Utmaningar inför Astana

STOCKHOLM: Till dagens olika aktiviteter hörde också ett möte med Kazakhstans ambassadör till Sverige som annars normalt finns i London men som kommit hit för att överlämna den mer formella inbjudan till OSCE:s toppmöte i Astana senare i höst.

Jag tillhörde dem som var skeptiska till att tiden var mogen för ett toppmöte, men på ett ministermöter i somras gav USA till slut grönt ljus i ärendet och därmed kom det att bli ett beslut i denna riktning.

Att det gröna ljuset från Washington förenades med beskedet att president Obama inte avsåg att komma gav förvisso det hela en lätt underlig karaktär. Alldeles elegant var det inte.

Men nu är vi där vi är och får försöka göra det bästa möjliga av det hela.

På samma sätt som i Moskva tidigare i veckan sade jag att framsteg med säkerheten i Europa först och främst handlar om framsteg när det gäller de olika olösta konflikter som annars kan flamma upp. Allmänna resonemang som s k säkerhetsarkitektur betyder mindre än konkreta framsteg i konkreta frågor.

Viktigt är också att säkra framsteg som är balanserade mellan de olika delarna av våra strävanden.

Konkret innebär detta att vi inte accepterar att principer, politik och instrument när det gäller medborgerliga fri- och rättigheter urvattnas eller sopas under mattan. På sina håll finns det ju tydliga sådana tendenser.

Det är inte regimernas säkerhet, utan individernas, som måste stå i centrum.

I det sammanhanget diskuterade vi också situationen i Kazakhstan, och jag sade att med toppmötet kommer nu strålkatarljuset att riktas också mot de brister i dessa viktiga hänseenden som finns i landet. De finns.

Men Centralasien blir allt viktigare, och därför är det ju naturligt att vi också bilateralt utvecklar våra relationer.

En svensk ambassad etableras nu i form av en svensk – och dessutom finsk – diplomatisk närvaro på den mer fullfjädrade ambassad som Norge har i landet.