Åsnan, tiden och jag

VID MEDELHAVET: Huvuddelen av min gårdag – f ö min födelsedag – tillbringade jag tillsammans med en åsna.

Man kan väl inte direkt säga att åsnan och jag alltid var alldeles sams, men i efterhand får jag medge att det var en upplevelse som var lärorik på många sätt.

Dock fruktar jag att det var jag som lärde mig mer än vad åsnan gjorde.

Man får ett lite annat förhållningssätt till tid, brådska och planering genom en dags umgänge med och beroende av en åsna.

Att försynt snegla på klockan och antyda att det kanske är dags att skynda på är – upptäcker man snabbt – helt meningslöst. He could’t care less. Man bevärdigas inte ens en blick.

För en åsna förefaller tiden att vara evig.

Den har sin lunk intill dess den tycker att det är dags att stanna ett tag. Oklart varför, men då gör den det – mer eller mindre starka uppmaningar på en rad möjliga språk rubbar intet. Man får ett intryck av att inte ens nukleära hot skulle leda till annat än ett litet avfärdande vift med ena örat.

Och sedan – plötsligt, utan anledning, utan föregående varning – lunkar den vidare i samma sävliga takt.

Det fanns tider då handel och samfärdsel i betydande delar av det som då var världen var beroende av dessa envetna varelsers metodiska men långsamma – och i grunden faktiskt mycket lojala – insatser.

Kring det hade jag åtskillig tid att reflektera när jag väl hade insett att något alternativ till att anpassa sig efter åsnan egentligen inte fanns.