Litmustester för Europas säkerhet

MOSKVA: Det var närmast brittsommar denna dag i ett Moskva som ty följande visade sig från sin allra bästa sida.

Efter att under någon timme ha navigerat de förfärliga bilköerna in från flygplatsen blev det snabb lunch på McDonalds på Arbat – världen har förändrats – innan vi satte oss ner med utrikesminister Lavrov och i konstruktiv, öppen och ibland också skämtsam atmosfär gick igenom vår bilaterala agenda.

Det finns all anledning att blicka framåt.

I grunden är det en positiv agenda av ett samarbete som växer på olika områden. Vår närvaro i olika avseenden i Ryssland är viktig.

När vi senare på eftermiddagen fortsatta våra diskussioner om europeiska säkerhetsfrågor, och sedan fortsatte dem över middagen innan han avvek till en fotbollsmatch eller någonting sådant, fanns det måhända mer av nyanser.

Medan det från rysk sida mer betonades olika typer av möjliga nya avtal av inte alldeles glasklar karaktär talade jag om att respektera ingågna överenskommelser och att försöka gå framåt när det gäller konkreta lösningar på konkreta olösta konflikter.

Detta är – betonade jag – litmustestet på om vi kan förbättra den gemensamma europeiska säkerheten.

Om litmustesternas litmustest är konflikten i Transnistrien.

Här spelar Ryssland en synnerligen viktig roll.

Ofrånkomligen passerade även Georgien revy i detta sammanhang – och inte minst i ljuset av den terrorattack i Grozny i dag som jag självfallet tydligt fördömde underströk jag den vikt vi i hela detta komplexa område fäster vid den territoriella integriteten.

Men i grunden fanns det en konstruktiv ton i våra diskussioner.

Problemen skall förvisso inte döljas eller förtigas – det är i längden ingen betjänt av – men det finns heller ingen anledning att ge upp försöken att på kort eller lite längre sikt söka lösningar på dem.

Till eftermiddagens diskussionsämnen i en vidare krets hörde frågan om Rysslands möjliga medlemskap i Nato.

Omedelbart relevant är den frågan väl knappast, men att diskussionen över huvud taget finns har ju i alla fall sitt intresse. Nato är inte längre – på samma sätt som tidigare – självklar fiende.

Och under dagen meddelades ju också att president Medvedev accepterat inbjudan att komma till Lissabon för möte i samband med Nato-toppmötet där mot slutet av nästa månad.

Dialog i Moskva

STOCKHOLM: Osannolikt tidigt bär det denna morgon via Helsingfors i väg i riktning Moskva.

Och först på mitt program där står överläggning med utrikesminister Sergey Lavrov i MID:s gamla skyskrapa.

Vi kommer med all sannolikhet att koncentrera våra samtal på olika delar av vår bilaterala relation.

En anledning till det är att vi omedelbart efter vårt bilaterala möte åker till den konferens där vi bägge – och andra – skall diskutera de vidare säkerhetsutmaningarna i Europa.

Jag tillhör de som inleder med utgångspunkt såväl från Rysslands nya militära doktrin som det arbete som nu pågår inom Nato om ett nytt s k strategiskt koncept.

Men jag kommer nog att fokusera på vikten av att konkret lösa konkreta problem – och att se lite av de genuint nya utmaningar vi står inför. Den nya brittiska säkerhetsstrategi som publicerades i går lägger t ex ett påtagligt fokus på cybersäkerhet.

Diplomatiska luftslott har vi ju i slutändan so oder so inte så mycket nytta av.

Åter Afghanistan

STOCKHOLM: Åter en tung dag när det gäller våra insatser i Afghanistan. Nu är det två av våra soldater som angripits i de södra delarna av det stora område som ingår i vårt s k PRT.

Jag har svårt att se att det finns något omedelbart samband mellan de olika händelserna – mer än att de liksom på andra håll i landet delvis är en konsekvens av att ISAF-styrkorna nu tydligare utmanar talibanerna.

Och det tror jag faktiskt är viktigt också när det gäller att bereda marken för de mer politiska lösningar som ju kommer att bli de avgörande.

Inte minst mot den bakgrunden är det viktigt att vi nu ger alla de som är verksamma där borta vårt fulla och tydliga stöd.

Vi skall inte glömma att de är där på ett uppdrag och med ett mandat med enhälligt stöd av FN:s säkerhetsråd och med mycket brett stöd i Sveriges riksdag.

Skulle vi börja att vackla i dessa avseenden finns det ju en tydlig risk att deras situation skulle kunna bli påtagligt utsatt.

Det vore – milt sagt – inte ansvarsfullt.

Till Ryssland och om Afghanistan

STOCKHOLM: Söndag kväll med sedvanlig förberedelse för veckan som kommer.

I morgon blir det arbete här hemma, men på tisdag och onsdag kommer jag att bege mig till Moskva för bl a bilaterala samtal med utrikesminister Sergey Lavrov men också för att delta i bredare säkerhetspolitiska diskussioner där.

Förra mandatperioden tror jag att jag besökte Ryssland inte mindre än 12 gånger.

Det är viktigt att då och då vara på plats såväl för den direkta dialogen som för att bättre kunna bedöma landets utveckling.

Diskussionerna kommer säkert att ha sin betydelse mot bakgrund också av de diskussioner som Frankrikes president Sarkozy, Tysklands förbundskansler Merkel och Ryssands president Medvedev kommer att ha i Deauville i Frankrike under morgondagen.

Men i övrigt blir det en vecka hemma i Sverige.

Vi börjar nu på allvar arbetet med propositionen till riksdagen om våra fortsatta insatser i Afghanistan.

Och på samma sätt som vi alltid gjort tidigare kommer vi att sträva efter att insatsen har en bred förankring i riksdagen. Det är viktigt att de som fattar beslutet att åka ut på uppdrag som dessa vet att det finns ett brett politiskt stöd för insatsen.

Annars skulle det inte fungera.

Att vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är mot vet vi. Men jag skulle känna starkt obehag om Sveriges inställning i avgörande internationella frågor skulle dikteras av dem.

Naturligt är att vi ser våra insatser som ett bidrag till den internationella satsning som beslutades av den s k Kabul-konferensen i somras och som – vad gäller just den militära delen – beslutades av FN:s säkerhetsråd i onsdags.

Och att de utformas som en integrerad del av denna politik.

Jag hoppas att det skall finnas brett stöd för en sådan ansats – och skulle bli förvånad om så inte var fallet.

På FN:s uppdrag i Afghanistan

STOCKHOLM: Den soliga höstsöndagen bjöd på vackra timmar över Östersjön och en hänförande insegling genom klassiska Danziger Gatt till Nynäshamn.

Nu väntar närmast kommentarer i TV till det tragiska som drabbat den svenska styrkan i Afghanistan.

Jag tycker att många verkar bortse från att detta handlar om en fredsinsats med ett tydligt och klart mandat från FN:s säkerhetsråd.

Vi är inte där för att vinna ett krig – utan för att bygga en fred.

På uppdrag av FN.

Det var faktiskt så sent som i onsdags som säkerhetsrådet enhälligt fattade beslut om ett nytt ettårigt mandat för ISAF-styrkan och därtill uppmanade FN:s medlemsländer att förstärka sina insatser i den.

Det senaste året har inneburit att den internationella ISAF-styrkan nästan fördubblats, och därmed har man betydligt mycket bättre möjligheter att hjälpa till och skydda befolkningen också i områden där talibanerna tidigare haft mer eller mindre fritt fram att terrorisera dem.

Det är detta vi nu ser i vissa delar av det ”svensk-finska” området i norra Afghanistan.

Att tala om en generell försämring av säkerhetsläget i detta område tycker jag leder fel. Det som främst hänt är att vi nu mer aktivt hjälper de afghanska säkerhetsstyrkorna att gå in i områden som tidigare mer eller mindre dominerats av talibangrupper.

Och detta leder självklart till fler konfrontationer – men också till att det bättre är möjligt att skydda befolkningen från talibanernas terror och kunna skapa förutsättningar för olika typer av utvecklingsinsatser i dessa områden.

Det sägs ofta att det aldrig kommer att gå att vinna militärt i Afghanistan.

Det är förvisso sant. Och det är heller inte avsikten.

Men lika sant är att det går att förlora militärt.

Skulle det internationella samfundet – och Sverige som en del av detta -  inte hjälpa den afghanska regeringen och dess säkerhetsstyrkor är risken påtaglig att landet sjunker ner i förödande inbördeskrig och talibanvälde med allt vad detta innebär.

De som tror att det då skulle vara möjligt att vara kvar med bistånd visar bara att de inte riktigt vet vad de talar om.

Och konsekvenserna skulle inte inskränka sig till Afghanistan. Regionen skulle riskera att dras in på ett eller annat sätt. Lidandet skulle riskera att bli massivt.

Men med fortsatta insatser kan vi säkra möjligheten för den afghanska regeringen att steg för steg politiskt konsolidera sitt land och tränga tillbaka talibanerna och de olika terroristgrupperna.

Och det är ju därför som FN:s säkerhetsråd enhälligt vädjar till FN:s medlemsländer att medverka i denna fredsinsats.

Ofta kommer det bort i vår svenska debatt.

Det handlar också om solidariteten med FN.

Får inte vara förgäves

VISBY: Söndag morgon. Snart går färjan till Nynäshamn, och det gäller att komma med. Alla flyg är fullbokade.

Några timmar ute på Östersjön skadar inte.

Man får möjlighet att ostört samla sina tankar i olika frågor.

I går eftermiddag stupade en av våra soldater i samband med att hans fordon sprängdes av en lömsk dold bomb. Det skedde i det område väster om Mazar-e-Sharif där problemen nu är koncentrerade.

Tankarna går självfallet först och främst till hans anhöriga. Jag hoppas att de mitt i sorgen känner stoltheten över att han ville och vågade göra sin insats för freden i Aghanistan.

Och självfallet är det viktigt att hans och andra som fallits insatser inte skall vara förgäves.

Nu är det viktigare än någonsin att sluta upp bakom de insatser som de gav sitt yttersta offer för.

Tankar innanför ringmuren

VISBY: Gotland och Visby på hösten är en annorlunda och på många sätt mer behaglig upplevelse än mitt på sommaren och i synnerhet mitt i myllret i den s k Almedalsveckan.

I höstens stilla lugn innanför ringmuren är charmen och skönheten egentligen än mer slående.

Men nu är det inte därför som jag är här utan för Hjalmarson-stiftelsens årliga konferens om olika europeiska och atlantiska framtidsperspektiv.

Här möter man bl a Litauens nuvarande premiärminister Kubilius och Rysslands f d dito Kasyanov. Och därtill åtskilliga andra tänkare och tyckare som försöker att reda ut var vi är och vart vi möjligen är på väg.

Min uppgift var att ge en lite bredare överblick, och den kom att fokusera på hur världen efter den stora krisen i viktiga avseenden är annorlunda än världen före. Numera finner man ju någonting med anknytning till Kina under snart sagt varenda sten man lyfter på i någon fråga.

Och medan vi efter femdagarskriget mellan Ryssland och Georgien i augusti 2008 kanske trodde att vi stod inför den brutala geopolitikens återkomst visade finanskraschen månaden efter – kraschen för Lehman Brothers var ju i september – att vi stället stod inför de ekonomiska förändringarnas primat.

Nu handlar det om att blicka framåt, och mest konkret att få den Europeiska Unionen att komma ur sin nuvarande processfixering och börja att producera politik på det sätt som ju Lissabon-fördraget avsåg skulle bli fallet.

Hur det skall gå till hade vi tänkt att lösa under kvällens diskussioner.

Visby-atmosfären borde kunna producera någonting.

Vänner av ett demokratiskt Pakistan

STOCKHOLM: Efter en trevlig middag med det nyvalda utrikesutskottet i riksdagen under Karin Enström bär det arla i morgon bitti blir det morgonfakiren till Bryssel för det viktiga ministermötet med Friends of Democratic Pakistan.

Det är EU:s Catherine Ashton och Pakistans utrikesminister Shah Mahmood Quresh som leder det dagslånga mötet om olika internationella hjälpinsatser för Pakistan på både kort och lite längre sikt.

Det är det tredje ministermötet i denna gruppering.

Det tidigare i Istanbul minns jag mycket väl – men mest för delvis dramatiska diskussioner i dess marginal om olika möjliga reaktioner på det presidentval som då nyss hade avhållits i Afghanistan. Det blev en del skarpa meningsbrytningar vid stranden av Bosporen.

Nu finns det en bred enighet om behovet att hjälpa Pakistan i en situation som kommer att vara svår under en betydande tid framöver.

Och alldeles självklart har detta stor betydelse också i det bredare regionala – och faktiskt också globala – perspektivet.

Men hjälpen till landet är inte kravlös.

Vi kommer i morgon också att tala om behovet av betydande strukturella ekonomiska reformer.

Det handlar som saker som en fungerande skatteuppbörd, och stopp för såväl storskaligt skattesmitande som kostsamma subventionsprogram av olika slag. Och det handlar om åtgärder för att få landets energiförsörjning att fungera bättre under kommande år.

Så mycket mer än mötet om Pakistan kommer jag nog inte att hinna med i Bryssel i morgon.

Jo, USA:s Richard Holbrooke och jag kommer säkert att smyga oss undan för att få en pratstund också om läget i Afghanistan.

Från Bryssel bär det sedan av i riktning Visby och middag där.

Då inleds Hjalmarsson-stiftelsen traditionella informella säkerhetspolitiska seminarium där.

Och alldeles bortsett från diskussionernas kvalitet är ett höstbesök i Visby alltid angenämt.

 

Att stödja hoppets krafter

STOCKHOLM: Torsdag med sedvanligt regeringssammanträde och sedvanlig regeringsberedning därefter.

Kanske ger det en möjlighet att diskutera också en del av de kommande årens internationella utmaningar.

Till dessa hör onekligen situationen i Mellersta Östern.

Senare i dag får jag besök av den israeliske politikern Yossi Beilin, som ju är en av dem som engagerat sig aktivt för en fredslösning inte minst inom ramen för det s k Geneva Accord.

Hans röst är kanske inte den som hörs starkast i dagens israeliska debatt, men här liksom på den palestinska och arabiska sidan har vi all anledning att försöka att uppmuntra dem som försöker att bereda vägen för den fred som ju så uppenbart är i allas intresse.

I Bryssel möts i dag Nato:s utrikesministrar för att mer informellt börja att förbereda toppmötet med organisationen i Lissabon i början av december, och det är självklart att vi har anledning att försöka att följa vad som händer där.

Och i Haag strax norr därom borde det i dag vara dags för den regeringsbildning som mycket väl kan komma att ge upphov till nya bekymmer i det europeiska samarbetet.

Ett Nederländerna som vänder sig inåt gör uppgiften svårare för oss som vill ha ett Europa öppet mot världen också i framtiden. Men den som lever får se.

Och i kväll är det så dags för middag med riksdagens nyvalda utrikesutskott.

Glädje och planering

STOCKHOLM: En dag som denna känner vi alla glädje tillsammans med den chilenska nationen för den hitintills lyckade och mycket imponerande räddningsoperationen – direktsänd över hela världen – för de 33 instängda i San Jose-gruvan i Atacama-öknen.

Och vi har all anledning att – när allt förhoppningsvis avlöpt lyckligt – gratulera hela den chilenska nationen

Annars har detta för min del varit en planeringsdag inför de närmaste månadernas olika utmaningar.

Tillsammans med Gunilla Carlsson och våra närmaste medarbetare har vi diskuterat riktlinjerna för det kommande arbetet på en rad olika områden.

Fyra år ligger bakom oss – och fyra år ligger framför oss. Vi har betydande erfarenhet att utgå från – men vi har mycket som ännu är ogjort.

För min del kommer mycket fortfarande att handla om att försöka att hjälpa till att få den Europeiska Unionen i dess tappning efter Lissabon-fördraget att börja att fungera på det sätt vi hade tänkt oss.

Dit är det fortfarande en bra bit.

Den europeiska utrikestjänsten har ännu inte lyckats att ta sig ur alla förvecklingar i Europaparlamentet. Småttigheter bromsar de stora möjligheterna.

Och toppmötet mellan EU och Kina i förra veckan visade med betydande tydlighet att det återstår åtskilligt innan vi får de nya strukturerna att producera klar och sammanhållen poltik på ett sätt som inger respekt och ger inflytande i världen.

Suck.

Men självfallet handlar det också om att fortsätta att bygga ut kontakterna här på toppen av Europa i olika avseenden. Mycket har gjorts – men mycket återstår.

Framöver hoppas jag att vi skall kunna stärka våra möjligheter när det gäller olika typer av konfliktlösning. Jag har ju mina egna erfarenheter, men i övrigt är det svårt att säga att detta är ett område där Sverige visat framfötterna speciellt tydligt.

Norge har viktiga traditioner, och Finland har nyligen tagit viktiga initiativ. Och vi har ju det gemensamma initiativet om European Union Institute of Peace. Det finns situationer där det är just ett sådant instrument som vi saknat.

Mitt i allt detta har jag också hunnit med att tala med min vän Jordaniens utrikesminister Nasser Judah om det alls inte okomplicerade läget när det gäller förutsättningar för fredsförhandlingar i Mellersta Östern.

Förnyat utrikesutskott

STOCKHOLM: Åter i Stockholm för arbete här i alla fall till synnerligen arla fredag morgon då ju Bryssel står på schemat.

Vid sidan av att ta emot budgetpropositionen och kort reagera på den har riksdagen i dag ägnat sig åt att välja utskott.

Det viktiga utrikesutskottet får en ny ordförande med Karin Enström (m), medan Urban Ahlin (s) fortsätter som dess vice ordförande.

Karin kommer från försvarsutskottet och har med sig värdefull erfarenhet inte minst av internationella fredsoperationer därifrån.

Redan på torsdag kväll bjuder jag utskottets ledamöter på middag för att diskutera gemensamma utmaningar under den nya mandatperioden.

Tillbaka till budgeten

BODRUM: Strax avfärd härifrån för att via Istanbul komma tillbaka till Stockholm. Det blir ett antal flyg- och arbetstimmar.

I dag presenterar Anders Borg regeringens finansplan och budgetproposition för riksdagen.

Och det är mycket starka siffror för Sveriges ekonomi och statsfinanser som läggs fram i dessa dokument.

Bilden har ljusnat påtagligt sedan i våras. Det handlar både om den internationella utvecklingen och resultaten av regeringens politik.

Frågor vid östra Medelhavet

BODRUM: Fortsatta diskussioner en synnerligen vacker dag här vid östra Medelhavet. Frågorna är många.

Kommer det att vara möjligt att nå en överenskommelse om att övervinna Cyperns delning med alla de positiva effekter en sådan skulle få?

FN-representanten Alexander Downer var inte alldeles uppgiven när jag träffade honom senast i New York, men här är det åtskilliga som klagar över det låga tempot i förhandlingarna och vad man uppfattar som oviljan att komma till ett avgörande.

Om det blivit en uppgörelse 2004 – den lösning som fanns fälldes som bekant i en folkomröstning av grekcyprioterna – hade det i dag längre inte funnits några turkiska trupper kvar på ön. Samarbetsklimatet i denna del av Europa hade varit långt bättre.

Och med all säkerhet hade hela Cypern haft en markant bättre ekonomisk utveckling.

Att en lösning inte är lätt är uppenbart. Nationella konflikter av denna art leder ofta till komplicerade konstitutionella konstruktioner. Vare sig Belgien eller Bosnien framstår som ideala modeller.

Men var finns egentligen de realistiska alternativen? En delning borde inte ligga i någons intresse.

Kommer Turkiet att ha kraften att gå vidare mot en lösning av den kurdiska frågan?

Att det skett mycket betydande framsteg under de senaste åren, och att EU-processen är av största vikt i detta sammanhang råder det ingen tvekan om.

Men mycket återstår ändå. Många vittnar om ett besvärligt och spänt läge i sydöstra Turkiet. I viktiga avseenden återstår åtskilligt att göra när det gäller respekten för de medborgerliga fri- och rättigheterna.

Att relationen nu blivit så god mellan Ankara och den Kurdiska Regionala Regeringen KRG i norra Irak är dock av allra största betydelse. En konfliktrisk har så gott som eliminerats.

Finns det en risk för att konflikten mellan Armenien och Azerbaijan om Nagorno-Karabach kommer att flamma upp igen?

Jag nås av röster som anser att den s k Minsk-gruppens förhandlingar inte går någonstans alla, att frustrationen bygger upp och att EU borde engagera sig mer konkret för en lösning. Och någon som t o m hoppas att det kommande OSCE-toppmötet i Astana skall kunna föra frågan framåt.

Och jag kan bara hålla med om att detta är en s k frusen konflikt som riskerar att explodera om det inte läggs mer kraft på att försöka att få till stånd en lösning.

Finns det en risk för att Turkiets aktivare utrikespolitik under de senaste åren leder till försämrade relationer till Washington och Bryssel?

Ja, i Washington finns det kanske på sina håll tecken på detta, men svaret från Bryssel är nog snarast det motsatta. Aktivt engagemang för konfliktlösning i områden som trots allt ligger Europa nära visar snarare på betydelsen av att stärka relationen.

Och det trots ett och annat uttalande i Ankara som ter sig lite svårt att förklara.

Veckoperspektiv från Bodrum

BODRUM: Vilodagen här har varit en dag av intensiva diskussioner med fokus på framtida internationellt samarbete, Kinas kommande betydelse, relationerna mellan Turkiet och EU och gemensamma kommande säkerhetsutmaningar.

Utanför har solen lyst över det inbjudande havet – men till annat än diskussioner och samtal har det inte blivit tid.

Den turkiska Europa-ministern Egemen Bagis tillhörde de som var här. Han kom direkt från intressanta samtal i Berlin tillsammans med premiärminister Erdogan.

Gemensamt diskuterade vi hur Turkiets reform- och anslutningsprocess kan föras framåt. Att det finns en tilltagande frustration i Turkiet med de öppna och dolda blockeringar som man upplever att olika medlemsstater utsätter dem för är knappast förvånande.

Folkomröstningen kom författningsändringarna i september var ett viktigt steg framåt, men efter det parlamentsval som nu kommer att äga rum i juni nästa år kommer det att bli dags att gå mot en ny och modern författning.

Veckan framöver blir för mig den första riktiga arbetsveckan efter val och regeringen Reinfeldt 2:s tillträde.

I morgon förblir jag här för fortsatta diskussioner, och vänder sedan hemåt under tisdagen för att förhoppningsvis ägna onsdagen åt viktiga interna planerings- och förberedelsediskussioner inför bl a regeringsmöte på torsdagen liksom middag med riksdagens utrikesutskott i dess nya tappning.

Relationerna med riksdagen är alltid viktiga – de blir inte mindre viktiga nu.

Men sedan bär det av till Bryssel för möte med gruppen Friends of Democratic Pakistan för att diskutera våra mer långsiktiga insatser för detta land och denna region.

Och mer eller mindre direkt därifrån bär det vidare till Visby för Hjalmarsson-stiftelsen traditionella och informella seminarium med sedvanligt fokus på de europeiska östperspektiven.

Snart 747:an tillbaka till Peking

BODRUM: Det är mörkt i den turkiska natten, men i morgon bitti hoppas jag att solen går upp över denna del av Medelhavet.

Och våra diskussioner kan börja.

På Istanbuls flygplats stod premiärminister Wei Jiabaos stora Boeing 747 och väntade på att i morgon föra honom tillbaka till Peking efter besök i Grekland, Belgien, Italien och Turkiet.

De olika bilaterala besöken har gett god publicitet, den del av ASEM8-toppmötet jag var med om var också bra men toppmötet mellan EU och Kina härom dagen blev nog inte alldeles lyckat.

Det finns t ex anledning att fråga sig varför det för första gången på mycket länge inte står någonting alls om mänskliga rättigheter i den gemensamma kommunikén.  Också andra frågor verkar att ha kört fast.

Kanske finns förklaringen i ett Kina som nu uppträder med större självförtroende och styrka på den internationella arenan i kombination med att EU:s nya institutioner inte funnit sina former när det gäller de viktiga relationerna med omvärlden.

Till allt detta har nu lagts de kinesiska reaktionerna på Nobels fredspris till Liu Xiaobo.

Allt illustrerar att relationerna med Kina kommer att bli en allt viktigare – och alls inte enklare – utmaning under åren framöver.

Till Halicarnassus

STOCKHOLM: Efter dagar hemma bär det nu iväg för några dagar i Bodrum i sydvästra Turkiet för att med olika personer diskutera europeiska framtidsfrågor.

Här låg en gång antikens Halicarnassus med det masoleum som ju räknades in bland den antika världens sju underverk. Men i dag finns dessvärre ingenting av det kvar. En korsriddarborg dominerar i stället den lilla staden.

Besöksströmmen till Turkiet förefaller intensiv just nu.

Kinas premiärminister Wen Jiabao anlände i går till Turkiet som inledningen på ett tre dagar långt besök. Österrikes utrikesminister har just lämnat, och jag vet att Frankrikes dito också väntas dit inom de närmaste dagarna.

Jag kommer denna gång inte att träffa min kollega Ahmet Davutoglu – vi talades vid per telefon i förgår – men väl Europaministern Egemen Bagis.

Och det finns mycket att tala om.

Mycket står på spel i förhandlingarna om att övervinna Cyperns delning. I november kommer en FN-rapport som lovar att vara explicit vad gäller var de verkliga problemen ligger.

Få saker skulle betyda så mycket som en överenskommelse i den frågan.

Och ett misslyckande skulle tveklöst få konsekvenser. Status quo är inget alternativ. Vi skulle se en utveckling mot en faktisk delning av ön, och det borde inte ligga i någons intresse.

Men med all säkerhet kommer vi att blicka vidare i våra diskussioner.

Fredsförhandlingarna i Mellersta Östern, som efter närmare två års diplomatisk möda inte minst från USA:s sida kom upp till nivån direkta samtal, förefaller nu att ha återgått till indirekta samtal.

Även här kommer att krävas intensiva diplomatiska ansträngningar för att förhindra att utvecklingen börjar att glida bakåt.

Gratulationer till Liu Xiaobo

STOCKHOLM: Vi har all anledning att gratulera Liu Xiaobo till att han nu tilldelats Nobels fredspris 2010.

Liu Xiaobo har under senare år främst varit känd som undertecknare av uppropet Charter 08 med dess krav på reformer för frihet i Kina.

När han i december förra året dömdes till inte mindre än elva års fängelse ledde det till ett skarpt uttalande av det dåvarande svenska ordförandeskapet i Europeiska Unionen.

Vi krävde att han omedelbart skulle försättas på fri fot.

Domen mot Liu Xiaobo var överraskande i sin hårdhet.

Även om utvecklingen går fram och tillbaka beroende på den aktuella situationen har Kina under de senaste decennierna blivit ett öppnare och i viktiga avseenden också mer tolerant samhälle.

Vi har i många sammanhang haft anledning att uttrycka vår förhoppning om att denna utveckling skall fortsätta. Ett i verklig mening harmoniskt samhälle är ett samhälle som fullt ut respekterar också medborgerliga fri- och rättigheter.

Min förhoppning är att man i Kina skall se priset till Liu Xiaobo som en uppmaning till att gå vidare mot ett allt mer öppet och harmoniskt samhälle.

Global tillväxt 4,8 %

STOCKHOLM: Dagen börjar med regeringen Reinfeldts 2:s första formella sammanträde. Fortfarande handlar mycket om att få nya personer på plats.

I morgon är det dags för det viktiga beslutet om den budgetproposition som överlämnas till riksdagen på tisdag i nästa vecka.

Och den kommer att baseras på en rätt solid utveckling av vår ekonomi.

IMF har just publicerat sina senaste prognoser som nu talar om en global tillväxt på 4,8 % i år och lite svagare 4,2 % nästa år. Kina och Indien är de som tydligast drar upp siffrorna.

Man understryker tydligt de risker som man fortfarande ser. Det finns osäkerheter i olika finansiella system som kan ställa till med oreda. Den amerikanska utvecklingen har osäkra drag.

Men helt tydligt är att det internationella samarbetet – inom EU mer omedelbart och inom G20 globalt – under de två senaste åren har lyckats att avvärja den globala depression som det hösten 2008 och ett tag framåt fanns en alldeles överhängande risk för.

Rubrikerna i media om gårdagens toppmöte i Bryssel mellan EU och Kina domineras av skilda perspektiv i bl a valutapolitiken.

Premiärminister Wen Jiabao har gjort klart att det för ledningen i Peking är den interna stabiliteten som är den helt dominerande frågan, och att den kinesiska valutapolitiken utformas med denna utgångspunkt.

Förvånande är hans uttalande knappast.

Men det visar åter den nya situation vi har att hantera med snabbt växande tillväxtekonomier som tydligt och klart prioriterar sina egna agendor.

Med Kina delar vi trots detta ett starkt gemensamt intresse av en öppen global ekonomi.

Och i detta ligger också att vi skall ha öppna ekonomier när det gäller att ha öppna och tydliga regler för företag och handel.

Jag utgår från att också den frågan berördes under gårdagens överläggningar i Bryssel – om inte annat så talade jag om den på ASEM8-toppmötet där i måndags.

I går undertecknades i Bryssel det frihandelsavtal mellan EU och Sydkorea som kallats ”the biggest bilateral deal in trade history”.

Det visar hur EU driver på för en öppnare global ekonomi – och därmed också för fortsatt global tillväxt.

 

Nystartsdagens mödor

STOCKHOLM: Det var en det interna arbetets dag i dag när regeringen Reinfeldt 2 började att dra igång.

För de nya statsråden finns det mycket som måste gås igenom – men också vi övriga har åtskilligt som måste ses över i samband med nystarten.

De närmaste två veckorna eller så kommer att se olika förändringar relaterade till hur vi bättre vill organisera vårt gemensamma arbete framöver.

Mitt i det hela ramlade det in telefonsamtal från olika kollegor som vill gratulera – från Finlands Alexander Stubb i den arla morgonstunden till Israels Avigdor Lieberman alldeles innan jag tidig kväll lämnade Arvfurstens Palats för att bege mig hem.

Och SMS – nu senast från Lene Espersen i Köpenhamn.

Mitt i arbetet hann jag i alla fall delvis med att se på premiärminister David Camerons anförande på den konservativa partikongress vars öppningsdag jag ju var med om i söndags.

Orden var hårda om de underskott och skulder som byggts upp under Labour-regeringen – och som lett till att man nu tvingas till ett mycket betydande sparprogram under de kommande åren.

Vi har anledning att påminna oss om den unikt goda situation vi har – i alla fall just nu.

På det utrikespolitiska området handlar det nu om att dra upp riktlinjerna för de kommande månadernas och årens arbete. Också det arbetet kommer att pågå under någon vecka eller så.

Vad gäller den politiska inriktningen blir det självfallet kontinuitet.

Men utmaningarna skiftar.

Nästa år är det t ex 20 år sedan Estland, Lettland och Litauen återfick sin självständighet. Det måste vi uppmärksamma.

Och i maj nästa år övertar vi t ex ordförandeskapet i Arktiska Rådet för en tvåårsperiod. Att de arktiska frågorna blivit allt viktigare behöver inte påpekas separat.

Detta tillhör det som kommer att kräva både extra förberedelser och extra insatser.

‘

Fyra nya år

STOCKHOLM: Jo, jag hann tillbaka till riksdagens högtidliga öppnande i går och nystarten med regeringen Reinfeldt 2.

Lite historiskt var det förvisso.

Att en borgerlig regering förstärks och fortsätter över ett val är faktiskt unikt.

Valet 1979 resulterade även det i en borgerlig riksdagsmajoritet efter det att valet 1976 hade lett till regeringsskiftet. Men då hade från 1978 den smala minoritetsregeringen Ullsten av olika skäl kommit emellan.

Så regeringen Fälldin 2 följde inte direkt på regeringen Fälldin 1 på det sätt som Reinfeldt 2 följer på Reinfeldt 1.

Så långt om historien.

Regeringsförklaringen i går skulle inte innehålla några nyheter och gjorde det inte heller. Det handlade ju om den politik som allianspartierna presenterade för väljarna före valet.

När det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken är statsrådsbesättningen densamma.

Den enda förändringen är att Ewa Björling nu får ansvaret också för de nordiska samarbetsfrågorna. De kommer därmed helt och fullt tillbaka till UD.

Efter gårdagens olika ceremonier i riksdagen, på Slottet och i Konserthuset är det i dag dags att börja arbeta.

Nåja. Först blir det beredning på Rosenbad som framför allt är en introduktion till de nya statsråden innan de beger sig till sina departement.

Och efter det har vi personalsamling här på Arvfurstens Palats.

Men sedan är det dags att börja arbeta igen.

Fyra nya år ligger framför oss.