Framme i Washington

WASHINGTON: Efter landning på Dulles har vi nu snabbt kommit in till centrala staden och snart börjar serien av olika samtal och överläggningar.

Vädret är försommarfagert, men att njuta av det kommer det dessvärre inte att bjudas några tillfällen till i det hektiska programmet.

Kärnsäkerhetstoppmötets handlar inte bara om ämnet – viktigt som det är – utan också om möjligheten till serier av bilaterala samtal i olika ämnen.

Media här talar mycket om Iran som ämne för sådana. och så kommer det också att bli. Jag kommer att ha ett antal samtal fokuserade på det ämnet.

I New York pågår överläggningar inom ramen för FN:s säkerhetsråd om ytterligare sanktioner mot Iran. Olika former av sanktioner har ju funnits sedan länge.

Men ingen tror egentligen att sanktioner allena kan lösa denna fråga, samtidigt som det är viktigt att vara medveten om att de kan skapa andra problem.

Viktigt är att dörren till en politisk lösning hålls öppen – i grunden är det bara den vägen som frågan kan lösas. Och det måse ske förr eller senare.

Nu får vi avvakta dels diskussionerna i New York och dels om det det kommer några tillräckligt seriösa iranska signaler under tiden.

Att frågan är viktig råder det i alla fall ingen tvekan om.

Också friheten på nätet

STOCKHOLM: Snart lämnar vi Stockholm på färden till Washington. Med sex timmars tidsskillnad kommer vi dit efter lunch och går direkt in i olika möten.

Fokus på Nuclear Security Summit ligger på ansträngnigarna att säkra allt nukleärt material som på ett eller annat sätt skulle kunna avledas och utnyttjas t ex av terrorister.

Från amerikansk sida gör man i dag bedömningen att riskernas för att terrorister på ett eller annat sätt kommer över nukleärt material har ökat – och därmed är det självfallet viktigt att de globala ansträngningna för att hindra detta intensifieras.

Men vid sidan av detta mötets mer officiella tema är det mycket annat som kommer att diskuteras i dag och i morgon i Washington.

Olika ledare började anlända till Washington redan i lördags för olika bilaterala samtal såväl med president Obama som med varandra.

Säkert kommer jag också att ta upp den betydelse vi lägger vid nya internationella ansträngningar för att säkra Internet och dess frihet. Utrikesminister Clinton och jag har ju tidigare talat om vad Sverige och USA skulle kunna göra gemensamt i denna fråga.

Och vi kommer att bli allt aktivare i denna allt viktigare fråga.

Polens tragedi

STOCKHOLM: Från denna sida Östersjön följer vi och deltar i den polska nationens sorg över gårdagens stora tragedi.

Mitt i min egen dag följde och deltog jag i de två tysta minuterna mitt på dagen i dag för att hedra president Kaczyniski och alla de andra som förlorade sina liv.

Och nu har stoftet efter presidenten kommit till Warsawa.

I kvällens Agenda kommer bl a jag att vara med och diskutera betydelsen av det som hänt.

Jag hoppas innerligt att den djupa tragedin trots allt kan medföra att försoningen mellan Polen och Ryssland fortsätter, och att den kanske också medför en lite djupare förståelse hos oss svenskar för vårt betydelsefulla grannland på andra sidan Östersjön.

Till Washington, London och Göteborg

STOCKHOLM: Mitt i allt annat handlar det en söndagseftermiddag också om att förbereda den kommande veckan.

Tidigt i morgon förmiddag sätter sig Fredrik Reinfeldt och jag på planet till Washington för Nuclear Security Summit där. Sverige tillhör det 40-tal nationer i världen som inbjudits till detta viktiga möte.

Förutom deltagande i Nuclear Security Summit ger måndagen och tisdagen i den amerikanska huvudstaden möjlighet till en rad andra viktiga samtal.

Fredrik träffar t ex i morgon eftermiddag Mexicos president Calderon för överläggningar om klimatfrågan inför COP16-konferensen i Cancun i slutet av året.

Och jag kommer att ha olika samtal om bl a Iran, Mellersta Östern och Ukraina i marginalen av det mer officiella mötet.

I morgon kväll har dessutom utrikesminister Hillary Clinton en liten middag för de utrikesministrar som också finns på plats – stats- och regeringscheferna har middag med president Obama. Det kommer att finnas åtskilligt att talas vid om.

Medan Fredrik mitt på dagen tisdag styr tillbaka mot Stockholm stannar jag kvar under eftermiddagen och tar jag sedan ett plan till London för olika möten där under onsdagen innan jag på torsdag förmiddag återvänder till Stockholm.

Och sedan bär det på fredag iväg till Göteborg för dels diskussion på Utrikespolitiska Föreningen på universitetet där och dels deltagande i den moderata kommunala rikskonferensen och också där tala om det internationella dimensionen av vår politik.

Vårt djupa och genuina deltagande

STOCKHOLM: Åter tillbaka i Stockholm efter en dag som alldeles självklart kommit att domineras av den tragedi som drabbat Polen med flygplanskraschen vid Smolensk i dag på förmiddagen.

Jag gick på strandpromenaden i Jalta nere på Krim när meddelandena – först mer trevande, sedan allt mer säkra – började att komma in.

Så snart det stod klart vad som hänt sände jag ett meddelande till min polske kollega Radek Sikorski och framförde mina och våra djupaste kondoleanser.

Senare gjorde statsminister Fredrik Reinfeldt ett mer officiellt uttalande på allas våra vägnar.

Främst på listan över de omkomna står president Lech Kaczynski och hans hustru Maria.

Men listan i övrigt är fylld med namn som ger tragedin ett historiskt djup som kanske är svår att förstå för oss svenskar.

Här fanns representanter för det Polen som så länge kämpat för att få sanningen om det brott som begicks mot den polska nationen vid Katyn accepterad av alla.

Här fanns så gott som den samlade polska militärledningen – det var ju mer än 20 000 polske officerare som mördades vid Katyn.

Här fanns ett stort antal parlamentariker…

Att president Kaczynski var en sann polsk patriot kan inte bestridas av någon. Jag vet från ett åtskilliga diskussioner med honom att han också var en sann europé, om än med en viss misstro mot sådant som kunde kringskära den egna nationen alltför mycket.

Han var djupt rotad i sitt lands historia.

Jag minns hur han med inlevelse visade mig det runda bord vid vilket överenskommelsen som banade vägen för de halvfria valen 1990 och kommunismens fall ingicks. Jag minns hur bestämd han var att jag måste se det för några år sedan uppförde muséet över Warsawa-upproret 1944.

Försoningen med Ryssland var för honom kanske ännu svårare än försoningen med Tyskland. Och mycket handlade om Katyn.

För några dagar sedan kom Polens och Ryssland respektive premiärministrar Donald Tusk och Vladimir Putin tillsammans till Katyn och tog ett mycket viktigt steg för den svåra historiska försoningen. Jag skrev tidigare här om upptakten till detta.

Och nu var president Kaczynski och hans nationella delegation på väg till just Katyn.

Själv tog jag emot budskapet på vägen till det Livadia-palats där i februari 1944 Polens öde efter det andra världskriget de facto kom att avgöras.

Det var i frigörelsen från allt det som associerats med just detta Jalta som president Kaczynski kom att bli en engagerad politiker som steg fram till att bli sitt fria och demokratiska lands president.

Vi känner ett djupt och genuint deltagande med den polska nationen i dess sorg efter alla dem som nu mist sina liv.

Djup sorg

JALTA: Det är med djup bestörtning och sorg jag tar emot uppgifterna om att flygplanet med bl a Polens president störtat i närheten av Smolensk i Ryssland.

Blickar mot Bishkek

JALTA: En lite mulen morgon vid Svarta Havets kust. Men skönheten i denna krimhalvöns södra kust går inte att ta fel på ens i detta väder.

Här byggde det tsaristiska Rysslands förnämsta familjer sina sommarpalats – och den sovjetiska statens högsta nomenklatura fortsatte på samma sätt.

Inte långt härifrån ligger i Foros den berömda anläggning som byggdes för dess siste representant Michael Gorbachov.

Men nu är det annorlunda. Ukraina är ett självständigt och demokratiskt land. Familjer strömmar in och ut genom hotellet. Turismen utgör en av Krims allra främsta och viktigaste inkomstkällor.

I mån av möjlighet försöker vi att följa utvecklingen i Kirgizistan.Vi har gått igenom de konkreta svenska intressen som kan finnas i landet liksom svenska medborgare.

Situationen fortsätter att vara osäker. EU:s sändebud Pierre Morel liksom FN:s Jan Kubis bör vara på plats i dag och kunna ge oss en lite bättre bild av den faktiska situationen.

Regeringsskiften bör ske med demokratiska val, och det rimliga vore att vi nu gav landet hjälp med en demokratisk process som kan ge det en legitim regering. Det borde ligga i allas intresse.

Vi får se vilka bidrag FN, OSCE and EU nu kan göra för att stabilisera situationen och öppna för en mer demokratisk utveckling.

Sent till Jalta

JALTA: Sent på kvällen efter en synnerligen innehållsrik dag på ett lite snålkallt Krim.

Hit kom vi efter ett fascinerande besök i Sevastapol, som visade sig vara en betydligt mer attraktiv stad än vad man kunnat föreställa sig. Vi bjöds på en rundtur bland de imponerande hamn- och baskomplexen av den nyutnämnde chefen för den ukrainska flottan.

Innan dess hade vi hunnit med att besöka ruinerna efter den grekiska stad Chersonesos som anlades här ca 500 år före Kristus och som florerade i tvåtusen år intill dess att mongolernas härjningar gjorde den till den ruin alldeles vid inloppet till Sevastopol som den i dag är.

Bortom de grekiska kolonnerna syntes några av den ryska flottans kryssare på väg in i hamnen.

I Bakchiseray träffade vi krimtartarernas ledare Mustafa Dzhemilev och lyssnade på hand berättelse om den hans folks tragiska historia efter det att de alla fördrivs från Krim 1944 – ca 40% av alla förlorade livet under den grymma fördrivningen till Centralasien.

Här kunde vi också bese den krimtartariska khanens palatskomplex i en vacker dalgång. Härifrån styrde Djingis Khans ättingar detta khanat från 1500-talet till en bit in på 1700-talet när Katarina den Stora erövrade Krim för sitt expanderande ryska välde.

Mitt i allt detta  blev det självfallet dialog med bl a Krims och Sevastopols nya politiska ledning – presidentvalet i Ukraina har fått omedelbart genomslag på alla nivåer – av förutsättningar för ekonomisk och social utveckling. Signaler om ett ökat engagemang från EU och dess medlemsländer för utvecklingen i denna del av Ukraine mottogs synnerligen positivt.

Under de senaste två decennierna har ca 240 000 krimtartarer kunnat årervända till sina forna hembygder, och kämpar nu med att bevara sin kultur och föra den vidare till kommande generationer.

Efter en intensiv dag blir det en lite lugnare morgondag.

Innan det bär av mot våra nordligare breddgrader tänkte jag besöka det Lividia-palats där Stalin, Roosenvelt och Churchill i februari 1945 försökte slita tvisten om Polens framtid – och Roosevelt och Churchill snubblade in i den delning av Europa som den senare skulle vara den första att på allvar slå larm om i sitt Fulton-tal i mars 1946 om den ”järnridå” som höll på att gå ner ”från Stettin till Trieste”.

Men nu lever vi – tack och lov – i ett Europa som definitivt lämnat just detta arv från Jalta bakom sig.

Denna min resa här är bara ett av många uttryck för den saken.

Till historiska Krim

KIEV: Genomgång på morgonen här av det internationella nyhetsflödet och andra informationer.

Den fortsatt mycket osäkra situationen i Kirgizistan. ASEAN:s möte i Hanoi med problemen i Bangkok och Burma. Fortsatta spekulationerna om Greklands möjligheter att klara krisen. Förberedelser för möte mellan Turkiet och Armenien i Washington. Olika analyser av konsekvenserna av gårdagens START-undertecknande i Prag. Problemen inför morgondagens val i Sudan.

Men snart bär det av från Prag ner till Simferopol på Krim.

Få områden i vårt Europa har en så växlingsrik historia som denna halvö.

Här har greker, skyter, perser, goter, hunner, bulgarer, khazarer, turkar, mongoler, ryssar, tartarer, ukrainer och andra genom historien slagit upp sina bopålar.

Under stora delar av medeltiden var khanatet på Krim – en rest av Djingis Khans världsvälde – en betydande europeisk stat. Men sedan lade Katarina II området under St Petersburgs makt, men under den sovjetiska tiden var det Nikita Chrusrtjov som gjorde halvön till en del av Ukraina.

Jag kommer att träffa Krims politiska ledning i Simferopol, möta krimtartarernas företrädare i deras gamla huvudstad Bachtjisaraj och besöka ”hjältestaden” Sevastapol med bl a den ryska Svarta Havs-flottans huvudbas.

Ett vårvackert Kiev

KIEV: När jag landade här i dag på förmiddagen var det mitt femte eller sjätte besök här som utrikesminister. Ukraina är ett viktigt land, och våra förbindelser är både goda och nära.

Och jag kunde konstatera att jag är den första utrikesminister som kommer på besök hit efter det att den nya regeringen tillträtt. I morgon är det Rysslands Sergey Lavrov som landar i Kiev för sina samtal.

I allt väsentligt har det varit konstruktiva och framåtriktade samtal med presidenten, premiärministern och utrikesministern – samt med en rad andra bedömare av och aktörer på den ukrainska politiska scenen.

Kortsiktigt måste premiärminister Azarov nu prestera en budget som tar ner budgetunderskottet till ca 6% av BNP för att på det sättet åter få samarbetet mes IMF på fötterna.

Jag förstår att tanken är att han skall vara klar med den uppgiften till i morgon så att president Yanukovich kan ge klara besked när han träffar också IMF i Washington under början av den kommande veckan.

Samtidigt är man mycket bekymrad över de mycket höga priser man tvingas betala för den naturgas man köper från Ryssland. Medan andra lyckats förhandla ner sina priser har Moskva hitintills visat Kiev kalla handen, och jag har lyssnat till åtskilliga resonemang under dagen om hur man på kort och lite längre sikt kan komma ur denna situation.

Vi talar om den omfattande och viktiga hjälp vi är beredda att ge med energieffektivisering, men man talar nu dessutom att börja importera LNG-gas med fartyg från den världsmarknad som nu finns till väsentligt lägre priser. Omedelbart kommer detta dock inte att gå.

Fokus i våra samtal har dock självklart varit förhandlingarna med EU om associeringsavtalet och den djupgående fria handel som detta öppnar för. Betydelsen av detta avtal för landets långsiktiga ekonomiska utveckling är alldeles uppenbar.

Signalerna är genomgående positiva, och det borde nu finnas förutsättningar för att accelerera detta arbete.

Men vi har också hunnit med att i korthet diskutera den dramatiska utvecklingen i Kirgizistan. Särskilda sändebud från såväl EU som FN är nu på väg till landet för att se vilka bidrag som kan ges till en stabilisering av situationen.

Kiev har visat sig från sin vårs allra mest behagliga sida, även om jag mest gått från sammanträde till limoisine till sammanträde till limousine på det sätt det ibland blir under intensiva dagar av viktiga kontakter.

Men det var alldeles definitivt viktigt att komma hit vid just denna tidpunkt.

I morgon bitti bär det så iväg till Simferopol, Bachtjisaraj, Sevastapol och Yalta nere på den historiskt och kulturellt fascinerande Krim-halvön.

Mot en kärnvapenfri värld

STOCKHOLM: Senare i dag undertecknar presidenterna Obama och Medvedev i Prag det nya s k START-avtalet om begränsningar av deras respektive strategiska kärnvapenstyrkor.

Och på måndag åker statsminister Fredrik Reinfeldt och jag till Washington för att tillsammans med stats- och regeringschefer från 42 andra länder delta i Nuclear Security Summit under måndagen och tisdagen.

Visionen om en kärnvapenfri värld är viktig för oss, men konkreta handlar det om att ta steg efter steg som leder i den riktningen.

Det är det som sker i Prag i dag, som vi kommer att diskutera i Washington i början av nästa månad och som jag kommer att återvända till New York för att diskutera på den s k uppföljningskonferensen till icke-spridningsavtalet NPT i början av nästa vecka.

Och i dagens SvD skriver Fredrik och jag om inriktningen av vår politik på detta viktiga område.

Besök i blågult igen

STOCKHOLM: Tidigt torsdag morgon lyfter jag från Bromma med destination Borispol-flygplatsen utanför Kiev i Ukraina.

Där möter jag då åter den blågula ukrainska flaggan.

Och det blir inledningen till ett nästan tre dagar långt besök i detta viktiga land – torsdagen politiska överläggningar i Kiev och sedan fredagen och delar av lördagen i Simferopol, Sevastapol och Yalta nere på den kulturellt spännande och politiskt viktiga Krim-halvön.

De politiska samtalen med främst utrikesminister Konstantin Grisjtjenko men också president Viktor Janukovitj och premiärminister Nikolaj Azarov kommer självfallet att handla om reformpolitiken och integrationen med den Europeiska Union.

Av alldeles avgörande betydelse är att man relativt snabbt når en uppgörelse med IMF som gör det möjligt för valutafonden att fortsätta sina stödåtgärder för landet.

Viktigt är också med tydliga beskedet om de fortsatta förhandlingarna med EU om det s k djupa frihandelsavtalet och att fullborda de olika avtal som träffats på energiområdet.

Allt detta är viktigt för den ekonomiska utvecklingen på både kort och lång sikt. En tydlig reformering av rättsväsendet är också viktig för att bekämpa den korruption som alldeles tydligt finns i landet.

Från ukrainsk sida vill man med att säkerhet diskutera också hur man kan gå vidare med visaliberalisering med EU. Och jag håller förvisso med om den frågans vikt.

Trots de akuta ekonomiska svårigheterna tillhör jag dem som har en optimistisk bedömning vad gäller landets långsiktiga möjligheter under förutsättning att reformpolitiken och den europeiska integrationen kan fortsätta – och det är fel att sätta detta i någon slags motsatsställning till strävan efter goda relationer med Ryssland.

Det har blivit rätt många besök från min sida i Kiev under de senaste åren, och det har ju också att göra med den mycket goda bilaterala relation vi har.

För två år sedan hade vi ju svenskt statsbesök i Ukraina, och i slutet av förra året var jag ju också där i samband med toppmötet mellan Ukraina och EU.

Under tidigare besök har jag ofta försökt att få i alla fall någon möjlighet att njuta av några av stadens andra sevärdheter på det historiska eller kulturella området, men nu är den politiska situationen sådan att morgondagens program inte lämnar många minuter över för någonting alls.

Men det tänkte jag i alla fall i viss utsträckning ta igen när besöket under fredagen fortsätter ner till Krim och Svarta Havet.

Svenskar i världen

STOCKHOLM: Till denna dags intressanta uppgifter hör att på förmiddagen träffa företrädare för föreningen Svenskar i Världen och diskutera kontakterna med och situationen för de cirka 500 000 svenskar som lever och arbetar runt i världen.

Det är ordföranden Ulf Dinkelspiel och generalsekreteraren Karin Ehnbom-Palmquist som kommer på besök till UD – nåja, det är ju en plats de bägge känner mycket väl.

Under mina resor runt om i världen försöker jag ofta träffa några av de svenskar som finns i landet ifråga.

De gör ofta ett enormt arbete när det gäller att inom sina egna verksamhetsområden företräda vårt land, och handelskammare och olika föreningar har ett nätverk ut i de olika samhällena som vi i utrikesförvaltningen mer sällan kan bygga upp.

Slut på dubbla budskapens tid

STOCKHOLM: Eftermiddagen bjöd också på den inte alldeles oviktig interpellationsdebatt i riksdagen.

Den handlade om betydelsen av den s k solidaritetsklausulen i Lissabon-fördraget och vad denna betyder för Sveriges och Europas säkerhet framöver.

Bosse Ringholm – lite av den politiska utvecklingens drivankare också internt inom socialdemokratin – hävdade frenetiskt att Sverige har ett undantag i förhållanden till denna.

Men så är det självfallet inte.

Bo Ringholm lever i en gammal värld. Europa har förändrats. Sverige har förändrats. Säkerhetspolitiken har förändrats.

Och den har gjort det med bred förankring i riksdagen.

Militärt är vi allianslösa. Jag ser ingen förändring i detta under överskådlig tid.

Men politiskt är vi allierade genom den Europeiska Unionen – och den s k solidaritetsklausulen i Lissabon-fördraget är det naturliga och konkreta uttrycket för detta.

Denna förändrar inte den särskilda karaktären i olika länders säkerhetspolitik. Mer specifikt handlar det om huruvida man är med i Nato eller inte. De flesta är det. Vissa är det inte. Den skillnaden kommer att bestå.

Låt oss vara tydliga: skulle ett angrepp eller en katastrof drabba något annat EU-land eller något annat nordiskt land kommer vi aldrig att vara neutrala.

Den saken uttalades faktiskt med lika stor tydlighet av den regering som Bo Ringholm var medlem i.

Hur vi gemensamt skulle reagera är det vare sig möjligt eller lämpligt att avgöra eller söka reglera i dag. Den konkreta situationen kommer att vara av avgörande betydelse.

Att det skulle börja med politiska konsultationer som skulle syfta till ett gemensamt agerande är dock något av en självklarhet – även om verkställigheten i de allra flesta fall därefter skulle handla om självständiga nationella beslut.

Jag förutsätter att en framtida svensk regering skall ha en sådan styrka i det europeiska samarbetet att vi påtagligt kan påverka de konsultationerna om den dagen skulle komma.

Så ser den nya situationen ut.

Låt mig vara tydlig på en punkt till:

Det är slut på de dubbla budskapens tid i svensk säkerhetspolitik – tiden när det sades ett, men förbereddes ett annat, tiden när man i Washington och Moskva visste mycket mer om vår verkliga politik än vad man någonsin vågade informera Sveriges Riksdag om.

Besked om val

STOCKHOLM: Arbetsdag i Stockholm, även om påskledigheterna gör att besättningen på bygget fortfarande är lite reducerad. Och tack och lov verkar våren att ha återvänt.

Under de närmaste timmarna kommer vi att få det formella beskedet om att det brittiska valet kommer att äga rum den 6 maj, och den officiella valrörelsen där tar därmed sin början.

Mycket tyder på att väljarna kommer att rösta för förändring, men det finns alltid anledning att ha respekt för den dynamik som alltid utvecklas under en valrörelse. Och det brittiska valsystemet har som bekant sina lätt underliga sidor.

Frågor om ekonomin kommer med säkerhet att stå i centrum.

Storbritannien har kommit att få ett mycket besvärande budgetunderskott, och det kommer att krävas smärtsamma åtgärder under de kommande åren för att få situationen på rätt köl igen.

Den ekonomiska återhämtningen i landet har dessutom varit långsammare än i många andra länder.

För oss är Storbritannien en viktig samarbetspartner i många frågor, men det finns ingen anledning att tro annat annat att det kommer att bestå efter valet oavsett resultat.

Att landet förblir en aktiv partner i det europeiska samarbetet är viktigt för oss – men självfallet ännu viktigare för dem själva.

Tyst i huset

STOCKHOLM: Tystnad råder, och det är möjligt att i lugn och ro gå igenom papper, planera olika aktiviteter och förbereda den kommande veckan.

Endast vakthavande är vaken.

På det sättet fick jag tag på vår ambassadör till Irak för att höra om situationen efter gårdagens bombattacker där som ju riktade sig också mot utländska ambassader. Vi hade i god tid vidtagit rätt omfattande säkerhetsåtgärder.

Den kommande veckan blir utrikespolitiskt intensiv.

På torsdag kommer presidenterna Obama och Medvedev till Prag för att där underteckna det nya avtalet mellan USA och Ryssland om begränsning av strategiska kärnvapen.

Och därmed inleds en ganska intensiv period kring just dessa frågor. Om en vecka samlas åtskilliga av världens ledare på president Obamas inbjudan till Nuclear Security Summit i Washington, och en månad senare är det dags för den viktiga uppföljningskonferensen till icke-spridningsavtalet i New York.

Jag kommer att tillhöra dem som finns i såväl Washington som New York i dessa sammanhang.

Till helgen är det så dels första omgången av parlamentsvalet i Ungern – där alla mätningar pekar på regeringsskifte och starkare nationalistiska tongångar – och dels såväl president- som parlamentval i Sudan.

Jag är dessvärre övertygad om att situationen i Sudan kommer att kräva allt mer av vår uppmärksamhet under de närmaste åren.

Nu handlar det mindre om situationen i Darfur än om situationen mellan landets norra och södra delar och om möjligheten av att vi går mot en separat sydsudanesisk stat inom loppet av ett år.

Gunilla Carlsson var där för någon vecka sedan, och efter hennes hemkomst hade vi en större genomgång här på UD av situationen.

Går vi mot en uppdelning av Sudan – och mycket tyder på det – så står vi inför mycket krävande utmaningar och där konsekvenserna av ett misslyckande med att hantera dem kommer att bli mycket betydande för en större del av regionen.

Vår svenska roll skall inte överdrivas, men vi har en viktig roll när det gäller att driva fram en aktivare EU-politik i området.

Det kommer att vara en nödvändighet.

Positivt steg

STOCKHOLM: Jag ser att den ryska statstelevisionen Rossia 2 i fredags har visat Andrzej Wajdas film om massakern på polska officerare i Katyn under det andra världskriget, och att bl a dumans utrikesutskotts ordförande Konstantin Kosachev uttalat sig positivt om filmen.

Filmen är förvisso sevärd.

Vad som hände i Katyn har under lång tid förmörkat förbindelserna mellan Polen och Ryssland, och att man nu mer eller mindre vidgår den stalinistiska regimens dåd där kan inte ses som annat än positivt.

Alldeles säkert har detta steg underlättats av den gemensamma historikerkommission som de bägge länderna satte upp för några år sedan.

Hemåt igen

VID MEDELHAVET: En kopp kaffe vid vattnet i morgonsolen innan det alldeles strax bär av hem till nordligare breddgrader igen.

Och lite helg blir det ju hemma också innan verkligheten drar igång igen.

Nästa vecka blir en intensiv och viktig vecka.

Dags att bryta upp

VID MEDELHAVET: Påskafton med strålande väder. Havet glittrar vackert, även om bad fortfarande kräver vikingamod i turbodimension.

Hemma i Sverige ser jag att två gamla socialdemokrater av den äldre skolan i DN besvärar sig över att Gunilla Carlsson vill ha öppenhet, resultatredovisning och tydliga demokratimål i den svenska biståndspolitiken.

Att mållöst ösa pengar som förr tycks vara deras modell. Men sanningen är nog att gammal biståndspolitik av deras modell utmärktes av stora resurser med små resultat.

Och att de reformer Gunilla Carlsson banat vägen för bereder vägen för någonting nytt och bättre. Och dessutom gett oss ett internationellt namn som reformregering också på detta område.

I den andra stora stockholmstidningen ser jag att Ingmar Karlsson - med kunskap som få i dessa frågor – tar upp en delvis ny aspekt på riksdagens beramade folkmordsbeslut.

Läs- och tänkvärt!

Nere på Balkan är det lätt att drivas till pessimism när man följer den politiska diskussionen inför höstens val i Bosnien. Och tyvärr har media blivit allt mer nationalistiska.

I Sarajevo ser jag hur den ledande tidningen attackerar och underminerar varje försök till förståelse och kompromisser och vräker ut förfalskningar om vad som hände förr. Jag fruktar att bilden i Banja Luka inte är bättre.

Men det finns dock också positiva tecken.

Bosniens bidrag till Eurovisionsschlagerfinalen sjungs av en ung serb från Sanski Most och talar om att nu är det tid att smälta isen och bryta upp från det gamla.

Och så är det sannerligen. Både här och där.

En stor europé fyller 80 år

VID MEDELHAVET: I morgon fyller den ena av de två personer som genom historien blivit hedersmedborgare i Europa 80 år. Det är Tysklands förra förbundskansler Helmut Kohl som mer privat firar sin bemärkelsedag i sitt hem i Ludwigshafen.

Det är Jean Monnet och Helmut Kohl som genom historien förärats denna utmärkelse, och det inte utan skäl.

Hans gärning förknippas i dag oftast med hans roll när det gällde Tysklands fredliga återförening 1990. Och förvisso var hans statsmannaskap under dessa omvälvande och viktiga år av alldeles avgörande betydelse.

Men han var framför allt en mycket stor europé.

Jag hade förmånen att lära känna honom relativt tidigt – väl innan han blev förbundskansler och väl innan jag fick någon mer framträdande position i svensk politik. Och genom åren har det kommit att bli många samtal om Europas söndrade historia och vikten av att bygga ett samarbete som kan säkra freden för kommande generationer.

Uppväxt efter det andra världskriget formades han i alla fall av dess bittra realitet. Och det var strävan att skapa en ny europeisk realitet som formade hans politiska gärning.

Han vägrade att acceptera att tvångsväldet i de östliga delarna av Europa – och därmed Tysklands delning – skulle vara för evigt. För honom handlade det om moral och heder att vägra att ge framför allt regimen i Östberlin dess fulla legitimitet.

När så den stora omvandlingen kom – när muren föll och ett nytt Europa skulle gestaltas – blev hans nästa uppgift efter återföreningen att bädda in det större Tyskland i ett starkare Europa.

Han kände väl den europeiska fruktan för ett alltför starkt Tyskland – historien präglar hans sätt att forma politiken – och riktade därför in sin politik på att skapa ett ”europeiskt Tyskland” i syfte att minska farhågorna för ett ”tyskt Europa”.

I denna strävan lades grunden till Maastricht-fördraget 1991 som omvandlade den tidigare Europeiska Gemenskapen till en långt ambitiösare Europeisk Union. Och Helmut Kohl satsade på att i en ekonomisk och monetär union också ge upp den D-mark som för den tyska efterkrigsgenerationen var det kanske viktigaste av alla tecken på den nya stabilitet och välfärd man förmått att bygga efter världskrigen.

På de europeiska toppmöten under dessa år var det så gott som alltid Helmut Kohl som till slut formulerade de kompromisser som blev Europas politik – och som i övertygelsen om den starkastes större ansvar ofta också var beredd till de största eftergifterna. Den taktiska eftergiften tjänade det större strategiska målet – ett starkare Europa som ram för det större Tyskland som växt fram.

Och allt gick tillbaka till strävan efter det hemska som präglat den första delen av århundradet aldrig skulle kunna upprepas.

Jag var med om det europeiska toppmötet på Korfu i juni 1995 och därefter ett extra toppmöte i Bryssel på min födelsedag i juli samma år. Men sedan blev det åtskilliga andra toppmöten inte minst i EPP-kretsen där jag såg hans genuina statsmannaskap.

Jag minns ett lokalt CDU-möte någonstans i sydvästra Tyskland när han ville visa för mig hur viktig frågan om fred och försoning var för honom och för Tyskland. Han bad var och en i salen som hade någon nära anhörig som dött i krig att räcka upp handen.

Det var få som inte gjorde det.

Han var också  mycket betydelsefull för våra svenska förhandlingar om medlemskap i EU, vilket jag med viss detalj beskrivit i min bok ”Uppdrag Europa” för några år sedan. Vi hade inte klarat den förhandlingen så bra och så snabbt utan hans tydliga stöd.

Denna dag kommer Helmut Kohl att hyllas av många. Angela Merkel tillhör dessa, och CDU har öppnat en hemsida där man kan gratulera.

Och själv hoppas jag att det skall bli möjligt att personligen framföra gratulationer någon gång under våren.