Inför måndagen

BRYSSEL: Efter sju sorger och åtta bedrövelser lyckades jag att ta mig från Muscat via Frankfurt till Bryssel och en trevlig middag med fokus på europeiska och transatlantiska säkerhetsutmaningar framöver.

Men flygresan bjöd i alla fall en vacker och intressant vy över det strategiskt hyperintressanta Hormuz-sundet innan vi över Iran, Turkiet och Svarta Havet närmade oss destinationer.

Och vi var i alla fall inom synhåll för det Irak där den spännande röstsammanräkningen nu går in i sitt absolutra slutskede. Jag har vad de olika kandidaterna säger till media nu – och jag minns vad de sade till mig för bara några veckor sedan.

Nu är det förberedelser för morgondagens utrikesministermöte som gäller – och Birgitta Olsson är också här för mötet med det s k allmänna rådet för att förbereda det europeiska toppmötet mot slutet av veckan.

Globaliseringens olika nav

MUSCAT: Söndag förmiddag med möte med presidenten för Omans State Council  – en utnämnd senat vid sidan av debn folkvalda församling vars ledning jag träffade i går – för att diskutera landets olika framtidsutsikter, och därefter avfärd den inte alldeles korta vägen till Bryssel inför morgondagens möten där.

Omans historia är till betydande del historien om handeln över haven, och även om man ser på dagens situation är det tydligt hur det är förbindelserna över haven som knyter ihop.

Den klassiska hamnen i Muscat är känd också från den portugisiska och brittiska historien, men i dag är det nog den stora containhamnen vid Salalah i landets allra sydligaste delar som är den mest intressanta.

Största intressent i denna imponerande anläggning är danska Maersk, och Salalah har under dess ledning utvecklats till den största containerterminalen mellan Singapore och Rotterdam.

Här lastas containrar om för att öka effekten i transportflödet mellan östra Asien och västra Europa. En del av globaliseringens verkliga nav finns i dessa länder på den yttersta delen av den Arabiska halvön.

Så våra samtal här har handlat inte bara om dagens problem – de är åtskilliga – utan också om morgondagens möjligheter.

Strax bär det av till Bryssel, och dit hoppas jag komma i tid för en informell middag i kväll.

I morgon förmiddag sätter vi oss ner för månadens utrikesministermöte.

Och det kommer att bli situationen i Mellersta Östern som kommer att stå i fokus för våra diskussioner, men också läget i Afghanistan och förberedelserna för givarkonferensen om Haiti i New York den 31 mars.

Perspektiv från Muscat

MUSCAT: Det är ett rätt kort hopp från Abu Dhabi till Muscat, men skillnaderna mellan städerna och länderna är förvisso betydande.

Jag skulle egentligen ha varit här redan förra våren i samband med politiska samtal mellan EU och Gulf-länderna. Men prioriteringar är prioriteringar, och den gången blev det i stället Arktiska Rådet i Tromsö som fick gå före.

I gengäld har Ewa Björling varit här inte mindre än tre gångar under de senaste åren, och vi ser också en utökning av de ekonomiska relationerna.

Oman är ett traditionsrikt och vackert land med Hormuz-sundet mot Iran i norr och den långa kusten mot den Indiska Oceanen. Potentialen för turism är betydande.

Men mitt samtal med utrikesminister Yousuf bin Alawi bin Abdullah kom huvudsakligen att handla om olika politiska utmaningar vi står inför i denna vidare region.

Inte minst hade vi anledning att tala om situationen i Iran.

Nya FN-sanktioner är nu en överhängande möjlighet, men det innebär inte att vi skall försumma möjligheterna till diplomati, och det har under de senaste dagarna kommit en del nya signaler från Teheran som det vore felaktigt att inte försöka tränga in djupare i betydelsen av.

Framförallt i frågan om bränsle till forskningsreaktorn i Teheran är avståndet mellan de olika positionerna nu inte större än att det borde vara möjligt att överbrygga – förutsatt att viljan finns på respektive håll.

Att man här i Muscat har ett lite annat perspektiv på dessa frågor är knappast förvånande. Det handlar inte bara om geografisk närhet utan också om den kunskap som historiska förbindelser stundtals ger.

Men också situationen i det södra och i befolkningstal närmare tio gånger större grannlandet Yemen hade vi anledning att diskutera. Trots en vapenvila i striderna i norr är perspektiven bekymrande.

Vi kommer att fortsätta samtalen i dessa och andra fråga vid en middag senare i kväll.

Och nu till Oman

ABU DHABI: Dagen här var nyttig på många sätt.

Förmiddagen tillbringades till del på den lilla logistikbas som det svenska försvaret har här.

Förra året var det 9 000 personer som passerade igenom på väg till eller från norra Afghanistan.

Och vi tillbringade betydande tid med att diskutera hur försörjningen av vår insats där kan ske bäst och billigast. Att flyga betong från Sverige förefaller t ex inte helt optimalt.

Men sedan bar det av till Dubai för att se på bl a världens högsta byggnad Burj Khalifa. Imponerande.

Med en vakantgrad i de olika byggnaderna på upp mot en tredjedel är dock knappast fastighets- och finanskrisen i Dubai över. Anspråken på Abu Dhabis oljeinkomster för att lösa ut problemen kommer nog fortsatt att vara betydande.

Dock finns det nog ingen anledning att anta att inte expansionen i Dubai förr eller senare kommer att fortsätta – om än på rimligare kostnasnivåer.

Tidigt i morgon bitti bär det så iväg härifån för  besök i Oman – också här första gången för en svensk utrikesminister.

Ja, jag har visserligen landat på Muscats flygplats mitt i natten på väg från Kabul till någonstans i Europa, men det räknas inte riktigt i dessa sammanhang.

Nu blir det en dag med gedigna samtal med stats- och utrikesledningen i detta intressanta land.

Fredag och Dubai

ABU DHABI: Fredagar är som bekant vilodagar i denna del av världen, och därför blir det inte mycket av officiellt program för mig här i dag.

Jag passar på tillfället att besöka den lilla logistiska stödjepunkt vårt försvar har här för transporter från och till våra styrkor i norra Afghanistan.

Och så blir det bilfärd cirka två timmar norrut till emiratet Dubai för ett kort besök där också. Här har den finansiella krisen slagit påtagligt inte minst på grund av den fastighetsboom som ju drivit mycket av utvecklingten där.

Men man fortsätter att utvecklas som knutpunkt för global handel och kommunikationer.

Satsningen på flygbolag och flygplatser är imponerande – vid Dubai byggs nu vad som anses vara världens störta flygplats för att bli ett än mer betydelsefullt nav i denna globaliseringens tid.

Dag i Abu Dhabi

ABU DHABI: Här i Förenade Arabemiraten har jag i dag fört samtal som haft sitt fokus i det stora området mellan Mazar e Sharif och Mogadishu – och Abu Dhabi ligger någonstans mitt emellan.

Situationerna i Afghanistan, Pakistan, Yemen och Somalien angår bägge våra länder om självfallet på olika sätt.

Förenade Arabrepubliken har ca 1.000 soldater i FN- och Nato-operationen i Afghanistan, och har alldeles självklart mycket nära band till utvecklingen där.

Man var ett av de få länder som hade diplomatiska relationer med Taliban-regimen före 2001, men är nu aktivt engagerade i ansträngningarna att bekämpa fundamentalism och terrorism i landet.

Och banden såväl med Pakistan som Indien är mycket starka. Endast omkring en femtedel av de som bor och arbetar här är ”emirater”, medan majoritet kommer från olika delar av Sydasien. Urdu och farsi är mer använda språk än arabiska.

Men också situationerna i Yemen och Somalien oroar självfallet här.

Våra bilaterala relationer kunde bekräftas som mycket goda, och jag tror att det finns en betydande potential för att utveckla dem ytterligare.

Även om främst Dubai kommer att tyngas av sina finansiella problem under en tid framöver är den ekonomiska dynamiken i dessa länder mycket påtaglig.

Den utveckling de gått igenom under de senaste decennierna är enastående – och allt tyder på att den kommer att fortsätta under förutsebar framtid.

Samtidigt har Catherine Ashton varit på besök i Gaza och på ort och ställe kunnatr studera den erbarmerliga situationen där.

Hon är den första företrädare för EU på denna nivå som Israel släpper in sedan jag var där för mer än ett år sedan.

Att en al Qada-anknuten grupp under dagen skjöt en raket från Gaza sm dödade en person i Israel visade tydligt på farorna i situationen.

Samtidigt är Hillary Clinton i Moskva för bilaterala överläggningar där, med utvecklingen i det Iran som ligger mycket nära där jag nu är i sannolikt fokus.

I morgon sammanträder så den s k kvartetten i Moskva – FN, EU, USA och Ryssland – för att värdera situationen vad gäller förutsättningarna för en fredsprocess i Mellersta Östern.

Och i månag kommer vi i Bryssel att diskutera dess slutsatser mer i detalj.

Hisnande ambitioner

ABU DHABI: I dag inleder jag så vad som hävdas vara det första besöket av en svensk utrikesminister i Förenade Arabrepubliken någonsin. Märkligt.

Men det innebär inte att förbindelserna är dåliga eller sparsamma. En delegation från riksdagen under talman Per Westerberg var t ex här nyligen. Och frihandelsminister Ewa Björling har varit flitig besökare.

Jag har dessutom haft åtskilliga intressanta samtal med utrikesminister Sheikh Abdullah Bin Zayid Al Nahyan när vi träffats på olika ställen. Inte minst mot bakgrund av detta ser jag fram mot dagens överläggningar och lunch.

Afghanistan. Iran. Irak. Yemen. EU-relationer. Jerusalem. Världsekonomin.

Det kommer inte att saknas samtalsämnen.

Men det finns också annat jag kommer att ägna mig åt – Abu Dhabi har visserligen ca 9 % av världens oljetillgångar men satsar nu stort på såväl förnyelsebar energi som på kärnkraft.

Utvecklingsambitionerna i denna del av världen gränsar ibland till det hisnande.

Nu kommer bl a den internationella organisationen för förnyelsebar energi IRENA att etableras här. Och man bygger nu den utsläpps-, bil- och avfallsfria staden Masdar City där den kommer att vara lokaliserad.

Och jag kommer självfallet också att försöka se hur det arbetet fortskrider.

Alldeles säkert kommer vi att diskutera olika finansiella frågor också. Abu Dhabi har ju världens största s k sovereign wealth funds med investeringar runt om i världen i syfte att generera inkomster för framtida generationer.

Krisen i Dubai har nu lett till större öppenhet i den finansiella situationen i emiraten, även om det finns mer att göra i det avseendet. Det blev ju Abu Dhabis finansiella resurser som fick klara den omedelbara krisen i Dubai World.

Innan den spännande dagen börjar skall olika media gås igenom.

Det handlar om lokala The National liksom bl a Zaman med dess beskrivning av hur voteringar i USA och Sverige nu lett till ökade spänningar vad gäller normaliseringen mellan Turkiet och Armenien och kritik av vad premiärminister Erdogan sagt i frågan.

Mellanlandning i Doha

DOHA: Efter att ha passerat över bl a Riga, Minsk, Odessa, Ankara, Mosul och Bagdad har jag nu anlänt till Doha i Qatar.

Den svenska snön har plötsligt ersatts av den arabiska halvöns fortfarande behagliga värme.

I skymningen flög vi in med vacker utsikt först över den jättelika saudiska oljeterminalen i Ras Tanura och sedan de inte mindre anläggningarna i norra Qatar för att komprimera naturgas innan den exporteras – i bägge fallen värlens två största anläggningar av sitt slag.

Här blir det några timmars väntan innan det finns en anknytning vidare till Abu Dhabi i Förenade Arabemiraten.

Och där börjar mitt officiella program i morgon förmiddag.

Under tiden hinner jag läsa bl a en bra ledare i The Economist med anlednig av ett amerikanskt kongressutskott votering om vad som hände 1915. Den kunde vara skriven också om ett annat parlament…

De lokala tidningarna ger inblickar i regionens vardag.

I Qatar – vars satsning på utbildning jag tidigare imponerats av – har det varit ”jobbmässa” i dagarna, och en av de lokala tidningarna noterar att det nu verkar vara kvinnor som är mer på hugget när det gäller att komma ut på arbetsmarknaden.

Demokratier är dessa stater inte, men i jämförelse med regionens större länder söderut och norrut erbjuder de dock en relativt sett mer liberal och öppen miljö.

Annars fokuseras mycket av uppmärksamheten här dels på de nya spänningarna kring Jerusalem och dels på röstsammanräkningen efter valet i Irak.

Som det nu ser ut artar det sig nog till en besvärlig regeringsbildning.

Till att börja med till Abu Dhabi

STOCKHOLM: I morgon bitti lämnar jag åter Stockholm för en resa som först tar mig till Förenade Arabemiraten och Oman och därefter – på söndag kväll – till Bryssel för utrikesministermöte där under måndagen och andra möten under tisdagen.

Från regeringens sida har vi försökt att stärka Sveriges förbindelser med alla de s k Gulf-staterna, men detta blir mitt första besök i dessa två länder även om jag träffat och samtalat med deras utrikesministrar vid åtskilliga tillfällen.

Tidigare har jag ju besökt såväl Qatar som Bahrein och alldeles självklart också Saudiarabien.

Och handelsminister Ewa Björling har varit i området vid upprepade tillfällen.

Mina samtal i Abu Dhabi på torsdag och i Muscat på lördag kommer självfallet också att handla om olika delar av våra bilaterala förbindelser, men kommer sannolikt att domineras av mer politiska frågeställnigar.

Iran ligger mycket nära i de flesta avseenden, och utvecklingen i Iran och våra relationer med landet är en fråga där jag har all anledning att lyssna på de informationer man har och de bedömningar man gör i Abu Dhabi och Muscat.

Så var det ju också när jag nyligen var i Bagdad, Erbil och Damaskus. Det hade betydande värde.

Med all sannolikhet kommer vi också att diskutera frånvaron av utveckling när det gäller fredsprocessen i Mellersta Östern, och på samma sätt som Iran ligger nära dessa länder gör också Pakistan och Afghanistan det.

En del av försörjningen av de svenska soldaterna i norra Afghanistan går faktiskt via Abu Dhabi.

Men onsdagen kommer huvudsakligen att tillbringas på olika flygplan. Det blir sen ankomst till Abu Dhabi.

I grunden enighet

STOCKHOLM: Äntligen en möjlighet att under några timmar mer eller mindre i lugn och ro kunna gå igenom och sortera upp papper.

Rapporter från olika ambassader, promemorior från olika delar av UD, material från olika utländska vänner, information ur flödet från internationella media och tankesmedjor – det finns ett och annat som måste läsas, bedömas, åtgärdas och ofta dessutom föras vidare.

Och även det kräver sin tid.

Innan dess hade jag en interpellationsdebatt med Bosse Ringholm, vilket alltid är en speciell upplevelse.

Han tjatade om att jag skulle ha ”krävt” en utredning om svenskt Nato-medlemskap, och jag försökte lugnt förklara för honom att det var miljöpartiets Bodil Ceballo som kommit med olika uppgifter om ett Nato-medlemskap, och att jag på mediafråga sagt att jag inte hade någonting emot att de utreddes.

Det är mycket lite som jag är emot att det utreds – men det innebär inte att det är aktuellt att tillsätta någon sådan utredning från regeringens sida.

Men på känt manér snurrade den ringholmska skivan bara runt och runt.

Egentligen är det synd att säkerhetspolitisk debatt skall sänkas till dessa nivåer.

Och jag gjorde också ett försök att i fyra punkter sammanfatta vår syn.

Att bygga upp den Europeiska Unionen som en avgörande fredsfaktor i vår del av världen.

Att tillsammans med Finland söka ett närmare praktiskt samarbete med Nato inte minst när det gäller fredsoperationer.

Att stärka det nordiska utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet.

Att ge stöd också till de tre baltiska staterna på det sätt vi gjort tidigare.

Om detta har det tidigare rått bred enighet – och det är jag i grunden övertygad om att det gör fortfarande.

Stigande spänning

STOCKHOLM: Det är inte utan tilltagande oro som jag följer utvecklingen i Mellersta Östern just nu.

I Washington verkar tålamodet med den israeliska regeringens politik att närma sig gränsen. Senator Mitchell har inställt den resa till regionen han planerade i veckan, och nu inväntas i stället svar från den israeliska regeringen på ett antal krav som utrikesminister Clinton ställt efter det att den senaste krisen bröt ut.

Samtidigt befinner sig Catherine Ashton i regionen – i dag tror jag att det är Damaskus som står på hennes program.

Med sig har hon de slutsatser om Mellersta Östern som EU antog i december efter betydande arbete, och som nu gett Europa ny tyngd i diskussionen i regionen.

Inte minst skrivningar om Jerusalem har fått ökad betydelse genom den senaste veckans händelser.

Även om detta tänkte jag säga något när vi i dag har konselj på Slottet i Stockholm.

Dessa konseljer har som främsta syfte att informera Kungen om regeringens arbete, men de är faktiskt nyttiga också för oss statsråd eftersom de ger en bra överblick över de olika departementens arbete just nu.

Och jag kommer också att ha anledning att rapportera att vi efter mycket möda nu har en utrikesförvaltning med ordning och reda i sin ekonomi – och därmed fast mark under fötterna inför kommande reformer och förbättringar.

Jo, beklagligt var det…

STOCKHOLM: I media hör jag att socialdemokraterna nu KU-anmält Fredrik Reinfeldt för att han – i likhet med mig – beklagat riksdagens famösa beslut att politisera historien.

Hur man skall driva hem den frågan skall i sanning bli intressant att se.

Att hävda att det strider mot regeringsformen att beklaga att man förlorat en votering är onekligen en rätt djärv ståndpunkt.

Jag kommer att fortsätta att hävda att det var beklagligt – faktiskt djupt beklagligt.

Det kan inte bara vara Lars Viks som har yttrandefrihet här i landet.

Första gången i politiska historien

STOCKHOLM: Ju mer man tänker på det desto mer anmärkningsvärt är det som inträffade i riksdagen i förra veckan.

Sakfrågan belyser Ingmar Karlsson - som kan dessa frågor bättre än sannolikt någon annan i dett land – väl i ett inlägg på Europaportalen.

Men det handlar om mycket mer.

En gång höll socialdemokraterna ett visst avstånd till vänsterpartiet i utrikespolitiska frågor. För det fanns det oftast goda grunder.

Men nu ser vi plötsligt hur hela den socialdemokratiska riksdagsgruppen – utom någon vars samvete ledde till att vederbörande kvittade ut sig – röstar på en mycket långt gående vänsterpartistisk utrikespolitisk motion.

Detta har aldrig inträffat förr.

Och jag är inte övertygad om att man fullt ut visste ens vad man röstade på och dess konsekvenser.

Jag skulle önska att det var en engångsföreteelse, men tyvärr är jag efter den senaste månaden mindre övertygad. Jag ser hur det är vänsterpartiet som griper taktpinnen i den ena utrikespolitiska frågan efter den andra – och jag ser dessvärre att den dansas med rätt frenetiskt.

Det oroar mig.

Jag är rätt övertygad om att vi har goda förutsättningar för en alliansseger i riksdagsvalet i höst och fortsatt alliansregering under kommande år.

Även så är jag oroad. För mig har det ett värde att det finns en grundläggande samsyn i avgörande utrikes- och säkerhetspolitiska frågor mellan de stora partierna. Det mår nationen bra av.

Men om socialdemokraterna låter sig dras iväg vänsterut på diverse utrikespolitiska äventyrligheter kommer detta förr eller senare att äventyras på ett sätt som i grunden inte är bra för någon.

Jag vet åtskilliga socialdemokrater som kände akut svårmod inför den vänstersvängning man gjorde i riksdagen i förra veckan – men i slutändan satte man sig i alla fall i bänkarna och tryckte på knapparna för vänsterpartiets politik.

Det var första gången det hände i en utrikespolitisk fråga i Sveriges moderna politiska historia.

Min farhåga är att det inte är den sista.

Och det är illa. Mycket illa.

Utrikesnämnd – förr och i dag

STOCKHOLM: Måndag och en ny arbetsvecka – i början hemma, senare under veckan längre bort.

I dag på eftermiddagen sammanträder utrikesnämnden på Stockholms Slott.

Utrikesnämnden, med Kungen som ordförande, är det samrådsorgan som vår författning föreskriver för samrådet mellan regering och riksdag i viktiga frågor.

Regeringsformen säger att regeringen skall rådgöra med utrikesnämnden före avgöranden i utrikes ärenden av större vikt.

Vad det innebär har varierat mellan årens lopp.

När jag först gjorde entré i denna församling – det bör ha varit i början av 1980-talet – brukade vi harva igenom den årliga instruktionen för den svenska delegationen vid FN:s generalförsamling. Sida för sida med stundtals mer eller mindre intressanta diskussioner.

Det var en kvarleva från den tid då dels FN upplevdes som Sveriges kanske viktigaste utrikespolitiska arena och dels delegationen till generalförsamlingen avreste med båt över Atlanten och förblev där någon månad eller så.

Det var länge sedan – först upphörde utrikesnämnden att befatta sig med dessa instruktioner, och sedan upphörde dessa instruktioner helt och hållet. Numera tar vi ställning fråga för fråga.

Sedan fanns det en epok när utrikesnämnden kom att präglas av en viss dramatik. Under regeringen Palme på 1980-talet slog det stundtals rätt rejäla gnistor kring  nämnens sammanträden. Dramatik saknades inte.

Det var på den tiden vi var några som hävdade att frihet i och för sovjetväldet var en förutsättning för varaktig fred i Europa – men fick mot oss att sådana åsikter var oförenliga med Sveriges neutralitetspolitik och t o m kunde hota vår fred.

Så lät det faktiskt!

Under epoken Persson sammankallades utrikesnämnden relativt sällan, men när vi tillträdde 2006 var ambitionen att öka frekvensen. Fjolåret blev dock ett år utan sammanträden p g a ordförandeskapet.

Och därmed är det hög tid för ett möte nu.

Då och då efterfrågar oppositionspartier samråd i olika frågor, och även om åtskilligt sker löpande i riksdagen som ett led inte minst i EU-arbetet finns det ömsesidig anledning att slå vakt om den möjlighet till formaliserat förtroligt samråd som utrikesnämnden innebär.

Numera rådfrågor regeringen normalt utrikesnämnden innan vi tar ställning till medverkan i fredsoperationer som innebär att vi skickar svensk trupp utomlands. Diskussionen i utrikesnämnden föregår normalt det mer formella beslutet i riksdagen.

Men det kan också finnas andra frågor där vi har anledning att rådfråga nämnden.

När så krävs kan Kungen påfordra särskild tystnadsplikt för nämndens ledamöter. Och jag tror att det är en styrka för både regering och riksdag att den möjligheten finns.

Dagens sammanträde har inte inkallats med anledning av något speciellt ärende eller avgörande.

Vår avsikt är att informera om pågående fredsoperationer, kanske framförallt den i Afghanistan. Förhållandet till Ryssland kommer säkert upp i anslutning till en redovisning av våra diskussioner i Moskva nyligen.

Och det kommer också att finnas anledning att informera om regeringens bedömning av de situationer vi hamnat i genom olika händelser under den senaste veckan.

Fortsatt debatt

STOCKHOLM: Tillbaka i huvudstaden igen efter dagarna i mer arktiska trakter. På vägen hem över Bottenhavet såg man att våren verkar vara på väg – det bryter upp i havsisen.

Fortfarande handlar mycket om efterdiskussionen efter riksdagsvoteringen i förra veckan. I dag har också Fredrik Reinfeldt uttalat sig i frågan.

Och i SvD läser jag en bra analys av frågan av chefen för det svenska forskningsinstitutet i Istanbul Elizabeth Ösdalga.

Säkert kommer diskussionen att fortsätta.

Djupare och snabbare kontakter

SAARISELKÄ: Så lämnar jag denna söndagsmorgon norra Finland efter några intressanta och givande informella dygn.

Vi lever i den digitala kommunikationens tidsålder – ständigt SMS, email eller mobilsamtal – men det snarare gör behovet av det personliga och informella samtalet än större.

Och det märker vi inte minst i det utrikespolitiska umgänget.

Säkerhetens globalisering ställer allt större krav på kontakter som både har det djup som dygn som dessa kan ge och den omedelbara snabbhet som olika digitala media gör möjligt.

Bägge behövs – och bägge behövs faktiskt mer av.

Också det internationella umgängets arbetsmetoder förändras.

Framtidstankar och norrskenshopp

SAARISELKÄ: Strålande sol och skimrande snö har gjort att norra Finland presenterat sig från sin absolut bästa sida denna dag 70 år efter det att vinterkriget avslutades.

Efter förmiddagens mer friluftsinriktade aktiviteter har vi under eftermiddagen ägnat oss åt framtidsdiskussion om den europeiska utrikespolitik. I vissa delar var det en fortsättning på de diskussioner som kanske inte riktigt hann avslutas i den lite större kretsen i Cordoba förra helgen.

I morgon åker Catherine Ashton härifrån till Kairo som inledning på den resa i Mellersta Östern som också kommer att ta henne till Gaza och avslutas med kvartettmötet i Moskva om den framtida fredsprocessen. Naturligt nog gav vi lite synpunkter inför denne.

Efter två i allt väsentligt rätt goda decennier för Europa ägnade vi en del tankar åt hur vi under det kommande kan säkra att världen i övrigt ser oss som en inspirerande modell i stället för bara ett charmigt museum.

Som vanligt underströk jag den ekonomiska utvecklingens avgörande betydelse.

Så länge vi bara spenderar 1,9 % av vår gemensamma BNP på forskning och utveckling – Sverige och Finland dock betydligt mycket bättre – finns det en avgörande risk att vi kommer att uppfattas som historiens kommande förlorare.

Vi måste återvinna dynamiken i våra ekonomier – och vi måste göra det ganska rejält. Världen kommer inte att vänta på oss.

Men sedan handlar det om ansvarstagandet för vår egen del av världen.

Att Ahmet Davutoglu var här gav naturligt nog extra styrka åt de diskussionerna.

Turkiet är en strategisk tillgång för Europeiska Unionen, och det allt närmare samarbetet i en rad olika områden stärker utan tvekan våra möjligheter. Om det råder det inga delade meningar.

Därtill skall självfallet läggas vikten av att öka bandbredden på våra relationer med den nya multipolära världens allt viktigare poler. Indien, Brasilien och Indonesien tillhör de aktörer vars betydelse jag tror att vi tenderar att undervärdera, och där vi behöver göra mycket mer under kommande år.

Och nu är det närmast middag som står på programmet.

Efter den far vi nog upp på fjället – nå, vad som här betecknas som fjäll – för att se om det blir norrsken i natt. Förutsättningarna ser goda ut.

Befria Nätet!

SAARISELKÄ: Till dem som nu bidrar till att öka trycket vad gäller frihetsfrågorna på nätet hör Hjalmarsson-stiftelsen.

De har nu lanserat Befria Nätet! som sitt tema för 2010 och satt upp en fullmatad websida i frågan.

Ett utmärkt initiativ.

Framtidens frågor – som omväxling

SAARISÄLKI: Medan det politiska Sverige sysslar med vad som inträffade för ett sekel sedan – viktigt som detta förvisso kan vara – fokuserar andra mer på framtiden.

Denna dag har av Reportrar utan Gränser utnämnts till World Day Against Cyber Censorship.

Och ett stort möte i Genève i förgår enades om en Geneva Declaration on Internet Freedom som man vill skall ligga till grund för mer intensiva internationella ansträngningar.

Jag kan bara hålla med.

Friheten och säkerheten på nätet är alldeles avgörande framtidsfrågor.

Om några år är jag övertygade om att dessa frågor kommer att stå långt mer centrala i debatten än vad de gör i dag.

Men jag kan i alla fall garantera att Sveriges regering tar dem på största allvar – och kommer att påtagligt höja den politiska profilen i frågan.

Svåra dagar för försoning

SAARISELKÄ: Här uppe i den höga nord hade jag i dag ett möte också med min turkiske vän och kollega Ahmet Davutoğlu.

Det hade vi planerat tidigare – det finns mycket vi hade planerat att diskutera: Iran, Mellersta Östern, Kaukasus, Afghanistan – men det säger sig självt att samtalet nu kom att handla uteslutande om riksdagsbeslutet i går och dess olika konsekvenser.

Jag informerade självfallet om beslutet, dess bakgrund och regeringens bedömning.

Inför media här upprepade jag vad jag sagt inför media hemma om att jag anser beslutet beklagligt.

Hur djupa och långvariga konsekvenserna för den bilaterala relationen kommer att bli är svårt att bedöma i dag. Det rapporteras till mig att reaktionen i olika delar av Turkiet är stark.

Det som oroar mig än mer är dock hur det kommer att påverka stödet för reformpolitiken i Turkiet och normaliseringen med Armenien. Ett nu utlyst extra sammanträde med utrikesutskottet i det turkiska parlamentet på tisdag kommer att bli viktigt i det avseendet.

Normaliseringspolitiken – som EU och USA investerat så mycket i – hänger nu på en ytterligt skör tråd.

I Turkiet mobiliserar oppositionen nu med full kraft – och sannolikt också i Armenien.

Det är inte lätta dagar för försoningens och moderationens krafter.