Europas trovärdighet

STOCKHOLM: På det positiva kontot i dessa dagar måste föras EU-beslutet att nu avskaffa visumtvånget för medborgare från Bosnien och Albanien från årsskiftet.

Att detta borde ha kunnat ske långt tidigare är en annan sak.

Jag har tillbringat många timmar med de dåvarande bosniska ledarna under senare år för att få dem att fatta de beslut som är en förutsättning för visafriheten, men alltför ofta var det de interna striderna som var viktigare.

Men bättre sent än aldrig.

I dag har kommissionen publiceras sin årliga utvärdering av läget i utvidgningsförhandlingarna med värdering av utvecklingen i de olika länderna och rekommendationer för politiken framöver.

Jag har ännu inte hunnit läsa de mer detaljerade analysera, men kommer självfallet att göra det.

Viktigt är att vi bibehåller och om möjligt förstärker de samverkande reform- och utvidgningsprocesserna såväl vad gäller Balkan-länderna som Turkiet.

Det handlar om Europas trovärdighet och framtidsmöjligheter.

 

Sol till snö

STOCKHOLM: Förändringen från angenäm högsommar i Abu Dhabi i går till snöoväder i Stockholm i dag var förvisso högst påtaglig.

Men dagen har varit en dag med möten och föredragningar på det sätt som dagar i Stockholm är och skall vara.

Aktuella frågor har blandats med förberedelser för nästa veckas toppmöte med ISAF och Nato i Lissabon och toppmötet tio dagar senare med OSCE i Astana.

Och utanför har blötsnön gjort staden osäker.

Hemåt – och London

RUB AL KHALI: Förmiddagsdiskussion med Tony Blairs bedömning av läget i regionen, lunch och sedan bär det av från denna ökenoas till staden Abu Dhabi för en serie bilaterala möten innan det sent i natt är dags att börja att stiga på olika flygplan för att återvända till det fjärran Sverige.

På den internationella scenen domineras denna vecka av upptakten till G20-toppmötet i Seoul i Korea mot slutet av veckan. Det globala ekonomiska samarbetet står i fokus.

President Obama befinner sig i Indien på ett viktigt besök för att stärka relationerna med detta allt viktigare land – han talar inför indiska parlamentet i dag – men fortsätter sedan till det Indonesien han har en alldeles speciell relation till innan han kommer till Korea och G20-mötet.

Efter detta är det under kommande helg så är det dags för möte med Apec i Yokohama för att diskutera det ekonomiska samarbetet i regionen. President Medvedevs mottagande i Japan kommer sannolikt inte att bli så hjärtligt.

På vår europeiska scen kommer EU-kommissionen på tisdag att publicera sin årliga rapport om läget i utvidgningspolitiken och i de olika länder som knackar på unionens dörr.

För oss – och för Europa som helhet – är det viktigt att vi fullt ut lever upp till visionen om ett öppet Europa som genuint och tydligt välkomnar alla. Ett den stängda dörrens Europa blir ett Europa som drastiskt minskar sina egna möjligheter för framtiden.

För min egen del – efter hemkomst härifrån – innebär veckan bl a ett besök i London för samtal med utrikesminister William Hague, anförande på IISS och åtskilliga andra möten om gemensamma utmaningar.

Utvidgningspolitiken, Mellersta Östern och Afghanistan kommer med all säkerhet att stå i centrum för diskussionerna, men också frågorna om friheten på och säkerheten för Internet.

Det har varit spännande och givande dagar av diskussioner här i sandöknen, och åtskilligt att ta itu med som uppföljning.

Spännande middag

RUB AL KHALI: Ännu en spännande middag med spännande samtal mitt i den brännande arabiska sandöken.

Yemens utrikesminister Abu Bakr Abdullah Al Qirbi – med gamla kontakter med Göteborg – träffar jag knappast dagligen och heller inte Djiboutis välinformerade Mahamoud Ali Youssouf.

Lägg till detta värdlandets imponerande kvinnliga minister i premiärministerns kansli Reem Al Hashimi och den palestinske premiärminister Salam Fayyad och man kan förvisso tänka sig ett sämre sällskap för en intressant middag.

Försiktigt försökte vi att summera upp de senaste dygnens intressanta diskussioner om regionens olika utmaningar.

Jag är inte säker på att vi alldeles lyckades.

Vi för se om morgondagens avslutande diskussioner med bl a Tony Blair bringar lite större klarhet.

Det ofria valet i Burma

RUB AL KHALI: Denna söndag är också viktig valdag i länder så skilda som Grekland, Azerbaijan och Burma.

I Grekland är det lokalval, och det sker självfallet i skuggan av regeringen Papandreos hantering av den djupa ekonomiska krisen. Hitintills har regeringen kunnat åtnjuta ett anmärkningsvärt starkt stöd även för smärtsamma ekonomiska åtgärder. Ansvarstagande har uppskattats.

Att valen i Grekland är fria och rättvisa är en självklarhet både för oss och grekerna.

Men i såväl Azerbaijan som Burma är det annorlunda med den saken.

Valen i Burma är de första på två decennier och en del av den övergång till en annan regim som ingår i militärregimens planer.

Tyvärr kommer det inte att kunna gå att beskriva detta val som fritt och rättvist.

Omkring 2 10o personer sitter fortfarande fängslade för sina politiska åsikter – bland dem Aung San Suu Kyi – och det stora oppositionspartiet NLD beslutade sig för att inte delta i valet mot bakgrund av mängden av olika inskräkningar.

Även om valet förvisso inte är fritt och rättvist inleds nu ett nytt skede i den burmesiska regimens utveckling. En ny författning ger en stark roll till militären, men sägs ändå vara avsedd att underlätta en gradvis övergång till civilt styre.

Vi kommer självfallet att ha all anledning att nära följa utvecklingen.

Aung San Suu Kyi bör omedelbart frisläppas, och sker så vore det självfallet ett mycket viktigt steg. Viktigt är också hur landets olika etniska konflikter utvecklas.

Ett öppnare politiskt system borde skapa bättre möjligheter att lösa också dem. Men dit förefaller vägen tyvärr att vara lång.

 

Ännu ett dödläge att bryta

RUB AL KHALI: Efter gårdagens diskussioner om möjligheterna att bryta dödläget mellan Israel och palestinierna har fokus i våra informella diskussioner i dag skiftat mot Iran och en del av de mer energipolitiska frågeställningarna i regionen.

Liksom i går fick vi i dag tillgång till intressanta opinionsundersökningar som i detta fall försökte att belysa en del av den inre dynamiken i det iranska samhället. Dessa kommer inom kort att bli offentligt tillgängliga.

Sökandet efter en politik som kan undvika att regionen går mot en konfrontation som kan få mycket allvarliga konsekvenser är tydligt, men lika tydliga är svårigheterna att nå en konsensus mellan och inom närmast berörda aktrörer om hur denna skulle kunna utformas.

Sanktionspolitikens effekter är som bekant föremål för diskussioner, men i avsaknad av andra möjligheter är det nu denna det uppnåtts enighet kring.

De flesta i dag var dock av meningen att denna måste följas av en politik som kombinerar en tydlig linje vad gäller mänskliga rättigheter med ett tydligt försök att engagera regimen i konstruktiva förhandlingar.

Få tror att detta kommer att leda till snabba och tydliga politiska genombrott, men de allra flesta ser det som viktigt att steg för steg försöka komma bort från en utveckling som annars riskerar att leda till en urladdning med omfattande och varaktiga negativa konsekvenser i en rad avseenden och i en rad områden.

Så det blev en spännande debatt som kom att engagera ett flertal av regionens utrikesministrar och andra ledande företrädare, men där också olika europeiska och amerikanska perspektiv fanns med. Någon pekade på faran av att nuvarande politik politiskt och ekonomiskt mest kommer att spela Kina i händerna.

Kärnkraften går tydligt mot en renässans också i denna del av världen.

Förenade Arabemiraten har nu tecknat kontrakt om fyra kärnkraftsaggregat som kommer att levereras och byggas av Korea under det kommande decenniet, och ett tiotal andra länder i regionen talar om att förr eller senare gå samma väg.

Enligt min mening gör detta det än viktigare att försöka att accelerera de inte okomplicerade internationella ansträngningarna att få till stånd olika multilaterala arrangemang för att hantera känsligare delar av kärnbränslecykeln. På sikt kan deklar av lösningen på den iranska nukleära frågan ligga i sådana arrangemang.

Så det saknas förvisso inte diskussionsämnen här mitt i öknen.

Och nu anlände också min mexikanska kollega Patricia Espinosa – på väg till G20-mötet i Sydkora mot slutet av den kommande veckan – och vi kom överens om att också försöka diskutera klimatförhandlingarna i Cancun under kvällens middag.

Kan dödläget brytas?

RUB AL KHALI: Dagen har tillbringats med intensiva diskussioner om möjligheterna att bryta dödläget i fredsprocessen i Mellersta Östern.

President Abbas var här, premiärminister Fayyad är här och vi hade Israels vice premiärminister Meridor här via videolänk under några timmar.

Och dessutom ett betydande antal utrikesministrar från regionen.

Vi kommer att fortsätta de informella diskussionerna om möjliga vägar framöver undet morgondagen.

Alla är ense om att även om Israel i dag upplever en lugn situation – terrorn har praktiskt taget upphört – och Västbanken har en påtagligt positiv utveckling är den nuvarande situationen i grunden instabil.

Fortfarande är pessimismen om möjligheterna påfallande. Men ansvaret för att även i en dyster situation försöka finna vägar framåt känner vi nog alla.

I morgon kastar vi oss dessutom över den iranska frågan.

Skuggan av Iran känner man överallt i de små staterna vid den södra kusten av den vik som man inte kan ena sig om huruvida den heter Arabiska eller Persiska.

På engelska undviks dilemmat enklast genom att bara tala om ”the Gulf”. I den anglosachsiska geopolitiska världen finns bara en vik i världen. Nåja, men möjligt undantag av den mexikanska.

Samtidigt har det varit åtskilliga samtal både med Stockholm och annorstädes om det jag ser dominerar media här hemma.

Men i den frågan har jag för dagen ingenting att tillföra utöver det som Beatrice Ask å regeringens vägnar har sagt under dagen.

Bekymmer i öknen

RUB AL KHALI: Efter dagens flygande blev det middag här i Rub al Khali – en av världens största sandöknar – i gränsområdena mellan Förenade Arabemiraten och Saudiarabien.

Men samtalen hem till Stockholm i olika aktuella frågor var många.

Här skall dock fokus för de informella diskussionerna ligga på situationen i Mellersta Östern.

På middagen träffade jag b l a den palestinske premiärministern Salam Fayyad och jag hoppas få möjligheter att tala mera med honom under helgen. Vi är dessutom några utrikesministrar från EU-länder med speciellt intresse för denna del av världen här.

Att läget i regionen är bekymmersamt behöver inte påpekas speciellt.

Huruvida det kommer att vara möjligt att åter få igång direkta samtal mellan Israel och palestinierna återstår att se – liksom om det är möjligt att få dessa att leverera konkreta resultat.

Och samtidigt är det tydligt att spänningen stiger i andra delar av regionen.

Nervositeten kring Libanon är påfallande. Irak har fortfarande inte fått en regering efter valen i mars. Oron för utvecklingen i Yemen har spätts på ytterligare den senaste veckan. Och kring den iranska frågan i alla dess dimensioner är osäkerheten mycket påtaglig.

Så det finns mycket att diskutera.

Hösten har börjat komma här vilket innebär att temperaturerna börjar att bli möjliga att stå ut med.

Det var 27 grader varmt när vi landade här en bit in på kvällen.

Mot arabiska öknen

STOCKHOLM: Efter långa flygningar denna dag kommer jag förhoppningsvis att komma fram till middag någonstans i den arabiska öknen.

Och där kommer jag att förbli över den stundande helgen.

Sedan ett antal år är vi ett antal utrikesministrar som från Europa och från regionen som då och då ätit middag och fört informella samtal om situationen i Mellersta Östern och vad som kan göras.

Nu samlas vi i en liten större grupp över denna helg i Förenade Arabemiraten för att fortsätta att diskutera samma tema och vad som kan göras.

Någonstans i öknen, om jag förstått saken rätt.

Som kontrast till gårdagens snöoväder när jag lämnade Reykjavik kommer det säkert att vara anslående.

Lite fel…

STOCKHOLM: Jag ser att SvD nu hävdar att vi kommer att utöka styrkan i Afghanistan nästa år.

Men det är fel.

Den kommer normalt att vara ca 500 personer på plats i insatsområdet på samma sätt som är fallet i år.

Det exakta antalet varierar något vecka för vecka. Det kan i snitt vara något tiotal över eller något tiotal under.

Däremot är det antal som ingår i styrkan totalt en bit större – men då lägger vi till de som befinner sig främst i Sverige.

Och det är ju liksom en annan sak.

Försoning i Vukovar

STOCKHOLM: När Serbien president Boris Tadic i dag tillsammans med sin kroatiske kollega Ivo Josipovic besöker den förstörda staden Vukovar på andra sidan Donau i Kroatien är symboliken när det gäller strävan efter försoning i regionen stark.

De centrala delarna av Vukovar sköts sönder och samman av serbiskt artilleri från andra sidan Donau i inledningsskedet av de jugoslaviska krigen 1991.

Nu besöker de bägge presidenterna tillsammans dels Ovcara där 263 kroatiska fångar dödades av serbiska styrkor och dels Paulin Dvor nära Osijek där 18 civila serber dödades på liknande sätt.

I det gamla Jugoslavien var Vukovar en stad där kroater och serber levde sida vid sida, men kom genom detta och genom sitt geografiska läge snabbt att bli brutalt fokus för konflikten när den bröts ut.

Sent 1995 kom det till ett fredsavtal som ledde till en FN-administration UNTAES för området Östslavonien under två år i syfte att säkra dels ett tillbakadragande av serbiska styrkor från området och dels att försöka återupprätta en multietnisk stad.

Jag minns som i går mina besök i Vukovar och hos UNTAES under min tid i Bosnien. Förödelsen var nästan total.

Fortfarande är Vukovar ett namn som väcker starka känslor i regionen.

Och just därför är dagens presidentmöte just här så betydelsefullt för den långsiktiga försoningen i denna del av vårt Europa.

 

 

Åter en dag med Afghanistan

STOCKHOLM: Tillbaka för en arbetsdag i Stockholm innan det tidigt i morgon bär iväg till Abu Dhabi och helgens informella samtal om såväl fredsprocessen i Mellersta Östern som den iranska frågan.

Men närmast är det först regeringssammanträde med beslut och sedan pressträff om propositionen om Afghanistan-styrkan.

Jag vet inte om det finns några kvarvarande frågor – men jag vill i alla fall ge möjligheten att ställa dem och att få de svar som jag har möjlighet att ge.

På eftermiddagen träffar jag också vår ambassadör i Kabul Torbjörn Pettersson för att diskutera inte minst hur processen med övergång från stridande och stödjande insatser, och övergången till en civil ledning för vårt s k PRT 2012, mer konkret skall kunna gå till.

På det nordiska utrikesministermötet i Reykjavik i går hann vi inte fullt ut med den fördjupning av våra diskussioner om Afghanistan som nu kommer att krävas.

Men jag kommer att träffa Alexander Stubb i London nästa vecka och Jonas Gahr Störe i Oslo veckan därpå, så det kommer att finnas rikliga möjligheter att göra det.

Från Helsingfors har det redan sagts, men också i andra nordiska huvudstäder handlar det ju om en inriktning av politiken av den modell som vi presenterade i måndags. Och vid Nato- och ISAF-toppmötet i Lissabon om två veckor kommer tongångarna att vara mycket snarlika.

Under dagen hoppas jag att mitt exemplar av Kai Eides bok om sina erfarenheter i Afghanistan – han var ju FN-chef där intill i början av detta år – kommer fram.

Boken kom ut i Oslo i går, och blir alldeles definitivt min litteratur på morgondagens långa flygningar.

Steg efter steg på viktig väg

REYKJAVIK: Det blev ett mycket konstruktivt och bra nordiskt utrikesministermöte här under dagen.

Inte minst viktigt var att vi diskuterade de förändringar som sker i olika länders säkerhetspolitiska orientering och om hur det nu skapar nya förutsättningar för ett ökat samarbete på dessa områden.

I en gemensam kommuniké redovisade vi nya steg på den samarbetsväg som den s k Stoltenberg-rapporten lade fast för ett par år sedan.

Vi upprättar ett nytt samarbete för att kunna möta olika former av cyberattacker bättre. Vi bygger ut samarbetet mellan våra olika utrikesförvaltningar. Vi diskuterar gemensamt och intensivt de olika arktiska utmaningarna framöver.

Vi kommer t ex att ha svenska Gripen-flygplan i luftövervakningsövningen Northern Viking här på Island i början av nästa år.

Men vi diskuterade också Afghanistan, och det fälldes berömmande ord inte bara om det sakliga innehållet i vår svenska breda överenskommelse i måndags utan också om det sätt som vi löpande konsulterat och informerat i den nordiska kretsen inför denna.

Efter diskussion med Nordiska Rådet – d v s den parlamentariska församlingen – bär det om någon timma hemåt mot Stockholm igen.

I morgon förmiddag lägger vi ju mer officiellt fram regeringsförslaget om Afghanistan-insatsen för riksdagen.

 

Olika åt öster och väster

REYKJAVIK: Det är fortfarande mörkt på morgonen här mitt i Atlanten. Snart drar det nordiska utrikesministermötet på Nordiska Rådet igång.

En bra bit österut – i Stockholm – debatterar partiledarna i riksdagen för första gången efter det riksdagsval som säkrade en andra mandatperiod för alliansregeringen.

En bra bit västerut – i Washington – registreras nu att demokraterna förlorat kontrollen över representanthuset i ett val som uttrycker en tydlig besvikelse med landets politiska och ekonomiska utveckling.

Hos oss har överenskommelsen om Afghanistan visat att vi kan åstadkomma en samling i viktiga utrikes- och säkerhetspolitiska frågor som jag är övertygad om ger styrka åt Sverige.

Vilka konsekvenser på det utrikespolitiska området som det s k mellanårsvalet i USA kan få återstår att se.

Att demokraterna bibehåller kontrollen över senaten innebär dock att det borde finnas förutsättningar för att snart ratificera START-avtalet om minskningar av strategiska kärnvapen.

Och det är av avgörande betydelse för att vi tillsammans skall kunna fortsätta framåt när det gäller denna viktiga del av nedrustningspolitiken, bl a vad gäller möjligheten till samtal om reduktioner av också taktiska kärnvapen.

Här i Reykjavik skall vi nu diskutera hur vi kan föra också det utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet i Norden vidare.

Gunnar Wetterberg har författat en skrift där han implicit underkänner Gustav Vasas definitiva brott med Kalmarunionen och förorder upprättandet av en nordisk förbundsstat för framtiden.

Som tankeprovocerande inlägg har skriften förvisso sitt värde, men historien har som bekant tagit en annan väg.

Med den Europeiska Unionen har vi ett gemensamt system för beslutsfattande i allt fler och allt viktigare frågor som ger möjligheter som går långt utöver vad den wetterbergska visionen skulle kunna leverera.

Det hindrar inte att hans vision visar de möjligheter vi har gemensamt inom denna ram. Skulle också Norge ha blivit medlem av EU 1995 skulle våra möjligheter ha varit större, och blir Island medlem om några år ger det också oss gemensamt större möjligheter.

 

 

Löjligt igen

REYKJAVIK: Efter det att det inte blev något med allt ståhej kring Sofia Arkelsten är det nu Mona Sahlin som hängs ut som misstänkt mutkolv för att hon gått gratis med sin son på Stockholm Open.

Någon rättsvårdande person skall nu tydligen undersöka om det är mutbrott.

Det kommer i så fall att bli ett tämligen så omfattande arbete.

Jag skulle tro att jag själv i just detta fall knappast kommer att beröras, men listan på riksdagsledamöter, statsråd, statsministrar, kommunalråd och annart som blivit inbjudna till och gått på idrottsarrangemang genom åren är magnifikt omfattande. Det kan inte ens uteslutas att Kungen varit bjuden någon gång…

Antalet förundersökningar som skulle behöva dras igång skulle sannolikt inte ligga under tusentalet…

Men självfallet skulle detta bara illustera hur löjlig hela denna hysteri är.

Snart är det väl inte möjligt att acceptera en middagsinbjudan från någon utan att bli anklagad för att vara mutad.

För ordningens skulle ber jag att få meddela att jag i kväll kommer att äta gratis mat i Reykjavik. Och jag är dessutom hungrig.

Förundersökare – kör igång!

 

 

Blåsig ankomst

REYKJAVIK: Det blåser riktigt rejält på norra Atlanten i dag, men vi kom i alla fall ner lugnt på Reykjaviks flygplats efter turen från Gardemoen med mina norska, finska och isländska utrikesministerkollegor.

Väl ute på plattan handlade det däremot om att hålla i både saker och sig själv så att man inte blåste bort.

Mötet med Northern Dimension i Stadshuset i Oslo gick enligt planer. Samarbetet tar sig praktiskt framåt- miljöfrågor i Östersjön och transportfrågor i den vidare regionen in i Ryssland.

I andra delar av världen är det mer spänt.

Rysslands utrikesminister Sergey Lavrov fick ägna delar av presskonferensen åt att svara på frågor om krisen i relationerna till Japan efter president Medvedevs besök på den ö Kurashir i södra Kurilerna som Japan betraktar som sitt ”nordliga territorium”.

Och han meddelade att president Medvedev hade för avsikt att upprepa besöket. Han vill uppenbarligen tydligt markera Rysslands suveränitet över öarna.

I norra Europa fungerar samarbetet i allt väsentligt väl, även om vi på den informella lunchen hade en diskussion om möjligheterna att något rationalisera de olika samarbetsstrukturerna.

I Oslo undetecknade Norge och Ryssland ett avtal om viseringsfrihet för de som bor inom 30 km från ländernas gemensamma gräns längst uppe i norr – ca 9 000 personer i Norge och ca 40 000 i Ryssland.

Det kommer säkert att ha sin betydelse inte minst när det blir aktuellt att utvinna de möjliga energiresurserna i de havsområden där man ju nu kommit överens om delningslinjen.

Men nu är det  Reykjavik och Nordiska Rådet som gäller. Statsministerarna har just lämnat – och utrikesministrarna just anlänt.

För min del börjar kvällen med mottagning hemma hos vår ambassadör Anders Ljunggren.

Och där skall ordföranden i Baltic Assembly – de tre baltiska staternas egen motsvarighet till Nordiska Rådet – Trivimi Velliste ceremoniellt överlämna församlingens förtjänstmedalj till mig.

Den är jag självfallet mycket hedrad av ochg tar emot med stor tacksamhet – vårt nordiska engagemang sträcker sig från dagens blåsiga Reyjkjavik i väster till i dessa tider lugna och framgångsrika Narva i öster.

I övrigt lugnt och avspänt

STOCKHOLM: Först ytterligt arla första flighten från Arlanda till Gardemoen.

Sedan en hel dag av hektiska sammanträden i Oslo med EU:s Northern Dimension. Därefter mot slutet av dagen flyg några timmar till Reykjavik. Omedelbart mottagning på Sveriges ambassad. Avslutning med mottagning av den isländska regeringen.

I övrigt en lugn och avspänd dag.

Gratulationer till Dilma Rousseff

STOCKHOLM: Afghanistan kom förvisso att dominera denna dag, men det innebär inte att det inte finns annat av betydelse som händer.

I Brasilien valdes Dilma Rousseff till landets förste kvinnliga president genom tiderna i den andra omgången av presidentvalet.

Självfallet har vi all anledning att gratulera henne.

Brasilien har sedan decennier varit ett viktigt samarbetsland för Sverige.

Vissa hävdar att Sao Paulo numera är Sveriges allra största industristad. Vi har åtskilliga viktiga framtidsprojekt under diskussion. I många – tidvis också kontroversiella – internationella frågor har vi en betydande samsyn.

Så vi ser fram mot att under president Rousseff ytterligare fördjupa det omfattande och strategiska samarbete som utvecklas så väl under president Lulas framgångsrika år.

 

Välkomnanden

STOCKHOLM: Omedelbart efter presskonferensen vid lunchtid försvann Fredrik Reinfeldt i riktning Island och det nordiska statsministermötet.

Och när Mona Sahlin, Peter Eriksson och jag återsamlades för diskussion i Studio Ett på eftermiddagen kunde vi konstatera att de allra flesta hälsat uppgörelsen om Afghanistan-politiken med betydande tillfredsställelse.

På sina håll var det visserligen väl mycket av inrikespolitisk spelteori i kommentarerna, men i grunden handlade det ju om att efter valrörelsen återskapa den breda enighet som vi haft om Afghanistan-insatsen tidigare.

Och att göra det på den utvecklade och förändrade internationella bas som Kabul-konfernsens slutsatser innebar.

Noterbart var att ÖB tydligt välkomnade uppgörelsen. Den är viktig för alla dem som tjänstgör i dessa insatser.

Men minst lika viktigt var det uttalande som kom från Finland – vi har ju ett gemensamt svenskt-finskt förband i norra Afghanistan – och som välkomnade vår överenskommelse.

Samarbetet med Finland – och det övriga Norden – är viktigt också i detta avseende.

På torsdag fattar regeringen det formella beslutet om propositionen till riksdagen. Den kommer självklart att fullt ut baseras på dagens överenskommelse.

Och sedan vidtar diskussionen i riksdagen och dess sammansatta utrikes- och försvarsutskott innan det blir dags för votering. Den 15 december är den dag som preliminärt satts för detta.

Under tiden kommer diskussionen säkert att fortsätta.

Och det är alldeles utomordentligt. De senaste veckornas fördjupade diskussion om de utmaningar det internationella samfundet möter i Afghanistan tycker jag har varit mycket bra.

Ju mer vi ser nyanserna i bilden och komplexiteten i utmaningarna desto större är möjligheterna att forma en politik som kan leda framåt.

Bra för Sverige – och Afghanistan

STOCKHOLM: Självfallet är det mycket bra för hela Sverige att vi nu får en bred politisk förankring för vår fortsatta också militära närvaro i Afghanistan.

Det har vi ju haft också tidigare, och under valrörelsen upprepade jag ständigt att vi efter valet skulle sträva efter detta nu också.

Det hade varit ett misslyckande för alla – för det politiska systemet – om vi inte hade fått en bred förankring i riksdagen också i fortsättningen.

Därmed inte sagt att det inte funnits nyanser mellan de olika partierna. Men i ett läge som detta är det närmast en nationell skyldighet att alla gör sitt allra bästa för att finna det som förenar. Och det är det som nu skett.

Basen för vår gemensamma politik är dels besluten av FN:s säkerhetsråd med uppmaningen till medlemsstaterna att bidra till ISAF-styrkan i Afghanistan och dels den nya och och bättre inriktning av den samlade politiken som lades fast vid Kabul-konferensen i somras.

Vi vill att Sverige skall vara en aktiv partner i dessa internationella ansträngningar för Afghanistan. Och ett aktivt deltagande i dessa ansträngningar ställer krav på en delvis förändrad svensk politik.

Under 2011 kommer vi att föreslå riksdagen att det svenska bidraget till ISAF ligger kvar kring ca 500 personer på plats i Afghanistan. Vi tillför dessutom två räddningshelikoptrar på det sätt vi tidigare sagt.

Och det är viktigt inte minst för att sända en tydlig och konkret signal av stöd till alla de som frivilligt tjänstgör i det svensk-finska förbandet i Afghanistan.

Men den avgörande inriktningen när det gäller säkerhetsinsatserna i landet är att successivt gå över från stridande till stödjande insatser med ambitionen att detta skall vara avslutat senast mot slutet av 2014. Det handlar i grunden om Kabul-konferensens ambition – baserad på vad president Karzai uttalat.

Men de stödjande säkerhetsinsatserna – att utbilda och stöda de olika afghanska säkerhetsstrukturerna – kommer med all sannolikhet att fortsätta under betydande tid därefter.

Delvis är detta en omställning som redan inletts.

Vi har nu fler s k OMLT-team och fler militära instruktörer än tidigare, och vi har också andra utbildningsinsatser som syftar till att hjälpa afghanerna själva att ta över på ett tydligt och bra sätt. Vi vill fortsätta på den vägen.

Takten i denna omställning är svår att fastställa i varje detalj i förväg. Det inser nog alla.

Den avgörs dels av framstegen med att utbilda de olika afghanska säkerhetsstyrkorna och dels av den faktiska utvecklingen i landets olika distrikt och provinser.

Vid sidan av allt detta kommer vi att ytterligare bygga ut vår civila och diplomatiska närvaro inte minst i norra Afghanistan, och vi förutser också att våra olika biståndsinsatser kommer att fortsätta att öka.

Men till allt detta kommer det att finnas åtskilliga anledningar att återkomma.

Just nu är det viktigaste att konstatera att det är bra för Sverige – och för våra samlade och långsiktiga insatser i Afghanistan – att denna breda uppgörelse kommit till stånd.