Starkare Europa – starkare Sverige

31 december 2009

Så har vi då kommit fram till den sista dagen på det svenska ordförandeskapet för den gemensamma europeiska utrikes- och säkerhetspolitiken.

Men vi håller beredskapen hög intill dess att klockorna ringer in det nya året och Catherine Ashton tar över!

Det är en spännande period vi snart kan börja att blicka tillbaka på.

Som det nu ser ut har vi under denna period gjort 148 olika uttalanden om Europeiska Unionens åsikt och position i olika utrikespolitiska frågor.

Av dessa har 16 handlat om Iran, 13 om Afghanistan, 11 om Israel och fredsprocessen och 10 om Honduras – för att nu bara nämna några av ordförandeperiodens utmaningar. Har det varit ett tema som varit genomgående så har det – föga förvånande – varit mänskliga rättigheter.

Men dessa uttalanden är självfallet bara toppen av ett isberg av aktiviteter vi lett och koodinerat. Jag hör av mina medarbetare att vi sänt ut 1068 olika s k coreu-telegram – meddelanden på EU:s interna kommunikationssystem – för att koordinera olika aktiviteter i de mest olika sammanhang.

Och till detta skall så läggas ministerrådsmöten med deras ofta uppmärksammade ställningstaganden i viktiga frågor.

För min del har det ju dessutom handlat om ett tämligen intensivt resande.

Självfallet mycket Bryssel – men också världen i övrigt. Skytteltrafik till Kabul. Viktiga resor till det växande Asien. Toppmöten med USA, Indien, Kina, Brasilien och Ryssland.

Allt detta har varit möjligt genom goda insatser av utrikesdepartementets alla medarbetare i Bryssel, Stockholm och runt om i världen, och jag vill även på detta sätt tacka dem för alla insatser,

Någon gång när vi sysslade med förberedelserna sade jag att det allra viktigaste var att vi under dessa sex månader visade att vi verkligen var kompetenta och engagerade européer.

Det tycker jag att vi visat med råge – och de omdömen som andra fällt visar att det också är så vi setts.

Detta har självfallet varit mycket bra för ordförandeskapet om och för den Europeiska Unionen under en viktig period.

Men alldeles självklart har det också varit viktiga framtidsinvesteringar för Sverige och för oss. Vår röst väger tyngre.

Efter dessa sex månader kan vi nog objektivt och sakligt säga att Europa står starkare i världen, och Sverige står starkare i Europa.

En historisk epok går nu till ända. Vi avslutar det sista roterande ordförandeskapet vad gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

Strax börjar allt om på nytt. Och till vad det innebär kommer vi alldeles strax att ha anledning att återkomma till.


Snö och kommande utmaningar

30 december 2009

Snön fortsätter att falla. Vi har fått den vitaste julhelgen på länge – till mångas stora glädje.

Det gamla årets näst sista dag är än så länge utan nämnvärd dramatik. Telefonen är osedvanligt tyst. Mailboxen mest med det vanliga.

Från Teheran ser jag att regimen försöker att skylla allt som hänt på konspirationer från omvärlden.

Det var inte oväntat, och följer ett etablerat mönster.

Mest är det USA och Storbritannien som pekas ut, och för det tror jag att det finns i huvudsak historiska skäl. Trängda regimen vill ofta spela på nationalism och gamla oförrätter.

Men omfattningen av brottet mot de mänskliga fri- och rättigheterna är uppenbara för alla och envar. Och jag skulle tro att det finns en upprördhet som sträcker sig långt in i kretsar som förr var starka i sitt stöd för denna regim.

Att Iran kommer att vara en av det kommande årets svåraste utmaningar har vi dessa dagar åter påmints om.

Och en annan av de kommande utmaningarna har vi också påmints om i dag.

Från Ryssland noteras att premiärminister Putin plötsligt talar om behovet av att utveckla nya offensiva kärnvapensystem med anledning av det begränsade försvarssystem som USA och dess allierade nu planerar i Europa.

Och det är tydligt att det kärvat till sig i samtalen mellan USA och Ryssland om ytterligare begränsningar av de strategiska kärnvapnen.

Det nu förändrade försvarssystemet har ingen förmåga att – i motsats till det tidigare – försvara USA och därmed knappast heller någon inverkan på den strategiska balansen mellan de bägge dominerande kärnvapenmakterna. Dess avsikt är att ge ett begränsat skydd för Europa mot ett möjligt framtida missilhot från t ex Iran.

Annars är förhoppningen att det kommande året skall innebära nya steg mot att successivt reducera kärnvapenarsenalerna och deras roll i olika länder och regioner. Viktiga möten i april och maj kommer att koncentreras kring just detta tema.

Men avgörande för framstegen är att USA och Ryssland kan enas om nya begränsningar i de strategiska arsenalerna. Det gamla avtalet löpte ut den 5 december, och den allmänna förväntningen är att det nya avtalet skall ligga klart alldeles i början av det nya året.

Men premiärminister Putins uttalande visar att de utmaningar som vi kommer att ställas inför också på detta viktiga område.


Lite mellandag trots allt

29 december 2009

Nåja, lite mellandagsledigt blev det trots allt denna tisdag.

Men det innebär inte att det inte fanns att göra. Världen stod inte still.

Situationen i Iran krävde mediakommentarer från TV4 till BBC World. Vi följer utvecklingen så nära det över huvud taget är möjligt.

Och den kinesiska avrättningen av en brittisk medborgare – trots enträgna vädjanden på högsta nivå – krävde även den kommentarer till BBC.

Samt självklart ett tydligt uttalande av EU.


Resultat som räknas

28 december 2009

Så har vi då i en liten skrift försökt att sammanställa resultaten av det svenska EU-ordförandeskapet när det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken.

Fullständigt kan det knappast bli – det har varit ett mycket intensivt halvår – men huvudpunkterna finns i alla fall med.

Och den lilla skriften finns för läsning eller nedladdning här.

Att vi internationellt fått osedvanligt många erkännanden för alla insatser dessa månader har säkert noterats av de flesta.


Fortsatta EU-uttalanden

28 december 2009

Måndag i mellandagarna, men världen verkar inte riktigt att ha noterat att Sverige bara går på kvartsfart.

Konfrontationerna i Iran kräver fortsatta reaktioner, och i dag följde vi upp med ett mer officiellt uttalande av den Europeiska Unionen.

Det visade sig ju att betydligt fler personer dödades än vad jag utgick från när jag gjorde mitt uttalande här i går, och i dag har vi också fått rapporter om att personer med anknytning till den politiska oppoitionen arresterats.

Men också utvecklingen i andra delar av denna vidare region krävde en europeisk reaktion under dagen.

Den israeliska regeringen har nu sanktionerat utökade illegala bosättningar i östra Jerusalem, och det gav oss inget annat alternativ än att reagera med ett nytt uttalande i frågan.

Jag har svårt att se att detta nya steg ökar sannolikheten för ett snabbt återupptagande av direkta fredsförhandlingar – någonting som ju vi från EU varit tydliga med nu är nödvändigt, och där vi anser att den palestinska sidan nu måste vara berett till ett viktigt steg.

I det sammanhanget kan noteras att diskussionen om betydelsen av vår EU-position om fredspropcessen i Mellersta Östern fortsätter.

Vår position möter gradvis ökad respekt också i Israel, och det kan möjligen noteras som ett positivt tecken. En fredsprocess utan en diskussion om Jerusalem är helt enkelt en omöjlighet.


Repressionen i Iran

27 december 2009

Det är med stor oro som jag nu tar del av rapporteringen från Teheran där sammanstötningar i stadens centrum nu uppenbarligen lett till att flera personer dödats av säkerhetsstyrkorna.

Vi har vid flera tillfällen fördömt den ökande repressionen i Iran, och i dag finns det all anledning att med stor tydlighet upprepa det fördömandet. Individers rätt att fritt och fredligt uttrycka sina åsikter måste respekteras.

Att den ökade repressionen vittnar om en grundläggande instabilitet i regimen är uppenbart.

En regim säker på sin egen legitimitet har ingen anledning att frukta individers rätt att fritt och fredligt uttrycka sina åsikter.


Plågsamma minnen

26 december 2009

Jag tror att det är många av oss som har denna annandag jul för fem år sedan i plågsamt minne.

Tidigt på morgonen inträffade ett av de kraftigaste jordskalv som någonsin registrerats ute i Indiska Oceanen strax väster om Sumatra.

Vad som hände därefter vet vi alla alltför väl.

De jättelika tsunamivågar som byggdes upp sköljde in över elva länder längs den Indisksa Oceanens kust. Närmare 230 000 människor förlorade livet.

I dessa avseenden var det en av de större naturkatastrofer som vår historia känner.

Jag vaknade upp på morgonen i Rom, men var på väg hem till Stockholm under förmiddagen. Jag minns hur jag i bil till och från respektive flygplatser ringde till vänner med tillgång till TV och Internet för att så nära som möjligt följa vad som hände.

Det var ju uppenbart att vi stod inför en ny katastrof av den omfattning och art som jag så plågsamt levt igenom när Estonia gick under den mörka höstnatten 1994.

Vår kärlek till Thailand som turistland var ingen nyhet.

Jag hoppas att vi alla lärt oss av vad som då hände.

Om ett snabbare agerande av svenska myndigheter hade kunnat rädda liv förblir – det skall vi ärligt medge – en öppen fråga. Men intrycket av uppenbart schabbel i hanteringen av denna katastrof har kastat långa mörka skuggor.

Sedan dess har vi gjort vad vi kunnat för att förbättra strukturer, system och rutiner.

Min til syvende og sidst handlar det om ansvarstagande och förmågan till snabba och riktiga beslut av dem som har det politiska och administrativa ansvaret.

Och det ansvaret kan aldrig ta ledigt.

Våra relationer till Thailand som turistland har – trots att 543 svenskar förlorade livet i katasttrofen – fortsatt att fördjupas.

Dessa helger uppskattas i storlerksordningen 40 000 svenskar befinna sig i Thailand för att njuta den sol och den värme som ju den nordiska vintern inte erbjuder.

Att också åtskilliga av dem som drabbades personligen hårt av katastrofen också finns där visar hur livet trots allt måste gå vidare.

Det finns självfallet gränser för hur mycket vi människor kan värna oss mot naturens nycker.  Ställda inför naturkrafternas styrka är vi ofta mycket små.

Men det hindrar inte att vi alla måste försöka att göra vårt bästa.


Elva år

25 december 2009

Det blev inte juldagsfrid för alla i världen denna dag.

I Beijing dömdes Liu Xiaobo till inte mindre än elva år i fängelse för att han utnyttjat den rätt till egna åsikter som bör tillkomma alla och envar.

Och Europeiska Unionen gjorde klart sin starka oro för denna dom och vad den representerar.


God Jul!

24 december 2009

Julafton i den eviga staden vid Tibern. Molnigt men milt och behagligt.

Det blir nog julmarknad på Piazza Navona och möjligen också promenad på turistfria Forum Romanum och Palatinen.

Helger som dessa skadar det aldrig att lite förskjuta sina perspektiv.

Världen i övrigt har ännu inte trängt sig på just denna dag.

I går hade vi dock anledning att i den Europeiska Unionens namn göra några olika uttalanden.

Här börjar julen på riktigt först i morgon. Så det finns fortfarande en sista möjlighet att köpa det som ännu inte köpts…


Nej, inte än…

22 december 2009

Nej, vårt ordförandeskap är inte slut med det som nu skett och den jul som ju nu rycker allt närmare.

Vi har vakten i den europeiska utrikes- och säkerhetspolitiken intill dess att klockorna ringer in det nya året på nyårsafton.

Då ringer jag Catherine Ashton och lämnar över.

Vi hoppas alla att det blir lugnt tills dess.

Men osvuret är bäst.

För ett år sedan utbröt det krig kring Gaza dessa dagar. För två år sedan sprängdes Pakistans Benazir Bhutto i luften. För tre år sedan… ja, säkert var det något.

Trots allt vågar jag smyga mig iväg till Rom i morgon för att fira de omedelbara juldagarna där.

Mest ledigt, hoppas jag.

Men i morgon kväll träffar jag i alla fall Vatikanens ”utrikesminister ” Monsignor Mamberti i det anrika Vatikanpalatset.

Han är alltid välinformerad och intressant. Mellersta Östern. Afrika. Det brukar inte saknas samtalsämnen.

Och i morgon eller övermorgon också Italiens utrikesminister Franco Frattini. Han påstår att han kommer att sitta på sitt kontor i Farnesina också julafton. Vi får se.

Jag hoppas att julfriden sänker sig över så stora delar av världen som möjligt.

Men vi förblir ständigt uppkopplade – Europeiska Unionen måste alltid vara vaken.


Serbiens dag

22 december 2009

Så blev det ännu en bra arbetsdag under detta ordförandeskap som sakta men säkert går mot sitt slut.

I dag var det så Serbiens stora dag i Stockhom.

President Boris Tadic lämnade över ansökan om medlemskap i den Europeiska Unionen.

Och jag fördes i minnet tillbaka till dagar med Serbien under de senaste 15 åren eller så.

Milosevic-regimens vansinne. Sanktioner, krig och flyktingströmmar. Efter fredsslut i Bosnien de missade möjligheterna i Kosovo och steg efter steg mot nytt våld, nytt krig, nya flyktingströmmar.

Också dagarna i Belgrad när regimen Milosevic så äntligen föll.

Zoran Djinjic – Boris Tadic talade i dag om att det var hans europeiska dröm de ville förverkliga – var hjälten. Jag minns dagarna, glädjen, omvandlingen som om det var i går.

Sedan den stapplande vägen fram till presidentvalet 2007 och parlamentsvalet 2008 – de entydiga segrarna för den europeiska vägen.

Och nu stod Boris Tadic här i Stockholm och lämnade in pappret. Landet stiger in i en ny era.

Mycket återstår självfallet. Serbien har förlorat enormt på två decennier av krig och elände. Strukturer från det gamla finns fortfarande kvar. Radko Mladic är fortfarande på fri fot. Brottsligheten har organiserats starkt på Balkan.

Men det är de nya perspektiven som dominerar. Glädjen över visafriheten. Nu investerar Fiat stort i ny biltillverkning i Serbien. Och det talades om att marken nu är klar för IKEA:s planerade jätteinvestering utanför Belgrad.

Bokhyllan  Billy kommer till Balkan. Det är väl så fred och framgång kan definieras.


Stort steg för hela regionen

22 december 2009

Att förankra Serbien fast i den europeiska integerationsprocessen är av alldeles avgörande betydelse för de långsiktiga möjligheterna till fred och förståelse i denna genom historien stundtals rätt volatila del av vårt Europa.

Och det steg som tas i dag – när Serbien lämnar i sin ansökan om medlemskap – är från denna utgångspunkt av mycket stor betydelse för regionen i dess helhet.

Med Boris Tadic’s parti DS i ledningen har Serbien den mest Europa- och reformorienterade ledningen i sin moderna historia.

Ansökningen nu – som har brett stöd i landet – innebär att denna inriktning av politiken säkras för kommande år. Betydelsen av det kan knappast överskattas.

Vi har olika meningar om Kosovo, men det skall noteras att vi trots detta lyckats att hantera den alls icke okomplicerade processen kring Kosovos självständighet i början av förra året smidigare än vad de flesta hade trott vara möjligt.

Det säger sig självt att medlemskapet inte kommer att komma omedelbart.

Det kommer att ta ett antal månader innan ministerrådet – under spanskt ordförandeskap – kommer att sända ansökan vidare till kommissionen, och sedan skulle jag tro att det kommer att ta upp mot ett år innan kommissionen återkommer med sin mer detaljerade bedömning.

Först därefter blir det aktuellt med en mer konkret diskussion om förhandlingsstart, och därefter skall kapitel efter kapital förhandlas på det sätt som vi ju nu är på väg in i slutfasen med vad gäller Kroatien.

Viktigt är se dagens händelse också i det samlade regionala perspektivet.

Då skall noteras – förutom Kroatien som jag skrev om i går – att Albanien och Montenegro redan ligger hos kommissionen för bedömning, liksom att kommissionen rekommenderat förhandlingsstart för FYROM/Makedonien och den frågan också kommer upp senare under det spanska ordförandeskapet.

Jag hade egentligen önskat att Bosnien hade kunnat ansöka samtidigt som Serbien. På många sätt hade det varit bra.

I grunden var det för att göra det möjligt som USA:s biträdande utrikesminister Jim Steinberg och jag två gånger under hösten besökte Sarajevo för att informera de politiska ledarna där om vad som krävdes för att detta – liksom för att få s k MAP-status inom Nato – skulle vara möjligt.

Och jag informerade dem då också om att jag såg starkt ökade möjligheter för en serbisk ansökan inom en nära framtid.

Jag ville inte att de skulle vara överraskande – och att de skulle se riskerna med att åter hamna på efterkälken. Jag hoppades att de skulle lärt sig av sitt misslyckande när det gäller visaliberaliseringen.

Nu kan jag bara hoppas att dagens händelse kommer att ge dem ett tydligt budskap om betydelsen av att ta de steg som krävs för att inte Bosnien skall komma alltför mycket på efterkälken.

De vet mycket precist vad som behöver göras.

Men de måste själva göra det – ingen annan kan göra det för dem.

Också vad gäller Kosovo är det viktigt att vi kan ge ett tydligare framtidsperspektiv. Kommissionen har ju för avsikt att arbeta fram ett avtal med landet som i sak ligger de s k SAA-avtalen med regionens andra länder nära.

Under tiden fortsätter vår EULEX-mission där sitt viktiga arbete för att hjälpa till att bygga en fungerande rättsordning och en fungerande rättsstat – det är en förutsättning också för en fungerande ekonomi och en stabil politisk utveckling.

Allt detta arbete i regionen i dess helhet kommer alldeles självklart att underlättas med dagens viktiga steg mot en fast förankring också av Serbien i det europeiska integrationsarbetet.

Klockan halv tre i eftermiddag lämnar Boris Tadic medlemskapsansökan till Fredrik Reinfeldt.


Skäl till ett glas gott vin

21 december 2009

Så har jag då landat i Sockholm igen efter vad som med all sannolikhet är detta års och detta ordförandeskaps sista besök i Bryssel.

Om det var det svenska ordförandeskapets förtjänst är väl mer osäkert, men det var närmast unikt att besöka ett Bryssel nästan lika vitt som vår egen huvudstad.

Men det blev bra möten först med Turkiet som genom öppnandet av förhandlingar om miljökapitlet tog steget in i en ambitiösare del av anslutningsförhandlingarna och därefter med Kroatien som genom att  vi i dag kunde stänga inte mindre än fem kapitel nu går in i slutspurten i sina.

Parallellt hade vi – under ledning av Frank Belfrage – ett möte med Moldavien kring  bl a de förhandlingar om ett nytt avtal som också inleds under vårt ordförandeskap.

Mitt i allt hann jag också med att sitta ner – alltför kort – med turkiske utrikesministern Davutoglu för att diskutera en del aktuella utrikespolitiska utmaningar – Afghanistan, Mellersta Östern, Iran och annat. Vårt strategiska samarbete med Turkiet blev allt viktigare.

På den efterföljande presskonferensen fick jag frågan hur jag bedömde att inställningen till Turkiets medlemskap i EU hade utvecklats under de senaste åren.

Ärligt sagt jag att min bedömning var att det i dag fanns en djupare förståelse för den strategiska betydelsen av den turkiska anslutningsprocessen och ett kommande turkiskt medlemskap, men samtidigt självfallet betydande skepsis i främst den allmänna opinionen i olika länder.

Men medan varje tidigare utvidgning också mötts av motstånd är det samtidigt ett faktum att var och en av dem efteråt setts som en betydande framgång som gjort vår Europeiska Union starkare och bättre. Och jag tillhör dem som är övertygade om att historien inte heller i detta avseende kommit till sitt slut.

Dagen var således en dag med två s k regeringskonferenser om utvidgningspolitiken, två presskonferenser om denna och ytterligare en presskonferens som lite summerade vad som uppnåtts på det utrikespolitiska området under detta halvår.

Men än är det förvisso inte över.

Sent i kväll landar Serbiens president Boris Tadic i Stockholm för att här i morgon eftermiddag formellt lämna in sitt lands ansökan om medlemskap i Europeiska Unionen.

Allt skall ses i sammanhang.

Vi startade detta ordförandeskap genom att ta mot Islands ansökan om medlemskap. Vi avslutar genom att ta mot Serbiens ansökan.

Och dessemellan har vi lyckats att bryta åtskilliga blockeringar på Balkan, gett nytt momentum åt utvidgningen i den viktiga regionen och fortsatt att föra den turkiska anslutningsprocessen framåt.

Det blir nog ett glas gott vin till middagen i kväll.

Montenegrinskt, skulle jag tro.


Slutspurt om utvidgningen

20 december 2009

Utvidgningspolitiken har tillhört de frågor vi arbetat speciellt med under det svenska ordförandeskapet, och de kommande två dygnen innebär en viktig och stark slutspurt i detta viktiga avseende.

I morgon måndag har vi i Bryssel s k regeringskonferens om utvidgningsförhandlingarna med såväl Turkiet som Kroatien. Bägge är mycket viktiga.

Med Turkiet kommer vi nu att öppna miljökapitlet för förhandling, och det är ett tydligt tecken på att förhandlingarna nu går in i ett mer ambitiöst skede.

Turkiet åtar sig att genomföra EU:s alla olika regler och bestämmelser på miljöpolitikens område. Det säger sig självt att det handlar om åtgärder som kommer att bli  både tids- och kostnadskrävande, men som samtidigt för Turkiet tydligt in i de ambitiösare delarna av integrationsarbetet.

Regeringskonferensen med Kroatien kommer också att innebära ytterligare framsteg.

Som bekant undertecknades i Stockholm den 4 november ett avtal om mekanism för att reglera en återstående gränstvist mellan Slovenien och Kroatien, och detta har gjort det möjligt att under det svenska ordförandeskapet öppna sex och stänga inte mindre än tio kapitel i förhandlingarna.

Det är uppenbart att dessa nu går in i sitt absoluta slutskede.

Framstegen med Turkiet och Kroatien under måndagen kommer så under tisdagen att följas av att president Boris Tadic kommer till Stockholm och lämnar in Serbiens ansökan om medlemskap.

Betydelsen av det tror jag är uppenbar för alla och envar.

Och det kommer omedelbart efter det stora steget med att ta bort viseringskravet för tre av regionens länder.

Så det är en stark avslutning på vårt ordförandeskap på ett av de områden som vi ju betraktat som ett av de allra viktigaste.

Och när jag är i Bryssel i morgon kommer jag också att passa på att med media diskutera vad vi uppnått generellt sett under vårt ordförandeskap – även om det återstår tio dagar då vi fortsatt kommer att ha samma höga beredskap.


Besök på Akademien

20 december 2009

Ett besök i Helsingfors är aldrig komplett utan att besöka Akademiska Bokhandeln – tveklöst en av Europas bästa – för att se vad man kan hitta där.

Och tre inköp blev det denna gång.

Andra delen av Finlands svenska historia har just kommit ut.

Nu är det Nils Erik Villstrand som i ”Riksdelen – Stormakt och rikssprängning 1560 – 1812” följer upp den mycket uppskattade första delen ” Sveriges Österland – Från forntiden till Gustav Vasa” som ju kom för några år sedan.

Märkesåret har genererat en ström av spännande böcker såväl i Sverige som i Finland, och till de allra senaste hör Max Engmans ”Ett långt farväl – Finland mellan Sverige och Ryssland efter 1809”.

Engman är alltid läsvärd, så den kommer att hamna rätt högt upp på helgens läslista.

Jag hittade dessutom ”Gustaf Mannerheim och de vita emigranterna” även om jag såg att den kom ut redan 2007.

Mannerheim förblir en intressant personlighet, och det gäller inte minst hans liv i och med det tsaristiska Ryssland, i detta fall hans brevväxling med olika vitryska emigranter efter revolutionen och inbördeskriget.

För den som är intresserade av bra böcker med anknytning till Finland kan jag annars varmt rekommendera Henrik Meinanders ”Finland 1944- Krig, samhälle, känslolandskap”.

I en serie små essäer skildras olika delar av samhällsliv och skeende under det dramatiska året 1944. I högsta grad läsvärd.

Men nu är jag tillbaka i de ymmiga snöfallens Stockholm.


Historiskt steg

19 december 2009

Vid en specialsession tillsammans med president Boris Tadic har den serbiska regeringen i dag officiellt beslutat att ansöka om medlemsskap i Europeiska Unionen.

Självklart är detta ett historiskt och viktigt steg för Serbien.

President Tadic är välkommen till Stockholm på tisdag för att officiellt överlämna ansökan till statsministrar Fredrik Reinfeldt.

Då kommer också Olli Rehn från Europakommissionen att vara närvarande.


Ny frihet – nya möjligheter

19 december 2009

För medborgare i Serbien, Montenegro och FYROM/Makedonien är denna dag en dag av ny och betydelsefull frihet.

För oss har det varit viktigt att under vårt EU-ordförandeskap driva igenom avskaffande av visumkravet för så många länder på Balkan som möjligt.

Och i dag har detta blivit verklighet för dessa tre länder.

Att detta firas med stort pompa och ståt är inte svårt att förstå.

Och detta är också dagen när man i Belgrad fattar formellt beslut om att ansöka om medlemskap i den Europeiska Unionen.


Framme i Helsingfors

19 december 2009

I den strålande vintermorgonen gled vi genom Sveaborg och förbi Nyländska Jaktklubben in till hamnen i Helsingfors.

Isen håller redan på att lägga sig i den Finska Vikens inre vikar denna kalla december.

Nyheterna från Köpenhamn är förvillande och förbryllande. På sina håll är det tydligt att den politiska viljan saknats att ta de steg som faktiskt måste tas.

Jag ser att Miljöpartiet vill att Sverige nu skall bilda en koalition av s k miljöprogressiva länder.

De tycks ha missat att vi – mot deras vilja – är medlemmar i världens viktigaste union av miljöprogressiva länder.

Att det var den Europeiska Unionen som förde den ansvarstagande, ambitiösa och framtidsinriktade klimatpolitikens talan i Köpenhamn vet i alla fall världen i övrigt.

Men de vidare politiska slutsatserna av det som inträffat får – i alla fall i mitt fall – avvaktande något.


Från COP15 till Helsingfors

18 december 2009

Så går då COP15 in på sin relativt dramatiska slutspurt.

Air Force One landade på Kastrup för en stund sedan, och den stora frågan i Bella Center är nu om president Obama har med sig någonting som kan lösa upp inte minst motsättningen med Kina.

USA har kommit med vissa konstruktiva öppningar, medan den kinesiska positionen just nu förefaller relativt låst.

Under tiden leder Fredrik Reinfeldt de europeiska ansträngningarna att förmå resten av världen att ta de steg som krävs. Den europeiska ledarrollen i klimatarbetet är det ingen som tvivlar på här i Köpenhamn.

Själv fortsätter jag olika samtal med olika utrikesministrar i olika främst utrikespolitiska frågor.

Närmast gäller det Irans utrikesminister Mottaki. Vi har en del att tala om.

Men därefter tänker jag lämna Köpenhamn, och får följa upplösningen av dramat på andra sätt.

Till de mer politiska slutsatserna av detta den nya multipolära världens första reella försök att hantera den nya tidens verkliga utmaningar kommer det att finnas anledning att återkomma.

Att komma härifrån är dock inte alldeles enkelt.

Kombinationen av de massiva snöfallen och olika flyg- och transportrestriktioner kring president Obama skapar en betydande osäkerhet. Om det blir ett flyg från Kastrup eller från Sturup som tar mig hem till Stockholm igen återstår att se.

I kväll hade jag så tänkt att ta färjan genom östersjönatten till Helsingfors.

Där träffas i morgon Nordens och Polens utrikesministrar – med familjer för en gångs skull! – för det mer informella julmöte som vi etablerade som tradition i Stockholm för två år sedan och fortsatte på Tre Kronor i Köpenhamns hamn förra julen.

Jag ser att Alexander Stubb annonserat ut att vi skall dricka glögg på Esplanaden på lördag eftermiddag. Ett trevligt initiativ.

Och sedan blir det middag.

Vi får försöka att se till att den blir trevlig också – nyttig blir den alldeles säkert.


Klimatproblem i Danmark

17 december 2009

Klimat är utan tvekan den dominerande frågan här i Danmark just nu.

Snön har vräkt ner över större delen av landet. Jag ser på TV-nyheterna att det över delar av Fyn har fallit närmare en meter snö.

Klimatförhandlingarna är nu inne i en
mycket kritisk fas.

Fredrik Reinfeldt kom – efter lite flygproblem i snövädret -tillbaka hit på eftermiddagen och kastade sig omedelbart in i ansträngningarna att finna lösningar.

Själv har jag haft formella möten med Burmas, Nigerias och Pakistans utrikesministrar. förutom mängder av. mer informella kontakter i myllret ute i Bella Center.

Nu väntar middag och fortsatta samtal under kvällen – för stats- och regeringscheferna i gala på Christiansborg medan Andreas Carlgren, jag själv och myriader andra ministrar har middag ute på Bella Center.

Vi får se vad som kommer ut av detta.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 324 andra följare