Den unika förintelsen

Alldeles för sen kväll efter en alldeles för intensiv dag – och snart stundar en alldeles för tidig morgon och en annan intensiv dag.

Saker och ting gick ur led när planet från Bryssel till Stockholm behagade att bli mer än en timma försenat – och inte ens en antydan till förklaring eller ursäkt levererades.

Så det var bokstavligen med andan i halsen jag – efter att ha missat min lunch över överläggning med Jonas Gahr Störe – kom till invigningen av konferensen om minnet av förintelsen och kunde säga mina inledande ord där.

Ursprungligen var det min avsikt att tillbringa större delen av eftermiddagen där. Ämnet är utan tvekan viktigt, diskussionen betydelsefull och uppsättningen av deltagare var imponerande.

Av det blev nu inte så mycket, utan det blev ett springande fram och tillbaka mellan UD och konferensen och Rosenbad i olika ärenden – plötsligt blev det ju också extra regeringssammanträde om Saab. Allt verkade konspirera mot mig denna dag.

Framåt kvällen hann jag dock med ett antal samtal av värde. Jag hann sitta ner med Francis Deng från FN och Sudan och djupdyka i såväl folkmordsproblematiken som Sudans utmaningar framöver. Han förblir en osedvanligt klok person i bägge dessa hänseenden.

Och sedan hade jag möjlighet att bjuda konferensens deltagare på middag på UD med fortsatta diskussioner och fortsatta reflektioner.

Inte minst hade vi anledning att reflektera över själva begreppet folkmord och vad det egentligen betyder.

Då och då har jag kritiserats för att jag inte varit beredd att omedelbart använda detta begrepp på situationer där andra snabbt ansett att det passat – och det trots att det handlat om monstruösa övergrepp och brott mot mänskligheten.

Men för mig handlar detta också om respekten för det unika i förintelsen – ur vilken just begreppet folkmord föddes.

Inte därför att historien inte uppvisar åtskilliga exempel på fall där antalet offer är större än de ca 6 miljoner judar som Hitler hann med att mörda innan sin egen och sitt rikes undergång.

Nej, det hitintills närmast unika i förintelsen handlar ju om själva syftet – att från jordens, eller i alla fall Europas, yta utplåna ett helt folk och en hel kultur.

Alldeles lyckades det tack och lov inte, och i dag är det närmast självklart att se också den judiska traditionen som en självklar och nödvändig del av vårt Europa.

Att förintelsen berövade stora delar av Europa en mångfald och vitalitet som dessvärre inte går att återskapa är en del av den tragedi vi tvingas att leva med.

Om detta – och mycket därkring – handlade våra diskussioner.

Nu är kväll sen – och morgonen blir tidig.