är fortfarande skrivet i stjärnorna nu efter den inte särskilt povra middagen och efterföljande samtal denna kväll.

Det är på två punkter som det finns tydliga spänningar.

Den första rör skrivningarna om demokrati och de olika aspekterna av säkerhetens mer mänskliga dimension.

Med viss förenkling kan sägas att på denna för oss så viktiga punkt blir tendensen att devalvera och vattna ur tydligare ju längre österut man går.

Och för oss är detta viktigt. Vi rider tydlig och ljudlig spärr mot att vattna ur och devalvera på denna viktiga punkt.

Den andra punkten rör de olika s k frusna konflikterna, och bland dessa allra främst Georgien.

Skiljelinjen här behöver jag knappast beskriva. Ett tag var det en stat som t o m vägrade att nämna Georgien och konflikten där vi namn.

Hur detta komma att utvecklas under morgondagen vet jag i skrivande stund inte.

Vi är tydliga i våra positioner och principer. USA under Hillary Clinton håller också en tydlig linje.

De östliga vindarna är distinkt kyligare. Men hur mycket av marginal de till slut har att röra sig vet vi inte riktigt. Det blev intensiva konversationer under de kazakiska sånger och danser som ackompanjerade middagen.

Så mycket av Astana har vi inte hunnit med att se.

Vårt liv sker i bilar mellan mer eller mindre futuristiska byggnader i de mer eller mindre surrealistiska totalt nybyggda delarna av staden. Starka vindar piskar snön mot dem som hastar mellan dörrar och bilar.

Mitt i det hela har det twittrats och bloggats.

Rysslands president Medvedev och jag utbytte synpunkter om bloggandets och twittrandets betydelse i det politiska samtalet. Och Jordaniens utrikesminister Nasser Judah var också angelägen att vara med.

Det viner av vinden runt hotellets knutar – men nu blir det trots detta natt och vila-

Strax börjar det officiellt

ASTANA: Det är fortfarande mörkt över stäppen, men om någon timme inleder president Nursultan Nazarbayev det stora OSCE-toppmötet här, och då bör det ha ljusnat.

Då har alla delegationerna i noggrant förberedd ordning slussats in i den väldiga lokalen.

Man säger att över 6 000 representanter för dels OSCE:s 56 medlemsländer och dels 65 olika internationella organisationer tagit sig hit för mötet. Och till detta skall så läggas vad man uppger att vara mer än 1 500 olika mediarepresentanter.

För min del är det faktiskt det fjärde OSCE-toppmöte som jag på ett eller annat sätt är del av.

1992 var jag i Helsingfors som statsminister – där fick vi viktiga åtaganden av president Jeltsin om de ryska trupperna i de tre baltiska staterna.

Och 1996 var jag i Lissabon och 1999 i Istanbul i samband med olika sidomöten som hade med mina dåvarande uppdrag med Balkan att göra.

Men sedan dess har det således inte varit något toppmöte över huvud taget.

Orsaken till det ligger i ett förändrat politiskt klimat.

De åtaganden om tillbakadragande av ryska trupper från främst Moldavien och Georgien som gjordes i Istanbul har inte respekterats – i fallet Georgien har ju invasionen 2008 fört utvecklingen i rakt motsatt riktning.

Och därtill kommer att begrepp som demokrati och medborgerliga fri- och rättigheter börjat att ifrågasättas i vissa av staterna på ett sätt som inte tidigare var fallet.

Mötet här i Astana blir en intressant mätare på hur klimatet i dessa frågor nu är. Mötet senare i dag mellan utrikesministrarna Clinton och Lavrov kommer att bli viktigt.

Att Kazakstan och president Nazarbayev investerat mycket i detta möte går det inte att ta fel på.

Staden verkar närmast utrymd. Överdådet är påfallande. Statens och regimens prestige står alldeles uppenbart i centrum.