Europadag även här

STOCKHOLM: Europadagen med lite firande runt om i Sverige – det kommer nog att ta sin tid innan detta blir riktig tradition i Sverige.

Schumann-deklarationen var nog ursprungligen ingen stor sak för Sverige – och det krigsslut som i dag firats med större ståt än vanligt på Röda Torger i Moskva var ju ett krig som vi genom olika omständigheter kom att stå utanför.

Men sedan ett och ett halvt decennium är vi fullt och fast med i den europeiska integrationen, och utanför UD på Gustaf Adolfs torg i Stockholm vajade i dag Europaflaggan.

Jag körde Anna Maria ner till Centralstationen där hon avlöste Birgitta Olsson på de möten som Europakommissionens kontor i Stockholm ordnade.

Annars är det ju på Kulturhuset som de stora arrangemangen äger rum.

Mycket av Europa-debatt just nu sker ju i skuggan av den grekiska krisen och de europeiska slutsatser denna måste leda till. EU:s finansministrar har extramöte i Bryssel nu på eftermiddagen för att diskutera den saken.

Samtidigt har nu den s k reflektionsgrupp om Europas framtid som efter visst buller och på franskt initiativ tillsattes på ett toppmöte för några år sedan och som lett av Spaniens f d premiärminister Felipe Gonzales nu presenterar sin rapport.

Jag misstänker att den kommer att ha svårt att slå igenom i mediabruset, men jag kommer i alla fall att utnyttja kvällens flygning ner till Bryssel – i morgon har vi ju möte med Foreign Affairs Council – för att läsa igenom den och kunna återkomma med en kommentar.

Inte minst när man står mitt uppe i de kortsiktiga kriserna är det viktigt att ha ordning på de långsiktiga perspektiven.

Bättre ordning framöver

STOCKHOLM: Vart tog våren vägen?

Småregn, snålblåst och kallt har det plötsligt blivit. Sköna maj har tydligen skrämts bort.

Resultatet av euroländernas toppmöte i går pekar på den förstärkning av samordning av delar av den ekonomiska politiken som måste till. Bra så.

Men med få undantag var det en samling av syndare som manade till respekt för de regler för samarbetet som lagts fast.

Och en del tydliga felsteg finns i debatten.

När man på sina håll tror att man kan bekämpa kriser genom att reglera de s k rating agencies tror jag emellertid att man är helt fel ute. Det anses att deras dystra bedömningar av Grekland har haft en negativ effekt.

Nästa steg blir väl att någon vill reglera medias möjligheter att förmedla ekonomiska nyheter och göra ekonomiska analyser…

Vad som behövs – och det är man också inriktad på – är betydligt större skärpa och ärlighet i den granskning som görs av de olika ländernas ekonomiska utveckling.

Mer än en gång har det fuskats rätt ordentligt i dessa sammanhang, och Grekland har heller inte varit den enda syndaren, om än med all sannolikhet den avgjort värsta.

Dag av dramatik – blickarna mot Bryssel

STOCKHOLM: Tillbaka i huvudstaden igen efter en mycket trevlig utflykt till Linköping är det bara att konstatera att detta varit en dag av rätt betydande europeisk dramatik.

I London kommer man nu uppenbarligen att försöka åstadkomma någon form av uppgörelse mellan Conservatives och Liberal Democrats som kan ge landet den stabilitet i styret som dessa dagar sannerligen krävs.

Hur det kommer att gå återstår att se.

Jag tror dock att det är avgörande – i ljuset av den ekonomiska saneringsuppgift man står inför – att man inriktar sig på en lösning som är stabil för mandatperioden i dess helhet.

Skulle det börja spekuleras i olika s k snap elections efter en kortare tid fruktar jag att den ekonomiska stabiliseringen snabbt kommer att drabbas av påtagligt oroliga tider.

Det ligger inte i någons intresse.

På de globala marknaderna har osäkerheten i London spätt på osäkerheten från Athen på ett sätt som på nytt visar hur beroende alla är av alla i dessa globaliseringens tider.

På eftermiddagen har finansministrarna i G7-kretsen konfererat, och när jag skriver detta sitter Euro-ländernas stats- och regeringschefer i överläggningar i Bryssel.

Deras formella uppgift är att bekräfta det gigantiska räddningspaketen för Grekland och se till att pengarna verkligen kommer fram i tid. Men dessutom kommer man alldeles säkert att inleda den viktiga diskussionen om förstärkta mekanismer för samordning i olika avseenden som denna kris och dess ursprung alldeles tveklöst visar behovet av.

Viktigt är att denna diskussion kan föras också i den vidare EU-kretsen.

Att det är EU-ordföranden som nu kallar till en diskussion enbart i den mer begränsade kretsen – som har sin egen ordförande – finns det egentligen anledning att sätta ett visst frågetecken för – även om detta inte är tiden för diskussioner om detta.

Jag kan bara hoppas att kvällens möte kommer ut med ett tillräckligt tydligt budskap.

De tidigare mötena i denna fråga har tyvärr inte levt upp till kraven på denna punkt, och det har dessvärre bidragit till det krisförlopp vi nu ser.

”Längre i radikalisering”!

STOCKHOLM: I SvD i dag på morgonen noterar jag att Lars Ohly kommenterar de olika rödgröna tvisterna med att bl a säga att ”vi har nått längre i en radikalisering av utrikespolitiken än vad de flesta trodde var möjligt.”

Jo, det har vi förvisso redan lagt märke till.

Men än mer oroande än trots allt den ekonomiska politiken i ljuset av den nya osäkerhet vi nu kommer att få leva med i följderna av den akuta grekiska krisen.

Att öka alla bidrag och att försvaga förutsättningarna för jobb och tillväxt är i denna situation en än mer äventyrlig politik.

Min dag börjar med EU-nämnd inför måndagens utrikesministermöte och fortsätter sedan med anförande och frågestund hos Utrikespolitiska Studentföreningen vid Linköpings Universitet.

Fortsatt oklart

STOCKHOLM: Nu på morgonen är dramatiken kring det brittiska valet om möjligt ännu större än när jag stängde av BBC:s valvaka mycket sent i går kväll.

Det allra mesta talar fortfarande för att Storbritannies näste premiärminister heter David Cameron, även om det ju inte kan uteslutas att Labour gör ett försök att med en annan premiärminister än Gordon Brown och en överenskommelse med de valrörelsebesvikna liberaldemokraterna sitta kvar vid makten.

Jag skulle tro att osäkerheten kommer att vara något dygn eller så – sammanräkning av alla valkretsar måste inväntas, och dessutom kan det nog behövas lite sömn och lite tid för eftertanke – innan vi får mer klarhet.

Klart är att valet var en mycket tydlig förlust för Labour och en mycket tydlig framgång för de konservativa – men att den inte var tillräcklig för omedelbar och egen majoritet i underhuset. Och klart är att den förväntade framgången för liberaldemokraterna helt uteblev.

Som det nu ser ut fick de konservativa ca 37 % av rösterna, labour ca 29 % och liberaldemokraterna ca 23 %.

Så det blir till att fortsätta att följa dramat – jag undrar om vi kommer att ha klarhet om vem som blir brittisk utrikesminister när vi alla skall mötas i Bryssel på måndag.

Inte oväntat blev i alla fall min hittillsvarande kollega David Miliband omvald i sin valkrets South Shields – där fick han ca 52 % av rösterna medan den konservative kandidaten lyckades att skrapa ihop ca 22 % – dock ett ca 6 % sämre resultat för Labour än vid förra valet.

Jag har dock passat på att mer personligen gratulera honom till omvalet – till den tröst detta nu kan vara.

TV fram och tillbaks

STOCKHOLM: En dag och en kväll med – förutom internationella besök – mycket av kommentarer och annat i TV.

Mitt i en annan inspelning på TV kommenterade jag för Rapport situationen när det gäller frihets- och säkerhetsfrågorna på nätet.

Och dessa var ju också ämnet för en timslång genomgång med vår nya referensgrupp för den internationella dimensionen av dessa frågor.

Sedan blev det Aktuellt om den grekiska krisens vidare europeiska konsekvenser.

Jag framhöll den betydelse som Euro-samarbetet har för stabiliteten i Europa i dess helhet, men att detta samarbete bygger på en grundläggande solidaritet vad gäller vissa regler, och att det ju är tydligt att Grekland syndat grovt och länge mot dessa.

Men detta hindrar inte att Grekland nu måste hjälpas under den svåra men nödvändiga period när man måste dels sanera och dels reformera sig själv.

Och det handlar om bägge – just nu en aktut underskotts- och skuldkris men i grunden också en kostnads- och konkurrenskraftskris.

Men nu bär det iväg till TV:s extrainsatta program om resultatet av det brittiska valet i dag.

Spännande… och viktigt!

Torsdag med nätfrihet, besök och bestyr

STOCKHOLM: Hemma i Stockholm igen efter närmare en vecka på andra sidan Atlanten – en viktig och nyttig vecka.

Men här väntar torsdagens vanliga arbetsuppgifter – regeringssammanträde på förmiddagen och frågestund i riksdagen på eftermiddagen.

Därtill kommer besökare för intressanta samtal.

Först det georgiska parlamentets talman Bakradze och därefter den makedonske utrikesminister Milosovski. Det finns viktiga saker jag vill diskutera med dem bägge.

Men dessutom skall det hinnas med ett viktigt första sammanträde med min referensgrupp om internationella aspekter på den allt viktigare frågan om friheten på och för nätet.

Dagen avslutas så småningom med en mottagning på Kinas ambassad med anledning av att det är 60 år sedan vi upprättade diplomatiska förbindelser med Folkrepubliken Kina.

Mellan dessa olika saker finns det – lindrigt uttryckt – en del annat som också måste hinnas med.

Under dagen går så de brittiska väljarna till sitt val efter en spännande valrörelse.

Min kollega David Miliband kommer säkert att klara sin plats i underhuset i sin säkra valkrets, men vem som kommer att vara min brittiske kollega när vi träffas till sedvanligt utrikesministermöte i Bryssel på måndag återstår att se.

Högtidligt – men också bekymrat

FRANKFURT: Efter en natt över Atlanten och en dag i Ludwigshafen är det nu väntan på att plan hem mot Stockholm.

Det blev ett i allra högsta grad värdigt, viktigt och högtidligt firande av Helmut Kohl tidigare i dag.

Hela förbundsrepublikens ledning och elit var på plats för att lyssna på talen och hylla jubilaren.

Återblickarna på den moderna europeiska och tyska historien var många.

Helmut Kohl talade om kriget och sin livsuppgift att säkra att det aldrig kom tillbaka. Angela Merkel och andra talade om Tysklands och Europas enande. F d presidenten Herzog höll ett hyllningstal som säker kommer att sätta spår i den tyska debatten.

Mitt i allt detta är det oron som dominerar Tyskland just nu.

Jag talade med ledarna för landets alla viktiga partier, och alla vittnade om den djupa oro de nu mötet från sina väljare i den grekiska krisens spår.

Det handlar inte om huruvida man skall hjälpa Grekland eller inte – alla är eniga om att det skall och måste man.

Det handlar om en oro för valutans och därmed ytterst också statens och Europas stabilitet.

För oss verkar detta överdrivet, men varje nations politiska reaktioner formas av den egna nationens historia.

Och att Tysklands historiska erfarenheter väger tungt också i dag visar inte minst en högtid som dagens.

Om detta handlade inte bara en del av de officiella talen utan också mycket av de mer informella samtalen när vi träffades i en mindre krets hemma hos Helmut Kohl och hans hustru i Oggersheim.

Men nu bär det äntligen hem mot det egna hemmet.

Röran allt tydligare

NEW YORK: Sitter på Newark-flygplatsen och går igenom papper i väntan på att planet till Europa skall gå.

Bilden av det rödgröna alternativet hemma ter sig allt mer rörig.

Jag bortser från den ekonomiska politiken – nya skatter för att bromsa nya jobb är ingen bra idé – och håller mig till utrikes- och säkerhetspolitiken.

Lars Ohly – vars parti ju vill ”upplösa” den Europeiska Unionen – förkunnar nu barskt att det inte blir någon gemensam rödgrön politik om Afghanistan.

Inte?

Men hur i hela friden tror man då att man skall kunna regera?

Rätt omedelbart efter valet i höst måste regeringen fatta beslut om en proposition till riksdagen om vårt mandat för deltagande i ISAF-operationen i Afghanistan.

Frågan går inte att skjuta på. Någon folkomröstning finns det inte tid till.

Lars Ohlys besked innebär antingen att man inte avser att regera tillsammans eller att man efter valet kommer att bråka ihop sig om en politik som man inte förmår att redovisa före valet.

So oder so visar den att detta är en krisfråga för de rödgröna.

Till detta skall så läggas det sammanbrott för betydande delar av försvarspolitiken som är på gång.

Sten Tolgfors illustrerar det väl i sin blogg.

Här skall internationella insatser tydligen dras ner riktigt ordentligt, vilket kommer att minska vår internationella profil.

Sverige skall t ex hals över huvud dra sig ur sin ledning för den europeiska snabbinsatsstyrkan 2011. Jag vet från samtal i FN hur mycket den möjlighet som denna styrka innebär värderas.

Vad de verkar erbjuda Europa och världen i övrigt är ett Sverige som splittrat och försvagat i viktiga internationella frågor.

Sverige är värt bättre.

Till Ludwigshafen för Kohl

NEW YORK: Efter avslutade dagar här styr jag nu kursen mot Ludwigshafen i Tyskland innan jag kommer hem igen mycket sent onsdag kväll.

Dagen i New York har varit fylld av intensiva samtal centrerade kring dels de olika utmaningar FN står för på fredsområdet och dels – i sedvanlig utsträckning – den fortsatta utvecklingen i den iranska frågan.

Med Ban Ki-moon hade vi ett långt och bra samtal som sträckte sig över Iran, Sudan, Cypern och Somlia innan vi också kom att beröra utvecklingen på den koreanska halvön.

Och med Catherina Ashton blev det långlunch på angenäm italiensk restaurang. Det är mycket som står på vår gemensamma agenda.

När hon nu i kväll flyger tillbaka till Bryssel har hon avslutat en resa jorden runt med Tokyo, Beijing, Shanghai och New York som anhalter.

Men jag hann också med Irans utrikesminister Mottaki och USA:s biträdande utrikesminister för rustningskontroll och strategiska frågor Ellen Tauscher.

Anledningen till att jag nu är på väg till Ludwigshafen är att det där i morgon är en ceremoni med anledning av Helmut Kohls 80-årsdag.

Födelsedagen inföll ju för några veckor sedan men först nu här det varit möjligt med ett arrangemang av denna typ.

Efter den mer officiella ceremonin – som det är förbundskansler Angela Merkel som inbjuder till, och som jag ser att det förväntas cirka 800 gäster till – tillhör jag dem som inbjudits i en liten krets hemma hos jubilaren.

Och ty följande blir det mycket sent tillbaka hem till Stockholm i morgon kväll.

Just nu gäller det att se till att det blir i alla fall något lite av vila genom natten över Atlanten.

Inte alldeles hopplöst

NEW YORK: Den första och viktiga dagen av översynskonferensen här slutade i alla fall inte med något sammanbrott – och givet omständigheterna får det nog betecknas som ett hyggligt resultat.

Det iranska anförandet var fyllt av halvmysticism och allmänna utfall mot USA men indikerade i alla fall inte att man totalt tänkte sätta käpparna i hjulet. Vi får se.

Men nu är det tre veckor av arbete som ligger framför de olika delegationerna här. Mot slutet av maj kommer vi att veta om det finns förutsättningar att röra sig framåt – eller om vi står inför ett misslyckande.

Min mycket allmänna känsla efter att noggrant ha lyssnat igenom måndagens anförande är att situationen kanske inte är alldeles utsiktslös.

I morgon följer jag – efter att ha träffat medarbetarna på vår FN-delegation på morgonen – så upp med olika bilaterala samtal.

På förmiddagen har jag samtal med FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon och Irans utrikesminister Mottaki innan det är dags för lunch med Catherine Ashton.

Och fram mot slutet av eftermiddagen är det så dags att bege sig till Newark för att ta ett kvällsplan i riktning Frankfurt i Tyskland.

Talen här i FN

NEW YORK: Så har då den stora översynskonferensen här kommit igång.

Irans president Ahmadinejad, EU:s Catherine Ashton och jag själv tillhör de mer eller mindre betydande storheter som talat.

Jag talade om att vi alla har en skyldighet att ta konkreta steg mot visionen om en värld utan kärnvapen, men jag talade också om att vi måste göra det möjligt för de nationer som så önskar att utnyttja den fredliga kärnkraften.

Men jag tog också konkret upp Nordkoreas utträde ur avtalet och nukleära provsprängningar, och talade om Irans skyldighet att fullt ut respektera sina internationella åtaganden.

Mycket av uppmärksamheten här fokuseras just kring Iran.

Att säga att den iranske presidenten gav några klara besked i sitt tal vore att överdriva. Han talade mångordigt om vikten av att motarbeta spridningen av kärnvapen. Vad det innebär konkret för den iranska politiken är inte alldeles tydligt.

Just nu är det USA:s Hillary Clinton som står i talarstolen och talar om president Obamas ambitioner på detta område – som bl a jag just har gett vårt stöd från FN:s talarstol.

Och jag utgår från att hon kommer att ha en del att säga i fallet Iran.

Börjar strax

NEW YORK: Sitter i FN:s stora generalförsamlingslokal och väntar på att den stora debatten här skall börja.

Det har varit lite si och så med Internet-möjligheterna sedan jag kom till New York vilket reducerat möjligheten till inlägg här.

Vi skall se om det kan förbättras.

Tåget till Manhattan

WASHINGTON: Efter dagarna här bär det nu av till Union Station för att ta tåget till New York och de ännu mer intensiva dagar som väntar där.

I morgon tillhör Irans president Ahmadinejad, USA:s utrikesminister Hillary Clinton, EU:s Catherine Ashton och jag själv till dem som står på talarlistan när översynskonferensen för icke-spridningsavtalet öppnar.

Räkna med politiskt fyrverkeri!

Men innan dess skall jag i kväll ha middag med vår nye honoräre generalkonsul David Dangoor. Med honom på plats är det ingen tvekan om att vi har ett nätverk som få andra i denna stad.

Innan det drar igång på FN i morgon förmiddag skall jag också ha frukostmöte på Svenska Handelskammaren i staden.

SACC NY är en viktig institution för svenska intressen i New York – innan jag blev utrikesminister tillhörde jag dess styrelse och vet betydelsen av det arbete de uträttar.

Från tåget kommer jag innan dess att kunna kasta en blick på den plats vid Delaware-floden där de första svenskarna landsteg i detta land för snart 375 år sedan. Kanske ligger den nybyggda kopian av deras fartyg Kalmar Nyckel också på sin plats alldeles intill.

För oss svenskar är USA både historia och framtid!

Lördag i Georgetown

WASHINGTON: Tidningsläsning, bokhandelsbesök och lite olika samtal med olika personer man stöter på.

Nyss var det den holländske utrikesministern Maxim Verhagen innan han satte sig på tåget till New York. Vi ses igen där på måndag förmiddag.

Oljeutsläppet nere i Mexikanska gulfen oroar allt mer. Jag tycker mig förstå att president Obama är på väg dit ner, och diskussionen om huruvida man skall tillåta mer av borrningar av detta slag längs de amerikanska kusterna har av lätt insedda skäl fått ny fart.

President Obama lade ett lagförslag i den riktningen nyligen, men det som nu inträffat torde rätt dramatiskt ha förändrat åtminstone den omedelbara stämningen i kongressen.

Samtidigt är det tydligt att immigrationspolitiken åter riskerar att segla upp som en stor politisk fråga.

Ett ambitiöst försök att över partigränserna lösa en del av de besvärligaste frågorna i det avseendet – där inte minst JKohn McCain gick i spetsen – misslyckades ju dessvärre för några år sedan.

Och nu har en ny ytterligt restriktiv och påtagligt tveksam delstatslag i Arizona plötsligt gett nytt bränsle till en debatt som jag inte är så säker på att så många vill ha.

Den inrikespolitiska debattens vågor håller på att bli allt högre, och Mexicos president Calderon har nu också haft mycket tydliga synpunkter i ärendet.

På det internationella området är det inte så mycket som denna dag tränger sig fram i media här.

Världsutställningen i Shanghai har öppnat. Ett europeiskt räddningspaket för Grekland är på gång. Oron är allt mer påtaglig för utvecklingen i Thailand.

Men nu bär det av till mer informell middag med några av de synnerligen duktiga medarbetarna på den viktiga ambassad Sverige har här i Washington.

Avkoppling och iPad

WASHINGTON: En vacker första majdag i Georgetown efter de gångna dygnens rätt hektiska program.

Efter frukost med min polske kollega Radek Sikorski – i går tror jag faktiskt att vi var inte mindre än sex utrikesministrar från EU här i Washington – blir det nu några mer avspända timmar.

Vi hade åtskilligt att diskutera – inte minst utvecklingen i Ukraina som vi bägge är starkt engagerade i.

Jag föll dessutom för frestelsen att inhandla en iPad för att se hur den kan användas för att på olika sätt underlätta mitt liv.

Den version som nu finns är inte i alla delar idealisk.

Finns ännu inte med å,ä och ä och det verkar dessutom som om man inte riktigt kommer åt de viktiga applikationerna om den upptäcker att man har ett iTunes-konto i Sverige.

Vi får se om det går att lösa på något sätt.

Men nu tar jag mig ut i det vackra försommarvädret.