Mellanlandning vid Svarta Havet

TRABZON: Mellanlandning vid Svarta Havets strand på väg hem efter närmast dagarna i Afghanistan.

Hemma väntar i morgon regeringsammanträde och sedan öppna möten med de utrikespolitiska föreningarna först vid Uppsala Universitet och sedan Stockholms Universitet.

Och alldeles säkert kommer jag där att ha anledning att diskutera kommande utmaningar inte minst i Afghanistan.

Men också intryck från denna resa i övrigt – som ju fört mig till Afrika liksom till Gulf-regionen – kan vara en naturlig utgångspunkt för samtal.

Löpande under dagen har jag följt utvecklingen i Thailand och kommer att ha anledning att uppdatera mig omedelbart i morgon.

Överenskommelsen mellan Iran, Turkiet och Brasilien om bränsleförsörjning av forskningsreaktorn är utan tvekan ett positivt steg framåt i den komplicerade relationen.

Att den inte löser alla frågor när det gäller Iran är knappast förvånande, men om den bidrar till att föra vissa ett steg framåt bör den i alla fall välkomnas.

Samtal i den afghanska värmen

KABUL: Framför mig ligger nu en dag fullspäckad av politiska samtal – och det ser ut att bli en vacker dag i Kabul – om Afghanistans och regionens framtid.

Jag ville komma hit dessa dagar mellan president Karzais besök i Washington och den s k fredsjirgan för att få en bättre bild av möjligheterna att ute i verkligheten förverkliga de intentioner vad gäller vår politik som vi lade fast i EU-programmet i höstas och på den s  k London-konferensen i början av året.

På många håll talar man ju om detta år som ett avgörande år för Afghanistans utveckling. Parlamentsvalen i septeber

Jag har redan haft möjlighet att på ort och ställe diskutera utvecklingen i landets norra och västra delar, och här finns utan tvekan möjligheten att steg för steg bygga ett bättre Afghanistan.

Framstegen kommer knappast att vara snabba. Även under de fredligaste av förutsättningar är de utmaningar detta fattiga och av krig söndertrasade samhälle står inför mycket betydande.

Men de är möjliga – och det är viktigt att vi är beredda att fortsätta att hjälpa till på olika sätt.

Nu står striden mycket om makten i landets södra delar – hur kommer det att gå i Kandahar? – och om hur den centrala regeringen här i Kabul kan leverera ett bättre och mer trovärdigt statsstyre under kommande år. Ytterst är det där som avgörandet ligger.

Och mycket påverkas av hur diskussionen går i omvärlden – och då inte minst i USA.

President Obama förstärker militärt på ett påtagligt sätt, men det finns en risk för att han försvagar politiskt genom att säga att någon form av tillbakadragande skall inledas nästa sommar.

Det brukar konstateras att medan vi har klockor har talibanerna tid.

Och då är det uthålligheten snarare än den kortsiktiga styrkan i vår politik som jag tror kommer att vara avgörande. Här kan jag känna en viss oro över den amerikanska politikens inriktning.

Kring dessa frågeställningar kommer säkert mina olika samtal i dag att kretsa – och när jag mitt på dagen möter media tillsammans med utrikesminister Zalmay Rasoul kommer säkert många av frågorna att vara om detta. Även president Karzai står självklart på min lista över samtalspartner för dagen.

Middag i Kabul

KABUL: Efter dagen i lugna, livliga och vackra Herat har jag nu kommit till det sjudande livet i den afghanska huvudstaden.

Morgonens allvarliga bombattack på en av de södra infartsvägarna till staden märker man inga effekter av i trafiken. Men vaksamheten måste vara hög när man rör sig i staden.

Nu väntar närmast middag med goda vänner som följer utvecklingen här med den uppmärksamhet som den förtjänar.

En dag i Herat

HERAT: Efter gårdagen i Mazar-i-Sharif och den nordliga delen av Afghanistan har jag nu tagit mig till Herat i landets västligaste delar. Om Mazar-i-Sharif blickar norrut mot Centralasien är i Herat det iranska inflytandet mycket tydligt. Här befinner vi oss i utkanten av den iranska högplatån.

Gårdagen innebar ett fullt program som bl a fokuserade på de ansträngningar vi nu har att hjälpa till att utveckla de afghanska möjligheterna att själva klara de samlade säkerhetsutmaningarna framöver.

Detta kommer att bli en allt viktigare del av våra insatser. Nu kommer också USA förstärkt i det området att satsa på att hjälpa den afghanska polisen och gränsbevakningen.

Och vi diskuterade också – bl a med guvernören Atta – hur den ekonomiska utvecklingen i regionen kan stimuleras. I början av nästa år kommer man att vara klar med järnvägsförbindelsen norrut mot Uzbekhistan.

Men jag hade också möjlighet att besöka Balkh – som anses vara en av världens allra äldsta städer med rötter långt längre tillbaka i tiden än vad någon del av Europa kan skryta med.

Här vilade Alexander den Stores armé under två vintrar och här gifta han sig med den baktriska skönheten Roxanna innan han genom Hindu Kush drog vidare mot det Indien som hägrade bakom bergen.

Till dagens besök hörde också en rättshjälpsorganisation som försöker att stödja ansträngningarna att förbättra respekten för medborgerliga fri- och rättigheter i landet.

Och det blev bra genomgångar och samtal med många av de som är verksamma på Camp Northern Light i Mazar-i-Sharifs utkanter.

Men nu är det utvecklingen den denna spludrande metropol som står i centrum. Jag tycker att det är viktigt att vi får en bättre bild av utvecklingen och situationen också i de delar av landet som inte domineras av de intensiva strider och motsättningar vi ser i söder och öster.

I går dödades dock två italienska soldater i samband med att en konvoj i närheten av Herat körde på en mina, och det påverkar självklart stämningen hos de italienska trupper som har ansvaret här.

Dagens besök här gör jag dessutom tillsammans med EU:s nye representant i Afghanistan Vygaudas Usaskas – som ju tidigare var litauisk utrikesminister.

Hans uppgift är att se till att våra gemensamma insatser samordnas bättre för att få större inflytande på utvecklingen i landet – och min uppgift att ge honom så starkt stöd som möjligt i den viktiga uppgiften.

Morgon i Mazar-e Sharif

 

MAZAR-E-SHARIF: Det blev en påtagligt sen ankomst till den svensk-finska campen Northern Light i utkanten av denna norra Afghanistans största stad.

Även om detta är mitt femte besök i landet har jag bara varit här en gång tidigare. Fokus på mina besök har oftast legat på den bredare utvecklingen i landet med Kabul och händelseutvecklingen där i självklart fokus.

Här norr om Hindu Kush möter man ett annat Afghanistan – här befinner man sig i de allra sydligaste delarna av Centralasien.

Och avståndet till det verkliga kriget i provinserna kring Kandahar nere i pashtunska södra Afghanistan kan ibland kännas påtagligt stort. 

Men det vi hjälper till att göra är av stor betydelse för landets framgång. Kan vi hjälpa till att säkra dessa nordliga delar av landet – inte minst genom att utbilda och hjälpa olika afghanska säkerhetsinsatser – kan vi mycket konkret vara med och visa det Afghanistan som är möjligt.

På Nato:s utrikesministermöte i Tallinn för några veckor sedan talades mycket om ”transition”, d v s överlämnande till afghanskt ansvar.

Och det är alldeles självklart vägen vi måste gå under kommande år.

Men det är viktigt att vi då också gör ett gediget arbete att förbereda dem för detta – och förutsättningarna för att vi skall lyckas med detta är nog större här i landets nordligare delar än på de flesta andra platser.

 Min förståelse för dem som vill att vi hals över huvud skall avbryta, sticka svansen mellan benen och bege oss hem är mycket begränsad. Sverige skall vara ett land som står vid sina åtaganden – och som fullföljer dem på det gedigna sätt som vi ju faktiskt har ett visst anseende för att också göra.

Och när jag träffar den afghanska guvernören Atta – med betydande inflytande här uppe – kommer jag också att framhålla detta. Jag tror att det är av stor betydelse.

Till dagen i övrigt ber jag att få återkomma – solen har just gått upp, det är kö till duschen och ryktet gör gällande att frukostgröten står framdukad…

Globala perspektiv

MANAMA: Så har då Bahrain Global Forum avslutats med en diskussion om globala framtida samarbetsperspektiv där jag tillhörde huvudtalarna.

Innan dess hade vi lyssnat på WTO:s Pascal Lamy om förutsättningarns för de fortsatta världshandelsförhandlingarna.

Men också mer renodlat politiska frågeställningar har stått i centrum för de informella diskussionerna.

EU:s särskilde representant för fredsprocessen i Mellersta Östern Marc Otte finns på plats, och i går hade jag mycket bra diskussioner med Bahrains utrikesminister Sheik Khalid Bin Ahmed Mohamed Al Khalifa.

Och det säger sig självt att det diskuterats mycket om hur vi skall hantera de iranska utmaningarna.

Nu på eftermiddagen kommer jag att besöka det amerikanska flottkommandot här i Bahrain som ju svarar för delar av samordningen av de anti-pirat insatser i Adenviken och Indiska Oceanen som vi ju är engagerade i och som jag ju diskuterade utförligt i Djibouti.

Och sedan är det dags för några dygn där mitt fokus förskjuts till utmaningarna i och kring Afghanistan.

Europadiskussioner i Bahrain

MANAMA: Dagen har varit fylld av diskussioner centrerade kring olika mer eller mindre strategiska konsekvenser av den ekonomiska omvandling som utan tvekan sker i dagens värld.

Mycket har handlat om den europeiska krisen just nu.

Jag märkte det förvisso i Washington för någon vecka sedan, men det är än mer märkbart här: den grekiska krisen riskerar att på ett påtagligt sätt rubba bilden av ett framgångsrikt Europa.

Att det finns en och annan med intresse av att lägga ved på den brasan är uppenbart – och heller knappast förvånande.

Krisen har dessutom kommit i ett skede då det inte för omvärlden är alldeles tydligt att Lissabon-fördragets olika innovationer kommer att ge oss den starkare och tydligare globala röst som var avsikten.

Att de byråkratiska bataljerna i Bryssel är övergångssvårigheter som varje stor förändring för med sig vill man inte alltid riktigt förstå.

Så för en del av oss européer här har det varit lite uppförsbacke i delar av dagens diskussioner, men jag tror att det haft det goda med sig att vi fått ägna viss tid åt att förklara mer grundläggande förhållanden.

Europa är med sin gemensamma marknad världens största integrerade ekonomi. Europa är största exportör både av direktinvesteringar i och export till resten av världen. Och oavsett vad som händer i Grekland har euron kommit för att stanna.

Men sant är att vi måste öka reformtakten för att klara konkurrenskraften i en allt mer dynamisk global ekonomi. Vi kan aldrig klara oss genom att bygga murar mot förändring eller bedriva populism mot marknad eller omvärld.

Globaliseringen är vår genuina möjlighet – och vi måste vara tydliga med att vi också inser att så är fallet.

Oro för Bangkok

MANAMA: Det är med stor oro jag följer utvecklingen i Thailand med den tilltagande konfrontationen i Bangkok.

Vi fortsätter att uppmana till en fredlig och demokratisk lösning av konflikten. Våld riskerar att föda nytt våld.

Här i Manama har en ny dag grytt, och temperaturen på morgonen är redan en hygglig bit över 30 grader.

Anlänt till Bahrain

MANAMA: Efter en spännande och informativ dag i Djibouti har jag nu sent kommit fram till Manama i Bahrain.

I Dijbouti hade jag bl a bra samtal med utrikesminister Mahmoud Ali Youssouf med rätt självklart fokus på situationen i Somalia och vad det internationella samfundet kan göra bättre.

Resten av dagen dominerades av diskussioner om just denna fråga med ett fokus på problemet med piratverksamheten i haven utanför Djibouti och Somali.

I ett havsområde stort som Västeuropa finns nu bl a sex örlorgsfartyg från EU och ett antal marinspaningsplan – bl a ett från svenska kustbevakningen baserat på Seychellerna – men också ett antal andra fartyg från USA, Ryssland, Kina, Japan och Indien.

Uppgiften att förhindra kapning av WFP:s nödhjälpsfartyg har operationen lyckats med.

Men för dagen finns det 19 fartyg som ligger kapade på olika platser längs huvudsakligen den nordliga delen av den somaliska kusten, och det är nog en säker gissning att de förr eller senare kommer att frisläppas i utbyte mot lösenpengar i storleksordningen några miljoner dollar per fartyg.

Ett fartyg frisläpptes faktiskt i dag efter det att lösen med ett okänt belopp hade betalats – tidigare i veckan har två fartyg kapats.

Kring denna fråga kommer jag att fortsätta att föra samtal också här i Bahrain, men annars är min huvuduppgift här under lördagen att delta i en större konferens om strategiska skiften som en följd av de ekonomiska skiften vi nu ser i den globala ekonomin.

Kanske är det ett tidens tecken att Brasiliens president Lula tidigare i dag anlände till grannlandet Qatar för ett två dagar långt besök innan han sedan ger sig av till Teheran.

Dag i Djibouti

DJIBOUTI: Efter nattens långa flygning blir det en dag i detta lilla land som fokuseras på de insatser vi gör för att skydda sjöfarten genom Aden-viken och i denna del av den Indiska Oceanen, men också på den vidare problematiken kring Somalia och Afrikas Horn.

Högkvarteret för EU:s flottstyrkor i området ligger i Northwood i Storbritannien, och i området är det just nu det svenska fartyget Carlskrona som för kommandot, men åtskilligt av vidare insatser i området har sina baser här.

Den primära uppgiften för den s k Atalanta-operationen är att eskorta de fartyg som för den livsmedelshjälp som World Food Program står för säkert till olika hamnar i Somalia, och den delen av operationen är utan tvekan också lyckad. Ingen av dessa fartyg har kapats sedan operationen inleddes.

Bra så.

Den vidare operationen att skydda fartygstrafiken i området genomförs i nära samverkan med andra styrkor från bl a Nato, Ryssland, Indien, Japan och andra och är betydligt mycket mer komplex.

Jag är oroad när jag ser att man fortsätter att betala mycket stora belopp för att friköpa olika kapade fartyg, och det säger sig självt att detta skapar nya incitament för verksamheten.

Och det är ju dessutom alldeles självklart att vi inte kan bedriva en stor operation som denna utan aktiva försök att påverka de grundläggande problem som leder till sjöröveriet.

FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon har sammankallat en stor konferens till Istanbul i slutet av månaden för att diskutera de vidare frågeställningarna om Somalia, och inom EU kommer vi alldeles säkert att återkomma till frågan efter den resa som Catherine Ashton också planerar i området.

Så för mig blir det en dag med Djiboutis utrikesminister och myndigheter, med olika internationella diplomatiska företrädare här och med de franska och amerikanska försvarsenheter som finns här och i det sammanhanget också en snabb titt på den svenska logistiska enhet som finns på plats.

Sent i kväll bär det vidare till Manama i Bahrain.

Jämställdhet med presidenten

DAKAR: Överläggningarna mellan oss utrikesministrar tog en liten paus mitt på dagen för ett möte med Senegals president Wade och diskussion med honom.

Presidenten tog emot i det palats från början av det förra århundradet från vilket hela det franska väldet i denna del av Afrika styrdes.

Men nu sitter här den president som åstadkom ett fredligt och demokratiskt skifte här 2000, och som för dagen var djupt engagerad i frågan om kvinnans ställning i det afrikanska samhället.

Så det blev en engagerad diskussion mellan presidenten och oss nordiska representanter om hur våra erfarenheter skulle kunna omsättas i den senegaliska verkligheten.

År det lämpligt med en lag om hälften kvinnor i alla politiska församlingar? Presidenten prövar uppenbarligen den möjligheten.

Vi underströk också betydelsen av utbildning – på universiteten i Senegal är majoriteten i dag kvinnor.

På återvägen från palatset till våra överläggningar passerade vi det rätt groteska mastodontmonument som man låtit bygga vid Atlantens strand.

Och nu håller vi på att avsluta vårt möte med en inträngande och mycket bra diskussion om konfliktlösning, fred och säkerhet i Afrika.

Strax bär det iväg till flygplatsen och färden till Djibouti.

Dag av dialog med Afrika

DAKAR: Gårdagen efter ankomst innehöll ett besök på den historiskt fascinerande ön Gorée strax utanför Dakar med dess historiska minnen såväl från slavhandelns tragiska tid som andra världskrigets drabbning här.

Det är också ett fascinerande litet samhälle med imponerande kultur och sammamhållning.

Och det var inte minst intressant att besöka Goree-institutet och se dess arbete med bl a demokratifrågor i Västafrika.

Jag passade också på att besöka vår ambassad och tacka inte minst våra lokalanställda här för deras insatser.

Vi har ju beslutat att lägga ner här och i stället öppna ambassad i Bamako i grannlandet Mali och där ha vår viktigaste position i denna del av Afrika. Ett viktigt skäl till det är ju de betydande biståndssatsningar vi har där – vi vill att utrikespolitikens olika medel skall gå mer i takt med varandra.

Men sedan var det dags för välkomstmiddag med traditionell underhållning, och i dag fortsätter vi våra överläggningar här med ett fullspäckat program av diskussioner i olika ämnen.

Till diskussionsämnena hör alldeles självklart den ekonomiska utvecklingen på denna kontinent av 53 stater – 47 av dem söder om Sahara.

Före den ekonomiska krisen hade Afrika en bra ekonomisk period bakom sig med en tillväxt sedan 2000 på närmare 6 % om året och med närmast en fördubbling av de utländska investeringarna – drivet av råvarupriser och ekonomiska reformer.

Nu återhämtar sig ekonomierna gradvis. Världsbanken tror på en tillväxt närmare 5 % detta år.

Men potentialen är stor. Fortfarande svarar denna väldiga kontinent inte för mer än ca 3 % av världshandeln, och erfarenheten visar tydligt hur det är integrationen med världshandeln som skapar förutsättningar för varaktig tillväxt.

Politik gör skillnad.

Kring 1960 låg Sydkorea, Kenya och Botswana på i stort sett samma utvecklingsnivå.

Sedan dess har den kenyanska produktionen per capita inte förändrats dramatiskt, medan Botswana fått en standard ca 10 gånger högre och Sydkorea tydligt tagit sig in i de industrialiserade ekonomiernas skara.

Och det finns självfallet viktiga lärdomar att dra av detta och andra exempel.

När mörkret sedan sänkts sig över Senegal lyfter jag för en nattflygning via Ndjamena i Tchad till Djibouti i en helt annan men inte mindre viktig del av Afrika.

Gratulationer från Dakar

DAKAR: Landat här efter sex timmars flygning från Bryssel och blickar ut över den afrikanska kontinentens allra västligaste punkt.

Härifrån vill jag passa på att gratulera Estland till den officiella rekommendationen om att de skall ha möjlighet att komma med i Euron från årsskiftet.

Som jag tidigare noterat är ju de estniska statsfinanserna ungefär så långt bort från de grekiska som man över huvud taget kan tänka sig.

Och därtill kommer att företags- och tillväxtklimatet ju är mångfaldigt bättre.

Härifrån har jag också talat med nya brittiske utrikesministern William Hague om vårt kommande samarbete.

Vi talade om koalitionsregerandets möjligheter, om den ekonomiska situation Europa står inför och om bl a den förändring det innebär att de nu infört fasta mandatperioder och tydligt är inriktade på en femårig regeringsperiod.

Men självfallet talade vi också om utrikespolitiska utmaningar vi har gemensamt, och då inte Afghanistan.

Mot Dakar

BRYSSEL: Morgonen här domineras naturligt nog av kommentarer till och kontakter till den nya brittiska regeringen.

Jag ser fram emot att träffa nye utrikesministern William Hague inom den allra närmaste tiden – med all säkerhet före nästa utrikesministermöte här i Bryssel.

Något regeringsprogram har vi ännu inte sett, men klart är att det nu kommer att bildas en klassisk koalitionsregering av svenskt snitt i ett land som ju inte riktigt är vant vid denna styrelseform.

De konservativa var mycket klara under valrörelsen om de ekonomiska utmaningar landet står inför, och tyngden i den uppgiften har ju illusterats med stor kraft den senaste veckan. Att Spaniens premiärminister Zapatera i dag redovisar sitt sparprogram visar vad som kommer att krävas.

Men snart lyfter jag härifrån Bryssel i riktning Dakar i Senegal i den allra västligaste delen av Afrika.

Och sällskap på planet har jag med såväl Danmarks Lene Espersen som Finlands Alexander Stubb.

Förutom relationerna med Afrika – ämnet för samtalen i Dakar – kommer vi att ha mycket annat att tala om under timmarna på väg söderut.

I Dakar i kväll och i morgon kommer vi att träffa utrikesministrarna från Benin, Botswana, Ghana, Lesotho, Mali, Moçambique, Nigeria, Senegal, Sydafrika och Tanzania – även om det brukar bli en eller annan som faller ifrån på grund av andra engagemang.

Jag ser fram emot denna möjlighet till en diskussion om Afrikas mångfasetterade utmaningar.

Under de senaste åren har mina besök söder om Sahara varit ytterligt få.

Detta har varit och är i hög utsträckning Gunilla Carlssons territorium inte bara i fråga om den koncentration av biståndet vi gjort utan också i fråga om den bredare politiken. Och Maud Olofsson har varit flitig besökare i Sydafrika för att vårda den viktiga relationen.

Men desto värdefullare är det för mig att nu kunna ägna några dagar åt Afrikas både möjligheter och problem – och dess relation med vårt Europa.

Det blir Dakar i dag och i morgon, sedan kort nattlig mellanlandning i Tchad och därefter Djibouti i en helt annan del av Afrika på fredag.

Gratulationer till London

BRYSSEL: Jag har just sänt meddelande till William Hague och gratulerat honom som Storbritanniens nya utrikesminister.

Vi känner varandra sedan åtskilliga år tillbaka och träffades senast i London för några månader sedan.

Samarbetet och samsynen mellan Sverige och Storbritannien har alltid varit viktig, och jag ser fram mot att ytterligare fördjupa den relationen tillsammans med William Hague.

Till bilden hör självfallet också de nära förbindelserna mellan Fredrik Reinfeldt och David Cameron.

Också blivande finansministern George Osborne tillhör de personer bl a Anders Borg och jag haft nära kontakt med.

Tillbaka – med fokus London

BRYSSEL: Just tillbaka i Bryssel efter vad som efter inledande transportstrul blev en mycket bra dag med Europarådet i Strasbourg.

Jag hann fram till den viktiga diskussionen om Bosnien, och hann dessutom med bra samtal med mina bosniska, serbiska, turkiska, armeniska och – inte minst – norska kollegor.

Lite tid blev det sedan över för en liten sparrismåltid med vår ambassadör Per Sjögren och hans medarbetare och möjlighet tacka dem för goda insatser.

Nu rullar utvecklingen snabbt i London, och jag tror vi kan räkna med besked om den kommande regeringen Cameron inom kort.

Vi behöver tydlighet i den politiska ledningen i Europa.

Stuttgart i stället

STUTTGART: Askmolnsproblemet fortsätter att finnas om i mindre grad.

Så i stället för att flyga med regeringsplanet till Strasbourg för dagens viktiga möte blev det Lufthansa till Stuttgart, och härifrån fortsätter vi strax med bil.

Det skall nog gå det också.

Viktigast är att jag kommer fram till lunch eftersom jag skall vara bland dem som inleder diskussionen om Bosnien.

Gott mottagande

BRYSSEL: Sen kväll efter sena diskussioner om åtskilligt – efter det formella Foreign Affairs Council har det mest varit dels Ryssland och dels Iran för mig. Bägge ämnen som behöver penetreras öppet och grundligt – olika som de dock är.

Marknaderna har tagit emot gårdagens räddningspaket väl – men avgörande blir att räddningspaketet sedan följs av ett antal reformpaket.

Och det är inte sagt att det i alla avseenden kommer att vara lättare.

Tidigt i morgon bitti bär det så över dagen för min del iväg till Europarådets ministermöte i Bryssel, där jag tillhör dem som skall inleda diskussionen om Bosniens konstitutionella och politiska utveckling.

Men i morgon kväll räknar jag med att vara tillbaka här i Bryssel igen för andra möten – Cecilia Malmström tillhör dem som jag behöver möta då.

Räddning bra – reformer avgörande

BRYSSEL: Arla morgon och strax iväg till dagens serier av möten.

Men den europeiska scenen i dag – och till betydande del också den globala – kommer att domineras av reaktionerna på nattens stora paket för att stabilisera de euroländer som misskött sin ekonomi under senare år.

Det blir i dessa avseenden en synnerligen viktig dag.

Hur Europa nu hanterar den ekonomiska utmaningen kommer att ha den allra största betydelse för dess globala möjligheter framöver.

I den s k reflektionsgruppens rapport noterar jag den alldeles korrekta observationen om Europas position i världen att ”external influence cannot be achieved without solid growth”, och därmed är den brännheta diskussion som nu pågår både om akut krishantering och långsiktig tillväxtpolitik av avgörande betydelse också från vidare utrikespolitisk synvinkel.

I går publicerade World Economic Forum sin regelbundet återkommande analys av hur de olika EU-länderna förmår att leva upp till den s k Lissabon-processens ekonomiska reformkrav.

Och det entydiga resultatet är att medan resultatet i stort är rätt knackigt ligger vi uppe i norr väl till – Sverige har under de senaste åren svingat sig upp till den absoluta topp-placeringen – medan vi har en tillväxt- och strukturkris av varierande dignitet i de olika sydeuropeiska medlemsländerna.

När det gäller statsfinanser är det ju Sverige, Luxembourg och Estland som är ”guldstandard” i Europa just nu, och när det gäller allmänna ekonomiska framtidsutsikter Sverige, Finland och Danmark som ligger i den absoluta toppen.

Men krisen i södra Europa är trots detta någonting som angår oss också. Det ser vi tydligt dessa dagar.

De reformer och satsningar vi i olika avseenden gjort i Sverige sedan början av 1990-talet – det var då den nya svenska modellen började att växa fram – kan dock självklart genomföras också i dessa länder om bara den politiska visionen och viljan finns.

I all uppmärksamhet på underskotts- och skuldkrisen i Grekland just nu finns det anledning att påminna om det enkla faktum att om de inte genomför radikala strukturreformer för att förbättra tillväxten kommer de sannolikt aldrig att fullt ut klara underskotts- och skuldkrisen.

Nattens paket innebär att också Spanien och Portugal nu mer eller mindre omedelbart – till 18 maj – skall redovisa åtgärder för att minska sina stora underskott.

Bra – men på sikt minst lika viktigt är att de är beredda till de liberaliseringar och andra reformer som skapar bättre förutsättningar för tillväxt. Också sådana skall de redovisa.

Mitt i denna kris innebar delstatsvalet i Nordrhein-Westfalen att regeringsutövandet i Berlin kommer att bli mer besvärligt framöver – regeringspartierna har inte längre majoritet i förbundsrådet – samtidigt som samtalen i London ännu inte producerat klarhet om hur en regering där för de kommande åren skall bildas.

Bryssel, Strasbourg och Dakar

BRYSSEL: Så har jag då anlänt sent söndag kväll till Bryssel för att vara redo för morgondagens serier av möten här.

Anders Borg sitter fortfarande i finansministermötet med diskussionen om extra krisåtgärder. Det kommer att finnas anledning att återkomma till de frågorna.

Innan Foreign Affairs Council drar igång vid tiotiden i morgon har Polens Radek Sikorski och jag kallat till ett informellt möte med ett antal utrikesministrar om utvecklingen av våra relationer till Ukraina.

Vi hoppas kunna få en konkret diskussion om de steg som Ukraina nu måste ta för att landets europeiska perspektiv skall framstå som reellt.

Det kommer nog att finnas en del frågor om de olika överenskommelser som ingåtts med Ryssland på energi-området, men allra viktigast är konkreta framsteg i förhandlingarna om associationsavtalet.

Till mötet kommer också Ukrainas utrikesminister.

Därefter har vi möte med FAC under Catherine Ashtons ledning. Jag förväntar mig inga större sensationer från morgondagens diskussioner. En avstämning av hur vi ser på NPT-konferensen i New York och den iranska frågan kommer dock att vara nyttig, och jag tror att det blir ett meningsutbyte också om våra marina operationer utanför Somalias kust.

Efter att ha deltagit i ett seminarium i regi European Council on Foreign Relations om våra relationer till Ryssland är det på kvällen för min del dags för en mer informell diskussion om utvecklingen i Iran med bl a New York Times-journalisten Roger Cohen.

En amerikansk vän och jag har samlat ett antal personer kring detta tema.

Men sedan blir det en intensiv fortsatt vecka för mig.

På tisdag står Strasbourg och det årliga ministermötet i Europarådet på min dagordning.

Jag tycker att det är viktigt att vi har möjlighet att en gång om året samlas på ministernivå för att diskutera det viktiga arbete som Europarådet utför.

Sverige hade ju ordförandeskapet där under den dramatiska period 2008 när Ryssland invaderade Georgien i samband med konflikten i Sydossetien, och en del av frågeställningarna efter den konflikten står fortfarande på dagordningen. Annars kommer utvecklingen i Bosnien inför valen där att diskuteras.

På onsdag åker jag tillsammans med Lene Espersen från Danmark och Alexander Stubb från Finland från Bryssel till Dakar i Senegal på den afrikanska kontinentens allra västligaste punkt.

Och där kommer vi under onsdagkvällen och torsdagen att ha ett möte mellan oss från Norden och ett antal afrikanska utrikesministrar. Vi träffades för ett år sedan på Hotel Marienlyst vid Öresunds strand, men nu är det dags för oss att komma till Afrika.

Senegal har jag så gott som inte varit i – om man bortser från en mellanlandning i Dakar på väg till och från Cayenne i franska Guyana för ett antal år sedan – så jag ser fram mot både besök och diskussioner.

På min lott ligger att inleda torsdagens diskussion om tillväxt- och reformperspektiv på den afrikanska kontinenten – även om jag antar att de vill höra en del också om den grekiska krisen.

Sent på torsdagskvällen lämnar jag så denna Afrikas västligaste punkt och fortsätter till Djibouti i en helt annan del av den afrikanska kontinenten – men mer om detta senare.