Lördag med glögg, russin och mandlar

En lite lugnare lördag hemma i Stockholm efter en vecka runt världen i kappsäck.

Man måste ju hinna med att få i sig lite glögg, russin och mandlar när nu mörkret sänkt sig över vår del av världen och julen befinner sig i annalkande.

Men det är ändå åtskilligt att göra och förbereda inte minst inför den kommande veckan.

Mötena med nya s k allmänna rådet på måndag och utrikesrådet på måndag och tisdag kommer att innehålla åtskilliga frågor som är både svåra och viktiga.

Utvidgningspolitiken blir den tyngsta frågan på måndag eftermiddag, och sedan har vi utrikesministrar middag med Catherine Ashton för att diskutera arbetet framöver.

På tisdag är det så åtskilligt som kommer att stå på agendan, men situationen i Mellersta Östern tillhör en av de viktigare av frågorna på dagordningen.

På sina håll har man inte varit så förtjust över att EU markerar sin inställning när det gäller situationen. Jag tror däremot att en tydlig linje från Europa i några av de viktiga frågorna skulle kunna vara ett viktigt bidrag till att faktiskt få igång fredsförhandlingar.

Jag får åtskilliga signaler och samtal som ser detta som en möjlighet.

Viktig relation

Så är jag få påväg hem efter en lyckad och bra dag i Kiev.

Detta var det sista av de sju stora internationella toppmötena under det svenska ordförandeskapet.

Och ett bra sådant.

Diskussionerna hade både nerv och djup vilket är ganska naturligt eftersom det handlar om en i alla avseenden mycket nära relation.

Vi enades efter en del diskussioner om en gemensam deklaration som inte bara handlar om vad som uppnåtts utan som också ger riktningen framöver.

Presidentvalet i januari och februari kommer att ge nya förutsättningar.

Och efter det har vi all anledning att återkomna till den viktiga samarbets- och integrationsagendan med detta viktiga europeiska land.

Men just nu väntar kväll och helg hemma.

Viktigt toppmöte i Kiev

Fem år efter den orange revolutionen – och några veckor före den första omgången i presidenvalet den 17 januari – har vi som representanter för EU kommit till Kiev för att diskutera hur vi kan utveckla vår relation.

Ukraina är en med alla rimliga mått mätt mycket viktig europeisk nation.

Dels i sig själv, och dels i och med att den väg man väljer har stor betydelse för en betydligt mycket vidare region.

I dessa den djupa ekonomiska krisens dagar finns det en påtaglig besvikelse över vad den orange revolutionen lyckades förverkliga. Den distans som många tycks känna till det mycket konfrontatoriska spelet mellan de ledande politiska aktörerna är ofta tydlig.

Men mitt i detta och mitt i dagens djupa ekonomiska kris skall vi inte glömma att landet bibehållit sin demokratiska kurs. Inför valet i januari är pluralismen i media påtaglig. Ingen behöver frukta för sitt liv för sina politiska åsikters skull.

Och trots betydande motsättningar och mycket annat finns det en betydande enighet om landets europeiska kurs. På sikt är det landets uthållighet kring den som kommer att vara avgörande för landets utveckling.

Vi hade självfallet hoppats att förhandlingarna om det vittgående associationsaavtalet mellan EU och Ukraina skulle kunna avslutas under det svenska ordförandeskapet. Men den ekonomiska krisen har – djupare och mer omfattande här än kanske i något annat europeiskt land – bromsat takten i förhandlingarna.

Med det kommer vi att få inte bara ett frihandelsavtal utan en mer djupgående ekonomisk integration. Betydelsen av det kan knappast överskattas.

Redan nu står dock Ukraina redo att ta steget in i EU:s energipolitik.

Och det finns omfattande gemensamma åtaganden om att modernisera och öppna upp det omfattande gastransitsystem som ju svarar för ca 80 % av all den ryska gas som når EU-länderna.

Av stor betydelse är också det svenska energieffektiviseringsinitiativet. Skulle Ukraina kunna komma till samma energieffektivitet som sina västra grannländer skulle man kunna bli oberoende av importerad gas.

Mycket av diskussionen kommer att handla om att vi borde göra mera.

Det finns en viss frustration på vår sida över att politiska motsättningar här dämpar reformtakten. Och det finns en viss frustration på ukrainsk sida över att öppningen till det europeiska samarbetet inte går snabbare.

Så det kommer att finnas mycket att diskutera när toppmötet med president Yushenko inleds om några timmar.

Utanför det formella toppmötesprogrammet kommer vi dessutom att träffa såväl premiärminister Timoshenko som oppositionspolitikern Janukovich.

Jag hoppas att dessa olika samtal kommer att lägga en än bättre grund för våra relationer under inte minst det kommande året.

Då är presidentvalsperiodens osäkerhet över, och landet har förhoppningsvis fått ett stabilare och brett förankrat demokratiskt styre.

De ekonomiska prognoserna börjar nu dessutom peka uppåt. De djupa minussiffrorna har ersatts av små plussiffror. Nästa år väntas ny tillväxt.

Och med sin demokrati och sin europeiska orientering är Ukraina ett land med mycket goda framtidsutsikter.

Landat i Kiev

Det blir väl efter midnatt även i dag som arbetsdagen går mot sitt slut – men nu i Kiev i Ukraina.

Men innan dess har det varit en tämligen så hektisk dag i Bryssel med möten och överläggningar i en rad olika frågor.

Det är rätt mycket som skall falla på plats inför de viktiga mötena nästa vecka. Och samtidigt har vi ju nu övergången till tillämpningen av Lissabon-fördraget.

I morgon är det stort utrikesministermöte i s k ISAF-format om Afghanistan i Bryssel, men där kommer jag ju då inte att vara.

I stället tillbringade jag tid i dag med Richard Holbrooke om en del av de viktiga ställningstaganden som ligger framför oss under de närmaste veckorna och månaderna. Det svenska ordförandeskapet har, menade han, gjort en stor skillnad i Europas hantering av alla de viktiga frågorna i den regionen.

Men åtskillig tid fick också ägnas åt olika delar av utvidgningspolitiken. Delar av den diskussionen kommer alldeles säkert att fortsätta in till mötena på måndag. Till stora delar handlar det om olika bilaterala konflikter i sydöstra Europa och de blockeringar dessa riskerar att leda till.

Nu är det emellertid morgondagens viktiga toppmöte mellan EU och Ukraina som är mitt fokus.

Jose Manuel Barroso är också han redan på plats, och Fredrik Reinfeldt landar strax efter tio på förmiddagen på Borispol-flygplatsen sydöst om Kiev på andra sidan Dnjepr-floden.

Men mer om detta senare.

Till Bryssel och Kiev

Väl efter midnatt i Madrid går då denna arbetsdag mot sitt slut.

Det blev en livlig och bra middagsdiskussion om hur vi nu på allvar skall börja att förverkliga Lissabon-fördragets intentioner om en starkare och mer samordnad europeisk utrikespolitik.

Tidigt i morgon bär det av till Bryssel för några timmar av olika möten där – med Cathreine Ashton för att fortsätta en del av samtalen från i kväll och med Richard Holbrooke för olika frågor om Aghanistan.

Och sedan fortsätter jag till Kiev för förberedelserna inför fredagens toppmöte mellan EU och Ukraina.

Från Athen till Madrid

Mötet här i Athen håller nu på att gå mot sitt slut, och det förefaller som om vi skall lyckas att enas om en gemensam deklaration om fortsättningen av den europeiska säkerhetsdialogen.

Och det har varit möjligt inte minst genom den tydliga roll EU kunnat spela i förberedelserna för och under mötet i Athen.

Vad denna dialog sedan kommer att leda till återstår att se. Viktigt är ju att den är förankrad i verkligheten och sysslar med de verkliga säkerhetsproblem som finns, liksom att den tar sin utgångspunkt i det mer ambitiösa säkerhetsbegrepp som vi européer så bittert har lärt oss nödvändigheten av.

Mitt dygn här i Athen har självklart också varit ett dygn av samtal med kollegor inte minst inför de möten vi kommer att ha i Bryssel i början av nästa vecka. Då handlar det inte minst om demn viktiga utvidgniongspolitiken.

Snart sätter jag mig dock på olika flygplan för att kunna komma till Madrid och middag där med bl a höge represetanten Catherine Ashton och utrikesminister Miguel Moratinos.

Det handlar om att diskutera arbetet framöver – vi befinner oss i en viktig övergångsfas.

Tydlig och bra linje

President Obama redovisade i sitt anförande i går kväll de slutsatser han dragit av sin omfattande genomgång av de utmaningar vi står inför i Afghanistan.

Och det finns all anledning att välkomna den beslutsamhet han visar när det gäller att gemensamt gå vidare med det svåra freds- och stabilitetsuppdraget i Afghanistan.

I fokus ligger en förstärkt kraftfull militär satsning – dels i de mest utsatta områdena i söder och öster och dels för att utbilda de växande afghanska säkerhetsstyrkorna.

Det fanns ca 32.000 amerikanska soldater i landet när Obama blev president – nästa sommar kommer den siffran att ligga kring ca 100.000.

Sommaren 2011 räknar han med att den siffran kan börja att minska. Det har att göra med att man räknar med att bättre utbildade afghanska styrkor då finns tillgängliga i större antal.

Men president Obama är klokt nog inte precis om vad som kommer att hända därefter. Händelseutvecklingen får avgöra.

En lika viktig del i strategin är förstärkta civila satsningar. Och det är ju här vi under vårt ordförandeskapet gjort betydande insatser för att ta fram en starkare roll också för Europeiska Unionen.

Vi kommer att ha närmare diskussioner i den frågan under de närmaste dagarna. På torsdag träffar jag USA:s Richard Holbrooke för att bl a diskutera ledning och samordning av de civila, ekonomiska och politiska insatserna i landet.

Det tredje benet i strategin är stödet till Pakistan. Vikten av det behöver knappast understrykas särskilt.

Det var ett bra tal med en bra politik som president Obama levererade i går kväll.

Mellanlandning på väg till Athen

Så har jag då dumpit ner på flygplatsen i Istanbul, fått en dusch och konstaterat att livet kan börja på nytt.

Här har media stora rubriker om den schweiziska folkomröstningen om förbud mot minareter.

Medan Turkiet går i riktning mot ökad tolerans och öppenhet finns det nu ett europeiskt land som alldeles går i motsatt riktning.

Min schweiziske kollega Micheline Calmy-Rey – som uttalade chock och bestörtning över resultatet – kommer att ha en besvärlig tid framför sig.

Det kan mycket väl komma att resas frågor i FN om att förlägga möten och aktiviteter till just Schweiz, även om det nog bör noteras att kantonen Genève tillhörde dem som röstade mot förbudet.

Och det kan noteras att Schweiz alldeles nyligen tagit över ordförandeskapet i Europarådets ministerkommitté med dess alldeles speciella roll när det gäller just mänskliga rättigheter.

Även om detta nu är Schweiz sänds dessvärre en mycket olycklig signal till stora delar av världen om attityder och fördomar i Europa. Vi har alla ett intresse att visa att det intrycket är felaktigt – och i sin förlängning t o m farligt.

Snart bär det för mig vidare till Athen och OSCE:s ministermöte där för att bl a diskutera de europeiska säkerhetsfrågorna.

Jag är – som representant för EU – första talare, och jag kommer att understryka att vi i det moderna Europa ser säkerheten som inte bara en militär fråga, utan att den också handlar om hur vi organiserar våra samhällen och respekterar grundläggande fri- och rättigheter.

Från rysk sida har i dagarna kommit ett förslag till europeiskt säkerhetsavtal som representerar en alldeles för snäv och begränsad syn på vad säkerhet i dagens och morgondagens Europa måste innebära. När jag läser texten kan jag inte heller låta bli att tänka på fjolårets femdagarskrig mellan Ryssland och Georgien.

Men vår uppgift i Athen blir att diskutera hur vi kan föra dialogen om de bredare europeiska säkerhets- och samarbetsfrågorna vidare.

Det har vi alla ett mycket starkt intresse av. Och i det sammanhanget bör vi självfallet diskutera vidare också om de ryska tankarna.

Och i kväll blir det middag på det nya Akropolis-muséet!

Det kan vara en lämplig plats att reflektera över Europas idémässiga rötter på.

Det var här i antikens Athen som individen först steg fram ur stammen och grunden till det moderna Europa – kanske t o m den moderna världen – en gång lades.