KABUL: Framför mig ligger nu en dag fullspäckad av politiska samtal – och det ser ut att bli en vacker dag i Kabul – om Afghanistans och regionens framtid.
Jag ville komma hit dessa dagar mellan president Karzais besök i Washington och den s k fredsjirgan för att få en bättre bild av möjligheterna att ute i verkligheten förverkliga de intentioner vad gäller vår politik som vi lade fast i EU-programmet i höstas och på den s k London-konferensen i början av året.
På många håll talar man ju om detta år som ett avgörande år för Afghanistans utveckling. Parlamentsvalen i septeber
Jag har redan haft möjlighet att på ort och ställe diskutera utvecklingen i landets norra och västra delar, och här finns utan tvekan möjligheten att steg för steg bygga ett bättre Afghanistan.
Framstegen kommer knappast att vara snabba. Även under de fredligaste av förutsättningar är de utmaningar detta fattiga och av krig söndertrasade samhälle står inför mycket betydande.
Men de är möjliga – och det är viktigt att vi är beredda att fortsätta att hjälpa till på olika sätt.
Nu står striden mycket om makten i landets södra delar – hur kommer det att gå i Kandahar? – och om hur den centrala regeringen här i Kabul kan leverera ett bättre och mer trovärdigt statsstyre under kommande år. Ytterst är det där som avgörandet ligger.
Och mycket påverkas av hur diskussionen går i omvärlden – och då inte minst i USA.
President Obama förstärker militärt på ett påtagligt sätt, men det finns en risk för att han försvagar politiskt genom att säga att någon form av tillbakadragande skall inledas nästa sommar.
Det brukar konstateras att medan vi har klockor har talibanerna tid.
Och då är det uthålligheten snarare än den kortsiktiga styrkan i vår politik som jag tror kommer att vara avgörande. Här kan jag känna en viss oro över den amerikanska politikens inriktning.
Kring dessa frågeställningar kommer säkert mina olika samtal i dag att kretsa – och när jag mitt på dagen möter media tillsammans med utrikesminister Zalmay Rasoul kommer säkert många av frågorna att vara om detta. Även president Karzai står självklart på min lista över samtalspartner för dagen.
För övrigt tycker jag att du ska ringa dina kontakter i Bosnien och se till att kidnappade Vid Frank Radosh får komma hem till sin mamma!
Det är ett klart brott mot Haagkonventionen att Vid inte har blivit återförd till sitt hemland som är Sverige från Bosnien där han hålls kvar av sin pappa och de bosniska myndigheterna.
Vid Frank Radoš (zvan samo Vid Radoš od svog oca, posle bekstva u Trebinje, Bosna-Hercegovina), je kidnapovan u martu 2008, i sproveden je posle toga u inostranstvo 15 maja iste godine.
Tek u septembru 2008, posle hapšenja Nina Radoša u Bosni, je Vidova mama Ana saznala gde se njeno dete nalazi. Vidovoj mami, koja ima sama starateljstvo o Vidu, je Vidov otac sprečio svaki kontakt sa njenim sinom.
Ona nije dobila nikakvu pomoć od Bosanskih vlasti, time su joj uskratili i da sazna adresu ili telefonski broj od Vida. Od Vidovog oca posle njihovog nestanka, nije dobila nikakvu informaciju o Vidu.
Hej
Jag har många gånger tidigare påpekat om Assyriernas situation i Irak. Nyligen så fick Seyfo ett avgörande i riksdagen som väckte stora diskussioner efteråt (folkmordet i Turkiet i början av 1900-talet på assyrier/syrianer, armenier och pontusgreker). JUST NU pågår en systematisk utrensning i form av ett nytt folkmord på samma folkgrupp, assyrier, likt den som skedde i Turkiet. Assyrierna är Iraks ursprungsbefolkning och borde ha minst lika stor rätt till autonomi som Kurderna har fått. Här kan man inte skylla på att historikerna ska ”göra sitt” innan man kan ta några beslut. Detta sker här och nu mitt framför våra ögon. Här har du C.B en konkret situation att jobba med om du vill lösa en internationell akut situation. Läs nedanstående debatt och begrunda. Nuri Kino är flerfaldig prisbelönad journalist.
Debatt: Iraks kristna måste skyddas
Så gott som alla människorättsorganisationer och många parlament är överens om att det pågår etnisk och religiös rensning i Irak. Bombningar av kyrkor, kidnappningar, våldtäkter och avrättningar hör till vardagen för landets icke-muslimer.
Den 3 maj kom en av de värsta attackerna: en buss full med assyriska kristna studenter bombades mellan två checkpoints. Dagen därpå fick jag en video, tagen med en mobiltelefon, på ett av sjukhusen där de skadade och lemlästade studenterna togs om hand. Filmen kan ses påYoutube: ”Attacks on assyrian christians – bus bombings in Mosul”.
I Sverige finns tusentals gömda kristna irakier som har fått avslag på sina ansökningar om att få stanna.
De jagas av svensk polis för att skickas till Bagdad. I just den stad där de kan bli slaktade för sin tro eller etnicitet, dumpas de av svensk polis.
Jag har under två års tid följt ett trettiotal personer som tvångsutvisats. Nästan alla har flytt igen. En gömd flykting i Sverige, som jag träffade i förra veckan, visade en bild på sin bror och berättade:
”Det spelade ingen roll hur mycket bevis min bror än lade fram för Migrationsverket och Migrationsdomstolen. De skickade tillbaka honom ändå. En kort tid efter att han dumpats i Bagdad, blev han kidnappad av just den islamistiska grupp som han hade berättat för Migrationsverket om. Gruppen släppte honom senare i form av ett lik.”
Tisdagen den 4 maj var jag på Migrationsverkets huvudkontor i Norrköping. Fredrik Beijer, stabschef på myndigheten, hade kallat en grupp aktivister från svenska och orientaliska kyrkor till ett möte. Aktionsgruppen hade samlat 88 ärenden, som gällde kristna irakier, som tidigare fått avslag. Verkets stabschef ville granska ärendena för att veta om det har gjorts några fel från myndighetens sida. Men några sådana har man inte ansett sig finna.
Myndighetens rättschef, Mikael Ribbenvik, sade: ”I takt med att situationen förbättrats i Irak har den blivit mycket värre för minoriteter”. Men inte ens detta är ett argument för att de gömda irakierna i Sverige ska få stanna. Man anser nämligen att deras fruktan ”inte är välgrundad”.
Inte välgrundad? Inte en enda förövare, inte en enda som har kidnappat, våldtagit eller dödat en icke-muslim har dömts i Irak. Under tiden för Saddam Husseins regim fick nästan alla som sökte asyl i Sverige stanna.
I dag, när det är mycket värre för icke-muslimer i Irak, skickar vi tillbaka dem. Jag får inte ekvationen att gå ihop.
I en bandinspelning uppmanar en tjänsteman på Migrationsverket kristna irakier att ”frivilligt” återvända till Irak, ta startpengarna från Migrationsverket och fly igen när de kommer till Irak. När jag nämner det för Fredrik Beijer, blir han röd i ansiktet: ”När ni hör något sådant är vi tacksamma om ni meddelar oss, det är ett oetiskt beteende som vi gärna vill ha reda på”.
Dagen efter skriver Fredrik Beijer till mig: ”Min reaktion på dina uppgifter om vad en tjänsteman vid Migrationsverket sagt, handlade om att jag inte tycker att det ligger inom uppdraget att råda den enskilde hur denne ska uppträda efter ett framtida återvändande. Hur gärna man än vill kan vi inte blanda oss i de sökandes liv efter att de lämnat landet.”
Nej, men vi kan se till att de inte skickas tillbaka när de löper risk att få sina huvuden avskurna.
Medan jag skriver denna text blir jag avbruten av en kristen irakier, som just fått avslag av domstolen. Hans bror blev halshuggen inför hans ögon, islamisterna släppte honom sedan så att han kunde berätta för andra kristna om det som hänt. En människa som bevittnat sin brors avrättning och som dessutom finns på en dödslista, skickar Sverige tillbaka till Irak.
Att jag hjälper till att gömma sådana flyktingar, anses säkert vara oetiskt av migrationsminister Tobias Billström. Han kanske till och med vill göra det illegalt att gömma flyktingar.
Nå, då tar jag straffet. Jag är stolt över att kunna hjälpa. Jag vill fortsätta att vara stolt över Sverige för vårt rykte om medmänsklighet. Jag skäms över det nuvarande ”oetiska läget”. Det räcker inte med att säga att lagen inte är tillräcklig, då får vi ta och ändra den nu!
Till världssamfundet säger jag: Hur många fler måste dö? Hur många fler måste drivas på flykt? Skydda icke-muslimerna i Irak innan det är för sent. Nineveslätten i norr, där de flesta är samlade, måste bli en skyddszon. USA måste ta sitt ansvar. Men det måste också EU och FN.
Nuri Kino