ASTANA: När jag landade här i tisdags kväll var läget i grunden rätt eländigt.
Det utkast till slutsatser och till handlingsprogram som låg på bordet var gravt otillfredställande i centrala avseenden, och jag var inte så lite förvånad när jag också hörde EU-länder som ansåg att vi borde nöja oss med detta.
Det gjorde vi inte.
Våra duktiga förhandlare under ambassadör Veronika Bard-Bringeus lade i stället fram ändringsförslag om de viktiga delarna om demokrati och mänskliga rättigheter.
De förslagen grundade sig på vad som varit accepterat förr – men som nu höll på att allvarligt vattnas ut eller helt tas bort.
Och jag var tydlig om att vi inte skulle acceptera ett slutdokument som inte var tillfredsställande på dessa punkter.
Till denna allvarliga situation kom så den inte mindre allvarliga situationen om de s k frusna konflikterna, främst i Georgien och Moldavien.
I slutändan i dag blev det så att motsättningarna kring dessa gjorde att det inte var möjligt att uppnå den nödvändiga enigheten om det viktiga s k handlingsprogrammet för OSCE.
Den ryska inställningen var hård, och vare sig vi eller de berörda länderna hade anledning att vika undan.
Vad gäller Georgien var detta kanske inte förvånande – det kommer att ta tid att mjuka upp den konflikten – men jag var genuint besviken över att den ryska inställningen när det gäller konflikten i Moldavien fortfarande är så hård. Inte mycket av re-set i politiken där.
När handlingsplanen så fällts återstod att se om det gick att få fram ett betydligt allmännare slutdokument. Nu var det formuleringarna om demokrati- och frihetsfrågorna som stod i centrum.
Också här var inte minst USA och Sverige i nära samarbete mycket tydliga om att vi helt enkelt inte var beredda att acceptera försvagningar. En del andra var, tvingas jag medge, mer beredda att stryka flagg.
I slutändan fick vi – också med hjälp av det kazakiska ordförandeskapet – formuleringar som undvek att dessa för oss viktiga delar av OSCE vattnades ur på ett katastrofalt sätt.
Men det var en strid ord för ord, land för land, minut efter minut.
Så blev det som det blev.
Det blev litet dokument med namnet Commemorative Declaration – men långt från de ambitioner, den tydlighet och de åtaganden som förr utmärkte samarbetet inom OSCE.
En jämförelse mellan dokumenten från Istanbul 1999 och det som kom ut ur Astana 2010 är talande.
De frusna konflikterna förblir frusna och påverkar det mesta i övrigt. Och de auktoritära tendenserna i de östliga delarna av OSCE-området har snarare blivit starkare.
Så ser denna del av dagens europeiska verklighet ut.
Vad är det värt ?
De som inte accepterar vår syn på demokrati eller mänskliga rättigheter skrev under, men vad händer i verkligheten ?
Jag kan se en poäng med att sprida budskapet, men, var inte detta möte att gå lite långt ?
I en värld i ekonomisk kris satsas (100-tals miljoner ?) vansinnigt mycket pengar på att få några fullständigt värdelösa underskrifter.
Nu börjar det bli dags att landa i verkligheten och arbeta för det som går att påverka.
Det som just nu är omöjligt får ni presentera på mindre tillställningar och sammankomster.
Nu gäller det att fortsätta med det arbete som Carl Bildt och några andra startat på i Astana. Man ska inte ge upp och absolut inte nu. Om vi vill fastna, lyckas vi säkerligen. Men om vi vill framåt, har vi alla chanser.
Det gäller att nå fram via en gemensam EU-strategi och gemensamma förslag. Tack, Carl Bildt för ditt arbete. Du visar just den ihärdighet som behövs absolut mer i dagens allvarliga läge.
Jag bytte kommentarnamnet eller vad det nu än heter, eftersom jag öppnade en egen blogg. Jag kommer att skriva där även på svenska och engelska ibland – förutöver på finska – , men där går det att kommentera bara med sitt eget namn, dock gärna på svenska också.
Nu ser det säkerhetspolitiska klimatet i världen att gå åt sämre håll. Jag tänker nu på t ex Köpenhamn och Cancún -möten och avseende förändringen av det säkerhetspolitiska läget och möjligheterna till samarbetet tex inom miljöskyddet.
Men med en gemensam optimism och med förståelse av olika slags respektförhållanden mellan människor och folk kan vi åstadkomma tillsammans mycket. Det blir inte lätt men det är det bästa alternativet.
Mvh
Jouni Pulli
Femkanten i Helsingfors
Intressant och tankeväckande med nya spännande mötesplatser. “Nya länder” får vara med och organisera och sätta det egna landet på kartan i ett nytt och internationellt sammanhang. När många ansvarsfulla personer kommer sig samman och då fria media bevakar så vill man nog visa att man gör något konstruktivt annars får man ju skämmas. Möten av detta slag gör därför säkert nytta bara genom att bli till? Sen får man bara hoppas att det även leder till konkreta projekt i förlängningen.
Historien tog inte slut 1999 med ett svagt och
förnedrat Ryssland som inte ens förmådde, som
tidigare under historien, militärt stödja det
serbiska brödrafolket i dess kamp mot övermakten
Under Putin har den ryska krigsmaktens budget
årligen ökats med minst 10% ÅRLIGEN för att nu
de närmaste tre åren få ett påslag om ytterligare
140%.
Återtagandet av kontrollen över vad som var Sovjets territorium sker succesivt som framgår av STRATFORs analyser – särskilt den senaste om Ukraina.
Samtidigt försvagas NATO och även USA pga Afghanistan
och det ekonomiska läget i allmänhet som framtvingar
militära nerdragningar i Tyskland, Frankrike och UK.
Som det visade sig i Astana har övriga Europa börjat
anpassa sig till det nya läget medan vår Carl Bildt
som en modern Sancho Panza står upp vid sidan av
representanten för den utomeuropeiska stormakten
USA (Hillary Clinton).
Vad vinner det militärt försvarlösa och alliansfria
Sverige på att alltid och överallt till skillnad
från de större kontinentala makterna att i stället för samarbete med Ryssland söka konflikt tex i
Astana med helt utopiska krav om bla rest-Georgien?
http://www.themoscowtimes.com/opinion/article/5-reasons-why-russia-will-never-join-nato/423840.html
Tsolin mfl,
Missförstå inte mina inlägg som stöd för
Ryssland.
De är avsedda som en varningsklocka för den
enligt min mening ohållbara svenska utrikes
och säkerhetspolitiken som tidigare beskrivits
av Bo Pellnäs i hans artikel i SvD 2007
“Dårarnas paradis” och nu senast Wilhelm
Agrell i hans bok:
“FREDENS ILLUSIONER. Det svenska nationella
försvarets nedgång och fall”
“Efter det kalla krigets slut genomgick det svenska försvaret en snabb modernisering. Men hotbilden var borta. I hägn av ett Ryssland i politiskt och ekonomiskt kaos skulle Sverige kunna ta operativ time-out, avveckla det befintliga försvaret och skapa ett nytt, anpassat för morgondagens utmaningar. Men något hände. Den svenska nationella försvarsförmåga som tillfälligt skulle tillåtas sjunka kom i praktiken att försvinna. Aldrig mera krig hade till sist blivit verklighet, åtminstone i svensk försvarsplanering och försvarspolitik.
I Fredens illusioner rekonstruerar Wilhelm Agrell ett viktigt men för många okänt samtidshistoriskt skeende, den stora svenska försvarsavvecklingen från slutet av 1990-talet, de bakomliggande drivkrafterna liksom de avsedda men inte minst oavsedda konsekvenserna”.
Visade inte mötet i Astana att vi idag lever i en
nygammal verklighet och att historien inte tog slut
varken 1989 eller 1999?
Tack Carl Bildt med kommentatorer. Jag fick en inblick i de aktuella frågorna som togs upp i Astana. Dom 1500 medierepresentanterna som var där gav då inte mycket för en svensk. Är väl helt upptagna med wikiläckornas skvallersensationer.