Beslut om Sverige och ISAF

STOCKHOLM: Denna dag är det så dags för riksdagen att fatta beslut om vårt bidrag till de internationella säkerhetsinsatserna i Afghanistan under det kommande året.

Och alldeles självklart kommer man att göra det grundat på den uppgörelse som vi ju tidigare i höst träffade med socialdemokraterna och miljöpartiet.

I går presenterades för den tyska förbundsdagen en redogörelse för situationen i Afghanistan som betonar de positiva tendenser som man nu tycker sig se.

Och i morgon förväntas i Washington presenteras en början till utvärdering av den nya politik som nu börjat att tillämpas. Någon förändring blir det dock knappast – det tar tid innan det är möjligt att säga om en ny politik verkligen leder till nya och bättre resultat.

För vår del kommer dagens beslut i riksdagen att innebära att vi också mer formellt börjar att inrikta våra insatser på den successiva övergången från stridande till stödjande säkerhetsinsatser.

Och det är jag övertygad om är en alldeles riktig omläggning.

Frihetens Flämtande Flamma

STOCKHOLM: På det groteskt försenade planet hem från Bryssel i går passade jag på att läsa Mauricio Rojas lilla skrift ”Frihetens Flämtande Flamma” om Mario Vargas Llosas politiska filosofi som Timbro passligt givit ut.

Det var ett tag sedan Mauricio Rojas lämnade den svenska politiken och i stället beslöt att det var Madrid som skulle vara hans hemvist, och där har chilenaren Rojas också haft möjlighet att än mer lära känna peruanen Vargas Llosa.

Mauricios skrift är höggradigt läsvärd. Politisk filosofi är inte någonting vi är speciellt bortskämda med i dagens Sverige, och vi kan då och då behöva en påminnelse om hur viktig den faktiskt är.

Men därtill är skriften en intressant reflektion över Latinamerikas och dess politiska kulturs både problem och möjligheter.

Att den dessutom handlar om en av den moderna världslitteraturens allra största gör sannerligen inte saken sämre.

Så trots försening och annat var det en mycket bra flygning hem från Bryssel i går.

Framgång för öppet Europa

BRYSSEL: Så kunde den årliga maratonbataljen om EU:s utvidgningspolitik föras i hamn efter en förhandling och diskussion som böljat fram och tillbaka under större delen av denna dag.

Det var stycke för stycke, mening för mening och ord för ord när vi var inne på de känsligare delarna. Mot slutet streds det också om ett mellanslag eller ej – det blev inget mellanslag.

Och detta är viktigt.

Hur orden läggs i de olika vågskålarna styr förhandlingsprocesserna, reser eller raserar hinder och ger ledljus för reformprocessen i alla de länder som knackar på den Europeiska Unionens dörr.

Därför var det viktigt att vara kvar till sista sekunden innan klubban föll. Och att argumentera varje fråga i botten – samtidigt med en öppenhet för konstruktiva kompromisser.

Jag tycker att vi lyckades i år också. Och med ”vi” menar jag de länder som tydligast vill hålla dörren öppen för Balkans länder, för Turkiet och för Island.

Men samtidigt är vi tydliga med att kraven är klara, och att dessa måste uppfyllasa. I grunden ligger ju detta också i de olika ansökningsländernas intresse. Den europeiska processen skall ju reformera och förbättra deras samhällen.

Den belgiske utrikesministern Steven Vanackere skötte det hela föredömligt. Han lirkade oss fram till den punkt då vi kl 16:12 kunde konstatera att enighet nåtts.

Sedan var det för mig att skynda till flygplatsen för att se om jag kunde hinna med planet till Stockholm – som visade sig vara en halvtimme försenat.

Riksdagsgruppens julfest försvinner sakta bortom horisonten…

Richard Holbrooke

BRYSSEL: Ett tag hoppades jag att han skulle klara sig trots allt. Han brukade ju alltid göra det.

När jag talade med Hillary Clinton härom kvällen beskrev hon Richards kamp mot alla odds på George Washington-sjukhuset. Också hon hoppades att han, just därför att det var han, skulle kunna ta sig igenom.

Men i natt kom budet om att Richard Holbrooke gått bort.

Få hade fiender som han. Kanske var han den moderna diplomatins bevis på att om man skall göra omelett måste man krossa en del ägg. När han visste vad han ville – och det var oftast fallet – var han en formidabel fighter.

Men han var också en verklig vän av sina vänner. Och de var fler än vad Washingtons myter ibland ville göra gällande.

Vi träffades för första gången någon gång på 1980-talet, men sedan riktigt på allvar på 1990-talet.

Jag minns fortfarande det samtal på en bar i Georgetown någon gång våren 1995 som ledde till att USA gav klartecken till att jag skulle bli EU:s man i försöken till fred i de bittra krigen på Balkan, och jag kan fortfarande som i går minnas den dagliga berg- och dalbana av diplomati, dispyter, förhoppningar och besvikelser som vi tillsammans kom att kastas in i under de dramatiska månader som följde.

Vi skrev bägge våra böcker om vägen till fred för Bosnien. Visst skiljde sig våra perspektiv stundtals något, men i grunden erkände vi bägge att de olika insatserna i många avseenden varit varandras förutsättning. Det var Europa och USA tillsammans i praktisk, komplicerad men ack så viktig handling.

Richard hade då redan Vietnam-krigets bittra erfarenheter bakom sig. Det var i Saigon han hade sett diplomatins verkliga verklighet. Och Paris-förhandlingarnas ofta dubbla dubbelspel.

Richard Halberstam skrev en gång sin berömda bok om de ”the best and the brightest” som förde USA in i moraset i Sydostasien. Smarta och självupptagna, men i grunden förde de sitt land fel.

Richard Holbrooke kom kanske att bli den bästa representanten för den nya generation som förde USA ur Vietnam-misslyckandets moras, drog slutsatserna om ambitionens gränser och insåg behovet av att också bygga koalitioner. Han var nog post-Vietnam generationen ”best and brightest”.

Egentligen var det Asien som var hans passion och den del av världen som fascinerade honom mest.

Men det var i Europa som han skulle komma att bli den mediaålderns diplomatiska gigant som han faktiskt kom att bli.

Freden i Bosnien var i minst lika hög grad en produkt av Richards förmåga att manövrera det konfliktfyllda politiska landskapet i Washington som av någonting annat.

Freden i Bosnien var i betydande utsträckning en produkt av den fred som kunde etableras först i Washington och därefter i de alls inte okomplicerade relationerna över Atlanten. Och i dessa avseenden var Richard Holbrookes insatser, enligt min mening, alldeles avgörande.

När jag sedan flyttade till Sarajevo för mina år där höll vi självfallet kontakt. Richard skuille dra sig tillbaka, sade han. Men det var alltid antingen en myt eller ett misslyckande. Hans engagemang och vilja att på ett eller annat sätt vara med tog inte slut förrän i natt.

Så blev han USA:s ambassadör till Förenta Nationerna efter en kort period som ambassadör till Tyskland. Så var det Kosovo och så kom det att bli Afghanistan och Pakistan. Vi höll ständigt kontakt. Richard hade alltid åsikter. Inte alltid gråskalans mästare.

Hans dröm var att bli USA:s utrikesminister, men så kom det inte att bli. Om han hade blivit det om Hillary Clinton blivit president vet jag inte, men nu kom hon i stället att göra honom till Obama-administrationens nyckelspelare när det gällde den svåraste av utmaningar man stod inför på det utrikespolitiska området.

Säkert kommer det att skrivas böcker om det han gjorde och inte gjorde i den funktionen under de senaste åren. Kanske kommer jag själv att ge mitt lilla bidrag till den historieskrivningen.

Han var lika outtröttlig som alltid. För några veckor sedan sade jag till Hillary att hon nog borde bromsa ner honom lite. Pendlandet mellan Pakistan och Pentagon tog sitt pris. Men att bromsa Richard Holbrooke var en uppgift bortom mänskliog förmåga. Det visade han styrka – men blev nog till slut hans fall.

Då och då tog han i alla fall en helg tillsammans med sin Kati. Jag tror att det var i Rom de fick sin sista helg tillsammans borta från det New York vars puls han älskade så intensivt.

Soldater dör i strid, men diplomater gör det sällan. Richard Holbrooke var nog ett undantag också i detta avseende. Han dog mitt uppe i en av den moderna diplomatins viktigaste och svåraste strider.

För mig var Richard en nära vän genom år av med- och motgång. Vi förenades ibland mest av det som skiljde oss åt. Vi visste att till slut måste USA och Europa hålla ihop om vi skulle lyckas med något.

Han var en gigant i den moderna världens diplomati.

Jag kommer att sakna honom. USA blir fattigare utan Richard Holbrooke.

Stort intresse

BRYSSEL: Efter en sista intervju – i BBC:s studio här för deras program Newsnight – är det dags att avsluta denna intensiva dag.

Att det internationella intresset för det misslyckade försöket till terrorattack i Stockholm varit betydande är inte förvånande.

Jag har tackat för det stöd vi fått såväl genom allmänna uttalande som i form av konkret samarbete som det vi just nu ser när det gäller främst Storbritannien och USA.

Viktig på utrikesministermötet var kanske främst vår diskussion om läget i Mellersta Östern och de slutsatser som vi kunde ena oss om.

De bygger explicit på slutsatserna från december förra året, men är nu ännu tydligare på vissa punkter, och dessutom självfallet uppdaterade mot bakgrund av den utveckling vi sett – eller inte sett – sedan dess.

Även om det finns vissa nyanser i kretsen av utrikesministrar är det ändå anmärkningsvärt hur enade vi har kommit att bli i denna viktiga fråga.

För ett år sedan var det inte alldeles okomplicerat att få fram de slutsatser som sedan dess blivit Europas av alla hyllade kanoniska text på detta område.

Jag minns spänningen när det utrikesministermötet började, diskussionens inte okomplicerade inslag och osäkerheten intill dess att jag fångade upp de sista formuleringarna och lät klubban falla.

Men det var då det. Händelserna under det gångna året har än mer enat Europa i denna fråga.

Ensamt kan Europa knappast åstadkomma fred i Mellersta Östern, men vi har en viktig roll dels inom den s k kvartetten, och dels när det gäller det konkreta stödet till det palestinska statsbyggande som för ögonblicket tyvärr är begränsat till Västbanken.

Till detta skall läggas den envetenhet med vilken vi arbetar för att steg för steg fullständigt bryta Gazas isolering. Situationen är i dag klart bättre än för några månader sedan – vi skall välkomna de steg som Israel faktiskt tagit – men fortfarande långt ifrån tillfredsställande.

Och vi var alldeles eniga i dag om att vi måste fortsätta vårt arbete i detta viktiga hänseende.

I morgon är det den viktiga utvidgningspolitiken som står på det s k allmänna rådets dagordning.

Möte efter möte i Bryssel

BRYSSEL: Full dag med ministermöten i olika konstellationer här under dagen och morgondagen.

Förmiddagens ministermöte med det Östliga Partnerskapet visade den betydelse som man i dessa länder tillmäter denna ram för deras allt mer intensiva relationer med EU i olika avseenden. Viktigt är att det toppmöte dom kommer att äga rum i Budapest i maj tar samarbetet ytterligare ett steg framåt.

Efter lunch med mina nordiska och baltiska kollegor blir det nu mer formellt uttikesministermöt under eftermiddagen. Vi börjar med situationen i Sudan – utan tvekan en av de tyngsta utmaningarna inför 2011 – och fortsätter med bl a Somalia, Mellersta Östern och Balkan.

Och sedan går det över i middag där vi kommer att fortsätta diskussionen om relationen med olika strategiska partners och titta lite på hur vi kommer att organisera vårt arbete inför det kommande året.

Försöket till mycket allvarligt terrorattentat i Stockholm kommer inte upp på mötet som sådant, men åtskilliga sv mina kollegor har självfalllet tagit upp saken direkt för att uttrycka sitt stöd för våra ansträngningar och erbjuda den mer konkreta hjälp som våra myndigheter kan ha anledning att begära.

Och i frågor som dessa krävs ofta ett mycket nära samarbete mellan relevanta myndigheter i olika länder.

Uppgiften att inte bara skydda liv, utan våra öppna och toleranta samhällen i stort, har vi gemensam inte minst med våra allierade inom Europeiska Unionen.

Omvärlden hör av sig

BRYSSEL: Det har – som jag redan tidigare skrivit om – varit åtskilliga reaktioner från och kontakter med mina kollegor med anledning av gårdagens händelser i Stockholm.

Samtliga mina nordiska kollegor har på ett eller annat sätt hört av sig och vi har haft möjligheter att utbyta synpunkter.

Men också Storbritanniens William Hague, Turkiets Ahmet Davutoglu och USA:s Hillary Clinton tillhör dem som hört av sig.

Med Hillary Clinton var det också naturligt att tala om tillståndet för vår gemensamme vän Richard Holbrooke. Hon var på väg till sjukhuset igen.

Annars har det varit en kväll med vänner i Bryssel – med denna stads typiska diskussioner om det senaste i de olika strukturer, institutioner och förvecklingar som tenderar att ha sin betydelse för livet här.

Men också med försök till tankar om der utmaningar som det europeiska samarbetet står inför under det kommande året.

Inför viktig vecka

STOCKHOLM: Den kommande veckan blir en intensiv vecka inte minst när det gäller Europa- och utrikespolitiken. Därefter kan man i alla fall hoppas att en viss julfrid börjar att infinna sig.

Serien av EU-möten börjar med Östliga Partnerskapets ministermöte i morgon förmiddag, fortsätter med utrikesministermöte som också inkluderar middag och övergår sedan på tisdagen till det s k allmänna rådet där jag har ansvaret för utvidgningsfrågorna innan Birgitta Ohlsson tar över när det gäller bl a förberedelserna för toppmötet senare under veckan.

På utrikesministermötet är det naturligt att den senaste utvecklingen i Mellersta Östern kommer att vara en mycket viktig fråga.

Att vi inte har någon fred är ju knappast en nyhet, men nu är vi dessutom i en situation där vi inte har mycket av fredsprocess heller.

Utrikesministermötets diskussion om situationen på Balkan kommer att glida över i det s k allmänna rådets diskussion om utvidgningspolitiken. Varje år i december tar vi ställning på grundval av den omfattande rapport som kommissionen lämnat om läget i och med de olika länder som på ett eller annat sätt strävar efter medlemskap.

Säkert kommere diskussionen att beröra också Turkiet, och det var ju därför som vi fyra utrikesministrar publicerade oss i frågan i lördags.

Till onsdag kommer jag dock att vara tillbaka i Stockholm för att bl a delta i riksdagens debatt inför beslutet om vårt bidrag till den internationella ISAF-insatsen i Afghanistan. Diskussionen om frågan förblir viktig även om det nu finns en mycket bred majoritet i riksdagen för politiken.

Och senare under veckan kommer jag att bege mig till Polen – men till dess är det långt, och det kommer nog att hinna rinna mycket vatten under broarna tills dess.

Söndag med oro

STOCKHOLM: Mycket denna dag domineras självfallet av gårdagens sprängningar i Stockholm som polisen nu också officiellt betecknat som ett terroristbrott.

Åtskilliga av mina kollegor har självfallet hört av sig under dagen. Det är naturligt att händelser som dessa drar till sig betydande uppmärksamhet.

Skyddet av det öppna och toleranta samhället är en allt viktigare fråga i allt fler samhällen.

Själv följer jag nu nära informationen från George Washington-sjukhuset i Washington där min vän Richard Holbrooke befinner sig i ett kritiskt tillstånd efter en akut operation under gårdagen.

Såväl utrikesminister Clinton som ÖB Mullen har besökt sjukhuset, och jag ser att president Obama är i kontakt med Richards hustru Kati Marton. Min tankar är med henne.

Snart bär det dock av till Bryssel inför de kommande dagarnas serier av möten där.

Att värna det öppna Europa

STOCKHOLM: Inför måndagens och tisdagens ministerdiskussioner i Bryssel har jag tillsammans med min italienska, brittiska och finska kollega publicerat en debattartikel i dagens International Herald Tribune om utvidgningspolitikens betydelse.

Det är i utvidgningspolitiken som den Europeiska Unionen visar sin långsiktiga styrka och sin egen tilltro till denna.

Att det finns de som tycker annorlunda är ingen nyhet.

Vid sammanträdet med riksdagens EU-nämnd i fredags sade Sverigedemokraterna att de ville stänga den Europeiska Unionens dörr för nya medlemmar, men utan att de föreföll att vara medvetna om konsekvenserna av ett sådant beslut.

Och de har självfallet en del själsfränder i denna fråga runt om i Europa.

Men det är inte minst mot denna bakgrund som vi fyra nu tydligt vill visa på utvidgningspolitikens betydelse.

Det handlar inte bara om kärnan i det europeiska fredsprojektet – det handlar också om vår globala roll under kommande decennier.

Framsteg i Cancun

STOCKHOLM: Dagen efter gårdagens strålande Nobel-ceremoni och sedvanlig fest i absolut världsklass. Stockholm i vackraste vinterskrud.

På banketten i går kväll satt jag med fyra kulturministrar och två EU-kommissionärer och hade absolut ingen som helst anledning att klaga på någonting. Det var både trevligt och intressant.

Och sedan blev det dans till en bit efter midnatt. Fest skall vara fest.

Denna morgon vaknar vi upp till nyheten att klimatmötet i Cancun verkar att ha enats om ett steg som ger nytt momentum till de globala klimatförhandlingarna.

Det var den mexikanska regeringens avsikt, och det förefaller man nu att ha lyckats med. Vi har all anledning att gratulera.

Framsteget i Cancun innebär att det finns anledning att på ett helt annat sätt se fram mot mötet nästa år i Sydafrika.

Fest i världsklass

STOCKHOLM: Denna fredag börjar med några timmar i EU-nämnden i riksdagen inför mötena i Bryssel på måndag och tisdag.

Men annars är detta självfallet Nobel-prisens stora dag.

Detta år befinner jag mig hemma i Stockholm hela dagen och ser fram mot att kunna vara med från början på prisutdelningen i Konserthuset.

Och sedan blir det fest i absolut världsklass i Stadshuset.

Skadligt för UD och Sverige

STOCKHOLM: Så har då den rödgrönsvarta majoriteten i riksdagen tvingat fram ett beslut som kommer att tvinga UD att skära ner en bra bit mer än 100 miljoner kronor så snabbt som möjligt.

Att detta är ett dumt och skadligt beslut behöver knappast påpekas särskilt.

Att det fattats av de som under förra mandatperioden protesterade när vi tvingades spara ca 100 miljoner kronor för att klara det underskott i UD:s finanser vi övertog 2006 visar bara den kombination av okunnighet och brist på ansvarstagande som nu drivit fram detta.

Men när vi nu klarat av att få bort det underskottet och fått upp finanserna på fast mark tvingas vi att ta fram ett nytt sparande som sannolikt kommmer att behöva vara ändå större.

Att detta kommer att göra det nödvändigt med en serie av nedläggningar av ambassader är ett djupt beklagligt faktum.

Vi måste nu relativt snart fastställa en inriktning om detta. Inte minst är det viktigt för att kunna ge ett besked till alla anställda om vilka som kommer att påverkas och vilka som inte kommer att göra det.

Jag hoppas att det i alla fall skall vara möjligt att göra processen gradvis, men om riksdagens beslut gör detta möjligt eller ej är inte alldeles klart.

Att omedelbart ta fram mer än 100 miljoner kronor skulle kräva rena panikåtgärder. Bara den summan skulle kräva omedelbar avveckling av ett tiotal ambassader.

Självfallet kommmer detta att negativt påverka våra möjligheter att ge stöd till svenska medborgare och intressen på olika platser
runt om i världen.

Också andra delar av vår utrikespolitik kan självklart komma att påverkas negativt.

Social- och Sverigedemokraternas pardans

STOCKHOLM: I morgon sedvanlig torsdag som sedvanligt inleds med sedvanligt regeringssammanträde.

Men med osedvanligt viktiga frågor att diskutera.

Det finns anledning att stämma av viktiga frågor inte minst inför kommande veckas viktiga EU-möten i Bryssel: utrikesrådet, allmänna rådet och inte minst det europeiska toppmötet.

Utvidgningspolitiken och Mellersta Östern kommer att stå i centrum på de bägge första av dessa möten, och de ekonomiska frågeställningarna på det senare.

Men morgondagen innebär också votering i riksdagen om det rödgrönsvarta förslaget till betydande nedskärningar i inte minst UD:s budget.

Social- och Sverigedemokraternas pardans i principlöshet och populism riskerar att försvaga Sveriges internationella möjligheter.

Israels konfrontation

STOCKHOLM: Beskedet tidigare i dag att USA gett upp försöken att få Israel att förlänga sitt begränsade bosättningsmoratorium med 90 dagar är djupt oroväckande.

Dessa bosättningar är inte bara ett entydigt brott mot internationell rätt utan också ett flagrant brott mot åtaganden som Israel iklätt sig genom den s k Road Map.

Det grundläggande stödet för Israel som stat i dagens värld kommer från Europa och Nordamerika, men det som nu sker är att den israeliska regeringen på ett mycket tydligt sätt ignorerar grundläggande synpunkter från de länder i världen som är dess främsta vänner.

Hur USA avser att hantera denna fråga är i skrivande stund oklart. Utrikesminister Clinton har aviserat ett anförande i ämnet till på fredag.

Reaktionen i arabvärlden kan förväntas bli tydlig, och sannolikheten för att den palestinska ledningen nu kommer att gå in i mer konstruktiva s k indirekta samtal måste väl omedelbart bedömas som mer begränsad.

Detta må vi beklaga, men är sannolikt en realitet.

Och allt detta riskerar sammantaget att skapa en allt mer riskabel situation. Jag minns väl den jordanske kungen Abdullah II:s varnande ord i Manama över helgen.

Intensiv europeisk diplomati

STOCKHOLM: Det blev tidig början med överläggningar i Belgrad, en intensiv dag tillsammans med Radek Sikorski i Chisinau och sen hemkomst till Stockholm inför viktiga avgöranden i morgon.

Vårt gemensamma besök i Chisinau samma dag som förhandlingarna om en ny regering efter valet 28 november börjat på allvar var avsett att visa Europeiska Unionens fortsatta stöd för fortsatt reformpolitik i Moldavien.

Under dagen träffade vi ledarna för de fyra partier som finns representerade i det nyvalda parlamentet och lyssnade på deras åsikt om dels hur regeringsfrågan kunde lösas och dels hur reformpolitiken kunde utvecklas under de närmaste året.

Det var soligt och behagligt när Radek anlände till flygplatsen några minuter senare än jag, och första anhalt när vår kortege kommit in i staden var lunch och överläggningar med premiärminister Filat och utrikesminister Leanca.

Den 30 september var vi senast här – då tillsammans med flera av våra EU-kollegor – i samband med ett möte med den s k vängruppen för Moldavien, och nu kunde vi konstatera att valet faktiskt lett till ökat stöd för Alliansen för Europeisk Integration.

Men det innebär inte att regeringsfrågan är avgjord.

Vid vårt nästa möte med kommunistledaren och f d presidenten Voronin var det tydligt att han såg möjligheter att bryta upp alliansen och återvända till makten trots valresultatet.

Med Lenin blickande ner på oss från en tavla på väggen – hans byst fanns också i trädgården utanför – lyssnade vi på hans åsikter om vad det skulle kunna innebära.

Det demokratiska partiets ledare Lupu är uppenbarligen den man i så fall avser att locka över, och i samtalet med oss gjorde han klart att han nu överväger de olika alternativ som står till buds för hans parti.

Den tjänstgörande presidenten och liberale partiledaren Ghimpu hade en klar inriktning att försöka att återetablera alliansregeringen, och med honom liksom med andra diskuterade vi också hur olika mekanismer för samordning i en koalitionsregering kan se ut.

Inför media – och andra – var vi tydliga med att regeringsbildningen är Moldaviens interna angelägenhet, men att det självfallet fanns ett vidare europeiskt intresse för den fortsatta reform- och integrationspolitiken i landet.

Sammantaget tror jag att vårt gemensamma besök sände en viktig signal om just detta vid en kritisk tidpunkt i landets utveckling.

När mörkret fallet flög så Radek och jag iväg till Warsawa respektive Stockholm, men vi träffas åter på måndag i Bryssel – också med utrikesminister Leanca – för ministermötet med det Östliga Partnerskapet.

Det var en dag utan många tomma minuter, men lite hann jag dock fånga upp och kommentera om den oroande utvecklingen när det gäller de amerikanska försöken att få igång en fredsprocess i Mellersta Östern.

Det kommer att finnas anledning att ägna sig mer åt den frågan under de kommande dygnen.

Europeisk stabilitet i Moldavien

BELGRAD: Morgon på Balkan och efter frukost möte med utrikesminister Vuk Jeremic för samtal i ett antal aktuella frågor.

Men sedan bär det av till flygplatsen, snabbt möte med politisk vän som kommer från Athen och iväg till Moldavien för ett intensivt program där under dagen.

Polens utrikesminister Sikorski och jag börjar med lunch med premiärminister Filat och utrikesminister Leanca.

Men under dagen kommer vi självklart att träffa företrädare för alla de viktiga politiska grupperingarna i landet.

Vår misson handlar om vikten av stabilitet i den europeiska reformpolitiken i landet.

Och det är faktiskt viktigt för oss alla.

En del – kan man säga – av det Östliga Partnerskapet.

Mildare i Belgrad

BELGRAD: Sen kväll i ett milt och angenämt väder i Belgrad. Onormalt kallt i Stockholm- onormalt milt i Belgrad.

Utvecklingen i Serbien förblir av avgörande betydelse för utvecklingen i den vidare regionen, och utvecklingen i den vidare regionen förblir av avgörande betydelse för den europeiska utvecklingen i stort.

Efter det hemska 1990-talet i denna region har vi en skyldighet att göra vad som göras kan för den samlade regionens europeiska integration.

Samarbetet i regionen är bättre än det varit sedan de brutala upplösningskrigen. I går träffades t ex Kroatiens president Josipovic och Serbiens Tadic med Bosniens nyvalda Izetbegovic i Banja Luka för olika samtal.

Men diskussionerna kring regeringsbildningen i Bosnien förblir besvärliga, processen mot EU för de olika länderna inte okomplicerad och diskussionerna kring Kosovo i olika avseenden fortfarande krävande.

Men samtalen i kväll gav nya trådar för politiken framöver.

Inte minst diskuterade vi vikten av kampen mot den organiserade brottsligheten i denna region. EU-närmandet för alla länderna måste gå hand i hand med konkreta och handfasta framsteg på detta område.

Tidigt i morgon bitti bär det så av till Chisinau i Moldavien.

Det blir ett viktigt besök. Det har varit inte så få telefonsamtal här i Belgrad under kvällen om olika förväntningar inför besöket.

Och när Radek Sikorski och jag kommer tillsammans – på det sätt vi gjorde bl a i Kiev för några veckor sedan – tillmäts det speciell betydelse och får extra vikt.

Belgrad och Chisinau

STOCKHOLM: I Genève fortsätter i dag samtalen med Iran, och i Bryssel är det samtidigt toppmöte mellan EU och Ryssland med processen mot Rysslands medlemskap i WTO i centrum.

Jag börjar min dag här hemma, men fram mot lunch styr jag kosan i riktning Belgrad för en mer informell middag där med Serbiens president Boris Tadic.

Det finns åtskilligt att samtala om och först och främst Serbiens utveckling i olika avseenden. Vi har ju ett starkt intresse av landets fortsatta EU-orienterade reformpolitik.

Men också den vidare regionen och samarbetet inom den. I allt väsentligt går det ju framåt.

Efter valen i Kosovo kommande helg hoppas jag att samtal också mellan Belgrad och Pristina i olika frågor skall kunna inledas.

Att förvänta sig stora och snabba resultat av dessa tror jag näppeligen är realistiskt, men jag tror att det finns en ömsesidig insikt om att man bör röra sig framåt i konstruktiv anda.

Något besök i Bosnien i morgon blir det inte.

Jag tror att det är bäst att vänta tills regeringsbildningen där är klar – och jag hoppas att den skall vara möjlig inom en tidsram som i alla fall inte är belgisk.

Men med detta har öppnats möjligheten för ett snabbt besök i den moldaviska huvudstaden Chisinau för att försöka att bedöma situationen där och ge den hjälp vi kan ge.

Jag talade bl a med min moldaviske kollega Iurie Leanca – men också med Bryssel och Berlin – om detta i går.

Jag flyger dit arla morgon från Belgrad, och från Warzawa kommer min polske kollega Radek Sikorski.

Och alldeles självklart har vi samordnat vår resa med Bryssel.

Europaparlamentets talman Jerzy Busek kommer att åka till Moldavien på fredag, och det är självklart viktigt att de europeiska budskapen är väl koordinerade.

Risk för rödgrönsvart ambassadslakt

STOCKHOLM: Hemkommen till Stockholm och den slaskiga snön var det först och främst överläggningarna med Ukrainas utrikesminister Kostyantyn Gryshchenko som stod på min dagordning.

Och det blev en bra överläggning om vikten av att stärka det europeiska reformarbetet i Ukraina och – inte minst – att fullt ut respektera dess demokratiska karaktär.

Pressmötet efteråt kom mest att handla om de senaste upphetsningarna om Wikileaks, men så mycket substans var det nu inte i detta.

Sensationslystnaden verkar ibland att gå ut över sakligheten, men det är å andra sidan inte mycket av en nyhet.

Till mina samtalsämnen med min ukrainske kollega hörde också konflikten kring Transnistrien och möjligheten att steg för steg föra den mot en lösning.

Och utvecklingen i Moldavien efter parlamentsvalen där har varit föremål för fler samtal under dagen åt olika håll i Europa. Det finns anledning för oss att tydligt visa den betydelse vi tillmäter situationen i landet.

Jag kommer inom kort att återkomma till den saken.

Till de stora bekymren hör den överhängande risken att Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet i riksdagen på torsdag röstar igenom en betydande neddragning av anslaget till regeringskanslet.

Och eftersom UD med alla dess utlandsmyndigheter utgör ca 40 % av detta skulle ett sådant beslut drabba oss påtagligt hårt.

Att snabbt sänka UD:s anslag med en bit över 100 miljoner kronor måste dessvärre leda till en plågsam våg av nedläggningar av ambassader.

Efter att under fyra år ha kämpat med att få UD:s ekonomi i balans igen – och lyckats med det! – kommer det inte att bli lätt. Och hycklande kommer oppositionen säkert att klaga över konsekvenserna av sitt eget beslut.

Rakt av skulle detta ställa krav på snabb nedläggning av ett tiotal ambassader eller andra utlandsmyndigheter. Ett betydande avskedande av anställda i Stockholm kan balansera delar av detta, men det finns begränsningar även här.

Ca 70 % av våra kostnader ligger utomlands. Att göra så stora nedskärningar på de 30 % av kostnaderna som ligger i Sverige att man helt kan undgå betydande neddragningar utomlands är näppeligen möjligt.

Att Sverigedemokraterna är mot att Sverige skall finnas i världen förvånar mig inte en sekund. Deras utrikespolitik inskränker sig väl till taggtråd vid gränsen.

Men om socialdemokraterna och andra nu vill gå hand i hand med dem – och tvärt mot vad de sagt tidigare om UD – handlar det om ett sönderfall för ansvarstagande som är mycket allvarligt.