Genom natten och dagen till Delhi

Så sitter jag så på flygplatsen i Washington och väntar på det försenade flyg som skall ta mig till Newark utanför New York och därifrån det långa skuttet genom natten och dagen till den kommande kvällen i Hindustan och Delhi.

En annan kontinent och en annan kultur – men mycket av det vi diskuterat under dessa dagar här i Washington handlar om regioner och områden som det kommer att finnas all anledning att diskutera också i New Delhi.

Afghanistan är landet som ligger mellan Centralasien och Sydasien. Och den klassiska väg som passerar Delhi för via Lahore i Pakistan upp mot Peshawar, Khyber-passet och Kabul. Historiskt har Hindustans härskare också kommit ner denna väg.

Men mina mer utrikes- och säkerhetspolitiska samtal i Delhi kommer inte enbart att handla om de utmaningar som ligger i den riktningen.

Också relationerna till Kina står i fokus för diskussionerna i Delhi i dessa dagar.

Och när vi i EU-delegationen far från Washington till New Delhi far president Obama i nästa vecka till Beijing för viktigt tredagarsbesök. Klimatfrågan inför Köpehamn kommer att vara en mycket central samtalspunkt på bägge dessa resor till de växande asiatiska giganterna.

Säkert kommer vi också att ha anledning att diskutera situationen i Sri Lanka, och lika säkert kommer vi att utbyta synpunkter för att se om det kan finnas några öppningar i situationen i Burma inför det val som ju skall hållas nästa år.

Från europeisk sida har vi all anledning att sträva efter fördjupade och breddade relationer med denna världens största demokrati.

Att det finns ekonomiska skäl för detta är alldeles uppenbart.

Men de politiska är minst lika starka. Indien är ett land med växande betydelse i alla olika hänseenden.

Jag ser fram emot att landa utanför Delhi torsdag kväll.

Så småningom riktning Delhi

Nu börjar en ny dag av samtal här i Washington.

Förmiddagen kommer jag i huvudsak att tillbringa på State Departement i olika frågor.

Vi börjar med mer renodlat utrikespolitiska överläggningar. På den amerikanska sidan leds de av Jim Steinberg.

Åtskillig tid – senast middagen i går – har redan ägnats utmaningarna i Afghanistan. I dag förskjuts fokus till Pakistan, icke-spridningsfrågor, Mellersta Östern och en rad andra gemensamma frågeställningar.

Men sedan blir det första sammanträdet med det gemensamma energiråd som beslutades på toppmötet i går. Då är det Maud Olofsson som leder från europeisk sida.

Därmed är de mer formella toppmötesrelaterade mötena över.

Jag fortsätter i några frågor med Jim Steinberg, men hastar sedan iväg till Vita Huset igen för en lite mer fördjupad diskussion om Iran och de utmaningar som ligger i de pågående diplomatiska ansträngningarnas förlängning.

Men sedan är det gradvis dags för mig att bege mig till flygplatsen, ta ett plan till New York och där byta till ett plan som för mig non-stop den långa vägen till den indiska huvudstaden Delhi.

När jag kommer dit på torsdagkvällen lokal tid har Fredrik Reinfeldt eftersom sin arbetsdag i Stockolm redan klarat av det sitt bilaterala besök i Indien.

På fredag är det så dags för det formella toppmötet mellan Indien och Europeiska Unionen.

Och det blir viktiga samtal.

En stor del av de frågor vi diskuterat under dagarna här i Washington finns det lika stor anledning att diskutera i Delhi.

Framgång i Stockholm

Tidig morgon i Washington, men i Stockholm har just Kroatiens och Sloveniens premiärministrar – äntligen – undertecknat avtalet om en mekanism för att lösa gränskonflikten mellan dem.

Vår ambition som ordförandeskap är ju att bryta de olika blockeringar som finns i denna del av Europa när det gäller den europeiska integrationsprocessen.

Och de steg som nu tagits mellan dessa länder har såväl gett den kroatiska anslutningsprocessen ny fart som visat en konstruktiv vilja att lösa olika tvister.

En framgång för Europa – och för de bägge länderna.

En ny dag i Vita Huset

Nu har Fredrik Reinfeldt satt sig på planet tillbaka till Stockholm för en arbetsdag där – vi ses torsdag kväll i New Delhi – medan jag är kvar i Washington för morgondagens fortsatta samtal.

Här finns också Maud Olofsson som var med på toppmötet i dag och som är en av ordförandena när det nya energirådet mellan USA och EU sammanträder för första gången i morgon förmiddag.

Det blev en intensiv och produktiv dag av överläggningar här i dag.

Mitt under vårt förberedande möte med kommissionsordföranden Barroso kom meddelandet att Tjeckiska Republikens president Klaus en timma tidigare undertecknat Lissabon-avtalet.

Ett stort nytt steg för Europa blir nu möjligt – inte minst när det gäller ett Europa som kan tala om sina värderingar och sina intressen med en tydligare röst i världen.

Och att det uppskattas inte minst här i Washington var det många som uttalade under dagen. Man vill ha ett starkare och ett tydligare Europa som partner när det gäller att möta olika globala utmaningar.

Lunchen med vicepresidenten Biden i Blair House ägnades huvudsakligen olika frågor i det vidare europeiska närområdet. Uppskattningen av och stödet för vårt Östliga Partnerskap gick som något av en röd tråd genom lunchdiskussionen.

I pausen där emellan smög säkerhetsrådgivaren Jones, biträdande utrikesminister Steinberg, Javier Solana och jag iväg för en mer informell och rak genomgång av de olika frågor vi står inför i den förres rum i Vita Husets West Wing.

Mest handlade det om Afghanistan och Mellersta Östern.

Och sedan samlades vi runt regeringsbordet i Vita Huset för överläggningen med president Obama och hans medarbetare.

Det var en mycket öppen och mycket konstruktiv diskussion som följde. Sällan tror jag att samarbetsklimatet över Atlanten varit så gott.

President Obama imponerar med sina politiska perspektiv på de olika frågeställningarna, men i synnerhet i klimatfrågan var det i dag än tydligare att han lyssnar påtagligt på vad Fredrik Reinfeldt har att säga. Jag tror att vi tillsammans fann konstruktiva vägar framåt.

När Fredrik och Maud rusade iväg till pressmöten stannade jag kvar i Vita Huset för samtal med en gammal vän som nu hamnat på en central position i systemet – men vi ägnade oss mest åt minnen från förr.

Vita Huset är ju inte direkt ny miljö för mig – president Obama är den fjärde amerikanska president som jag möter i dessa ombonade lokaler i West Wing. Det har runnit mycket vatten under broarna under dessa år…

Sedan bar det iväg för att tillsammans med Polens Radek Sikorski tala framför den rest av Berlin-muren som stod uppställd.

Och nu väntar ett kvällsmöte om Afghanistan med Richard Holbrooke.

 

 

Fortsättning i dag

I dag fortsätter så överläggningarna här i Washington.

I mer formell mening börjar det med en lunch som vicepresident Joe Biden bjuder på i Blair House snett över gatan från Vita Huset.

Där kommer de olika utrikespolitiska frågeställningarna att stå i fokus. Jag skulle tro att vi kommer att ägna en hel del tid åt Östliga Partnerskapet, Balkan och Aghanistan.

Sedan promenerar vi över till Vita Huset för ett nytt möte med president Obama – nu tillsammans med bl a kommissionsordföranden Barroso och Javier Solana.

Alldeles säkert kommer vi då att fortsätta gårdagens konstruktiva klimatdiskussion. Och ta upp en del av tråderna i olika utrikespolitiska frågor från lunchen.

I det mötet deltar också försvarsminister Gates, och det innebär med stor sannolikhet en fortsättning på diskussionerna om Afghanistan.

Därmed är denna del av toppmötet slut. Efter sina pressträffar börjar Fredrik Reinfeldt bege sig hem mot Stockholm – vi kommer att återses i New Delhi torsdag kväll.

Själv fortsätter Javier Solana och jag olika samtal här. Vi träffar säkerhetsrådgivaren general Jonas senare på eftermiddagen för fortsatta och fördjupade diskussioner om bl a Afghanistan och Iran.

Och innan det på nytt blir dags för middag skall Radek Sikorski och jag delta i en ceremoni vid den kopia av Berlinmuren som tydligen byggts upp vid Johns Hopkins University faktultet för internationella studier här i Washington.

Under kvällen i går diskuterade vi utrikesminister Clintons dilemma inför onsdagen.

Hon var i Marrakech, men såväl presidenten som hon själv såg starka skäl för henne att fortsätta i Mellersta Östern också under onsdagen. Läget just nu är ganska besvärligt. Min bedömning var entydigt densamma.

Så hon kommer med största sannolikhet inte att komma till våra planerade möten på onsdag. Med tanke på att det kanske viktigaste av våra diskussionsämnen nu är den besvärliga situationen i Mellersta Östern är det betydligt bätte att hon fortsätter där och vi anknyter till diskussionen lite senare.

Vi kommer säkert att ha telefonkontakt – och alldeles säkert träffas lite senare för att då gå igenom läget mer i detalj.

Det är med alla rimliga mått mätt intensiva dagar av dialog här i Washington just nu. Mycket att diskutera – mycket att planera.

Bra i Oval Office

Och det  blev ett påtagligt bra möte i Vita Huset – och en bra bit längre än planerat.

President Obama och Fredrik Reinfeldt gick djupt in i hur klimatfrågan skulle hanteras för att få ett bra resultat.

Jag tycker att diskussionen ledde till bättre ömsesidig förståelse. Öppet och rakt redogjorde presidenten för hur han såg frågan utvecklas, och Fredrik gav det europeiska perspektivet och vad  vi förväntar oss.

Att det ställs höga krav på såväl Europa som USA rådde enighet om – men också att det krävs att de utvecklingsländer som nu betyder allt mer vad gäller utsläpp också måste vara med.

Det var en bra diskussion – och den kommer att fortsätta i Oval Office i morgon på det mer officiella mötet mellan EU och USA.

Också annat hann vi med – men nu måste jag iväg till den väntande middagen…

Till Vita Huset

Framme i ett soligt och vackert Washington.

Nu går snart bilkolonnen iväg till Vita Huset och mötet där.

Jag tror att det blir klimatfrågan som kommer att vara i fokus.

Huvuddiskussionen om Afhanistan blir nog i morgon.

Och från Vita Huset åker jag till diskussionen om Östliga Partnerskapet.

Mer bråttom

Det blir lite mer bråttom till Washington i morgon.

Förutom toppmötet på tisdag blir det nu ett bilateralt möte mellan Fredrik Reinfeldt och president Obama i Vita Huset strax efter lunch.

Och det kan ju vara passande att komma i tid till det.

Toppmöte efter toppmöte

Söndag med olika kontakter om främst den allt mer komplicerade afghanska situationen, men också med sedvanlig planering inför veckan som kommer.

Och det är en höggradigt resande tid som nu ligger framför mig – jag lämnar Stockholm ytterligt tidigt måndag morgon och återkommer sannolikt inte förrän i mitten på den kommande veckan.

Så kan det vara.

Det är tre viktiga uppgifter som nu mer omedelbart ligger framför mig.

Först är det toppmötet mellan USA och Europeiska Unionen i Vita Huset. Washington på tisdag med olika uppföljande möten med främst utrikesminister Hillary Clinton på onsdagen.

Klimatfrågan. Afghanistan. Mellersta Östern. Iran. Östra Europa. Energisäkerhet.

Det saknas inte samtalsämnen.

Redan i morgon eftermiddag har jag dessutom ett framträdande på Brookings Institution med bl a Polens utrikesmimister Radek Sikorski om det Östliga Partnerskapet.

Och sedan går det i ett intill dess att jag lämnar Washington sent onsdag eftermiddag.

Därifrån blir det ett rätt rejält skutt till toppmötet mellan Indien och Europeiska Unionen i New Delhi på fredagen – jag ankommer sent torsdag kväll lokal tid – med olika uppföljande möten för mig där på lördagen.

Och därefter bär det för bl a min del iväg till undertecknandet av ett viktigt nytt samarbetsavtal mellan Indonesien och EU i Jakarta på måndag i veckan därpå.

Världens i dag starkaste nation – USA. Världens största demokrati och om något decennium folkrikaste land – Indien. Landet med världens största muslimska befolkning – Indonesien.

Det säger sig självt att det var och en på sitt sätt handlar om relationer av stor strategisk betydelse för framtiden.

Toppmötena leds självfallet av Fredrik Reinfeldt, och han kommer också att ha bilaterala program i såväl Washington som New Delhi.

Han hinner också med en dag i Stockholm under veckan, vilket inte kommer att vara möjligt för mig, och från Indien fortsätter jag ju dessutom till Indonesien.

Det blir åtskilliga timmar i flygplan.

Det är väl OK – ger möjlighet till arbete – men det blir dessutom åtskilliga timmar i tidsskillnad – fram och tillbaka, huller om buller – under veckan.

Det är elva timmars tidsskillnad mellan Washington och Jakarta…

Under tiden är det åtskilliga frågor som måste hanteras.

Det blir en vecka av både flygkommunikationer och telekommunikationer för att det hela skall fungera.