Europeiskt besök från Kabul

STOCKHOLM: I morgon får jag viktigt besök från Kabul när Vygaudas Usackas kommer hit.

Intill tidigare i år var han Litauens utrikesminister och en god kollega och vän i den egenskapen. Men sedan i våras är han chef för Europeiska Unionens aktiviteter i Afghanistan och vår politiska representant i ledningen av fredsarbetet där.

Vygaudas kommer hit för att tala till våra sändebud från olika delar av världen som är samlade i Stockholm denna dagar, men självfallet kommer vi också att ha mer direkta samtal om läget, och dessutom finns det en möjlighet för media att möta honom för att höra mer om EU:s verksamhet.

Vi är ju inte i Afghanistan för att vinna ett krig, utan för att bygga en fred.

Det innebär att den roll som EU kan spela är betydelsefull.

Förra hösten lade vi ju ner rätt omfattande kraft på att få det att fungera bättre, och det är nu Vygaudas uppgift att föra de ansträngningarna vidare.

Fyra veckor kvar

STOCKHOLM: Söndag, valaffischerna har börjat att komma upp och det är exakt fyra veckor kvar till valdagen.

Opinionsmätningar denna söndag visar ett relativt gott läge för alliansen och ett påtagligt svårt sådant inte minst för socialdemokraterna.

Men fyra veckor är en lång tid, och det enda som är absolut säkert om en opinionsundersökning är att nästa kommer att se annorlunda ut.

Förra veckan var det alliansens partiledare som frågades ut i radion och där alla möjliga försök gjordes att slå in sprickor mellan dem. Framgångarna var dock mycket begränsade.

Nya siffror gav dessutom starkt stöd till alliansens ekonomiska politik och sysselsättningssträvande.

Denna vecka är det den rödgröna alliansens ledare som kommer att få samma behandling. Vi får se hur det går.

De har ju haft en lite snubblande start.

De senaste osäkerheterna om fastighetsskatterna och Ohlys krav på höjda inkomstskatter för alla löntagare var ju inte alldeles förtroendeingivande. Och butler-utspelet kom ju att ställa deras motstånd mot allt populärare RUT i fokus.

Samtidigt tror jag att alliansens framtidsalternativ under veckan kommer att rullas ut tydligare.

Nästa söndag kommer läget – på något sätt, i någon mån – att vara annorlunda.

Split och splittring

STOCKHOLM: I ett nytt uttryck för spliten och splittringen inom socialdemokratin och de rödgröna när det gäller Afghanistan har Pierre Schori i dag fått det mesta om bakfoten.

Om man bortser från att det kanske inte är helt lojalt att mitt i en valrörelse välja att attackera och söka splittra det egna partiet i en viktig utrikespolitisk fråga är det en märklig sörja av synpunkter som han kommer med.

På något sätt vill han t o m hävda att våra insatser där strider mot den militära alliansfriheten.

Mycket märkligt. Ren rappakalja.

Det skulle i så fall ha gällt våra insatser i Bosnien och Kosovo också. Jag tror inte ens vänsterpartiet har producerat ett så stolligt argument.

Jag kan inte dra någon annan slutsats än att Schori själv vet att argumentet är felaktigt – men i sin strävan att söndra tar han till allt han har.

Var detta skall sluta vet jag inte.

Jag har under dessa år varit angelägen om att ha ett brett stöd i riksdagen för våra insatser i Afghanistan, och det har vi också haft. Jag har lyssnat också på socialdemokraternas synpunkter och vi har funnit en i allt väsentligt gemensam linje.

Jag är övertygad om att det varit bra för Sverige. Och jag kan lova att vi avser att fortsätta denna strävan.

Men nu drar det tydligen upp till större strid inte bara mellan socialdemokraterna och vänsterpartiet utan också inom socialdemokratin.

Att detta illustrerar de äventyrligheter och osäkerheter som en rödgrön regering skulle innebära i utrikespolitiken är uppenbart. Och det har vi all anledning att vara medvetna om dagarna fram till den 19 september.

Men i ett vidare perspektiv är en splittring av denna art inte bra för landet.

”Absolut” på rätt väg

HARPSUND: Även om det visade sig att kräftorna var från Närke var det sannerligen inget fel på gårdagens tillställning med regeringen här.

Ekonomin och Pakistan var i centrum för våra diskussioner på eftermiddagen innan kräftorna tog över och diskussionen tog – så att säga – friare former.

Med stigande sysselsättning, sjunkande arbetslöshet, minskat utanförskap och en tillväxt tydligt i den europeiska tätklungan förstår jag att t o m socialdemokraternss Östros nu måste medge att ekonomin ”absolut” är på väg åt rätt håll.

Men det innebär absolut inte att tiden för lättsinne har kommit.

Jag tycker Anders Borg gjorde alldeles rätt när han inför media underströk osäkerheten inte minst i den internationella bilden.

Vi kan komma att drabbas av negativa överraskningar, och därför är försiktighet viktig.

Det är ju den linjen som lett till den framgång med ekonomin som vi nu ser.

Direkt från New York informerade Gunilla om hjälpinsatserna för alltmer drabbade Pakistan.

Sverige är just nu den fjärde största bilaterala givaren till hjälpinsatserna där.

Det är möjligt bl a därför att regeringen under perioden höjt ramen för våra humanitära insatser från tre till fyra miljarder kr.

Efter frukost – lite sen sådan – bär det nu tillbaka mot Stockholm.

Sakta mot Harpsund

STOCKHOLM: Efter olika genomgångar på UD på förmiddagen – vare sig världen eller svensk utrikespolitik står still! – bär det så iväg till Harpsund där regeringen i dess helhet samlas på sedvanligt sätt.

Eftermiddagen ägnas åt genomgångar av några av de avgörande frågeställningar vi står inför.

I sedvanlig ordning är det ekonomin och jobben som står i centrum.

Sysselsättningen ökar, arbetslösheten minskar och tillväxten har överraskat posivitivt.

Det är den ljusa bilden – av Sverige.

Men vi lever i en osäker värld.

Den amerikanska ekonomin går inte riktigt så bra som väntat. Det talas om en viss förvagning i Kina. Det finns anledning till oro över vart livsmedelspriserna är på väg. Finansiella spänningar kan mycket lätt och mycket snabbt komma tillbaka.

Och därför är det viktigt med klar kurs i den ekonomiska politiken – inte minst vad gäller statsfinanserna.

Men vid sidan av Anders Borgs redovisning av sin bedömning av de ekonomiska utmaningarna kommer Gunilla Carlsson – direkt från New York – och jag att diskutera Pakistan och vad vi vill göra.

Vi har visserligen vår valrörelse. Att den är viktig är jag bland de sista att förneka.

Men bara för att vi här hemma diskuterar om skatterna skall höjas eller sänkas får vi inte glömma världen eller vända en katstrof som den i Pakistan ryggen.

Så Harpsund kommer också att handla om Pakistan.

Och sedan – trots allt! – blir det nog kräftor framåt kvällen.

De brukar komma från Östergötland. Och de brukar smaka väl.

Eftersom detta är Sverige har statliga myndigheter försett oss med en hemsida med information inför kräftkvällen.

Tack farbror staten! Och skål!

Samla in till Pakistan!

STOCKHOLM: I dag var det dags att ett tag mitt på dagen hjälpa Röda Korset med dess insamling för de som drabbats av katastrofen i Pakistan.

Det var många som vill vara med och ge – och en och annan som ville ha ett fotografi också!

På ca 45 minuter blev det faktiskt mer än 1 500 kr i min bössa.

Anna Maria var med också – och jag misstänker att hon  fick ett motsvarande resultat.

Och jag passade på att bli intervjuad i Expressens valstuga också om vikten av att hjälpa Pakistan.

Samtidigt är Gunilla i New York och diskuterar situationen – och i morgon skall vi diskutera Sveriges och Europas insatser med regeringen i dess helhet ute på Harpsund.

Lilla världen först

STOCKHOLM: Medan Gunilla Carlsson är på väg från Skåne till New York för FN:s specialsession där om översvämningskatastrofen i Pakistan – och regeringen i övrigt har sedvanligt sammanträde i Rosenbad – är det för min del denna förmiddag den lilla världen som får gå före den stora.

Det handlar om att börja skolan. Sådant är viktigt.

Men på eftermiddagen drar den stora världen igång igen för min del.

Pakistan fortsätter att vara i fokus.

Vad kan vi göra mera för att mobilisera medel och engagemang för att hjälpa? Det finns anledning att lyssna till FN-chefens vädjan.

Men också den valrörelse som ju nu faktiskt börjat att komma igång.

I går kom det nya förvirrande signal från de rödgröna om de fastighets- och förmögenhetsskatter de på ett eller annat sätt planerar att återinföra. Ingen tycks veta vad som gäller – och det skapar förutsättningar för att de vid en eventuell valseger kan vrida till det lite som de vill.

Och vad det kan komma att betyda krävs det ingen större fantasi för att förstå.

It rocks! Rock power!

STOCKHOLM: Nu är det klarlagt: Sverige är den globala supermakten i rock power!

Jo, vissa har ”hard power”, och andra föredrar att utveckla ”soft power”.

Joe Nye i USA – som myntade dessa begrepp för ett antal år sedan – lanserade också ”smart power” som beteckning på en god kombination av ”hard power” och ”soft power”.

Men nu kommer Sverige med rock power!

Det är Newsweeks sammanställning över vilket som är bäst land som är bäst att leva i – jag kommenterade den min Facebook-sida i går – som nu meddelar att Sverige är klar världsetta vad gäller musikexport som andel av sin ekonomi.

It rocks! Rock power!

Gunilla till New York

STOCKHOLM: Från sina kampanjdagar i Skåne åker nu Gunilla Carlsson direkt till det extrainkallade mötet i FN i New York i morgon om översvämningskatastrofen i Pakistan.

Vi tillhör de stora humanitära bidragsgivarna i världen, och vi har dessutom under de senaste åren varit aktiva i gruppen Friends of Democratic Pakistan, så det är högst naturligt att man inte minst från FN:s sida varit angelägna om att Sverige skall vara representerat på ministernivå i diskussionerna i New York.

Och då får valrörelsen för Gunilla vänta ett dygn.

Tillsammans kommer vi sedan att informera regeringen om våra och övriga insatser i samband med den regeringsberedning vi har på Harpsund på fredag eftermiddag.

Gunilla kommer mer eller mindre direkt från New York till Harpsund.

Och i samband med det kommer vi sannolikt också att informera media såväl om de omedelbara insatserna nu som vår bedömning av mer långsiktiga insatser.

Morgon med Afghanistan

STOCKHOLM: Sedan i går eftermiddag är jag så tillbaka i fäderneslandet och dess huvudstad.

Och startar denna dag med morgon-TV och diskussion om framtiden för Afghanistan.

Det är landets nationaldag – för att man den 19 augusti 1919 etablerade sin fulla självständighet i förhållande till främst det brittiska imperiet.

Mycket har hänt sedan dess, men jag skulle tro att Eva Hamilton och jag allra mest kommer att diskutera landets och regionens framtid.

Och jag kommer som vanligt att understryka vikten av att vi ser vårt engagemang där och i regionen som långsiktigt. Det finns inga snabba lösningar.

Det innebär inte att en oförändrad militär närvaro skall finnas för evigt. Alls icke. Men det innebär att vårt samlade engagemang sker utan någon bortre parentes.

Endast så kan seriöst fredsarbete bedrivas.

Landet utvecklades till stat i en situation där denna var en buffert mellan ryska och brittiska intressen. Men jag tror att dess framtid snarare ligger i att vara en brygga mellan olika delar av Asien.

Det talas ibland om en modern sidenväg som landets möjliga framtid. Dit är det långt – men utan visioner vet man inte vart man skall gå.

Men sedan bär det denna dag av till en serie planeringsmöten på UD.

Det är mycket som skall klaras av de kommande veckorna. Och det finns akuta frågor som kräver beslut och handläggning.

Mer måste göras!

MOT STOCKHOLM: Så bär det så hemåt – i eftermiddag är jag tillbaka och i full sving i Stockholm.

I kväll blir det middag med svensk-amerikanska handelskammaren i New York.

Innan jag blev utrikesminister tillhörde jag styrelsen – men håller fortfarande nära kontakt.

Våra relationer med New York och USA är viktiga.

Sedan blir det valrörelse – jag vågar knappt tänka på vad som kommer efter gårdagens epokgörande butler-utspel…

Men än viktigare för mig blir självfallet arbetet med de sakfrågor som måste skötas också mitt i valdebattens hetta.

Just nu handlar det först och främst om att mobilisera ökat och effektivare internationellt engagemang för den allt mer besvärliga situationen i Pakistan.

Mer måste göras!

Ack ack ack…

VID MEDELHAVET: Inte har det blivit lättare under dagen att förstå den socialdemokratiska butler-politik som basunerades ut i dag på morgonen.

Mona Sahlin ansluter sig nu till butler-kravet, men säger att ”om det var en skattesubvention skulle jag vara lika kritisk till det som jag är till rut.”

Således: inga skattepengar till butlers i T-banan.

Men Carin Jämtin hävdar samtidigt att det handlar om att ”se till att den offentliga servicen är mer lättillgänglig.”

Förlåt? Offentlig service? Butler?

Själv lever jag i lyckligt ovetande om att det offentliga serviceutbudet – finansierat med våra skatter – omfattar butler-service.

Någonting jag misssat?

Så medan Sahlin säger att det skall handla om att vi skall få ha möjlighet att ha våra privatfinansierade butlers i tunnelbanan – man tackar! – säger Jämtin att det osannolika butlerkalaset skall vara en del av den offentliga skattefinansierade servicen.

Vad jämtinlinjen skulle kosta i skattehöjningar är dolt i sedvanligt mörker.

Och vad sahlinlinjen i frågan beträffar tror jag att hon rätt allvarligt överskattat den allmänna efterfrågan på att ha sina högst eventuella butlers i T-banan.

Under mina rätt långa år i politiken har jag inte upplevt något starkt tryck i just den frågan.

Sedan finns det ju en del andra frågor där jag hoppas att vi kan få klarhet – nåja, i alla fall något uttalande – under de närmaste dagarna

Förr – men jag förstår att förr inte längre gäller på samma sätt – ville socialdemokratin vara ett parti för hela landet.

Med den linjen skulle man få bygga tunnelbanor i hela Norrland innan – enligt Sahlin – de skulle kunna placera sina högst eventuella butlers där eller – enligt Jämtin – denna centrala del av det framtida socialdemokratiska välfärdsutbudet skulle vara tillgängligt även för dem.

Min medkänsla med de socialdemokratiska valarbetarna är nu än djupare.

Möjligen möjligen går det i Kiruna – butlers i gruvgångarna.

Men i landet i övrigt?

Ack ack ack…

Process för fred

VID MEDELHAVET: Nu packas det ihop här nere – mot slutet av eftermiddagen i morgon kommer jag att vara tillbaka i Stockholm.

Och därmed inleds en period som ju kommer att handla allra främst om att vara i Sverige.

Före valet den 19 september blir det två resor till Bryssel – informellt utrikesministermöte och sedan toppmöte – men i övrigt blir det Sverige från Kiruna i norr till Malmö i söder.

Och det skall bli både spännnande och kul att komma ut på gator och torg i olika delar av vårt land och diskutera såväl utrikes- som inrikespolitiken.

Förhoppningsvis kommer jag att ha möjlighet att tillföra valdebatten i alla fall lite av de europeiska och globala perspektiv som inte får saknas när vi skall ta ställning till vår egen framtida politik.

Förutom arbetet med att hjälpa Pakistan – och den uppgiften skall inte underskattas – handlar det just nu om förutsättningarna för att få till stånd direkta fredsförhandlingar i Mellersta Östern.

Den s k kvartetten – FN, EU, USA och Ryssland – har slipat på ett uttalande som skall ange ramarna för och inriktningen av dessa på ett sätt som gör det möjligt för också palestiniernas Abu Mazen att acceptera dessa direkta förhandlingar.

Förutom den fortsatt starkt kontroversiella frågan om bosättningarna handlar det om att även Israel måste acceptera att förhandlingarna måste föras med utgångspunkt i 1967 års gräns – en utgångspunkt som är självklar för det internationella samhället i övrigt.

Och det handlar dessutom om att ge dessa samtal en tydlig tidsram.

En fredprocess får ju inte bara bli en process utan fred.

Tilltagande innovativt

VID MEDELHAVET: Nu börjar den socialdemokratiska valrörelsen bli riktigt innovativ.

Efter att i går ha sagt att skattesänkningar är ondskan inkarnerad samtidigt som man lovade en ny jättesänkning är det i dag dags för nästa utmaning.

Efter att i år ha sagt att RUT är ondska eftersom det på något sätt handlar om pigor och hemtjänster förkunnas nu att vi kommer att få butlers i T-banan som kommer att hjälpa till med barnpassning, tvätt, bilparkering och annat.

Därmed ges två innovativa besked.

Butlers d v s män är bättre än pigor d v s kvinnor.

Och barnpassning är bättre i tunnelbanan (!) än i hemmet.

Jag sänder en tanke av medkänsla till de socialdemokratiska valarbetare som skall reda ut detta på ett begripligt sätt.

Nytt bidrag

VID MEDELHAVET: Följande lilla passus från Lena Mellin i Aftonbladet i dag om de nyanser som Thomas Bodström visade i ett anförande i går är värd att notera:

”Aldrig har så få gjort så stor skada på kort tid som de här moderata männen mellan 2006 och 2010, sa justitieutskottets ordförande som för tillfället hade glömt bort historiska våldsverkare som Stalin, Pol Pot, Mao, Hitler och några till”.

I den informella tävlingen om valrörelsens bottennapp borde nog denna bodströmska förlöpning ha hyggliga chanser.

Hittills var det väl LO:s bidrag med sina affischer som låg bäst till.

Någon?

VID MEDELHAVET: Jag ser att Mona Sahlin framträtt i Tantolunden i dag och meddelat svenska folket två saker.

För det första att alla skattesänkningar ruinerar välfärdssamhället och måste avvisas å det bestämdaste.

För det andra att hon nu vill sänka skatten med ca 10 miljarder kr för alla pensionärer.

Förhoppningsvis finns det någon som får de två budskapen att gå ihop.

Jag gör det inte.

Vikten av 35 offensiva dagar

VID MEDELHAVET: Sista dagarna här innan det bär hemåt – denna helg drar ju valrörelsen i gång på allvar.

Trettiofem dagar och nätter till avgörandets stund.

Och under den tiden kommer mycket att hända.

Jag tillhör dem som har betydande respekt för valrörelser.

Var och en av dem har sin egen karaktär, rytm och dramatik. Ser man tillbaka har ingen av dem gått att förutspå i förväg. Konstanterna finns där alltid, men så gör också överraskningarna.

Jag har varit med om åtskilliga både bra och dåliga valrörelser genom åren. Man skulle kunna skriva en thriller om var och en av dem.

Till de bättre från moderat utgångspunkt hör nog 1979 och 1994.

Den förra var Gösta Bohmans sista valrörelse, förde moderaterna upp till positionen som största borgerliga parti och kom faktiskt att säkra en fortsatt icke-socialistisk majoritet för den kommande mandatperioden fram till 1982.

Olof Palme snubblade på sin egen taktik och retorik.

Men den var en hisnande resa som ett tag såg ut att sluta helt annorlunda. Inte heller Gösta var fri från en del snubbleri…

Den senare – 1994 – ledde visserligen till att vi förlorade regeringsmakten men var detta till trots en mycket bra moderat valrörelse där vi från ett underläge pressade socialdemokratin till kontinuerlig defensiv.

Vi gick framåt rätt bra under själva valrörelsen.

Givet omständigheterna – vi hade tillbringar ett halvt år att träta om Öresundsbron med Olof Johansson, och vi fick en ny dipp i den internationella ekonomin under sommaren – var det inte så dåligt.

I bägge fallen förde vi tydligt offensiva valrörelser ur någonting som allmänt ansågs vara ett underläge, och jag skulle tro att det ledde till ett risktagande som i just dessa fall ju kom att lyckas.

I detta konstaterande ligger den kanske största av de risker som jag ser när vi nu går in i 35 omvälvande, intensiva och engagerande dygn.

Risken för att den allt tätare floden av i grunden allt mindre relevanta opinionsmätningar leder till att vi alltför försiktigt försöker att värna det marginella övertag som dessa påstår att vi har.

Fredriks anförande på Södermalmstorg i går var en bra blandning av tydliga besked om den egna politiken och ett offensivt ifrågasättande av den kökkenmödding av gamla vänsterkompromisser som nu är det rödgröna alternativet.

Och det är på den linjen det måste fortsätta.

Vi får inte glömma att denna valrörelse är en valrörelse där svensk socialdemokrati kämpar för att vänsterpartiet – de gamla kommunisterna – för första gången någonsin – skall få tillträde till regeringsmakten i Sverige.

Olof Palme retade en gång upp åtskilliga genom att säga att ett val mellan det han alltid kallade ”högern” och det som då fortfarande var vänsterpartiet kommunisterna var ett val ”mellan pest och kolera”.

Om det nu är vad Palme kallade pesten eller koleran man vill släpa in i Rosenbad skall jag inte uttala mig om – men att det handlar om en historisk förändring med betydande konsekvenser bör ingen undgå att vara medveten om.

Jag tror ju inte att Lars Ohly är någon person som vill avskaffa den svenska demokratin.

Men jag vet att han vill förstatliga åtskilligt från fria apotek till vår bredbandsinfrastruktur. Att han komma att driva krav på höjd skatt varhelst en möjlighet finns. Att han vill ha en utrikespolitik som kokas på gammal neutralitetsnostalgi och än äldre anti-amerikanism. Att han i grunden vill upplösa den Europeiska Unionen. Att valfrihet i välfärden är ett rött skynke för honom.

Och att en regering med vänsterpartiet blir en regering där han i alla fall delvis och successivt kommer att få gehör för sina olika synpunkter. Och det blir illa för Sverige.

Så vi har all anledning att föra en offensiv valrörelse såväl om det vi själva vill – och har visat att vi kan – som om de faror som ligger i att släpa de gamla kommunisterna till regeringsmakten i vårt land.

Sänkt skatt för 6,1 miljoner individer

VID MEDELHAVET: Det var inga svårigheter att följa Fredriks tal på Södermalmstorg härifrån – det fanns minst två web-TV sändningar och via radion fanns dessutom ljud.

Tekniken skapar ständigt nya möjligheter.

Sänkt skatt för 6,1 miljoner löntagare och pensionärer till en kostnad av ca 20 miljarder kr – allt under förutsättning att utvecklingen blir som väntat vad gäller statsfinanserna – var beskedet inför kommande mandatperiod.

Och det är en kraftfull fortsättning på den politik som ju varit påtagligt framgångsrik under denna mandatperiod.

Trots de globala ekonomiska utmaningarna har regeringen denna mandatperiod levererat mer i skattesänkningar för vanliga löntagare än vad som utlovades i valet 2006.

Trots detta har vi i dag Europas kanske stabilaste statsfinanser med en skuldbörda som är lägre än vad som var fallet 2006.

Att antalet jobb i ekonomin dessutom ökat har jag pekat på tidigare.

Alldeles självklart är det rätt att gå vidare på vägen med sänkta skatter för vanliga inkomsttagare.

Vi vet ju att detta också skapar förutsättningar för fler jobb – och därmed för en bättre utveckling av samhällsekonomin inklusive de skatteintäkter denna ju genererar.

Ett vinnande koncept – nu gäller det att få mandatet att föra det vidare.

Framåt – inte bakåt.

Kamp med megabit och gigabit

VID MEDELHAVET: När vår svenska valrörelse denna helg drar igång – Fredrik Reinfeldt ger det moderata startskottet på Söder i Stockholm i dag, och Mona Sahlin ger sitt i morgon – kan det finnas anledning att kort notera också andra diton.

I dag går valrörelsen i Australien in i sitt slutskede. Det är nästa lördag som man går till valurnorna.

Dramatik har ju inte saknats under de senaste månaderna. I junu avgick plötsligt premiärministern Kevin Rudd och ersattes oväntat av Julie Gillard som därmed blev landets första kvinnliga premiärminister.

Om detta kommer att räcka inför oppositionens – liberalerna under Tony Abbott – offensiv förefaller i skrivande stund att vara en öppen fråga.

Det som fångat min uppmärksamhet är dock att en fråga som plötsligt kommit att bli central i valrörelsen är konkurrensen mellan de två partiernas satsningar på avancerade bredband för alla delar av det vidsträckta landet.

En kombination av politiska initiativ och teknologiska framsteg gör nu att man diskuterar planer som antingen mer modest kan komma att ge bredband med nedladdningshastigheter på 12 megabit per sekund (mbps) eller mer ambitiöst upp mot 1 Gigabit per sekund till så gott som alla invånare i landet.

Även om man nog får ta detta med en nypa salt, och inse att allt detta trots allt kostar pengar,  är det ända imponerande ambitioner – som öppnar imponerande framtidsmöjligheter.

Vårt Sverige anses av olika internationella bedömare ligga i världstopp när det gäller bredband.

Utmärkt så.

Jag minns att den IT-kommission som tillsattes under borgerliga regeringen 1991 – 1994 – och som jag ledde – satte upp som ambition att Sverige till år 2010 skulle vara i världstoppen vad gäller varje form av användning av de nya teknologier som det ju på den tiden fortfarande fanns de som vill vifta bort som ”en fluga”.

Men det innebär inte att vi nått till historiens slut. Tvärt om. På detta område fortsätter utvecklingen att accelerera.

Och vi har nog anledning att diskutera våra ambitioner och möjligheter för det kommande decenniet.

För ett stabilt Pakistan

VID MEDELHAVET: Fredag den sista sommarveckan – efter denna helg kommer i alla fall Sverige att mer på allvar komma in i sin valrörelse. Och till den saken kommer det att finnas åtskilliga anledningar att återkomma.

I dag på morgonen har Gunilla Carlsson haft pressträff i Stockholm om våra olika bidrag till de internationella hjälpinsatserna för Pakistan.

Hitintills har Sverige avsatt ca 63 miljoner kr för hjälp efter översvämningsdramat.

Men det kommer att behövas mer långsiktiga insatser också, och Cathreine Ashton vill att vi utrikesministrar skall diskutera den saken när vi träffas informellt i Bryssel i början av september. För det kan det förvisso finnas skäl, även om vi har åtskilligt annat av betydelse som står på agendan för det mötet.

Våra relationer med Pakistan har stärkts successivt under de senaste åren.

Att demokratin kunde återetableras i landet efter åren med militärstyre var viktigt för detta. Det första toppmötet mellan EU och Pakistan ägde rum under det tjeckiska ordförandeskapet för lite mer än ett år sedan.

Sverige tillhör dessutom länderna som är aktiva i stödgruppen Friends of Democratic Pakistan.

Det har varit åtskilliga möten mellan mig och min pakistanske kollega Shah Mehmood Qureshi under de senaste åren – i Islamabad, Bryssel, New York, Istanbul, Kabul och andra platser.

Vårt stöd till Pakistan måste ses i det längre perspektivet. Med snart 200 miljoner invånare är landet i detta avseende en bra bit större än Ryssland, men med en komplicerad situation såväl internt som vad gäller sina externa relationer.

Världen har ett mycket centralt intresse av ett stabilt Pakistan under kommande decennier – men det är i sin tur i hög grad beroende av dess möjligheter till ekonomisk utveckling.

Få saker skulle betyda mer i det sammanhanget än en längre gående försoning mellan Indien och Pakistan som öppnade upp för en gigantisk och snabbt växande sydasiatisk marknad. Och vi hoppas självfallet att ett stabilt Afghanistan skall kunna öppna upp för en ny sidenväg från Sydasien till Centralasien med allt vad detta skulle kunna innebära.

Ingenting av detta är alldeles lätt att åstadkomma. Hindren är ofta betydande.

Men det finns ett begynnande regionalt samarbete inom ramen för South Asia Association for Regional Cooperation. Och trots motsättningar har en politisk dialog mellan Islamabad och New Delhi nu inletts.

Inte minst i tider av kriser och problem är det viktigt att också fokusera på de långsiktiga möjligheter som faktiskt finns.