Vintrigt Helsingfors

Sen kväll i ett mycket vintrigt Helsingfors efter ett dygn i de likaledes tämligen så vintriga bayerska alperna.

Början på året brukar lämpa sig väl för olika mer informella diskussioner om olika utmaningar innan den mer operativt inriktade utrikespolitiken får luft under vingarna igen.

Så det blir diskussioner här i morgon om olika globala trender  – också vad gäller teknik, energi och ekonomi.

Och sedan snabbt tillbaka till skrivbordet i Stockholm.

Nere i Bryssel startar samtidigt Europaparlamentets utfrågning av de olika föreslagna kommissionärerna. Catherina Ashton tillhör dem som är först ute i morgon, och många kommer säkert uppmärksamt att följa vad hon har att säga i olika frågor.

Men jag kommer att stanna i Stockholm de närmaste dagarna – på torsdag samlas regeringen igen till sitt första sammanträde under det nya året.

Och därefter avviker jag för olika fortsatta mer informella utrikespolitiska diskussioner i första Litauen och därefter Schweiz.

Bosnien måste med

Arla lördag morgon lämnar jag Madrid för en kväll i de bayerska alperna innan jag på söndag kväll landar för bastu i Helsingfors.

I de bayerska alperna handlar det om en informell diskussion om situationen i södra Kaukasus. Nog så viktigt också på detta det nya året.

Till de närmaste veckornas frågor hör – i sedvanlig ordning – också utvecklingen i Bosnien.

Att Bosnien inte hade förmågan att hänga med när såväl Kroatien som Serbien tog nya och viktiga steg mot den Europeiska Unionen under det svenska ordförandeskapet var utan tvekan en besvikelse.

Jag hoppas dock att de nu ser det större också regionala sammanhanget och så snart som möjligt samlar sig till de beslut som krävs. Och jag vet att Catherine Ashton har frågan om att fortsätta våra försök att få dem att fatta de besluten högt på sin dagordning.

I veckans nummer av European Voice förklarar jag lite närmare vilka steg som vi hoppas att Bosnien så snart som möjligt skall förmå sig till att ta.

Tiden flyter snabbt. I oktober går de till parlamentsval, och jag misstänker att viljan till nödvändiga kompromisser kommer att minska ju närmare det valet landet kommer.

Stafettpinnen överlämnad

Så har då den europeiska stafettpinnen ceremoniellt överlämnats till Spaniens premiärminister Zapatero och EU-rådets ordförande Vanm Rumpuy.

Ceremonin och festföreställningen på Teatro Real hade praktiskt taget ingenting alls gemensamt med motsvarande arrangemang som vi hade för sex månader sedan på Skansen. Kontrasten var total.

Men det är mångfalden som gör Europa så fascinerande och så rikt. Och vårt samarbete vinner kraft ur respekten för denna mångfald.

Europa i Afghanistan

Det finns ibland en tendens i dagens amerikanska debatt att nedvärdera de europeiska insatserna i Afghanistan.

Men det är knappast rättvist.

Och för att lite lägga den bilden till rätta skriver Nato:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen och jag en gemensam artikel i ärendet i dagens Washington Post.

Självfallet betonar vi också att det bara är samverkan mellan politiska, civila och militära insatser som kan ge framgång i det långsiktiga stabilitetsbyggandet i landet.

Artikeln skulle egentligen ha kommit lite tidigare – här är det ju EU:s ordförandeskap och Nato:s generalsekreterare som talar.

Till Teatro Real

Tidigt dennsa förmiddag bär det iväg i riktning Madrid för den officiella ceremoni som inleder det spanska ordförandeskapet i huvuddelen av EU:s ministerråd.

Jag hopppas bara att inte snön och kylan ställer till för mycket besvär i den europeiska flygtrafiken. Det tar större delen av dagen att kryssa sig ner till det kastilianska höglandet i alla fall.

Men kvällen blir en bra möjlighet att i mer inofficiella samtal ta temperaturen inför den kommande veckan.

Då skall ju en betydande del av kandidaterna till kommissionärsposterna upp till förhör i Europaparlamentet, och det kommer nog att bli av betydande vikt.

Tyngdpunkten i det spanska ordförandeskapet kommer med all sannolikhet att ligga på den ekonomiska utvecklingen – och det kommer jag att ge starkt stöd för i mina ord på Teatro Real i kväll.

Det s k Lissabon-programmet frtån år 2000 – som vi inte lyckades att leva upp till – skall nu ersättas av ett s k 2020-program.

Rådspresidenten Van Rumpuy har talat om att höja EU:s genomsnittliga tillväxttakt från ca 1 % under senare år till nödvändiga 2 % under det kommande decenniet.

Jag applåder gärna den ambitionen, men avvaktar måhända tills jag ser om den kommer att följas upp av en lika tydlig vilja när det gäller de åtgärder som detta faktiskt kommer att kräva.

Och jag ser i dag att premiärminister Zapatero vill ha tydligare instrument i den nya 2020-strategin. Även det är en hedervärd ambition, och jag kan bara hoppas att den överlever de kommande månadernas diskussioner.

Hur som helst blir det ett inofficiellt toppmöte i Bryssel redan den 11 februari för förberedande diskussioner i den frågan.

Den andra stora frågan blir alldeles självklart utrikesfrågorna med såväl regionala som globala aspekter. Europas roll i den mer komplicerade och krävande multipolära världen tillhör det som kräver mer både eftertanke och handling.

Så det kommer att finnas mycket att diskutera under kvällens informella samtal.

Utmaningar framöver

Sakta börjar nu Europa komma tillbaka efter helgerna – samtidigt som kylan håller kontinenten i ett järngrepp.

I morgon bär det för min del iväg till Madrid för att mer ceremoniellt lämna över den europeiska stafettpinnen till Europeiska Unionens nya ledning.

Det blir ståtlig ceremoni på Teatro Real och mottagning på kungliga slottet. Och jag måste förbereda någonting att säga.

Under de senaste dygnen – under intryck av försöket till terrorattack mot flygplanet till Detroit i julhelgen – har åtskillig uppmärksamhet kommit att riktas mot utvecklingen i Yemen.

Jag såg att Jeffrey Sachs skrev i FT i går om att ”we are heading towards generalized violence across the Horn of Africa, the oil-poor Middle East, and the landlocked dry land regions of Asia” som ett resultat av en serie av omständigheter men där fokus enbart på omedelbar terrorbekämpning alls inte räcker som politik.

Under det svenska ordförandeskapet började vi sätta utecklingen i Yemen på också den europeiska utrikespolitiska dagsordningen.

Rapporter från våra ambassadörer – liksom annan rapportering – tydde på såväl annalkande storm som på mer djupgående och långsiktiga problem. Besökare från bl a Riadh hade mycket att berätta.

Men jag tror att Jeffrey Sachs har rätt när han pekar på utmaningarna i en större region.

Somalia behöver knappt nämnas.

Att eskorta livsmedelshjälp är bra, men självfallet inte tillräckligt för att ge stabilitet. När vi återsamlss i kretsen av EU:s utrikesministrar om ett par veckor kommer vi att se vad mer vi möjligen kan göra.

Under detta år kommer utvecklingen i Sudan att komma allt mer i fokus.

Parlamentsval i år och sedan förberedelser för en folkomröstning om möjlig självständighet för södra Sudan i början av nästa år. Men jag måste medge att jag tillhör dem som allvarligt tvekar om södra Sudans möjligheter att stå på egna ben som självständig stat under överslådlig tid.

Våra möjligheter att påverka skall inte överdrivas, samtidigt som vi har en skyldighet att göra det vi kan.

Fimbulvinterns härjningar

Så lider då den sista helgdagen innan serien av helger över jul och nyår är över också den mot sitt slut.

Fimbulvintern verkar nu ha drabbat Europa i dess helhet, och när jag talar med vänner i Washington talar också de om att det är osedvanligt kallt. Vi har dock lite olika uppfattningar om vad som är mycket kallt…

Annars har det varit den isländska situationen som krävt fortsatt uppmärksamhet under dagen.

Utrikesminister Össur Skarptheöinsson och jag hade ett längre samtal i dag på eftermiddagen.

Presidentens ingripande har utan tvekan skapat en för landet mycket besvärlig situation – som dessvärre dessutom kan bli ändå mycket mera besvärlig om inte det hela reds upp.

Annars fanns det faktiskt en hel del tecken på att den isländska ekonomiska situationen höll på att förbättras. Men nu är allt utomordentligt osäkert igen.

Ytterligare lugn dag

Ytterligare en rätt så lugn arbetsdag på UD i Stockholm.

Dock sedvanlig avstämning per telefonkonferens på morgonen mellan främst Stockholm och Bryssel. Intrycket var att inte heller Bryssel riktigt hämtat sig efter helgerna.

Att Islands president nu plötsligt lagt in sitt veto mot den lösning av den s k Icesave-frågan som efter mycken möda beslutats i det isländska alltinget är tveklöst ett bakslag för arbetet att föra detta vårt nordiska broderland ut ur den kalla krisen och – steg för steg – in i den europeiska värmen.

Vilka konsekvenser i övrigt detta steg kommer att få återstår att se.

Jag fruktar dock att det inträffade kan komma att av andra tas till intäkt för att förhindra att det öppnas medlemskapsförhandlingar med Island – och det vore självfallet illa.

Via media ser jag att det bayerska partiet CSU vill avbryta medlemskapsförhandlingarna med Turkiet. Man har i och för sig alltid varit mot Turkiet, men att nu formellt kräva att förhandlingar avbryts är att ta ytterligare ett steg.

Jag vet inte vilka motiv man redovisar för detta, men det skulle inte förvåna mig om de har en del tämligen så grumliga inslag.

Utvidgningspolitiken har alltid haft sina motståndare – och de har alltid hittat argument.

Det började som bekant med att Frankrikes president de Gaulle lade in ett bestämt veto mot att Storbritannien skulle bli medlem. På ett eller annat sätt var Storbrittannien inte tillräckligt ”europeiskt”.

Och den vägen har det i grunden fortsatt.

Varje ny utvidgning har ifrågasatts från de som vill ha ett mer slutet och mindre ambitiöst Europa. Jag minns hur ett 80-tal ledamöter av Europaparlamentet på sin tid inte röstade för att Sverige skulle bli medlem.

Men varje utvidgning har i efterhand trots allt setts som en framgång.

Förr eller senare kommer det att bli så i detta fall också.

Sakta tillbaka

Sakta börjar så verksamheten att återvända även till regeringskansliet i Stockholm.

Efter återkomst från annan verksamhet på den snötäckta sörmländska landsbygden blev det några timmar att gå igenom telegram, nyårshälsningar och diverse kalenderförfrågningar.

Men att påstå att det var högtryck på UD denna måndag vore nog att begå våld på sanningen. Och snart störtar vi ju in i helgdag igen.

Den som fortfarande intresserar sig för det svenska ordförandeskapet kan nu se min sammanfattande presskonferens i Bryssel på video i tre olika avsnitt.

Kan bli en publiksuccée…

Borta i Kabul ser jag att president Karzai nu beordrat det afghanska parlamentet att uppskjuta sin vinterpaus intill dess att en ny regering godkänts. Jag skulle tro att han är angelägen att ha en sådan på plats inför konferensen i London mot slutet av månaden.

Och kanske innebär situationen nya möjligheter.

Den grupp kvinnliga parlamentariker som röstade nej konsekvent kanske nu faktiskt får en möjlighet till en regering med fler än en kvinna.

Inte minst i Afghanistan vore detta viktigt.

Dilemman i Afghanistan

När parlamentet i Kabul efter veckor av utfrågningar och diskussioner i går skulle ha sin förtroendeomröstning om president Karzais förslag till ny regering blev resultatet att 17 av de 24 föreslagna namnen inte fick tillräckligt stöd.

Omröstningen visar minst två saker: dels att det finns ett vitalt politiskt system i Kabul, och dels att den politiska krisen i landet inte är över.

Att det bland de sju som godkändes finns nyckelpersoner som finans-, försvars-, inrikes- och jordbruksministrarna är förvisso viktigt. Här handlar det dessutom om personer som på det stora hela taget årnjuter ett brett också internationellt förtroende.

Utrikesminister Spanta sitter dessutom kvar i alla fall över den internationella konferens om Afghanistan som planeras i London 28 januari.

Ett paradoxalt resultat av att kvinnorna i det afghanska parlamentet röstade nej till så gott som alla i protest mot att för få kvinnor föreslagits var att den enda föreslagna kvinnan med knapp marginal inte klarade sig.

Nu går det afghanska parlamentet på vinterlov en månad eller så, och vi kommer därmed dessvärre att få vänta ytterligare på att få en komplett och klar afghansk regering. Och vi behöver en kompetent afghansk regering för att på bästa sätt kunna utforma vår hjälp och vårt samarbete.

I dagarna har dessutom i Kabul förklarats att parlamentsval skall hållas enligt konstitutionens bestämmelser den 22 maj.

Det är förvisso bra att konstitutionen respekteras, men samtidigt visar inte minst den europeiska observatörsrapporten efter presidentvalet i augusti att det behöver vidtas betydande förändringar innan ett mer trovärdigt val blir möjligt. Den saken hade jag en diskussion om med president Karzai senast vi träffades.

Och att genomföra dessa nödvändiga reformer till maj torde i praktiken vara en omöjlighet. Det handlar delvis om förändringar som måste beslutas av det afghanska parlamentet – och det är ett organ med egen agenda och egen vilja.

Det ankommer inte på omvärlden att peka med hela handen och domdera om hur detta dilemma i detalj skall hanteras. Vi borde ha lärt oss att sådant agerande är tilltagande kontraproduktivt i Afghanistan.

Men självklart måste vi tillsammans med såväl president som parlament resonera om hur denna situation skall hanteras.

Bäst vore om de själva kom fram till nödvändigheten av att skjuta valen till t ex hösten för att göra det möjligt att göra de förändringar som skapade förutsättningarna för ett mer rättvisande och trovärdigt val.

Här är jag övertygad att Europeiska Unionen har en viktig roll att fylla.

I dessa frågor kan vi föra en dialog i förtroende på ett sätt som kanske ingen annan internationell aktör.

Men det förutsätter att EU snabbt fattar beslut om formerna för sin närvaro i Kabul och om hur man skall vara företrätt i den internationella dialogen om Afghanistan.

Europa har en viktig roll när det gäller att hjälpa till att hantera den politiska utvecklingen i Afghanistan.

I skuggan av det förra

Helgen har – föga förvånande – inneburit åtskilliga betraktelser över det gågna decenniets olika händelser och vad de kan tänkas bära vittnesbörd om inför det kommande.

Politiskt började det gågna decenniet med terrorattacken mot bl a New York 11 september 2001.

Och sedan har utvecklingen följt slag i slag. Utvecklingen i – och våra relationer till – den muslimska världen har allt mer och mer kommit i fokus.

Men synnerligen viktigt är att en konfrontation mellan den och oss har undvikits – samtidigt som konfrontationen inom den muslimska världen blivit allt tydligare.

Ser man det lite större perspektivet är det föga tvekan om att de mer fundamentalistiskt orienterade krafterna förlorat mark inom den muslimska världen under det gågna decenniet.

Varje val av vikt i någon av dessa länder har lett till att de marginaliserats allt mer.

Men att de våldsinriktade nätverken inte har brett stöd är föga tröst när de fortfarande kan fortsätta sin dödsbringande verksamhet.

Och detta det nya decenniets första dygn har vi gång på gång påmints om att vi i mycket hög grad fortfarande lever med denna realitet.

I Pakistan har ett nytt förfärande terrordåd på en sportarena dödat inte mindre än 88 personer. I Danmark har en person som uppges ha anknytning till fundamentalistiska Al Shabab i Somalia försökt att döda tecknaren bakom de omdiskuterade Mohammed-karikatyrerna. Överallt riktas nu strålkastarna mot situationen i Yemen efter det kvalificerade med misslyckade försöket att spränga ett flygplan på väg till Detroit i ett nytt stort terrordåd.

På nytt har vi påmints om att vi inte kan isolera oss från vad som händer i till synes avlägsna delar av vår värld.

Terrorfästen i Pakistan, Yemen eller Somalia riskerar att direkt och indirekt påverka våra egna samhällen. Också vår egen säkerhet har globaliserats.

Självfallet stället detta nya krav på internationell samverkan med stor bredd och stort djup.

Men vi har också lärt oss att försvaret mot terrorism är ett försvar som bäst sker med rättsstatens egna medel, och att det fortsatt är de insatser som görs av de muslimska samhällena själva som är avgörande. Vårt tydliga stöd till Pakistans regering är t ex vikigt i detta perspektiv, liksom vikten av insatser för stats- och stabilitetsbyggande i så vitt skilda länder som Afghanistan och Irak.

Och vi har anledning att ta på allvar de både politiska och andra problem som inte sällan spelar en viktig roll i rekryteringen av olika terrorister. Det är nästan alltid olika olösta politiska konflikter som leder till att individer är beredda att ta det avgörande steget in i terrorism.

Så just dessa dagar är det alldeles tydligt att det nya decenniet börjat i skuggan av det gamla.

Positivt och negativt

Nyårsdag efter ordförandeskapet med möjlighet att vara lite friare i olika kommentarer på denna plats.

Till dagens positiva nyheter hör att Indiens och Pakistans ledande mediehus startat ett gemensamt opinionsarbete för långsiktig genuin försoning mellan de bägge länderna.

Delningen 1947 är fortfarande ett sår som präglar hela politiken i Sydasien – en allt viktigare del av vår värld.

Konflikterna mellan de bägge länderna sedan dess har varit åtskilliga, samtidigt som det finns en växande insikt om att samarbete och integration skulle innebära avgörande nya möjligheter för bägge länderna – och för den vidare regionen.

Tyvärr ser jag ofta hur media i olika länder spelar en negativ roll när det gäller möjligheter till försoning och samarbete.  Att spela på fördomar och förutfattade meningar verkar ofta sälja bättre.

Desto mer positivt är då detta initiativ.

Till dagens negativa nyheter hör onekligen att olika bosättare tydligen fortsätter att ignorera t o m den israeliska regeringens försök till ett tio månaders moratorium.

Moratoriet var ett positivt – om alltför begränsat – steg, men det är självfallet oroande om det nu visar sig att det undermineras genom ett aktivt smygbyggande.

Freden blir då allt svårare.

Den är redan svår nog – men nödvändigare än kanske någonsin.

Ord på vägen

Lite ord på vägen mot bakgrund av det svenska ordförandeskapet har jag försökt att åstadkomma i olika sammanhang.

En intervju i Financial Times och en debattartikel i bl a Christian Science Monitor ger lite av mina tankar inför kommande utmaningar – för det intresse det nu kan ha.

Välkommen Spanien!

Ny dag, nytt år, nytt decennium, blå himmel och ny ledning i det europeiska samarbetet.

Ordförandeskapet i Europeiska Rådet går nu över från Sverige i form av Fredrik Reinfeldt till Herman Van Rompuy och ordförandeskapet i utrikesrådet från Sverige i form av mig till Catherine Ashton.

Och de kommer med betydande sannolikhet att finnas i de positionerna under de kommande fem åren.

Men för övriga ministerråd fortsätter konstruktionen med roterande ordförandeskap, och där övergår stafettpinnan nu till Spanien – och här finns deras nya webplats för dessa ordförandeskap.

Det har nu redan skett, men mer symboliskt sker det vid en ceremoni i Madrid på fredag kväll nästa vecka. Då finns jag på plats för att lämna över just en stafettpinne.

Gott Nytt År!

Fyrverkerierna över huvudstaden har nu börjat att ebba ut.

Midvinternattens köld börjar bita riktigt ordentligt när man beger sig hemåt.

Vid midnatt ringde jag Catherine Ashton och lämnade över ordförandeskapet i den europeiska utrikespolitiken.

Och önskade henne Gott Nytt År – vilket jag också gör till alla eventuella läsare av denna nattliga blogg.