Åter till Bella Center

Så bär det då åter iväg mot Bella Center nere vid Öresund.

Och nu är det verkligen allvar i de förhandlingar som ju hitintills har gett ett intryck av att vara tämligen trevande.

I morgon måste resultatet – vad det än blir – ligga på bordet för ceremoni och avslutning. Stats- och regeringschefer har inbokade kalendrar med begränsade marginaler.

Min huvuduppgift i Köpenhamn och på COP15 är dock inte klimatförhandligarna.

I dag kommer jag på EU:s vägnar bl a att träffa den burmesiske utrikesminister U Nyan Win för en fortsättning av de samtal som inleddes vid en trojka-överläggning i Hanoi tidigare i år.

Våra ståndpunkter vad gäller Burma och situationen där är klara.

Ändå vill vi pröva om det finns förutsättningar för en dialog inte minst inför de val som är planerade att äga rum i landet nästa år.

Och utöver detta möte har jag också ett antal andra möten inplanerade med kollegor från världens olika hörn.

Det kommer att handla om klimat – men också om åtskilligt annat.

Yegor Gaidar

Tidigt denna dag dog i Moskva Yegor Gaidar.

För mig var han en vän, men långt mer betydelsefullt var att han var en av de betydelsefullaste personerna under slutet av det förra århundradet.

Han föddes in i en prominent sovjetisk familj, och växte upp i revolutionär solidaritet i Havanna och Belgrad.

Men i den senare staden kunde han också läsa Milovan Djilas bok Den Nya Klassen, och när budet kom om att sovjetiska arméer i augusti 1968 hade rullat in i Tjeckoslovakien krossades hans värld, och han började att söka efter en ny.

Med sin briljanta begåvning blev hans snabbt centralgestalten i en briljant grupp liberala ekonomer som inte bara såg det socialistiska systemets sega sammanbrott, utan också började att tänka på vad som skulle komma därefter.

Den ryska kommunistiska kontrarevolution i augusti 1991 som skulle bli av med allt vad Gorbatjov och perestrojka hette ledde – med Boris Yeltsin som politisk murbräcka – i stället till en demokratisk rysk revolution.

Men det politiska jublet de dagarna kunde inte dölja det totala ekonomiska sammanbrottet.

Alla valuta- och guldreserver var förbrukade. Budgetunderskottet hade skenat till över 20 % av BNP. Pengar fanns i överflöd – men varor fanns inte alls. Produktionen hade så gott som avstannat. Handeln hade så gott som upphört.

Och i väst diskuterade vi hur vi kunde få in nödhjälp i landet för att avvärja den svältkatastrof som var omedelbart förestående. Skulle vi kunna klara flyktingvågen från St Petersburg?

Det var i det läget som Boris Yeltsin vände sig till den då 35-årige Yegor Gaidar och bad honom att de facto ta hand om landets regering, den sönderfallande ekonomin och ett samhälle på randen av inbördeskrig.

I formell mening hade han den positionen bara under en relativt kort tid. Men det är ingen tvekan om att de radikala reformer han drev igenom då räddade Ryssland från än värre katastrofer.

Den omedelbara och totala liberaliseringen av alla priser hade ett omedelbart socialt pris – men varorna kom tillbaka, produktionen började komma igång, handeln skapade nya möjligheter. Ryssland var räddat.

Tillsammans med Anatoly Chubais ville han lägga grunden till något i grunden nytt – och någonting som en ny kontrarevolution inte kunde vrida tillbaka.

Den snabba och genomgripande privatiseringen – att den privata äganderätten för första gången på allvar kom till Ryssland – tillhörde också den bilden.

Jag träffade Yegor Gaidar åtskilliga gånger under dessa dramatiska år, och vi bibehöll kontakten under åren sedan dess. Han försvann tidigt från sitt lands politiska liv, men man behövde sällan skrapa speciellt djupt i diskussionerna om seriösa samhällsfrågor i Moskva för att stöta på hans inflytande och verksamhet.

När jag var över i Moskva senast för en månad sedan eller så var han och hans institut fullt upptagen med att förbereda underlagsmaterial för president Medvedev projekt att modernisera Ryssland. På mitt skrivbord ligger en inbjudan till en konferens i januari där allt detta skulle presenteras.

Han var en man som var nästan lika hemtam i Washington – företrädesvis IMF – som i Moskva. Bryssel tror jag aldrig han riktigt begrep sig på.

En av de senaste gångerna jag träffade honom – det var vintern 2008 i Moskva – kom han flämtande från planet från Washington som just hade landat. Han var förfärad över de tankar han mött om att erkänna Kosovo som självständig stat – han vill varna mig för att det skulle utlösa mörka krafter i Moskva som förr snarare än senare skulle föra till krig i Kaukasien och ett styckande av Georgien.

Han var djupt förankrat i det Ryssland hans så energiskt strävade att reformera, öppna upp och göra till ett i genuin mening modernt samhälle.

Nu har han gått bort bara 53 år gammal.

Hans hälsa under de senaste åren har inte varit den bästa.

Huruvida det var ett försök av mörkare krafter att med gift bli av med honom som han drabbades av i början av 2006 kommer vi kanske aldrig att få veta – hans övertygelse om att så var fallet präglade honom under åren sedan dess.

En sak är alldeles klar: det kommer inte att gå att skriva Rysslands moderna historia utan Yegor Gaidar. Och därmed inte heller det tjugonde århundradets.

Telefon i Stockholm

Det blir mest Stockholm för mig denna dag mellan Köpenhamn och Köpenhamn.

Men Fredrik Reinfeldt är i Strasbourg och diskuterar det svenska ordförandeskapet med Europaparlamentet – och flyger därifrån till Köpenhamn.

Men för mig blir det telefonsamtal i olika ärenden med Stockholm som bas.

Fortsatt Mellersta Östern

Under tidningsläsning under flygningar tur och retur Kastrup i dag kunde jag konstatera att diskussionen om EU:s ställningstagande i Mellersta Östern fortsätter.

I Financial Times skriver i dag f d utrikeskommissionären Chris Patten en artikel med starkt stöd.

Och dagens huvudledare i Berlingske Tidende har samma tema och samma inriktning.

Alldeles uppenbart är att det svenska ordförandeskapet har höjt Europas profil när det gäller fred i Mellersta Östern – och gjort det på ett sätt som nu får ett allt starkare stöd.

Säkerhet och klimat

I jätteanläggningen Bella Center ute på Amager myllrar människor i mängder, och det är inte alldeles enkelt att få en alldeles klar bild av vad som faktiskt händer här på COP15.

Detta är dock dagen före stats- och regeringscheferna börjar att anlända till Köpenhamn, och det är nog ett rimligt antagande att de närmaste 24 timmarna kommer att se avgörande försök att brygga över de återstående klyftorna.

Jag har en känsla av att Connie Hedegaard – som är ordförande för COP15 innan hon flyttar till Bryssel som miljökommissionär – förbereder ett större förslag för att försöka lösa upp knutarna.

Debatten jag deltog i om klimat och säkerhet kom mycket att fokusera på den ökade migration eller t o m flyktingströmmar som framtida mer dramatiska klimatförändringar kan leda till.

Men den bild man får av möjliga utmaningar av den forskning som sker – t ex av IOM – är mer mångfasetterad än åtskilligt av den aktuella debatten. Klart är dock att ett misslyckande med att hantera klimatutmaningen kommer att innebära betydande andra utmaningar under decennierna framöver.

Och det är därför det är så viktigt att COP15 lyckas under de närmaste dagarna.

Själv återvänder jag nu till Stockholm och snön efter min dag här.

Men på torsdag förmiddag är jag tillbaka.

ToR Köpenhamn

Så bär det iväg till Köpenhamn och COP15. Dock bara över dagen.

Sakta drar det ihop sig till slutspelet nere i Bella Center på Amager. I morgon börjar olika regeringfschefer att anlända dit.

Jag får se vad jag kommer att ha att rapportera från mina diskussioner om de mer säkerhetspolitiska aspekterna på klimatutmaningen.

Viktigt är att Europeiska Unionen fortsätter att visa ledarskap i dessa frågor.

Och det gör vi.

Bland de 22 300

Möte efter möte och papper efter papper – det är så en arbetsdag i Stockholm ser ut.

I ett hörn av rummet flimrar TV-bilder från olika delar av världen förbi.

Oroligheter i sydöstra Turkiet med anledning av det obegripliga förbudet av DTP-partiet. Finansiell osäkerhet kring Dubai. Åter järnvägsförbindelse mellan Belgrad och Sarajevo.

Och fortfarande en del efterdyningar till förra veckans EU-såndpunkt om Mellersta Östern.

Starkt stöd i en huvudledare i Financial Times i dag.

Men det mesta handlar om COP15 och uppspelet till det nödvändiga avgörandet mot slutet av veckan.

I morgon finns också jag på plats för att tillsammans med bl a Afrikanska Unionens ordförande Jean Ping, Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen och nye UNDP-chefen Helen Clark diskutera säkerhetspolitiska aspekter på klimatfrågan.

Jag ser att vi skall vara i danska TV:s lokaler DR-Byen för den diskussionen.

Till Bella Center – där själva COP15 äger rum – har nu 22 300 personer getts tillträdeskort även om det ”bara” ryms ca 15 000 personer i lokalen. Intimt och bra.

Dit skall jag dock på torsdag och fredag. Det är då det drar ihop sig till avgörande.

Vackert vitt

Dagen efter Lucia vaknar man så upp till ett snötäckt Stockholm.

Vackert vitt, så länge det nu varar.

Arbets- och planeringsdag denna måndag. Och det kan sannerligen behövas.

Från Earth Summit till COP15

I sedvanlig ordning är detta de många glöggmottagningarnas förlovade helg – och därtill kommer att det ju dessutom är Lucia med allt vad därtill hörer.

Nästa vecka blir för min del så gott som helt en vecka med fokus på Köpenhamn och COP15.

Först kommer jag att vara där på tisdagen för att diskutera säkerhetspolitiska aspekter på klimatfrågan med bl a Nato:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen.

Och sedan ingår det i min planering att återvända för det s k högnivåsegmentet under torsdag och fredag.

Det främst skälet till det är dock ett antal bilaterala möten av viss vikt med personer som kommer att vara där – det konkreta förhandlingsarbetet sköts i allt väsentligt av Andreas Carlgren och Fredrik Reinfeldt.

Jag tillhör faktiskt dem som var med när allt började – på den stora miljökonferens i Rio de Janeriro i juni 1992 där jag på vägnar av Sverige tillsammans med representanter för ca 150 andra nationer undertecknade United Nations Framework Convention on Climate Change.

Jättekonferensen – som gick under beteckningen Earth Summit – skedde mot bakgrunden inte minst av de allt tyngre rapporter om klimatförändringarna som då hade börjat att komma. Och vi tillhörde dem som på konferensen i Rio talade med störst tyngd om utmaningarna framöver.

Det var vackra och varma dagar kring det stora konferenscentrat i utkanten av Rio de Janeiro. Jag minns hur jag tillsammans med bl a Storbritanniens dåvarande premiärminister John Major lade ner viss energi på att få USA:s dåvarande president George Bush – Bush 41, som de säger i USA – att underteckna konventionen.

Så kom också att ske.

I Sverige hade vi ju haft början till en debatt i slutet av 1980-talet i samband med att den dåvarande socialdemokratiska regeringen ju ville lägga ner kärnkraft och ersätta den med kolkraftverk – vi var några som kritiserade det som också från klimatpolitisk utgångspunkt oansvarigt.

Det är med utgångspunkt från mötet i Rio som arbetet sedan fortsatt på de olika COP-mötena.

På COP3 i Kyoto 1997 uppnåddes enighet om ett protokoll om utsläppsbegränsningar i en begränsad grupp av länder – men eftersom vare sig USA eller utvecklinsländerna var med kom det ju att bli lite av ett slag i luften.

Och nu är vi således framme vid COP15 i Köpenhamn där det är dags för en stark överenskommelse som inkluderar världen i dess helhet. Vägen från Rio 1992 till Köpenhamn 2009 har varit lång – och vi skall nog inte glömma att det följer en lång process också efter COP15.

COP16 är planerad till Mexico City. Tillsammans med Brasilien är ju Mexico det land i Latinamerika som haft ledningen i dessa viktiga frågor.

Så jag har många anledningar att se fram mot den kommande veckans olika dagar nere vid Öresund.

Och som vanligt kommer jag att njuta av den vackra bro och förbindelse som ju nu gör det möjligt för åtskilliga av mötets alla tillresande att också bo i Skåne.

Att göra bloggen bättre

Nästa vecka kommer mycken aktivitet att koncentreras kring klimatkonferensen i Köpenhamn – också för min del – och även i veckan därefter har jag en del aktiviteter av betydelse inplanerade.

Men om inget oförutsett inträffar i övrigt – vilket inte alls kan uteslutas – innebär detta att vårt ordförandeskap sakta börjar att närma sig sitt slut.

Och då finns det anledning att tänka på tiden därefter.

Också under ordförandeskapsperioden har jag hållit denna blogg levande för att informera om olika aktiviteter. Jag har ett intryck av att många sett det som ett värdefullt komplement till medias ytterligt sparsamma behandling av den gemensamma europeiska utrikespolitiken.

Men samtidigt har detta ibland inneburit en viss försiktighet med formuleringarna.

Nu vankas andra tider, och jag vill därför passa på och efterlysa synpunkter på hur denna blogg – eller vår digitala aktivitet i största allmänhet – kan utvecklas och förbättras.

Jag vet att det finns många som har tankar, synpunkter och uppslag.

Alla emotses med tacksamhet – så får vi se vad vi kan göra av det hela!

Dagens Bryssel

Så bär det då tillbaka från Bryssel efter mötet med premiärminister Fayyad och en inträngande diskussion om hur en fredsprocessen kan föras framåt.

Att det i stora delar av regionen finns en mycket stark uppskattning av den tydliga EU-positionen i dessa frågor är alldeles uppenbart.

I Bryssel avslutade Fredrik Reinfeldt samtidigt det sista ordinarie EU-toppmötet under det svenska ordförandeskapet.

Av de rapporter som nådde mig mitt i mina egna möten hade det gått mycket bra.

Nu väntar en sen kväll hemma i Stockholm.

Dialog med Salam Fayyad

Efter utflykten till Stockholm för Nobelfesten bär det nu tillbaka till Bryssel igen.

På programmet står s k trojka-möte mellan Europeiska Unionen och den Palestinska myndigheten.

Och det blir premiärminister Salam Fayyad som kommer till Bryssel för dagens möte.

I våra slutsatser om Mellersta Östern i tisdags gav vi starkt stöd till hans statsbyggande. Och han har förvisso lyckats att få ordning och redo i någonting som närmast var kaos och sönderfall när han trädde till. Han är en i alla avseeenden imponerande ledare.

Men förutom statsbyggandet kommer vi alldeles självklart att diskutera förutsättningarna för att återuppta fredsprocessen.

Få saker är viktigare än det.

Utan konkurrens

Jag har varit med om åtskilligt under år runt om i världen, men gårdagkvällen visade åter att Nobelfesten är världens förnämsta galamiddag.

Konkurrensen göre sig icke besvär.

Glansen av den intellektuella briljansen hos den globala vetenskapens och litteraturens allra bästa bidrager förvisso. Men till detta kommer den imponerande miljö som Stadshuset bjuder, perfekt på den enorma tillställningen och förnämlig både innovativ och traditionell underhållning.

Det är mycket svårt att se hur det skulle kunna göras bättre.

Trevligt var det också.

Och litteraturpristagaren Hertha Mullers kargt formulerade beskrivning av hur diktaturer kväver och krossar människor grep mycket påtagligt tag i många av oss.

Europaparlament och Nobelfest

I dag på förmiddagen skall jag så rapportera till utrikesutskottet i Europaparlamentet om det svenska ordförandeskapet och svara på alla de frågor de med all säkerhet kommer att ha.

Jag var ju där alldeles i början av ordförandeskapet – och alldeles säkert kommer de att kontrastera det jag hade att säga då med det jag möjligen har att komma med nu.

Men jag kommer starkt att understryka att vårt ordförandeskap vad gäller utrikes- och säkerhetspolitiken sträcker sig intill dess att kyrkklockorna börjar att slå på nyårsafton.

Och mycket kan hända i vår värld innan dess.

Det sägs mig att man i presskåren i Bryssel tycks ha bestämt sig för att vårt ordförandeskap har varit ett av de allra bästa i mannaminne.

Kanske det. I så fall har vi varit det genom att visa att vi är kompetenta européer.

Men om detta också är meningen i Europaparlamentet återstår att se – det kommer säkert i omdömena att vara en blandning av vin och av vatten. Parlament tenderar att vara sådana,.

Efter timmarna där – med ledamöter och med media – bär det så snabbt hem till Stockholm.

Ty i kväll är det ju Nobelfest i vackra Stadshuset.

Fredrik Reinfeldt kommer att sitta på toppmötesmiddag i den alls icke snarlikna Justus Lipsus-byggnaden i Bryssel. Och jag kan sitta på banketten i Stockholm.

Lissabon-fördragets ikraftträdande har många sidor.

I Blå Hallen i Stadshuset kommer jag också att ha sällskap av min tyska kollega Guido Westerwelle – som jag hade som middagssällskap såväl i går kväll som i måndags kväll.

Det är så det nya Europa fungerar.

Epoken Javier Solana

Det blev en mycket trevlig middag med Javier Solana en bit utanför Bryssel i kväll.

Jag hade anledning att erinra om den långa tid han och jag arbetat tillsammans – ofta men inte alltid med Balkan som fokus.

Om mörka och ljusa stunder – om misslyckanden och framgångar.

Om hur Ohrid-avtalet satte stopp för det andra Kosovo-kriget. Om den fredliga separationen mellan Serbien och Monenegro. Om den demokratiska och europeiska revolutionen i Serbien. Om Bosniens långsamma väg.

Men också om hans mödosamma arbete med Mellersta Östern och dess stapplande fredsförsök – med efterdyningarna efter gårdagens tydliga EU-uttalande i ärendet fortfarande mycket påtagliga.

Och alldeles självklart om den stora och svåra iranska utmaningen.

Jag tror ingen annan hade klarat att under det gågna decenniet bygga upp den europeiska utrikespolitiken på det sätt som Javier gjort.

Vi är nära vänner – men samtidigt olika i viktiga avseenden. Där jag ibland talar odiplomatiskt klarspråk har han stundtals talat i diplomatiska ordgåtor. Men i våra olika positioner sedan mitten av 1990-talet har vårt samspel alltid varit nära och viktigt.

Och det var en ära att när han nu slutat kunna framföra tacket från alla de som varit den Europeiska Unionends utrikesministrar under denna långa och tidvis också dramtiska tid.

Sent skiljdes vi i det typiska belgiska småregnet utanför det gamla klostret i Val Duchesse.

Men vi kommer att träffas igen – i andra sammanhang och med andra förutsättningar.

Fortsatt i Bryssel

Dagen efter de viktiga mötena men fortfarande en fullmatad agenda här i Bryssel.

Och i dag är det Balkan som står i fokus.

Efter gårdagseftermiddagens intressanta och framgångsrika ministermöte med det Östliga Partnerskapet diskuterar vi i dag med ministrar från hela regionen samarbetsfrågor på västra Balkan.

Det blir ekonomin snarare än politiken som kommer att stå i fokus – ofta är det ju den förra som integrerar när den senare separerar.

Min kväll inleds därefter med att ta emot en utmärkelse för olika europeiska insatser och fortsätter sedan med att jag ger en middag för Javier Solana efter det att han ju efter ett decennium slutat som EU:s s k höge representant.

Fortsatt utvidgning

Men det var inte bara Mellersta Östern som dessa dagars intensiva ministerrådsmöten i Bryssel handlade om.

Viktig var också utvidgningsfrågan med de lika besvärliga som viktiga ställningstaganden som vi gjorde där.

Vad gäller västra Balkan kommer nu medborgarna i FYROM, Serbien och Montenegro att från den 19 december kunna resa visafritt till EU:s olika länder.

Det är svårt att överskatta vad detta betyder – och hur viktigt det är att Albanien och Bosnien nu ser till att man genom konkreta förberedelser också kommer med i detta.

Efter att ha accelererat Kroatiens förhandling tidigare har vi nu satt i kraft det s k interimsavtalet med Serbien och det nya steg i landets Europa-kurs som detta innebär. Serbien kan nu ta de vidare steg i anslutningsprocessen som man just nu som bäst diskuterar.

Och vad gäller Turkiet fortsätter vi anslutningsprocessen trots motsättningarna kring att man ännu inte uppfyllt sina skyldigheter enligt det s k Ankara-protokollet om att öppna hamnar och flygplatser för fartyg och flyg från Republiken Cypern.

Framtiden kommer i hög grad att bli avhängig av hur förhandlingarna om Cypern  går. De har några månader – men knappast mer – på sig att leverera resultat.

Måndag den 21 december har vi en ny s k regeringskonferens om såväl den turkiska som den kroatiska anslurningsprocessen. Jag hoppas kunna leverera resultat på den, och besluten på dessa möten skapar en god grund för detta.

Det var viktigt att vi fortsatte att föra anslutningsprocessen med Turkiet framåt samtidigt som vi gav nytt momentum till de olika länderna på västra Balkan.

Och vad gäller vårt nordiska grannland Island – nog så viktigt – sade vi att ministerrådet återvänder till frågan om att öppna de formella anslutningsförhandligarna så fort kommissionens yttrande över landet föreligger. Jag räknar med att detta kan ske under de allra närmaste månaderna.

Så det finns all anledning att vara nöjd över resultatet även på denna punkt.

Starkt om Mellersta Östern

Så har vi då avslutat de sista ministerrådsmötena – i alla fall planerade sådana – för min del under det svenska ordförandeskapet.

Och det blev en maratonövning – inte utan inslag av dramatik – som slutade i betydande framsteg på betydande områden.

I mediafokus just nu är de starka slutsatser om fredprocessen i Mellersta Östern som nu alla de 27 medlemsstaterna ställt sig bakom.

Och det var en mycket öppen och konstruktiv diskussion som ledde fram till att vi så enigt kunde anta dessa.

Jag ser att det finns de som nu försöker hävda att dessa modifierats kraftigt under processen. Säkert kan de ha sina skäl till dessa försök till desinformation.

Men var och en som sett de texter som arbetats fram – och jag noterar att Dagens Eko tydligen gjort det – kan mycket snabbt och lätt konstatera att så inte blev fallet.

Tvärt om.

Inte minst på de punkter – främst om Jerusalem – som på sina håll var föremål för ifrågasättande visade vi som union styrka och sammanhållning.

De som trodde att vi kunde splittras fick helt enkelt fel.

Den senaste veckans diskussion har visat att Europas röst har tyngd och betydelse.

Förväntningarna – i olika avseenden – på vad vi skulle komma att säga har varit högt uppskruvade. Och det är ett tydligt tecken på att vad vi säger faktiskt spelar roll.

Det är nu min förhoppning att detta viktiga ställningstagande – i förening med USA:s ansträngningar – skall kunna bidraga till att fredsprocessen återupptas.

Betydelsen av vad vi sagt i dag skall inte underskatta vare sig i det kortare eller det längre perspektivet.

Hektisk Bryssel-vecka

Alltför tidigt i morgon bitti sätter jag mig på morgonplanet ner till Bryssel för en vecka som i allt väsentligt kommer att tillbringas där.

Jag hoppas dock kunna svinga mig hem torsdag eftermiddag för att vara med på Nobel-festen i Stadshuset. Min nya tyska kollega Guido Westerwelle har också meddelat ankomst.

Men sedan blir det också fredagen med olika möten i Bryssel.

Lissabon-fördraget är nu i full kraft, men enligt övergångsbestämmelserna är det fortfarande Sverige som svarar för ordförandeskapet månaden ut.

Och det innebär att Cecilia och jag leder våra nu nya råd – General Affairs Council respektive Foreign Affairs Council – under måndagen och tisdagen, och Fredrik leder den nya konfigurationen av det Europeiska Rådet på torsdag kväll och under fredagen.

Men för min del handlar det nu också om att lämna över till Catherine Ashton och att börja styra in allt i de nya formerna. Det kommer vi att ägna ministermiddagen i morgon kväll åt att diskutera.

Viktiga sakfrågor står som spön i backen inför de kommande dagarna.

Utvidgningspolitiken – som ju dessvärre påvekas av ett antal bilaterala konflikter på ett sätt som i princip inte borde accepteras.

Allt kommer vi nog inte att kunna uppnå – men dock en del av betydelse.

Förhandlingarna med Iran som ju nu står och stampar och de konsekvenser detta förr eller senare kommer att leda till.

Situationen i Mellersta Östern där många med oss nu tycker att det behövs en tydlig europeisk röst för att kunna förhindra att situationen försämras ytterligare – och för att möjligen kunna skapa en situation där framsteg faktiskt blir möjliga.

Men när de formella mötena med GAC ocgh FAC är avslutade på tisdagen går vi omedelbart över i minst lika viktigt ministermöte med det Östliga Partnerskapet. Det är viktigt att redovisa hur vi fört detta viktiga initiativ framåt under de senaste månaderna.

Och det går omedelbart över i en konferens om samarbetet på Balkan med ministedetagande från alla regionens länder. Också detta har ju varit ett viktigt område för det svenska ordförandeskapet.

På onsdagkvällen har jag sedan en middag för att mer personligt tacka av Javier Solana för hans decennium som Europas ansikte mot världen.

Och innan jag komer hem på torsdag eftermiddag har jag så återrapportering till Europaparlamentets utrikeskommittée om erfarenheter och slutsatser av de senaste månaderna. Känner jag den församlingen rätt blir det säkert en livlig och intressant diskussion.

Sedan blir det Nobelfest – i Fredriks frånvaro får jag bidraga till att föra regeringens flagg.

Och sedan åter till Bryssel för nya möten – åter med Mellersta Östern som inriktning.

Mycket bättre än planerat

På Finlands självständighetsdag hade vi i kväll också lite av en avrundning av de olika aktivitetetna kring Märkesåret 1809.

Ca 800 personer samlades i Berwald-hallen i Stockholm, lyssnade på musik, minglade och utbytte minnen och erfarenheter av allt som gjorts under detta år.

Och Märkesåret har blivit ett engagmang över förväntan.

Allt det vi planerade har fungerat så väl eller bättre än vad vi hade tänkt oss.

Men det är inte det viktigaste.

Viktigast och bäst har varit att kunna notera allt som tillkommit genom spontana, ofta lokala initiativ runt om i landet. Det har funnits ett intresse och engagemang för märkesåret som varit vida större än vad vi egentligen hade förväntat oss.

1809 skiljdes vår vägar efter 600 år av gemensam historia. Det var en konsekvens av Napoleon-krigens europeiska omvälvning.

1917 fick så Finland sin självständighet som en följd av de årens europeiska konvulsioner – och inte minst bolsjevikkuppen i Ryssland.

1995 tog vi gemensamt steget in i den Europeiska Unionen efter den nya europeiska revolution som året 1989 markerade.

Nu går vi vidare – tillsammans formar Finland och Sverige framtiden inom ramen för ett allt mer enad historia.