MANAMA: Mötet här i Bahrain blir större och viktigare för varje år – regionens betydelse växer, men också de utmaningar vi och den står inför.
Dagens tyngsta inlägg stod Jordaniens kung Abdullah II för när han varnade för att tiden kan hålla på att rinna ut för en tvåstatslösning mellan Jordan-floden och Medelhavet.
Han antydde t o m att detta kanske redan skett.
Det han menar med det är att en fortsatt israelisk bosättningspolitik förr eller senare gör en fungerande palestinsk stat mer eller mindre omöjlig, och att man då tvingas in i en enstatslösning där – som han uttryckte det – Israel måste välja mellan att förbli en demokrati eller att bli en apartheidstat.
Detta är förvisso inte det han vill.
Han vädjade om förnyad kraft för att åstadkomma den fred mellan Israel och de 57 länder som ännu inte erkänt staten som skisserats i det s k arabiska fredsinitiativet.
Och han vädjade till Israel att komma ur den mentalitet av “Fästning Israel” som han tyckte dominerade för mycket.
Att detta är ord från den sannolikt moderataste av arabvärldens moderata ledare ger dem onekligen en extra tyngd.
Hans varning om att ett misslyckande dessutom skulle riskera att ge radikala krafter i regionen ny luft under vingarna illustrerades väl när Irans utrikesminister Mottaki strax därefter besteg talarstolen och i grunden ifrågasatte staten Israels existensberättigande i regionen.
Värt att notera med visst allvar var att den lösning den iranske utrikesministern förordade var en enstatslösning – samma möjliga scenario som Kung Abdullah såg framför sig som en möjlig konsekvens av en israelisk bosättningspolitik som steg för steg drar undan mattan för den tvåstatslösning han och vi andra nu söker.
För mig har dagen dessutom karakteriserats av samtal med först och främst regionens olika ledare, men också utrikesministerkollegor och andra som befinner sig här.
Jag hade ett bra möte med Australiens utrikesminister Kevin Rudd – som jag hoppas kunna se i Stockholm på det nya året – och ett intensivt samtal om förestående utmaningar med Turkiets utrikesminister Ahmet Davutoglu.
Och Italiens utrikesminister Franco Frattini var också här innan han i kväll drar vidare inom regionen.
Nu väntar en mer informell måltid med nya möjligheter till kontakter och samtal.
Säkert kommer många att diskutera Kung Abdullahs ord från tidigare i dag.
Kloka, om än plågsamt logiska observationer ifrån Kung Abdullah.
Svårt att släppa tanken på FN resolution 181 som såvitt jag kan se fortfarande säger att Jerusalem står under FN:s förvaltning, även om det inte hävdas.
FN General Församling resolution 303 förstärkte FNs åtagande att internationalisera Jerusalen, som ett “corpus separatum”, en separat kropp (finansiärer gillar vatikanstater…)
Under den förta planen för att partitionera området, resolution 181, skulle Jerusalem administreras under FNs dekret som en internationell stad. Därefter bröts oroligheter ut vilket ledde till en delning av staden, den ena hälften under Israel. Araberna motsatte sig internationaliseringen till att börja med medans Israel accepterade det Men vid slutet av kriget 1948 så förkastade Israel upplägget. FN gjorde i praktiken ingenting för att etablera en internationell regim eller administration för att säkra innevånarna. I rullarna kan man se att USA aldrig har ratificerat att man ser Jerusalem som en del av Israel, trots flera resulotioner från Kongresssen. Men utgår ifrån att parterna löser frågan och i praktiken ignorerar FN´s “corpus separatum” resolutionerna.
Men eftersom de så yvigt vägrar att samarbeta kanske resolutionen kunde dammas av en dag eller två.
Bra rutet från olika håll – sanningens minut närmar sig!
Israel vill ha området från Medelhavet till Jordan – Stor-Israel – det har varit klart sedan länge. Denna våldsbenägna lilla stat kommer inte att ge sig förrän det är så och vakna upp i ett apartheid scenario som sedan kommer att erodera staten innifrån. Det kanske inte sker inom de närmaste 10-20 åren men nog är skriften på väggen tydlig nog. Det är bara Israel och Israels vänner som inte vill se den!
Den destruktiva bosättarpolitiken har i realiteten omöjligjort annat än en en-stats lösning med apartheid struktur och hur det går med sådanna statsbildningar i ett längre perspektiv är ganska klart – eller hur övriga debattanter?
orust,
Israel har varit en apardheidsstat sedan -67, och vill nog helst förbli så. Hela vitsen med landet var ju att göra en stat utan palestinier.
Väldigt vilka brösttoner, Carl. Det är väl umgänget, 57 länder som inte erkänner Israel kräver handling av Israel! Och det utan motprestation annan än den att på pappret erkänna staten Israel. Och märk väl: Detta utan stöd från den arabiska gatan, den man på hemmaplan i MÖ såväl som i Europa försöker blidka med sina ödesmättade utspel. Vän eller fiende, det är svårt att avgöra bland alla vädjande krav och hot från Manama. Särskillt som man själv inte är inbjuden att delta. Israel måste endast en sak: Motsatsen till det som dess fiender vill.
flyktingar,
Klappa hästen, vill du … De 57 länder som du säger inte erkänner Israel är totalt endast 19 till antalet, däribland Nord Korea (som likt Israel inte erkänner nånting) samt märkligt nog Netanyahus gode vän Castro på Cuba:
‘Congresswoman halts Israel-Cuba diplomatic opening’
Jag har senaste tiden sett fler och fler diskutera eventuella för- och nackdelar med en enstatslösning i form av en egyptisk annektering av Gaza och en jordansk annektering av Västbanken. Problemet är att lösningen för arabvärldens del inte löser den så kallade flyktingfrågan.
un2here: Du har rätt, zionisternas “Projekt Israel” har alltid varit avsett att skapa ett apartheid-rike, från början dock i kryptoversion. “Ett land utan folk för ett folk utan land” hette det. De araber som sedan många generationer bodde i Palestina betraktades lögnaktigt som obefintliga, icke-existerande. Således behövde inte Israels apartheid-ambitioner visas från början.
Men numera är det annorlunda. Israels stridisar kastade masken för några år sedan och saboterar aktivt tvåstatslösningen. Kritiken mot deras projekt har tilltagit och nu möts kritiska författare med intensivt raseri om de använder termen “apartheid”. Ett känt exempel är f presidenten Jimmy Carter som år 2006 publicerade “Palestine, Peace not Apartheid” (en mycket läsvärd bok) — och omgående blev beskylld för “antisemitism”. Det finns emellertid även exempel på israeliska, äldre politiker som konstaterar att den av Bibi & co valda färdriktningingen leder till en apartheidstat, eftersom tvåstatslösningen är död. Dessa politiker har dock sådan status att etiketten “antisemitism” inte kletas på dem.
Kung Abdullahs fredsplan från år 2002 har åter aktualiserats av Prins Turki al-Faisal vid en konferens i Washington den 4 november i år.
Bland de “bosättare” (ofta importerade från länder på stort avstånd från Mellanöstern) som vid Israels front ombesörjer statens “dirty work” att stjäla allt mer mark från araberna finns ett populärt stridsrop, ett mantra: “Never forgive! Never forget!”. Jag hoppas att de palestinska araberna, trots alla svårigheter de utsätts för, inte skall visa så dåligt omdöme att de gör mantrat till sitt.
Det är otroligt tragiskt att läsa kung Abdullahs lama ord. Det finna proisraeler som vill mena att arabländerna stödjer sitt brodersfolk men det gör de inte. De som skulle kunna göra skillnad är upp till öronen beroende av USA. En enstatslösning skulle bara innebära att sionisterna har vunnit. Har man inte kunnat kontrollera de brott som Israel begått och begår mot palestinierna lär man inte kunna kontrollera deras appardheidpolitik. Detta folk som utsatts för en rad massakrer från 40talet och till nu har fått betala priset för Hitlers brott mot judar.
Efter all information kring krigen i Irak resp Afghanistan och den fortsatta behandlingen av flyktingar från dessa länder förstår man att det är inte mänskliga rättigheter som gäller längre. Inte heller någon respekt för etiska regler.
Vad ände förresten med de fångar som 40 fångvaktare skulle hämta? Brann de upp i fängelset?
40 fångvaktare dog tragiskt nog i lågorna men var var fångarna?