Geneve till Kabul

GENEVE: Kort besök här innan jag tillsammans med FN:s generalsekreterare Ban Ki-moln lyfter i riktning Kabul – med mellanlandning någonstans på vägen.

Men det korta besöket här ger i alla fall möjlighet att gå igenom olika ärenden med vår ambassadör.

Geneve är ju en viktig knutpunkt för multilateral diplomati inte minst vad gäller humanitära frågor och mänskliga rättigheter – betydelsefulla frågor för Sverige.

Men snart lyfter vi från fagra Geneve till det i alla avseende heta klimatet i Kabul.

Slappt av SvD

VID MEDELHAVET: En snabbtitt på nätet denna morgon visar att SvD – åtminstone i nätupplagan – fortfarande ligger kvar med sina dubbla fel i rapporteringen om Afghanistan.

Slappt. Och inte särskilt ansvarsfullt gentemot de som är intresserade av denna viktiga fråga.

Snart i riktning Kabul

VID MEDELHAVET: Nu drar det ihop sig till avfärd härifrån i riktning Kabul i Afghanistan och den stora konferensen där på tisdag.

Innan solen gått upp i morgon bitti ger jag mig iväg på den inte alldeles okomplicerade färden.

Så sent som för någon månad sedan kunde jag flyga från Kabul med det s k statsflygplanet, men nu vill inte Flygvapnet göra det längre, och då handlar det om att finna andra vägar.

Och det är självfallet fullt möjligt.

Konferensen i Kabul blir den fjärde stora internationella konferens om utvecklingen i landet som jag deltagit i – efter konferenserna i Paris, Haag och London under de senaste åren.

Att den nu sker i Kabul är inte okomplicerat, men i alla fall en signal om att det är den politiska utvecklingen där som är alldeles avgörande.

Jag hoppas att vi skall få en diskussion om hur långsiktigt skall kunna stödja den bredare politiska och ekonomiska utvecklingen i landet. Det är framgång där som kan ge den stabilitet landet och regionen så väl behöver.

Jag ser att media verkar att fokusera mer på frågan om hur länge våra säkerhetsstyrkor kommer att vara kvar, och dessutom – t ex SvD med sin andra missuppfattning om Afghanistan i dag – förväxlar det överlämnande av säkerhetsansvar till afghanska styrkor till slutet av 2014 med att alla utländska styrkor skulle dras tillbaka då.

I t ex Kabul-området har säkerhetsansvaret redan överförts, och successivt kommer det att ske i landets olika delar.

Men internationella styrkor behövs fortfarande för att utbilda, öva och hjälpa de afghanska säkerhetsstyrkorna.

Och det kommer sannolikt att behövas under en betydande tid – ingen vill sätta någon tidsgräns för detta, och det sker heller inte i dokumenten inför tisdagens konferens i Kabul.

Happy Birthday!

VID MEDELHAVET: I dag gratulerar vi alla Nelson Mandela när han fyller respektingivande 92 år.

Få personer i vår tid har imponerat så mycket på mig som han gjort.

Jag minns som i går middagen vi hade i Stockholm 1993 i samband med att han och FW de Klerk hade fått Nobels fredspris för att de tillsammans avskaffat apartheid och berett vägen för ett modernt och demokratiskt Sydafrika.

Han berättade om sina långa år på Robben Island med en tolerans gentemot dem som bar ansvaret som var genuint imponerande och alldeles unikt.

Och det förtroende som etablerats mellan honom och dåvarande presidenten de Klerk var det som gjorde omvandlingen av landet möjlig.

Nelson Mandela är också en man med en befriande humor.

För ett antal år sedan träffades vi på någon internationell konferens.

Då kom han mot mig med sitt stora leende: ”Do you still remember me?”.

You bet!

Han tillhör genuint en av vår tids allra största – Happy Birthday!

Också på Facebook

VID MEDELHAVET: Bara för att uppmärksamma de som ser på denna sida att jag också lägger ut länkar till olika saker av intresse på min sida på Facebook.

Den diversifierade digitala världen…

Diskussioner i Almaty

VID MEDELHAVET: Borta i Almaty i Kazakhstan pågår just nu OSCE:s informella utrikesministermöte med tämligen så allmänna diskussioner.

Det var ett år sedan ett informellt utrikesministermöte på Corfu lanserade den s k Corfu-processen för att bl a diskutera de olika tankar om Europas säkerhet som Rysslands president Medvedev signalerat.

Att säga att den s k Corfu-processen gjort stora framsteg sedan dess är att begå våld på sanningen.

Medan huvuddelen av OSCE:s medlemsstater håller fast vid det vidare säkerhetsbegrepp som är organisationens kärna – inklusive fria val, fungerande rättsordning och respekt för mänskliga rättigheter – vill en begränsad grupp under ledning av Ryssland vattna ur detta och fokusera främst på den s k hårda säkerheten.

Förvisso finns det betydande problem också vad gäller denna, men då handlar det inte minst om respekten för principer som redan lagts fast och åtaganden som redan gjorts. Den ryska invasionen av Georgien 2008 var t ex ett mycket tydligt övergrepp mot de grundläggande s k Helsingfors-principerna.

Tvisteämnet framför andra i Almaty just nu förefaller att vara huruvida man skall inkalla ett toppmöte i OSCE senare i år eller inte.

Ett toppmöte som kan leverera resultat finns det förvisso skäl för, men ett toppmöte bara för ett toppmötes skull förefaller mindre meningsfullt. Det finns dock länder som på den punkten har en annan mening.

Skulle det sluta i ett beslut om toppmöte blir det kanske ett sådant som samlokaliseras med det toppmöte som Nato kommer att hålla i Lissabon i november.

Också den saken är det ju fullt möjligt att ha synpunkter på.

Hur det hela slutar kommer vi att få besked om under dagens lopp.

Före mötet i Almaty var mina tyska och franska kollegor på besök bl a i Osh i Kirgisistan för att se vilka insatser som kan göras från bl a OSCE:s sida efter motsättningarna där.

En civil polismission förbereds nu, och en internationell undersökningskommission under ledning av en finsk parlamentariker sätts upp för att närmare klargöra orsakerna bakom upploppen.

Fortfarande är det ca 75 000 människor som inte kunnat återvända till sina hem efter de våldsamma upploppen.

Åsnan, tiden och jag

VID MEDELHAVET: Huvuddelen av min gårdag – f ö min födelsedag – tillbringade jag tillsammans med en åsna.

Man kan väl inte direkt säga att åsnan och jag alltid var alldeles sams, men i efterhand får jag medge att det var en upplevelse som var lärorik på många sätt.

Dock fruktar jag att det var jag som lärde mig mer än vad åsnan gjorde.

Man får ett lite annat förhållningssätt till tid, brådska och planering genom en dags umgänge med och beroende av en åsna.

Att försynt snegla på klockan och antyda att det kanske är dags att skynda på är – upptäcker man snabbt – helt meningslöst. He could’t care less. Man bevärdigas inte ens en blick.

För en åsna förefaller tiden att vara evig.

Den har sin lunk intill dess den tycker att det är dags att stanna ett tag. Oklart varför, men då gör den det – mer eller mindre starka uppmaningar på en rad möjliga språk rubbar intet. Man får ett intryck av att inte ens nukleära hot skulle leda till annat än ett litet avfärdande vift med ena örat.

Och sedan – plötsligt, utan anledning, utan föregående varning – lunkar den vidare i samma sävliga takt.

Det fanns tider då handel och samfärdsel i betydande delar av det som då var världen var beroende av dessa envetna varelsers metodiska men långsamma – och i grunden faktiskt mycket lojala – insatser.

Kring det hade jag åtskillig tid att reflektera när jag väl hade insett att något alternativ till att anpassa sig efter åsnan egentligen inte fanns.

Intensiv utrikespolitik i sommaren

VID MEDELHAVET: Även om sommaren sänkt sig ner med besked över Sverige fortsätter den europeiska – och därmed svenska – utrikespolitiken och arbetet med den.

I går var Catherine Ashton i Istanbul för viktiga politiska konsultationer med Turkiet och dess utrikesminister Davutoglu.

Att Turkiet är ett allt viktigare land har den senaste tidens såväl politiska som ekonomiska utveckling visat, och den politiska dialogen mellan Bryssel och Ankara har nu ett djup och en bredd som egentligen bara har en motsvarighet i vår dialog med Washington.

Och jag förstår på hennes meddelanden att det var bra samtal där.

I dag är det så toppmöte mellan EU och Brasilien i huvudstaden Brasilia, och här är det Herman van Rumpuy som leder den europeiska delegationen.

Också här handlar det om en dialog av allt större betydelse. Klimatfrågan är bara en av de många viktiga frågor som står på dagordningen i Brasilia.

I morgon kommer så Catherine Ashton till Tblisi för att öppna förhandlingarna om ett associeringsavtal mellan EU och Georgien. Det är ett viktigt steg som går tillbaka på de initiativ vi tog under det svenska ordförandeskapet förra hösten.

Tblisi har under veckan besök också av såväl min polske kollega Radek Sikorski som min franske dito Bernard Kouchner.

Men olika kontakter handlar också om utvecklingen i Afghanistan inför det viktiga ministermötet i Kabul nästa vecka liksom om förberedelserna för vårt utrikesministermöte i Bryssel under veckan därefter.

I bägge fallen kommer jag att vara närvarande, men det blir vår duktiga ambassadör Veronika Bard-Bringeus som företräder oss vid utrikesministermötet i Kazakhstan mot slutet av denna vecka.

Så det är en hel del som måste göras mitt i sommarvärmen.

I alla fall uppskjutet

VID MEDELHAVET: För en vecka sedan föreföll det som om avrättningen av Sakineh Mohammadi-Ashtiani genom stening i Iran var omedelbart förestående.

Från inte minst EU:s sida reagerade vi med stor styrka i hennes fall liksom i två andra just nu aktuella fall.

I situationer som denna är det alltid svårt att veta om det verkligen finns möjligheter att påverka eller ej, men det får aldrig hindra oss.

I just detta fall förefaller det dock som vi haft framgång i alla fall i den delen att avrättningen inte har ägt rum.

Detta innebär inte att vi inte kommer att fortsätta att med stor uppmärksamhet följa utvecklingen vad gäller såväl henne som de andra personer vi uppmärksammat speciellt under den senaste tiden.

I solen

VID MEDELHAVET: Så har det då blivit möjligt med i alla fall en vecka av avkoppling vid Medelhavets strand – men med ett vaksamt öga på världen och med telefon och iPad hummande med meddelanden som måste åtgärdas.

Den dubbla självmordsattacken i Ugandas huvudstad Kampala oroar självfallet.

Sannolikt har den sin bakgrund i konflikten i Somalia, där ju soldater från Uganda finns i den afrikanska säkerhetsstyrkan i huvudstaden Mogadishu.

Den vidare kalendern för veckan innehåller ett viktigt toppmöte mellan EU och Brasilien, och mot veckans slut ett informellt utrikesministermöte i OSCE i Almatyt av mer osäker betydelse.

Aldrig mer Srebrenica

DUBROVNIK: I dag är det många tusen som ger sig av till Potocari i nordöstra Bosnien för ceremonierna med anledning av att det är 15 år sedan enklaven Srebrenica erövrades av Radko Mladics bosnienserbiska styrkor.

Och det blev inledningen till det händelseförlopp – komplicerat och kaotiskt men där Mladic vid en viss tidpunkt gav order att avrätta alla de tusentals män som man hade tagit som fångar – som Internationella Domstolen i ett epokgörande och viktigt domslut fastställt som folkmord.

Hitintills har över 4 000 kvarlämningar identifierats och fått sin sista vila i Potocari – men arbetet är alls inte avslutat.

Till dem som kommer att vara där hör den serbiske presidenten Tadic och den turkiske premiärministern Erdogan.

Det som hände i Srebrenica får aldrig hända igen. Och i grunden är det den europeiska försonings- och integrationsprocessen här som bygger de starkaste framtidsgarantierna mot detta.

Det är när nation oförsonligt ställs mot nation, rakt genom stats- och andra gränser, som faran för folkmord blir överhängande.

Europa är värnet mot att det skall kunna hända igen.

I går kväll avslutades min dag med sen middag med den kroatiske presidenten Josipovic och hans olika medarbetare.

Men med på middagen fanns också borgmästarna i Dubrovnik, Kotor, Mostar och Vukovar – städer som nu ligger i olika länder men som alla märkts av krigets tragedi.

Det blev en sen men viktig diskussion om den nya roll som Kroatien nu har möjlighet att spela när det gäller försonings- och integrationsarbetet i denna del av Europa.

Och det finns fortfarande väldigt mycket som måste göras.

En dag som denna påminner oss på nytt om det.

Samtal i sol och kostym

DUBROVNIK: Kostym, slips och sammanträden dominerade större delen av denna dag här, även om det inte i alla delar kändes idealiskt.

Min uppgift var att tala om kommande säkerhetsutmaningar för Europa, och jag försökte rikta uppmärksamheten på de s k frusna konflikterna såväl i Moldavien som i Kaukasus och vikten av att vi med större tydlighet tar oss an dem.

Inte minst gäller det konflikten om Transnistrien i Moldavien.

Jag tror att denna kan komma att bli det verkliga lackmustestet på Rysslands vilja och förmåga att konstruktivt medverka till en förbättrad säkerhet i Europa.

Men jag pekade också på vikten av att vi inte negligerar spänningarna i Centralasien.

Det vi såg hända i Fergana-dalen visar på brisansen i en del av de olösta frågorna i detta område.

Här ser vi också länken till situationen i Afghanistan. Drogvägarna från Afghanistan genom Centralasien till Europa underminerar stater och skapar nya faror.

Men dagen här har också inneburit möjligheter till informella samtal med olika regionala ledare.

Åter igen fick jag ursäkta mig för Albaniens premiärminister Berisha för att jag under min tid som utrikesminister ännu inte besökt hans land, och jag har heller inte hunnit med att besöka Montenegro efter dess självständighet.

Snart väntar vi att Internationella Domstolen i Haag kommer att svara på begäran från FN:s generalförsamling om en bedömning av Kosovos självständighet.

Jag hoppas att det yttrandet blir inledningen till samtal mellan Belgrad och Pristina för att starta att reglera det förhållande som – från mycket olika utgångspunkter – de bägge har ett mycket starkt intresse av att börja normalisera.

Lätt blir det inte, och några snabba eller dramatiska resultat är inte att vänta. Den grundläggande meningsmotsättningen kommer säkert att bestå under betydande tid, men i dagens Europa kan vi finna vägar att hantera och normalisera även sådana situationer.

Också de frågorna ägnades av lätt insedda skäl en del tid i dagens samtal här.

Summit i Dubrovnik

DUBROVNIK: Lite försenat har jag nu anlänt till årets upplaga av Croatia Summit i Dubrovnik på den dalmatinska kusten.

Dessa möten har nu ett antal år på nacken, och jag torde i olika egenskaper ha varit med om samtliga.

Värdet ligger kanske mindre i de som vanligt överbefolkade paneler man har en viss förkärlek för – jag skall sitta i sådana under dagen – än i de möjligheter till informella samtal med regionens olika politiska ledare som dessa möten erbjuder.

Och fokus i mitt deltagande här ligger mindre på den avslutande halvdagen av konferensen fram t o m lunch och mer på de samtal jag inplanerat därefter inklusive en informell middag i kväll.

Då har såväl Italiens som Frankrikes premiärminister åkt hem, men kvar finns i sedvanlig ordning några av de som ägnat sig längst och djupast åt denna regions olika europeiska utmaningar.

Dubrovnik är ju ingen alldeles oangenäm plats att föra diskussioner i det ämnet på, och dessvärre är det ju så att utmaningarna i denna del av Europa kräver fortsatt uppmärksamhet.

Grönt EP-ljus för EAS

STOCKHOLM: I går gav voteringen i Europaparlamentet i Strasbourg äntligen klartecken till att sätta upp EU:s gemensamma utrikestjänst EAS.

EAS kommer förvisso inte att ersätta de olika nationernas utrikestjänster men kommer att ge oss ett gemensamt instrument som kommer att bli kraftfullare än vad vi hitintills haft, och som ju på sikt – lite beroende av utvecklingen – kommer att påverka också hur vi bygger upp och inriktar bl a den svenska utrikesförvaltningen.

Vi har ju redan börjat att försöka att bygga ut samarbetet med de övriga nordiska länderna, även om det enligt min mening finns åtskilligt mer som kan göras i det hänseendet.

Och det finns uppenbara möjligheter till samarbete och rationaliseringar t ex när det gäller det ibland omfattande arbetet med viseringar.

Men tanken är att EAS med sin bas i Bryssel skall bli ett starkt gemensamt europeiskt instrument inte minst för konfliktförebyggande och för att utveckla strategiska relationer med olika delar av världen.

Detta kommer knappast att ske med en gång.

Det kommer att ta sin tid – förhoppningsvis inte för lång – för EAS att finna sina former och utforma sitt arbetssätt.

Avgörande tror jag blir hur vi utformar relationerna mellan EAS och de olika nationella utrikestjänsterna. Den skall vara spindeln i ett nav där det arbete alla de i dag 27 utför också skall finnas med för att vi skall kunna få så stor utväxling som möjligt av våra samlade insatser och resurser.

Lissabon-avtalet hade åtskilliga delar, men just uppbyggnaden av EAS var enligt min mening en av de allra viktigaste.

Under vårt svenska ordförandeskap lade vi ju ner betydande möda på att förbereda de viktiga besluten om EAS, och det arbetet var en viktig del av de ansträngningar som nu burit frukt.

Afghanistan och Ryftes

STOCKHOLM: För någon timme sedan tog jag det korta flygskuttet tillbaka från Visbys mingel till huvudstadens något lugnare tillvaro.

På regeringssammanträdet i dag fattade vi beslut om strategin för Sveriges medverkan i de internationella insatserna i Afghanistan, och Gunilla Carlsson, Sten Tolgfors och jag hade pressträff där vi presenterade dess inriktning.

Och det förvisso trevligt att träffa kollegorna i den väsentligt mer avspända miljö som Almedalsveckan innebar.

Sedan blev det torgmöte med allianspartiledarna och diverse mingel med de samlade sär- och allmänintressena.

Men det som imponerade mest på mig hade inte med alla stånden och utställningarna och seminarierna att göra.

Fram mot lunch stötte jag på en äldre man som hade lite olika morötter med lite olika nyanser.

Och sedan kom vi att talas vid över lunch.

Det var Yngve Andersson som från en blygsam start 1964 med egna insatser byggt upp ett imponerande jordbruksföretag på Gotland i form av Ryftes, och som nu lämnat över företaget med närmare 50-talet anställda till sina två döttrar att driva vidare.

Allianspartiledarna talade mycket om hur en ny företagsamhet växer fram inte minst inom vårdsektorn. Se alla de nya apotek som nu växer upp!

Men det vi behöver är också företagande av den typ som Ryftes illustrerar.

Imponerande.

Ett svenskt utomhus-Davos

VISBY: En solig morgon vid östersjöstranden en bit norr om Visby – att få rum innanför ringmurarna är inte alla förundrat.

Gårdagkvällens kringminglande var både trevligt och nyttigt med åtskilliga samtal av värde för de kommande veckorna och månaderna.

Almedalsveckan hare blivit lite av ett svenskt utomhus-Davos där allt finns, alla vill vara och allt står på dagordningen. Lite desorganiserat, och en del underligheter, men i grunden mest sympatiskt och dynamiskt.

Nu bär det iväg till det ordinarie regeringssammanträde som för dagen utlokaliserats hit.

Till besluten hör den strategi för vårt deltagande i de internationella insatserna i Afghanistan som nu arbetats fram. Det är viktigt att alla våra insatser ses som en helhet – och att de ses som del av den internationella helheten vad gäller det vi försöker göra.

Och sedan är det Alliansens dag här i Visby – även om det är Mona Sahlin som är dagens talare. Vi får se hur det utfaller.

På Cuba ser jag att min spanske kollega Miguel Moratinos nu fått besked om frigivande av politiska fångar, vilket självfallet är mycket välkommet.

Det har sin bakgrund i informella beslut vi fattade vid vårt senaste möte med EU:s utrikesministrar, och där Miguel fick mandatet att pröva möjligheten att uppnå detta resultat.

Nu väntar vi på att fångarna faktiskt också skall friges.

I Strasbourg i dag hoppas jag att Europaparlamentet kommer att fatta sitt beslut om etablerandet av den nya gemensamma europeiska utrikestjänsten EAS. Att sätta upp den har redan tagit för lång tid – världen vill ha den europeiska rösten.

Nu blir det frukost, och sedan genom ringmuren in i staden och dess myller av debatter, samtal och diskussioner.

Fotboll och världen i övrigt

VISBY: Jo, så sitter man så här mitt i sommarvackra Visby och ser på fotboll nere i Sydafrika tillsammans med bl à sportministern och hennes rådgivare.

Men innan dess lyssnade jag på Maud Olofsson i ett anförande som på ett personligt och sympatiskt sätt visade djupet i hennes engagemang för såväl miljö som företagande.

Samtidigt strömmar meddelanden inom om det som händer där det händer.

Mer än trettio döda vid ett attentat i Peshawar. Mer än trettio döda vid ett attentat i Bagdad.

Långt borta – men i dagens värld trots allt närmare än vad de flesta vill vara medvetna om.

Nu fortsätter fotbollen. Ännu inga mål.

Fortsatt Iran – och tack till Sven Otto

STOCKHOLM: Att Sven Otto Littorin väljer att av privata skäl lämma den utsatta situationen som statsråd måste man ha respekt för.

Han har gjort ett gott jobb med viktiga reformer under närmare fyra år.

Tillfälligt är det nu Tobias Billström som tar över. Han tillhör tveklöst framtidsnamnen i denna regering.

Vi fortsätter arbetet med att se till att våra protester mot den planerade avrättningen av Sakineh Mohammadi-Ashtiani i Iran verkligen når fram till dem som har möjlighet att stoppa det bestialiska dåd som avrättning genom stening innebär.

På allas våra vägar gjorde Catherine Ashton ett mycket tydligt uttalande i ärendet i går.

Och i dag söker EU diplomatiskt företräde i Teheran för att direkt på plats framföra våra åsikter och våra vädjanden.

Jo, Almedalen trots allt

STOCKHOLM: En dag i början av juli i Stockholm känns oftast rätt angenäm.

Tempot är inte överdrivet högt, även om världens ärenden gör sig påminda och kräver agerande.

I dag handlade det – som jag skrev om – mest om Iran och om Gaza.

Viktigt nog – i bägge fallen.

Men en snabb utflykt till Claes Ohlsson några hundra meter bort för att köpa en badtermometer avslöjade icke oväsentliga delar av utrikesförvaltningen irrande omkring på samma ställe – delvis i exakt samma ärende.

I morgon eftermiddag bär det i alla fall även för min del över till Visby och olika arrangemang i samband med Almedalsveckan.

Ryktet gör gällande att det skall ses på fotboll på TV på kvällen.

Och det kan förvisso ha sitt intresse.

Vi kommer ju att få bevittna antingen ett spanskt eller ett tyskt nationellt trauma i samband med förlust. Hela turneringen är ju en serie av dessa nationalla trauman – med det slutgiltiga stora undantaget.

Men skälet till skuttet till Visby är nu inte främst detta – TV finns lite varstans.

Utan att vi har regeringssammanträde där på torsdag och dessutom en del alliansevenemang i Visby den dagen.

Inte Almedalen – men Gaza och Iran

STOCKHOLM: Medan nationen i övrigt sjunkit ner i Almedalsveckans olika debatter och dispyter – just nu ser jag att det bränns pengar – sitter jag i Stockholm och försöker att hantera vad som faktiskt händer.

Och det mesta av det som verkligen händer sker långt borta.

Vi börjar nu få lite klarare besked om förändringar i den israeliska blocklad-politiken gentemot Gaza, och det som nu sker är väsentliga positiva steg i den riktning som vi krävt.

Fortfarande råder dock viss osäkerhet om det som Israel anser vara produkter med dubbla användningsområden – det finns en risk för att man definierar denna kategori på ett orimligt brett sätt – och när det gäller möjligheten att fritt exportera varor från Gaza.

Inte minst den senare punkten är mycket viktig.

Vi vill inte ha ett Gaza som bara lever på bidrag, utan ett Gaza som genom ett fungerande näringsliv får ökade möjligheter att stå på egna ben. På det sättet skapas också ett starkare stöd i Gaza för en politik av samarbete också med Israel i olika framtida frågor.

På morgonen har jag också diskuterat med Catherina Ashton den plan som vissa utrikesministrar har att åka till Gaza inom kort.

Själv är jag – bortsett från Catherine Ashton – den ende av EU:s utrikesministrar som faktiskt varit i Gaza efter kriget vintern 2009, och tycker alldeles självklart att det är bra om även andra nu åker dit.

Men det får inte bli en resa som sedan blir en förevändning för att säga nej till andras möjligheter att åka dit. Då kan ju resultatet av resan snarast bli negativt.

Till de aktuella ärendena hör självfallet också hotet om förestående nya och mycket upprörande avrättningar i Iran där vi självfallet tillhör dem som driver på för en stark och snabb reaktion från EU:s sida.

En sådan kommer det också att bli. Och när den görs av den samlade unionen får den alldeles självklart en större tyngd.