Veckan framöver

STOCKHOLM: I morgon bitti blir det fakirflyget ner till Bryssel för utrikesministermötet där under dagen.

En samling sömninga svenskar lastas ur planet vid nio-tiden – mer eller mindre redo för europeiskt samarbete.

Utrikesministermötet börjar några timmar senare – först är det allmänna rådet med Birgitta Ohlsson förande nationens färger – och jag hoppas under mellantiden kunna träffa Cecilia Malmström.

Det var ett tag sedan sist – och hon har ansvaret för både viktiga och besvärliga frågor just nu.

Men sedan blir det lunch- och eftermiddagstimmar med utformande av den gemensamma europeiska utrikespolitiken. Sudan, Iraq, Mellersta Östern, OSCE-toppmöte och annat står på dagordningen.

Sent på kvällen hoppas jag kunna vara hemma igen.

Tisdag har vi så sammanträde på Slottet med utrikesnämnden under ordförandeskap av Kungen. Där kommer vi bl a att avrapportera från ISAF-toppmötet om Afghanistan i Lissabon i går.

Senare på tisdag eftermiddag håller jag anförande på Utrikespolitiska Institutet.

Det var fyra år sedan senast – och det är naturligt att nu både blicka bakåt på det som hänt sedan dess och skissera en del perspektiv framåt.

Onsdagen förblir jag i Stockholm och träffar bl a EU-ambassadörerna här.

På torsdag har jag besök av den turkcypriotiske ledaren Dervis Eroglu för diskussion om hur han ser situationen efter samtalen i New York förra veckan och inför de nya samtal med FN:s generalsekreterare som planeras till slutet av januari.

Därefter bär det av till Berlin för dels olika samtal – främst med min kollega Guido Westerwelle på Auswärtiges Amt - men också för ett anförande om den europeiska utrikes- och säkerhetspolitiken på årskonferensen med Stiftung Wissenschaft under Politik.

Men sent på fredagkvällen planerar jag att vara hemma i Stockholm igen.

Femton år efter Dayton

STOCKHOLM: Denna dag är det femton år sedan vi i Dayton i Ohio borta i USA äntligen kunde få de stridande ledarna att underteckna det avtal som ledde till fred efter det förödande kriget i Bosnien.

Det var tidigt i april 1992 som kriget hade brutit ut.

Mer än 100 000 människor hade förlorat livet och miljoner hade tvingats att fly. Det bosniska kriget var det längsta och grymmaste i decenniet av jugoslaviska upplösningskrig.

Frågan om kriget hade kunnat förhindras eller fred slutas tidigare kan aldrig slutgiltigt besvaras, men jag tillhör dem som inte vill utesluta det.

De internationella fredsansträngningarna hade försvårats av internationella motsättningar. Den oenigheten gjorde enighet i Bosnien till en omöjlighet. Kriget bara fortsatte.

Jag kom in som EU:s särskilde representant efter f d brittiske utrikesministern David Owen just i inledningen till den hemska sommaren 1995. Det fanns en känsla av att kriget måste komma till ett slut, och alla sidor kastade in sina sista reserver för att flytta fram positioner inför detta.

Det blev en sommar av de värsta övergreppen och de värsta folkfördrivningarna sedan kriget hade brutit ut. I Srebrenica gjorde folkmordet återkomst på den europeiska kontinenten.

Steg för steg under dessa mödosamma månader arbetade vi fram de olika delarna av en möjlig fred. Den amerikanske diplomaten Robert Frasure, som kom att förlora livet i en tragisk olycka på Igman-berget senare denna sommar, hade gjort mycket av det grundarbete som jag sedan tog över.

Det amerikanska engagemanget var utomordentligt viktigt. Det innebar att Washington nu accepterade grundlinjer för fred som tidigare vi eruropéer argumenterat för. När det etablerades samsyn över Atlanten – den hade knappast funnits tidigare – fanns nya förutsättningar.

Ett utrikesministermöte i Genéve lade grunderna, men det var under det som kom att bli tre långa veckor på flygbasen vid Dayton som alla detaljer skulle falla på plats och de avgörande stegen tas.

Om detta har såväl jag själv som USA:s Richard Holbrooke skrivit böcker, och även andra har gett sina skildringar. Dramat var inte sällan betydande.

Inte minst gällde det slutspelet. Det var framtiden för den omstridda staden Brcko upp i norra Bosnien som var i centrum. Plötsligt revs de överenskommelser som redan ingåtts upp. Allt verkade störta samman.

Men så blev en ny kompromiss möjlig. Det var Serbiens Slobodan Milosevic som inte kunde tänka sig att åka hem utan en fred.

Och snabbt snabbt snabbt arrangerades den ceremoni där krigets stora herrar satte sina små signaturer under fredsavtalet.

Vid sidan av dessa bl a min signatur som representant för Europeiska Unionen.

Utmattade kunde vi alla sätta oss på planen hemåt.

Allt var förvisso inte perfekt, men vi hade i alla fall ett fredsavtal. Andra världskriget hade inte lett till något sådant. Kosovo-kriget ett halvt decennium senare har ännu inte kunnat avslutas med ett fredsavtal. Dayton var unikt.

Själv kom jag sedan att bo i närmare två år tillsammans med mina franska livvakter i ett litet hus på en sluttning i Sarajevo som sedan dess genom omständigheternas spel blivit residens för Sveriges ambassadör.

Och besöken även därefter har blivit många. Jag skall dit igen om någon vecka.

Åtskilligt har blivit bra i regionen. Såväl Kroatien som Serbien rör sig tydligt mot den europeiska destinationen. Jag hade önskat att Bosniens politik hade blickat lite mer framåt och lite mindre bakåt och gjort det möjligt för sitt land att hålla i alla fall grannarnas tempo.

Men alltför ofta har de fastnat i retorik från tiden före Dayton, och det har gött en misstro som lett till än mer av förlegad retorik.

Nu håller en ny regering på att formeras i Bosnien efter höstens val. Nya personer kan innebära nya möjligheter. Låt oss hoppas det.

Femton år efter 1945 hade Tyskland kommit fram till 1960 – man stod mitt uppe i det tyske undrets dramatiska ekonomiska utveckling.

Har Bosnien kommit lika långt under sina femton år?

Frågan borde ställas av de som i dag bär ansvaret för landets utveckling.

Intensivt kring ISAF

STOCKHOLM: Att komma hem från Lissabon gick dessbättre smidigare än att komma dit – även om det hade varit frestade att stanna ett tag i den behagliga solen.

ISAF-toppmötet bekräftade den politik som ju i allt väsentligt redan var fastlagd – ett successivt överförande av säkerhetsansvaret i Afghanistan till 2014.

Sedan får vi ser hur detta kommer att gå. Fyra år är en lång tid inte minst i den volatila afghanska politiken.

Jag tror dock att vi nu efter London- och Kabul-konferenserna tidigare i år och nu slutsatserna från Lissabon faktiskt har en internationell strategi med förutsättningar att fungera.

Tidigare har det nog varit lite tveksamt med den saken.

I detta ligger dock ingen garanti för att så faktiskt kommer att bli fallet. Historien fungerar inte riktigt så.

Mötets samspel mellan presidenterna Obama och Karzai fungerande väl. Var och en på sitt sätt är de mycket rutinerade politiker.

Det fanns en ömsesidig respekt även om president Karzai alldeles självklart nämnde en del av de bekymmer som han upplever. Konstigt hade det varit annars.

Fredrik Reinfeldt hann också med ett möte med FN:s Ban Ki-moon där vi förutom Afghanistan diskuterade hans senaste samtal om Cypern och de kommande utmaningarna i Sudan.

Jättemöten som dessa innebär alltid en aldrig sinande ström av små och stora samtal om små och stora frågor.

Jag hann med en del med Hillary Clinton, ytterligare något med Ahmet Davutoglu, träffade min nye lettiske kollega Girts Valdis Kristovskis, passsade på att gratulera Frankrikes nya utrikesminister Michele Alliot-Marie, stötte som vanligt ihop med president Saakashvili, stämde av en del efter onsdagen med Ukrainas utrikesminister Gryshchenko, skvallrade lite om iPad-applikationer med David Cameron, avverkade intervjuer med BBC och Al Jazzera och… ja, det ena gick in i det andra innan det var dags att åka hem.

Men en nyttig och bra dag var det.

Också – hoppas jag innerligt – för Afghanistan.

 

Bristande balans

LISSABON: Med fyra timmars försening lyckades ÖB och jag i alla fall ta oss fram till Lissabon.

Balansen mellan antalet toppmöten och antalet landningsbanor är nog någonting som borde studeras med lite större noggrannhet inför framtida möten. Och jag har aldrig haft något intryck av att det råder brist på planerare inom Nato.

Nåja, här är vi nu i alla fall.

Och statsminister kom hit lite tidigare.

ISAF-toppmötet i morgon kommer att handla om strategin för överförande av säkerhetsansvaret i Afghanistan i enlighet med de ambitioner som inte minst president Karzai uttalat.

Slutsatserna kommer att ligga mycket väl i linje med den politik som är vår. Bra det.

Men intressant och viktigt blir att lyssna till nyanserna i de olika inläggen. Och inte minst kommer det att bli intressant att se hur president Karzai kommer att välja att lägga orden i detta fora.

 

 

Toppmötesturbo i Lissabon

STOCKHOLM: Fredag före möte med EU:s Foreign Affairs Council innebär alltid möte med riksdagens EU-nämnd för att gå igenom och diskutera de olika ärenden som kommer upp inom EU.

Och det kommer nu att konsumera förmiddagens timmar. I allt väsentligt en bra och konstruktiv användning av tiden.

Men sedan bär det iväg till Lissabon och de olika mötena där.

Nato:s stora toppmöte inleds i dag, men där är vi som bekant inte med.

Men viktigt är det i alla fall. Nato skall besluta om sitt s k strategiska koncept för de kommande åren, och indirekt berör det självfallet också oss.

Debatten kring det har varit spännande, och också vi har fört fram synpunkter som vi tror haft ett visst genomslag.

Vi har ju numera ett nära samarbete med Nato i en lång rad olika frågor. Det ligger i vårt intresse.

Jag anländer fram mot kvällen för ett mer EU-relaterat möte med en del av mina utrikesminister.

Och efter det tror jag att Finlands Alexander Stubb och jag ger oss ut och ser om det finns någon mysig restaurang.

Det var ett tag sedan jag var på restaurangjakt i Lissabon, men jag vet av erfarenhet att det finns åtskilligt som är trevligt.

Lissabon brukade tillhöra mina absoluta favoritstäder – det vackra läget, den intressanta historien och den trevliga atmosfären.

Numera hinns sådant alltför sällan med. Sammanträdena står oftast som spön i backen.

Lite senare på kvällen dimper statsministern, försvarsministern och ÖB ner direkt från Stockholm.

Vi är alla där för toppmötet med de mer än 40 nationer som ingår i ISAF-insatsen i Afghanistan.

Halv nio på lördag morgon börjar det med bl a Afghanistans president Karzai och FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon.

Och lördagen kommer också att bjuda på toppmöten såväl mellan Nato och Ryssland som mellan EU och USA.

Så småningom hoppas jag dock på ett eller annat sätt kunna komma hem. Lite helg skadar inte.

Viktig dag för Cypern

WARSZAWA: Nu blir det morgonplanet hem till Stockholm för en arbetsdag där med olika frågor.

Det finns åtskilligt att följa upp från besöken i Oslo, Kiev och Warszawa – och en hel del att förbereda inför Lissabon i morgon och på lördag och därefter Bryssel på måndag.

I dag har FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon mycket viktiga överläggningar i New York med företrädare för grek- och turkcyprioter i syfte att föra de tröga förhandlingarna om en återförening av Cypern framåt.

Grunddragen i den överenskommelse som krävs är inte svåra att se, men fortfarande finns viktiga frågor att sortera ut.

Allra viktigast är dock att mobilisera den politiska vilja och kraft som krävs för att göra de kompromisser som alla vet förr eller senare måste göras.

På bägge sidor finns alltid de som tycker det är bekvämast att kritisera varje överenskommelse.

Jag hoppas att  Ban Ki-moon är tydlig med att detta måste ske mycket snart – annars kommer Cypern-frågan med allra största sannolikhet att glida in i en helt ny fas.

I London såg jag t ex att f d utrikesministern Jack Straw skrev att i en sådan situation tyckte han att man skulle överväga en formell delning av ön. Att en person i hans ställning och med hans bakgrund skriver detta har säkert uppmärksammats inte bara av mig.

Jag hoppas dock innerligt att det inte är dit utvecklingen går.

En överenskommelse om återförening är fullt möjlig, och skulle innebära mycket betydande fördelar för alla cyprioter inte minst ekonomiskt.

Så vi har all anledning att hoppas att samtalen i New York i dag för frågan rejält framåt.

Bra dialog i Kiev

WARSZAWA: Jag har nu landat i den polska huvudstaden efter några produktiva och framåtsyftande timmar i Kiev.

Det blev ett avspänt lunchsammanträde med president Viktor Yanukovich där vi gemensamt och öppet kunde diskutera olika utmaningar i samarbetet mellan EU och Ukraina.

Och jag lämnade Kiev mindre bekymrad än vad jag gjorde efter mitt senaste besök i landet för bara ett par månader sedan.

Det innebär inte att allt som hänt sedan dess varit positivt.

Det sätt på vilket lokalvalen genomfördes var ett bakslag för demokratin i Ukraina. Det är nu än viktigare att alla förberedelser för det kommande parlamentsvalet sker på ett demokratiskt korrekt sett.

Men förhandlingarna om associeringsavtalet med EU har gått bättre. Och en hel del har genomförts på det ekonomiska området.

Förutsättningarna för konkreta framsteg i relationen borde finnas i samband med toppmötet i Bryssel på måndag. Vi får se.

Självfallet diskuterade vi också det Östliga Partnerskapet och var överens om att hålla nära kontakt inför toppmötet i Budapest i maj nästa år. Sverige och Polen känner sitt ansvar – och Ukraina sitt.

En bra dag. Lite av dimman i Kiev lyckades vi nog att skingra.

Bra i Bryssel – och från Oslo till Kiev

OSLO: Mitt i mina och Jonas Gahr Störes diskussioner här om Europa som utrikespolitisk aktör kom budet från Bryssel om att vår ambassadör Olof Skoog utsetts till permanent ordförande i EU:s kommitté för utrikes- och säkerhetspolitik.

Det är i denna kommitté som medlemsstaternas representer i Bryssel – Olof har där intill alldeles nyligen företrätt Sverige – löpande koordinerar utrikespolitiken och förbereder de olika beslut som skall fattas av utrikesministrarna när de träffas.

Kommittén är lite av navet i Bryssel i dessa frågor.

Olof Skoog har inte fått positionen för att han är svensk utan för att han var den bästa kandidaten. Och det är så det skall vara när vi nu steg för steg sätter upp den nya europeiska utrikestjänsten under Catherina Ashton.

Av samma skäl har vi ju nu också en svensk i form av f d ÖB Håkan Syrén som leder arbetet inom EU:s militärkommitte.

På sitt sätt ger detta relief till den fråga som ställdes av studenterna på universitet i Oslo här i kväll om de mindre staternas möjligheter till inflytande över den gemensamma europeiska utrikespolitiken.

Den finns – och är en funktion av kvaliteten på våra idéer och våra personer.

Det varn stimulerande afton här med TV- och radioframträdanden, debatt med studenter och middag med olika företrädare för energi-Norge.

I morgon bitti bär det av med min polske kollega Radek Sikorski till Kiev i Ukraina.

Jag hämtas av ett polskt regeringsflygplan på Gardemoen tidigt på morgon och vi kommer till Kiev för samtal med president Yanukovich vid lunchtid.

På kvällen kommer jag så att landa i Warsawa för middag.

Det blir en europeisk dag med frukost i Oslo, lunch i Kiev och middag i Warsawa.

 

Till Norge om EU och energi

STOCKHOLM: Efter arbete vid Gustaf Adolfs torg under huvuddelen av dagen – också följa finansministrarnas diskussioner i Bryssel – bär det i eftermiddag av till Oslo och kvällsdebatt tillsammans med utrikesminister Jonas Gahr Störe om EU som utrikespolitisk aktör under kommande år.

Inte minst när den Europeiska gemensamma utrikestjänsten nu snart börjar att fungera – officiellt sker det 1 december – finns det ju mycket att säga i denna fråga.

Debatten kommer f ö att sändas direkt på net-TV.

Och därefter blir det mer informell middag som jag tror kommer att fokusera på skärningspunkterna mellan utrikes- och energipolitik såväl i nordområdena som i det övriga Europa.

Att Norge i dessa avseenden är ett betydelsefullt land behöver nog knappast påpekas.

Under de senaste åren har t ex Norges andel av EU:s gasmarknad ökat bl a på Rysslands bekostnad. Samtidigt ligger det stor framtidspotential i samarbetet mellan dessa bägge länder i de nordligare områdena. Överenskommelsen om delningslinjen i Barenta Hav har ju öppnat nya intressanta framtidsmöjligheter.

Från svensk horisont är vi i dessa frågor ofta mer fokuserade på kraftsituationen i Östersjö-området.

Vi strävar ju – inom EU:s ram och delvis med dess finansiering – efter att bygga samman den nordiska och den baltiska kraftmarknaden genom nya kablar under Östersjön och Finska Viken.

Och vi följer med mycket stort intresse de olika tankarna på nya kärnkraftverk på andra sidan Östersjön.

Så det kommer att finnas mycket att diskutera i kväll i Oslo.

Vi har ju under de senaste åren arbetat på att fördjupa vårt samarbete med Norge i olika frågor.

Norge är inte med i EU och Sverige är inte med i Nato, och också det ger anledning till intressanta och viktiga utbyten.

 

Förberedelser för Sudan

STOCKHOLM: Det fanns mycket att tala med Urmas Paet från Estland om under våra överläggningar i dag – bl a det kommande statsbesöket av president Ilves till Sverige i januari.

Men sedan avlöste de olika överläggningarna i olika frågor varandra.

Det blev i alla fall tid att sitta ner med Gunilla Carlsson och våra medarbetare för att diskutera mängden av kommande utmaningar i och kring Sudan.

Planeringen är fortfarande inriktad på att folkomröstningen i södra Sudan om möjlig självständighet skall hållas den 9 januari. Svårigheterna skall dock inte underskattas.

De stora utmaningarna kommer därefter om denna resulterar i ett tydligt stöd för självständighet.

En fungerande stat måste sättas upp i södra Sudan samtidigt som staten i norra Sudan måste omdefiniera sig själv i viktiga avseenden.

Och inte minst de ekonomiska utmaningarna i söder är enorma. I dag är man till 98% beroende av oljeinkomster – men nuvarande prognoser tyder på att oljeproduktionen snart kommer att minska. Ekonomin i övrigt finns knappast.

Gunilla och jag talade om att det internationella samfundet måste få fram en ”statsbyggandeplan” för att hjälpa till på olika sätt. Och alldeles självklart måste Sverige då vara berett att hjälpa till – och rejält om det finns en vettig samordning och ett vettigt sammanhang.

Men också ett norra Sudan kommer att ställas inför nya och svåra utmaningar och behöva hjälp och stöd från omvärlden. Också detta måste vi förbereda.

Inom EU har vi varit pådrivande i dessa frågor och det måste vi fortsätta att göra. Det är viktigt att vi uppträder enigt. Och viktigt är också att vi ger vårt stöd till den Afrikanska Unionens olika ansträngningar i frågan. Dess roll kommer att bli central framöver.

USA spelar en viktig roll, och vi måste tala mer med dem. Men också Norge är ett viktigt och kompetent land när det gäller Sudan. Jag kommer att ha anledning att tala om dessa saker i Oslo redan i morgon.

Utan tvekan kommer Sudan att tillhöra 2011 års stora utmaningar när det gäller Afrika och internationell stabilitet.

Och då är det hög tid att vi förbereder oss redan nu.

 

Börjar med besök från Estland

STOCKHOLM: Denna måndag har jag Estlands utrikesminister Urmas Paet på besök för att diskutera både bilaterala relationer – alldeles utmärkta – och vårt gemensamma arbete inom EU.

I år är det ju två decennier sedan de tre baltiska staterna återupprättade sin självständighet, och det har vi all anledning att uppmärksamma under de kommande månaderna.

I morgon eftermiddag beger jag mig åt andra hållet till Oslo för ett gemensamt framträdande med Jonas Gahr Störe på universitetet där.

Vi skall diskutera EU:s möjligheter som fredsmakt, och därefter blir det middag med fortsatt diskussion om olika frågor av gemensamt intresse. Sådana finns det många.

Från Oslo åker jag onsdag morgon till Kiev tillsammans med mina polske kollega Radek Sikorski för lunchöverläggningar med Ukrainas president Yanukovich.

Polen och Sverige har ju tillsammans utvecklat speciella relationer med våra östliga partnerländer, och vi har ett starkt intresse av att närmare följa utvecklingen i landet. Närmast handlar det om förberedelserna för toppmötet mellan EU och Ukraina nästa måndag.

Torsdag kommer jag så att vara här hemma i Stockholm, men på fredag åker jag tillsammans med bl a Fredrik Reinfeldt till Lissabon för att delta i toppmötet med de nationer som deltar i ISAF-insatsen i Afghanistan.

Där kommer vi att diskutera den nya strategin för de internationella insatserna. Vår svenska överenskommelse har fått betydande uppmärksamhet, och slutsatserna från mötet i Lissabon kommer med all sannolikhet att ligga mycket nära den.

Huruvida jag från Lissabon kommer att fortsätta till Barcelona för möte med Medelhavsunionen eller inte är fortfarande lite osäkert.

Nästa måndag måste jag so oder so vara i Bryssel för att möta mina utrikesministerkollegor.

Då finns Bernard Kouchner inte längre där på Frankrikes stol. Hans personlighet kommer att saknas, men han har fått en erfaren efterträdare i  Michele Alliot-Marie. 

Den verkliga krisen

STOCKHOLM: Jag var i kvällens Agenda i SVT för att diskutera Yemen och terrorism, men det säger sig självt att det var socialdemokratins kris efter Mona Sahlins besked om sin avgång som kom att dominera sändningen.

Mycket kommer nu att handla om personer – men socialdemokratins egentliga kris handlar inte om kortsiktiga personfrågor utan om mer långsiktiga politiska trender och tendenser.

Jag tillhör dem som tycker att Mona Sahlin som person under mycket svåra förhållanden gjorde en riktigt hygglig valrörelse.

Niklas Nordström gjorde i Agenda det alldeles riktiga och mycket centrala påpekandet att partiet på några decennier gått från ett 45%-parti till ett 30%-parti.

Samhället har förändrats, men socialdemokratin har inte förmått att hänga med, och har framstått som en allt mer steril och allt mer bromsande kraft.

Någon ny idé har de knappast kommit med sedan de hittade på det där med löntagarfonder, och på sitt sätt var det den som blev inledningen i krisen. I ett och ett halvt decennium stred man för en idé som samtliga sedan dess fått medge att de egentligen aldrig trodde på.

Och sedan dess har det egentligen varit tyst. Kraften verkar ha sinat.

En gång var det nog naturligt att en mycket betydande del av de som arbetade – i det gamla samhället fanns en bred och stark arbetarklass – röstade på socialdemokratin.

Men det var nu rätt länge sedan.

Dagens Sverige bärs upp av den arbetande, ambitiösa och ansvarskännande medelklassen, och till den har socialdemokraterna egentligen inte haft så värst mycket mer att säga än att den har fel i sina strävanden.

Så har det också gått som det gått. I årets val var det bara ca 20% av de som arbetade som röstade på socialdemokraterna.

Brutalare än så kan knappast krisen beskrivas.

Den spännande frågan – också från vidare utgångspunkter – under de kommande månader blir självfallet om det är dessa frågor som kommer att dominera – eller om allt faller ner i person- och fraktionsstrider.

Viktigt i Rangoon

STOCKHOLM: Det har varit gripande scener som förmedlats från Rangoon i samband med frigivningen av Aung San Suu Kyi.

Inte minst värt att notera har varit den Mandela-liknande moderationen i de uttalanden hon hitintills gjort.

Vad Burma behöver nu är en nationell försoningsprocess som öppnar för en liberalisering och politisk förändring. Med stor sannolikhet måste den i så fall komma stegvis.

Finns det en sådan process har vi all anledning att diskutera hur vi från bl a EU:s sida bättre kan hjälpa detta fattiga land att få en bättre utveckling.

När EU:s utrikesministrar träffas i Bryssel om lite mer än en vecka borde vi ha lite större möhjligheter att bedöma utvecklingen än vad viu har i dag.

Viktigt blir självfallet vad Aung San Suu Kyi själv har att säga och hur militärregimen reagerar inför den nya politiska situation som frigivandet med största sannolikhet har skapat.

Anförande IISS

STOCKHOLM: Mitt lunchanförande på IISS i London i torsdags kan nu beskådas även via nätet.

För den som så önskar.

Frihet!

STOCKHOLM: Efter ett och ett halvt decennium av husarrest i militärdiktaturens Burma har Aung San Suu Kyi äntligen blivit fri.

Vi välkomnar varmt detta viktiga steg.

Men samtidigt som vi gör detta har vi all anledning att upprepa vårt krav på att samtliga politiska fångar nu släpps fria.

Efter det ofria valet, som lett till ett parlament dominerat av krafter som står militären nära, är det dock uppenbart att Burmas utveckling gått in i ett nytt och viktigt skede.

Vi kommer nu att följa utvecklingen mycket nära.

Också operativt

LONDON: En intensiv dag med anföranden, möten och diskussioner i olika utrikespolitiska frågeaställningar här. Från arla morgon till nu midnatt.

Intervjun i BBC Hard Talk blev tuff och bra – mest om vart EU är på väg under de kommande åren. Den kommer att sändas under de närmaste dagarna.

Och anförandet på IISS ledde till livlig och inspirerande diskussion.

Med William Hague och Alexander Stubb blev det ett operativt bra möte. Inte bara allmänna diskussioner, utan också diskussioner om konkret agerande i konkreta frågor. Utmärkt.

Och sedan fortsatte andra diskussioner om Iran, Afghanistan och annat. Inte minst cybersäkerhetsfrågorna är i centrum för många av de interna övervägandena här.

Fredag morgon och förmiddag fortsätter diskussionerna innan det är dags att återvända hem.

En skånsk gåsmiddag väntar.

Den elfte timmen av elfte dagen…

LONDON: Det var på den elfte timmen den elfte dagen av den elfte månaden som allt tog slut, vapnen tystnade och Europa kunde börja komma upp ur skyttegravarna.

I dag är vapenstilleståndets dag – Armistice Day - då man såväl här i Storbritannien som i andra länder högtidlighåller minnet av slutet på det första världskriget.

Två minuters tyst minut och ceremonier runt om i landet med centrum vid minnesmärket här mitt i Whitehall mitt i London.

Och alla bär en röd pappersvallmo till minne av de vallmofält i Flandern som blev det världskrigets blodigaste slagfält och som förevigades i dikten ”In Flanders Field.”

Själv börjar jag dagen med frukost med min f d kollega David Miliband, fortsätter med en längre interju med BBC:s Hard Talk, försöker titta in i en bokhandel, håller lunchanförande på IISS, träffar utrikesminister William Hague för överläggningar, deltar i informella europeisk-amerikanska samtal om bl a Iran och avslutar så småningom dagen med middag tillsammans med de som deltar i dessa samtal.

I staden finns också min österrikiske kollega Michael Spindelegger, Finlands Alexander Stubb och USA:s biträdande utrikesminister för Europafrågor Phil Gordon – och de bägge senare kommer jag att träffa under dagen.

Besvär här

LONDON: Landat i ett London där det i dag varit betydande demonstrationer bla mot besparingar i den högre utbildningen.

Under den förra Labour-regeringen ökade skuldsättning och underskott på ett sätt som riskerade att föra landet in i en närmast grekisk situation.

Nu saneras finanser och ekonomi. Lätt är det inte – men nödvändigt. Och regeringen har styrkan att göra det.

Men när vi ser på situationen bl a här har vi anledning att notera hur väl vi i Sverige klarade de senaste årens ekonomiska utmaningar.

En annan regering kunde ha ställt till elände hos oss också.

Anmärkningsvärt

STOCKHOLM: Samma dag som kommissionen i går presenterade sin rapport om utvidgningspolitiken i Bryssel höll Europeiska Rådets ordförande Herman van Rumpuy ett stort anförande i Berlin.

Självfallet nämnde han utvidgningspolitiken och dess betydelse.

Men på samma sätt som tidigare nämner han enbart länderna på västra Balkan i detta avseende.

Hans tystnad om Turkiet är lika talande som den är anmärkningsvärd.

Han är det Europeiska Rådets ordförande och skall företräda den politik som den Europeiska Unionen fattat beslut om.

Jag är en stark anhängare av t ex Albaniens och Montenegros medlemskap i EU den dag de är redo för detta. Jag är övertygad om att det skulle stärka vår union.

Med jag måste medge att jag är övertygad om att det bidrag Turkiet skulle ge till vår Union genom sin ekonomiska styrka, demografiska dynamik, kulturella kraft och geopolitiska position skulle vara långt större.

Och ett Europa som skär av den möjligheten blir ett Europa långt mer begränsat också i sina globala möjligheter.

Herman van Rumpuy borde läsa t ex premiärminister Camerons anförande om Turkiet och ta inspiration av den visionen.

Förvisso finns det de som är bestämda motståndare till Turkiet i olika delar av den europeiska debatten. I en mer extrem form ser vi t ex hur Sverigedemokraterna uttrycker sig förutsägbart fundamentalistiskt i denna fråga.

Men det är inte i grumliga fördomar ur det förgågna som vi skall söka inspiration för Europas framtid.

Och det vore det bra om även det Europeiska Rådets ordförande kunde säga. Vi har ju en tydlig politik i frågan.

Efter Afghanistan mot London

STOCKHOLM: Denna dag börjar jag med att sitta ner några timmar med olika oberoende analytiker från Afghanistan som jag känner och haft kontakt med under de senaste åren.

Tillsammans har de bildat Afghanistan Analysts Network som vi också kunnat ge stöd från svenskt håll.

Jag tyckte det fanns ett stort behov av att ta tillvara på den erfarenhet som finns hos dem som arbetat med landets utmaningar under längre tid. Och AAN har gjort ett mycket gott arbete sedan tankesmedjan sattes upp i Kabul.

Säkert kommer vi då också att beröra den årliga stora opinionsundersökning i landet som publicerades i går av Asia Foundation.

Ett huvudresultat är att antalet personer som – trots allt – anser att utvecklingen i landet går åt rätt håll i år ökat från 42% förra året – och 38% 2008 – till 47% i år. Uppmuntrande.

Men samtidigt visar ju undersökningen den oro som finns inte minst för säkerhetssituationen men också för ekonomi och korruption.

På eftermiddagen tar jag så planet till London för att tillbringa torsdagen och fredagen där med olika möten.

Tillsammans med Finlands Alexander Stubb träffar jag utrikesminister William Hague i morgon eftermiddag. Det finns åtskilligt att diskutera – Afghanistan, Mellersta Östern, EU-utvidgningen, Iran och annat.

Och säkert också utvecklingen i Asien. Premiärminister Cameron är i Kina på väg till G20 i Seoul – och president Obama är i Indonesien också han på väg till G20.

Men i kväll blir det lite mer informell middag där jag skulle tro att cybersäkerhetsfrågorna kommer att stå i centrum.

I sin nyligen publicerade nya säkerhetsstrategi ser ju den brittiska regeringen utmaningarna inom detta område som ett av de allvarligaste säkerhetshoten under de närmaste åren.

Och det tror jag att man har alldeles rätt i.