När parlamentet i Kabul efter veckor av utfrågningar och diskussioner i går skulle ha sin förtroendeomröstning om president Karzais förslag till ny regering blev resultatet att 17 av de 24 föreslagna namnen inte fick tillräckligt stöd.
Omröstningen visar minst två saker: dels att det finns ett vitalt politiskt system i Kabul, och dels att den politiska krisen i landet inte är över.
Att det bland de sju som godkändes finns nyckelpersoner som finans-, försvars-, inrikes- och jordbruksministrarna är förvisso viktigt. Här handlar det dessutom om personer som på det stora hela taget årnjuter ett brett också internationellt förtroende.
Utrikesminister Spanta sitter dessutom kvar i alla fall över den internationella konferens om Afghanistan som planeras i London 28 januari.
Ett paradoxalt resultat av att kvinnorna i det afghanska parlamentet röstade nej till så gott som alla i protest mot att för få kvinnor föreslagits var att den enda föreslagna kvinnan med knapp marginal inte klarade sig.
Nu går det afghanska parlamentet på vinterlov en månad eller så, och vi kommer därmed dessvärre att få vänta ytterligare på att få en komplett och klar afghansk regering. Och vi behöver en kompetent afghansk regering för att på bästa sätt kunna utforma vår hjälp och vårt samarbete.
I dagarna har dessutom i Kabul förklarats att parlamentsval skall hållas enligt konstitutionens bestämmelser den 22 maj.
Det är förvisso bra att konstitutionen respekteras, men samtidigt visar inte minst den europeiska observatörsrapporten efter presidentvalet i augusti att det behöver vidtas betydande förändringar innan ett mer trovärdigt val blir möjligt. Den saken hade jag en diskussion om med president Karzai senast vi träffades.
Och att genomföra dessa nödvändiga reformer till maj torde i praktiken vara en omöjlighet. Det handlar delvis om förändringar som måste beslutas av det afghanska parlamentet – och det är ett organ med egen agenda och egen vilja.
Det ankommer inte på omvärlden att peka med hela handen och domdera om hur detta dilemma i detalj skall hanteras. Vi borde ha lärt oss att sådant agerande är tilltagande kontraproduktivt i Afghanistan.
Men självklart måste vi tillsammans med såväl president som parlament resonera om hur denna situation skall hanteras.
Bäst vore om de själva kom fram till nödvändigheten av att skjuta valen till t ex hösten för att göra det möjligt att göra de förändringar som skapade förutsättningarna för ett mer rättvisande och trovärdigt val.
Här är jag övertygad att Europeiska Unionen har en viktig roll att fylla.
I dessa frågor kan vi föra en dialog i förtroende på ett sätt som kanske ingen annan internationell aktör.
Men det förutsätter att EU snabbt fattar beslut om formerna för sin närvaro i Kabul och om hur man skall vara företrätt i den internationella dialogen om Afghanistan.
Europa har en viktig roll när det gäller att hjälpa till att hantera den politiska utvecklingen i Afghanistan.
Afghanistan har en lång resa framför sig. Där måste börjas från början, hos pojkarna och flickorna i skolan som med tiden kommer att fasa ut talibantänket.
Världsamfundet bör hjälpa progressiva krafter att få legitimitet i Afghanistan, än så länge hjälper västvärlden fundamentalister att styra Afghanistan. Fundamentalister är inte intresserade av grundläggande reformera som är nödvändiga för att få Afghanistan på fötter igen. EU har ett viktig roll att spela i den afghanska politiken.
Detta att Afghanistan saknar en regering under ett ”sportlov” är närmast illavarslande
Det är dock försvarbart om Det afghanska folket därefter kan få en regering med dugliga ministrar, en regering även med kvinnliga företrädare och en regering i vilken även oppositionen är företrädd.
De krafter som nu agerar i Afghanistan måste hjälpa denna än så länge bräckliga demokrati på traven.
Det finns en betydande svaghet i Afghanistan och det är den extremt lilla polisstyrkan, dess militära kapacitet samt dess förmåga att delta i stridigheter gentemot talibanerna.
Fråga är hur lång tid det kommer att ta att ändra på detta i likhet med vad som skett i Irak.
Inte ens de allierade har något svar på detta.
Historiskt kan man konstatera att alla försök till reform och modernisering i landet som helhet har möts av stort motstånd på landsbygden, ofta med fatalt resultat för sittande regering.
Små steg med början i städerna är vad som kan fungera, annars riskerar varenda byhåla bli ett potentiellt ”talibanfäste” – och presidenten ett huvud kortare.
Höstval givetvis! Det är alldeles för varmt sommartid.