Tragiskt meddelande

MEXICO CITY: Omedelbart när jag landade här fick jag det tragiska meddelandet om att två svenska officerare och en afghansk tolk dödats efter beskjutning i norra Afghanistan.

Tankarna går alldeles självklart först och främst till deras anhöriga. Jag hoppas innerligt att de känner vårt djupa deltagande i deras sorg.

Situationen i Afghanistan har knappast förbättrats under det senaste året, och det är ju inte minst mot den bakgrunden som vi ägnat så mycket arbete åt att försöka att utforma en samlad afghansk och internationell strategi med förutsättningar att ge landet och regionen stabilitet.

Mina olika besök i landet har handlat om detta – och jag kommer självklart att komma tillbaka inte minst för att visa vårt stöd till alla de insatser som vi gör i landet.

Inte minst en dag som denna är det viktigt att visa att vi kommer att fortsätta de insatser som nu två svenskar offrat sina liv för.

Deras insatser får inte vara förgäves.

Mot Mexico

MUNCHEN: Efter frukost med Richard Holbrooke med nya diskussioner om utmaningarna mellan Central- och Sydasien lämnar jag denna söndagsmorgon den bayerska huvudstaden för att via Frankfurt ta mig till Mexico City.

Och därmed inleder jag en vecka i Latinamerika – först Mexico och sedan Brasilien. Två viktiga besök i två viktiga länder.

Sent söndag kväll nästa vecka hoppas jag åter kunna stampa fäderneslandets mark.

Medan jag sitter i luften i riktning mot den fjärran kontinenten går väljarna i Ukraina till den andra och avgörande omgången i sitt viktiga presidentval.

När jag landat där borta – efter mer än elva timmar i luften – hoppas jag få en snabb rapport om utgången och om hur valet har förlöpt.

Middag med glans

MUNCHEN: I sedvanlig ordning gav ministerpresidenten Seehofer en magnifik middag i det magnifika f d kungliga slottet mitt i Munchen för säkerhetskonferensens deltagare.

Tillfällen att illustrera det forna Bayerns glans försummades förvisso icke.

Och middagen gav möjlighet att hedra Javier Solana för hans decennielånga insats som Europas ansikte mot världen.

Bernard Kouchner levererade ett hyllningstal av en art som bara fungerar på det franska språket.

Henry Kissinger fyllde på.

Och han konstaterade att han alltid anklagades för att tala med utländsk accent, och därför föredrog att tala sin barndoms tyska. Denna visade sig dock ha spår av accenten från de frankiska regioner i nordliga Bayern som han en gång växte upp i.

Själv hamnade jag på middagen omväxlande i den bayerska politiken och omväxlande i Afghanistan – med företrädare för den ena på mina ena sida och med president Karzai på den andra. Sådana kan världens växlingar vara.

De afghanska utmaningarna skall inte underskattas, och vi ägnade betydande tid åt dem. Finns förutsättningar för någon typ av försoningsprocess eller inte? Var går de röda linjer som i så fall inte får överträdas?

Jag underströk hela tiden att detta är frågor där vi som alltid kommer att ha en mer begränsad förståelse för den afghanska verkligheten knappast kan ha de fullständiga svaren.

Men i morgon fortsätter jag i samma ämne med tidig frukost med USA:s Richard Holbrooke.

Spekulationer fortsätter

MUNCHEN: Det är fortsatt olika spekulationer kring den iranska frågan som dominerar mycket av korridordiskussionerna på säkerhetskonferensen efter utrikesminister Mottakis och min estraddebatt här i går.

Möjligen finns det en antydan till en viss öppning när det gäller frågan om forskningsreaktorn i Teheran.

En uppgörelse i den frågan – som enligt min mening borde vara fullt möjlig – skulle skapa tid och förbättrad atmosfär för de fortsatta diskussionerna.

Men än är vi inte där. Vi får se hur diskussionerna mellan Iran och IAEA i den allra närmaste framtiden utfaller.

Förmiddagen dominerades av anföranden av EU:s Catherine Ashton, USA:s säkerhetsrådgivare Jim Jones och Rysslands utrikesminister Sergey Lavrov.

Även här fokuserade inte minst media på kommentarerna kring Iran. Catherine Ashton betonade att det fortfarande finns tid för diplomati.

Och så är det. Rapporter om att Iran på något sätt skulle stå månader från ett kärnvapen förefaller inte ha någon grund alls.

Nu ringer klockorna i Frauenkirche – och då börjar vi att diskutera förutsättningarna för kärnvapenreduceringar  syftande till att eliminera dessa vapen helt.

Och där kommer med all säkerhet våra tankar om att också nu börja reducer de taktiska kärnvapnen att finnas med.

Efter middag med Mottaki

MUNCHEN: Det blev en lindrigt uttryckt välbesökt diskussion mellan mig och Irans utrikesminister Mottaki efter kvällens mer officiella välkomstmiddag i imposanta Neues Rathaus .

Att han kom hit och var beredd att diskutera var positivt. Om det förde saker och ting framåt kommer nog att bli klarare efter morgondagens möte här mellan honom och FN:s atomenergiorgan IAEA.

Jag tog direkt och öppet med honom upp frågan om de nio personer som nu dömts till döden i Iran för att ha deltagit i demonstrationer på Ashura-dagen, och sade att det nu finns en oro för att dessa kommer att avrättas före nästa veckas revolutionsjubileum i syfte att avskräcka från fortsatta demonstrationer.

Detta, sade jag, kommer att mycket allvarligt påverka situationen.

Något klart svar på den frågan kan man knappast säga att jag fick. Faktiskt knappt ens ett försök.

Huvuddelen av vår diskussion ägnades den nukleära frågan.

Jag betonade att det vi begär av Iran vare sig är mer eller mindre än vad vi begär av andra nationer – respektera beslut av FN:s säkerhetsråd, leva upp till icke-spridningsavtalet NPT och följa beslut och regelverk inom IAEA.

Är Iran berett till detta kan vi – trots djupgående meningsmotsättningar i övriga frågor, icke minst mänskliga rättigheter – gå vidare i relationen. Bekämpa narkotikatrafiken är ett område där vi alldeles uppenbart har gemensamma intressen.

Vi får se om kvällens diskussion leder någonstans.

Att den följdes uppmärksamt var alldeles uppenbart.

Myller i Munchen

MUNCHEN: Sedvanligt myller i mängder när säkerhetskonferensen öppnades här på hotel Bayerischer Hof på eftermiddagen.

President Karzai hade hunnit vara hemma tre dagar i Kabul sedan vi träffades senast på konferensen i London – men det är viktigt att han är här.

Henry Kissinger tillhör dem som alltid kommer  - och vars bidrag alltid är intressanta. Han kastade sig genast in i en diskussion med mig om Radek Sikorskis och mina tankar om taktiska kärnvapen och vad som kan göras.

Med ordföranden i den amerikanska senastens utrikesutskott John Kerry hann jag sitta ner ett tag för att snabbt gå igenom olika frågor på den europeiska och amerikanska utrikespolitiska agendan. Han förblir starkt engagerad för att vi måste göra mer för Pakistan.

Huvudtalare på eftermiddagen var annars den kinesiske utrikesministern Yang Jiechi, och efter sitt anförande fick han svara på en del raka frågor om Kinas reaktion på amerikansk vapenförsäljning till Taiwan, Internet-frihet och cyberattacker.

Kvällens attraktion – efter sedvanlig middag – blir dock den ”nightowl session” som jag kommer att ha med den iranske utrikesministern Mottaki.

Det var mycket plötsligt han meddelade sin ankomst hit – och det var lika plötsligt som denna session lades in i programmet. Vi får se vad den kommer att bjuda.

Dialog om kärnvapen

MUNCHEN: Arla morgon från Stockholm ger möjlighet till lunch och arbete här innan den stora konferensen drar igång senare på eftermiddagen.

Innan dess skall jag dock tala för en grupp yngre politiker från olika länder om olika säkerhetsutmaningar från europeisk horisont.

Jag noterar att Radek Sikorskis och mina tankar om reduktion av taktiska kärnvapen fortsätter att uppmärksammas på olika håll. Utspelet har fått genomslag.

En artikel i Moscow Times - där vår artikel f ö också publicerades – innehåller nu en mer utvecklad rysk kommentar.

Vi noterade att det förvisso är en utmaning att Ryssland är en europeisk makt, men tycker trots detta att det är rimligt att man är berett att dra bort taktiska kärnvapen från områden i omedelbar närhet av den Europeiska Unionen.

Det finns ju anledning att notera den mycket aktiva diskussion som nu förs om möjligheten att dra bort de återstående ca 200 amerikanska taktiska kärnladdningar som finns i olika europeiska länder.

Intill dess att ett avtal om eliminering av dessa vapen ingåtts förefaller det mig rimligt att såväl Ryssland som USA drar tillbaka dessa vapen till centralt förråd på central plats i respektive land. Ett sådant arrangemang kan dessutom verifieras på olika sätt.

Och det var så jag formulerade saken i mitt anförande inför Global Zero i Paris i tisdags.

Men det är alldeles utomordentligt att vi lyckats att initiera en diskussion i denna viktiga fråga. Alldeles säkert kommer den att fortsätta på konferensen här.

Torsdagens diversebutik

STOCKHOLM: Efter den förfärande tidiga avfärden från Riga i dag på morgonen blev det regeringssammanträde och arbetsdag hemma med blandning av det mest vad gäller ärenden.

På regeringssammanträdet träffade jag Birgitta Olsson och gratulerade henne till posten som Europa-minister.

Att efterträda Cecilia Malmström är inte alldeles lätt, men Birgitta har en lyskraft som politiker som ger henne goda möjligheter.

Att hon är en lika stark Europa-vän är väl känt – och viktigt.

Media ville annars under dagen att jag skulle rescensera vad den tidigare regeringen gjort – eller rättare sagt: inte gjort – med anledning av uppgifter om att Sovjet möjligen dumpat kemiska vapen i Östersjön i samband med att man lämnade Lettland.

Jag vet inte vilka skäl de hade att inte reagera på uppgifterna. Att de bara skulle ha sopat trovärdiga uppgifter under bordet förefaller mig märkligt.

Att det finns dumpade gamla kemiska vapen på olika ställen i Östersjön är dock väl känt. Expertis har i olika sammanhang sagt att det bästa är att låta dem ligga kvar och långsamt brytas ned, men alldeles självklart är det viktigt att vi så långt som möjligt vet var dessa platser finns.

Annars handlade delar av min dag om förberedelser för mitt besök i såväl Mexico som Brasilien under den kommande veckan.

Det blir intensiva dagar i två länder av snabbt växande betydelse, och jag har lite dåligt samvete för att jag under de senaste åren faktiskt bara varit i Latinamerika vid ett tillfälle. Det var vid toppmötet mellan EU och Latinamerika i Lima i Peru – ett toppmöte som ju kommer att få en viktig uppföljning i Madrid under våren.

Såväl Brasilien som Mexico är länder som Sverige har långa och viktiga relationer till, inte minst på det industriella området.

Men innan dess bär det i morgon iväg till den årliga viktiga säkerhetskonferensen i Munchen.

Och det blir en alldeles för tidig avfärd också i morgon bitti…

Lite tidigt…

JURMALA: Uschanamej! Morgonen blir kärv…

Klockan kvart i fyra i morgon bitti svensk tid tvingas jag lämna hotellet för att hinna till planet som skall ta mig till Stockholm så att jag hinner fram till regeringssammanträdet i Rosenbad klockan nio.

Och då skall det dessutom fattas kloka beslut om landets framtid.

Tack för hederspriset!

JURMALA: Synnerligen hedrad kände jag mig när jag i kväll fick Aftonbladets hederspris i samband med årets utdelning av Stora Bloggpriset på Nalen i Stockholm.

Tyvärr hade jag inte möjlighet att vara med – det hade varit synnerligen trevligt!

Men Aftonbladets chefredaktör Jan Helin var hos mig häromdagen och gjorde en intervju som gav mig en viss närvaro i alla fall.

Och samtidigt vill jag passa på och gratulera alla andra vinnare av Stora Bloggpriset detta år!

Ljusglimtar vid Riga

JURMALA: Isen ligger nu en bit ut också i Riga-bukten i denna den vintrigaste av vintrar på mycket länge.

Men sommarorten Jurmala strax utanför Riga har sin charm också denna årstid. Och saker och ting är ju också lite lugnare.

Den ekonomiska krisen kommer att innebära att Lettlands ekonomi krymper med ca 20 % över två år.

Det är mycket, men det är viktigt att komma ihåg att det egentligen bara innebär att man återvänder till där man var för några år sedan.

Valet i oktober kan säkert bjuda på viss dramatik och krisen är förvisso inte över, men trots allt är det anmärkningsvärt att man klarat den djupa krisen förra året så väl. För mindre är ett år sedan var de flestas förväntningar om Lettland långt mycket mörkare än den utveckling vi faktiskt sett sedan dess.

Nu finns det anledning att sakta börja diskutera den lite längre framtiden – och det egentligen för alla de tre baltiska ländernas ekonomier.

Hur skall man återvinna en tillväxt som visserligen inte kommer upp till förkrisårens  bubbelsiffror, men som ger en stadig utveckling i riktning mot en konvergens med Central- och Västeruropa?

Uppgiften är alls inte omöjlig, men den kräver en viss politisk stabilitet och en förmåga att driva en politik med viss uthållighet.

Rigas flygplats tillhör en av de få i Europa som fortsatt att ha fler passagerare också under den djupa krisens år, och det sägs med att flygbolaget Air Baltic faktiskt tjänar pengar.

Samtidigt håller Rigas hamn på att bli allt viktigare också för försörjningen av bl a amerikanska trupper i Afghanistan. Det tar ca tio dygn för en container att komma från Riga till Kabul – och det kommer att vara åtskilliga tusen containrar som går denna väg under detta år.

Så visst finns det ljusglimtar som håller på att bli allt tydligare.

Fortsatt om kärnvapen

JURMALA: Det fortsätter att vara en hel del uppmärksamhet kring vad Polens Radek Sikorski och jag i går hade att säga om vikten av att reducera också taktiska kärnvapen.

Barents Observer med sitt fokus på vad som händer i nordområdena har gjort den naturliga kopplingen till utvecklingen också i det området.

Överlag har våra tankar fått ett gott mottagande.

Ordföranden i den ryska Dumans utrikesutskott Konstantin Kosachev tillhör dock inte dem som gett våra tankar sitt stöd, utan vill sätta in dem i ett annat sammanhang.

Tydligt är dock att vi förmått att initiera en viktig diskussion om en viktig fråga.

Nog så viktigt.

Lettlands viktiga stabilitet

PARIS: I dag är det Riga i Lettland som är min destination.

Jag skall ha överläggningar med bl a min kollega Maris Riekstins.

Men mycket handlar självfallet om landets situation när den djupa ekonomiska krisen nu börjar att i alla fall lätta något.

Det fanns tillfällen förra året då jag hade en mycket betydande oro för Lettland. Få länder drabbades hårdare. Och det var naturligt att vi ägnade betydande möda åt att mobilisera det internationella stöd som jag tror var av mycket stor betydelse under några av den finansiella krisens mer akuta skeden.

Nu håller man på att klättra ur krisen, även om mycket återstår. Och man går mot parlamentsval i höst.

För oss är Lettlands framgång och stabilitet en viktig fråga.

Funderingar och tal i franska huvudstaden.

PARIS: En dag av dels samtal här med fokus på Europas situation i världen just nu och dels tal och diskussioner på Global Zero Summit om kärnvapennedrustning.

Det finns en gryende diskussion i dagens Europa om vår position i världen mot bakgrund av vad som hände i slutskedet av klimatmötet i Köpenhamn.

På sina håll – och alls inte enbart här i Paris; jag har haft åtskilliga diskussioner på detta tema de senaste veckorna – ser man det som då hände som en illustration på att Europa riskerar att förlora mark i en värld av allt fler allt mer självmedvetna aktörer.

Och diskussionen handlar då naturligt om vilka slutsatser vi skall dra av detta.

För min del är en naturlig slutsats att vi måste stärka våra gemensamma institutioner i Bryssel och de individer vi satt att leda dem.

Och jag har en känsla av att det också här i Paris finns en mycket tydlig medvetenhet om att inget land ensamt längre förmår att hävda sig som förr på den globala arenan.

Men att radikalt stärka de gemensamma europeiska institutionerna  är knappast gjort i en handvändning. Kortsiktigt leder genomförandet av Lissabon-fördraget snarare till ett än mer inåtvänt Europa när man i Bryssel absorberas av ansträngningarna att sätta upp de nya institutionerna och få dem att fungera.

I Paris handlar dock diskussionen inte bara om vad som kan uppfattas som en europeisk svaghet.

Det finns en mer eller mindre tydligt uttalat oro för att Obama-administrationen nu kommer att tvingas att ägna det mesta av sin energi åt inrikespolitiken.

Och kombinationen kan vara en svaghet vad gäller ledarskap i det som brukade kallas Västvärlden i dess helhet – så kan det i alla fall låta från vissa håll i den franska huvudstaden.

På eftermiddagen framträdde jag så på Global Zero med mitt anförande - som byggde vidare på den polske utrikesministerns och min artikel i IHT tidigare på dagen.

Vårt initiativ har redan rönt betydande uppmärksamhet, och jag har goda förhoppningar om att vi skall kunna få tämligen bred europeisk uppslutning bakom det.

Alldeles för tidigt i morgon bitti bär det så av till Riga i Lettland för överläggningar bl a med min lettiske kollega Maris Riekstins.

Sverige och Polen om s k taktiska kärnvapen

Mycket tidigt i morgon bitti lyfter jag så i riktning mot Paris för dels politiska samtal och dels den stora konferensen om kärnvapennedrustning.

I morgondagens International Herald Tribune presenterar Polens utrikesminister Radek Sikorski och jag ett utspel om vikten av reduktioner av s k taktiska kärnvapen som säkert kommer att låta tala om sig.

Det utrikespolitiska samarbetet mellan Sverige och Polen är allt viktigare.

Det var t ex vi som tillsammans tog initiativet till EU:s Östliga Partnerskap.

Och nu tar vi tillsammans initiativet när det gäller att reducera och så småningom eliminera s k taktiska kärnvapen inte minst i Europa.

Detta är också delar av det jag kommer att ta upp i mitt anförande på Global Zero:s stora konferens i Paris senare under dagen.

Men där kommer jag också att tala vidare om mer konkreta nödvändiga steg när det gäller nedrustning på kärnvapenområdet.

Mycket kommer att hända i denna fråga under de kommande månaderna. Diskussionerna med Iran. Nuclear Security Summit i Washington i april. Uppföljningskonferensen till icke-spridningsavtalet NPT i New York i maj.

Det svensk-polska initiativet om att reduktionerna måste omfatta också taktiska kärnvapen skall självfallet ske i det perspektivet. Det är inte orimligt att vi är oroade av kärnvapen som delvis är stationerade i vår omedelbara närhet.

Men jag hoppas att vi också kommer att kunna få med oss EU i dess helhet på en politik som rör sig i denna riktning.