Brasiliens dag – men mer än så

I dag är det Brasiliens dag i Stockholm i och med toppmötet mellan den Europeiska Unionen och den allt viktigare jätten från Latinamerika.

Under det svenska ordförandeskapets har det redan hållits ett toppmöte – med Sydafrika – och planeras nu för sådana med USA, Indien, Ryssland, Kina och Ukraina under de kommande månaderna.

Toppmöten som dessa är resultatet av månader av förberedelser på bägge sidor. Inom EU handlar det om att diskutera hur vi ser på relationerna i olika avseenden, och att förankra de olika förslag som kommer att läggas fram.

När jag var i Washington förra veckan handlade t ex delar av diskussionerna där om förberedelserna för vårt toppmöte med dem senare i höst.

Jag nämner detta därför att det är viktigt att se dessa möten som ett led i den utveckling av mer strategiska relationer som sker mellan EU och olika ledande globala aktörer.

Vi lever inte längre i en bipolär värld, utan i en multipolär sådan där det krävs relationer av denna art med alla de ledande nationerna. Och i detta ingår också arbetet med att bygga relationer med olika regionala samarbetsgrupperingar – jag har tidigare skrivit om ASEAN som ett gott exempel på detta.

Klimatfrågan är bara ett exempel på de globala utmaningar som inte kan hanteras utan relationer som denna. Och just klimatfrågan kommer med stor sannolikhet att dominera den serie av toppmöten vi kommer att se mellan i dag och inledningen av COP15-konferensen i Köpenhamn i början av december.

Så detta blir Brasiliens dag i Stockholm – från förberedande möte med kommissionspresidenten Barroso och andra nere på Rosenbad alldeles strax till Kungens middag på Slottet senare i kväll.

Men det är en dag som rätt skall ses i ett större strategiskt sammanhang – den Europeiska Unionen som en allt viktigare global aktör.

Måndag med möten i mängder

De många föredragningarnas dag efter den långa bortavarons dagar.

Mycket att gå igenom och förbereda såväl inför resten av veckan som en del kommande utmaningar.

Brasilien och Australiens EU-relationer inför möten i Stockholm de närmaste dagarna. Arbetet med att bryta blockeringar på Balkan. EU:s nya satsningar i Afghanistan och Pakistan.

Attentatet mot WFP i Islamabad ledde till att vi som ordförandeskap gjorde ett uttalande. Det representerade en allvarlig upptrappning.

Men också informella kontakter relaterade till arbetet att forma en ny regering i Berlin och regeringskiftet i Athen efter valet i går.

Och planering inför utrikesministermötet mot slutet av månaden. Då blir det mycket som skall upp till avgörande.

Varierande vecka

Medan regnet plågar medborgarna utanför sitter jag denna söndagseftermiddag på UD och går igenom allt som skall göras inför den kommande veckan.

Fram mot kvällen börjar det dessutom bli dags att vrida antennerna mot Grekland för att fånga upp signalerna från dagens parlamentsval där.

Det svenska EU-ordförandeskapet har nu passerat halvtid – och även om vi fick det glädjande beskedet från Irland i går är det som vi går in i de svåra utmaningarnas period.

Av lätt insedda skäl kommer nu de institutionella frågeställningarna att stå i fokus under ett tag framåt.

Det handlar ju om att sätta upp styret för den Europeiska Unionen under de kommande fem åren och därefter. Att det är viktigt behöver knappast betonas speciellt.

Att få Lissabon-fördraget och dess institutioner på plats är den uppenbara prioriteten. På onsdag reser Fredrik Reinfeldt till Bryssel för samtal bl a med den tjeckiske premiärministern Fischer, kommissionspresidenten Barroso och parlamentspresidenten Buzek om vägen framåt i det avseendet.

Det är klokt att ta detta steg för steg.

Men parallellt med det finns mycket annat som måste föras framåt.

För min del blir det en vecka där frågeställningar kring Afghanistan, Iran och Balkan med all sannolikhet kommer att vara dominerande i olika avseenden.

På tisdag har vi dock här i Stockholm toppmöte mellan Europeiska Unionen och Brasilien.

Klimatfrågan kommer alldeles säkert att dominera samtalen med president Lula, men jag ser också fram mot ett mer utförligt samtal med utrikesminister Celso Amorim – han har en erfarenhet och ett perspektiv jag sätter stort värde på.

På onsdag kväll kommer så Australiens utrikesminister Stephen Smith till Stockholm för det trojka-möte mellan EU och Australien vi kommer att ha här under torsdagen. Vi kommer bl a att uppdaterna det partnerskapsavtal vi har, och där också frågor om satsningar på ny energiteknologi spelar en betydelsefull roll.

Omedelbart efter dessa överläggningar styr jag – efter mellanlandning och anförande i Bryssel – iväg till Sarajevo där jag tillsammans med USA:s biträdande utrikesminister under fredagen kommer att träffa Bosniens olika partiledare för att se om de kan ta sig ur sina olika blockeringar.

Något genombrott finns det ingen anledning att vänta sig på just detta möte – det kommer att krävas ett lite bredare arbete i regionen.

Imponerande

När slutresultatet nu föreligger på Irland – 67,1 % röstade ja – framstår det som än mer imponerande än efter de första uppgifterna började att komma in.

Det resultatet blir svårt att ignorera för kvarvarande bakåtsträvare.

Seger på Irland!

Även om det inte finns något officiellt resultat ännu har min irländske kollega Michael Martin offentligt nu sagt att allt tyder på att det blivit en övertygande seger för Ja-sidan i gårdagens folkomröstning om Lissabon-fördraget.

Det är en viktig seger för Irland – och för hela Europa.

Det innebär att fördraget nu godkänts av alla de 27 medlemsstaterna i deras olika demokratiska processer.

Det som återstår är en namnunderskrift av Polens president och en viss rättslig process i Tjeckiska Republiken samt en underskrift av dess president.

Men fördraget har redan godkänts av såväl det polska som det tjeckiska parlamentet.

Och därmed kan det knappast vara mer än en fråga om en begränsad tid innan vi slutgiltigt kan trycka på knappen för det bättre europeiska samarbete som Lissabon-avtalet kommer att ge oss.

Inte minst kommer det att ge oss möjligheten till en starkare europeisk röst i världen.

Sarajevo på fredag

Såväl den formella s k regeringskonferensen om Kroatiens anslutningsförhandlingar som det efterföljande mötet mellan Sloveniens och Kroatiens utrikesministrar om gränskonflikten har nu avslutats.

Och i och med framgången med dessa har vi gett utvidgningsperspektivet i denna del av Europa ett nytt och viktigt momentum.

Även om äran främst ligger hos de två länderna är det uppenbart att detta i Bryssel ses som en betydande framgång för det svenska ordförandeskapet.

Men mer återstår.

Vi har nu offentliggjort att USA:s biträdande utrikesminister Jim Steinberg och jag i Butmir strax utanför Sarajevo på fredag kommer att träffa Bosniens olika partiledare för att inleda en process för att försöka få Bosnien att ta sig ur sina egna blockeringar.

Som det nu är riskerar ju landets integration såväl i EU som i Nato att helt stoppas – och det samtidigt som regionen i övrigt fortsätter sina framsteg. På sikt är detta en påtagligt bekymmersam utveckling.

Vi får se vad vi åstadkommer på fredag. Vår ambition är att sätta igång en process – och hoppas att den lite längre fram kommer att ge de resultat som krävs. Men erfarenheten säger att även detta kan komma att bli besvärligt.

Fredagens möte kräver en del förberedelser här i Bryssel denna eftermiddag.

Men sedan kommer jag att sätta mig på ett flygplan med destination Stockholm.

Det är två veckor sedan jag senast var hemma…

Bryta balkanska blockeringar i Bryssel

Om någon timma bär det för min del vidare från Ottawa till Bryssel för att spendera huvuddelen av dagen där.

Samtalen här i Ottawa har varit bra – och det gäller också de få frågor där det finns lite olika perspektiv. Canadas beslut att återinföra visering för tjeckiska medborgare har självfallet varit ett sådant ämne.

Men också diskussioner om Arktis och Afghanistan har varit viktiga.

Fredagen är en viktig europeisk dag.

Det irländska folket går till folkomröstning om Lissabon-fördraget efter det att man fått olika förklaringar om vad detta kommer att innebära på punkter man sett som känsliga.

Jag hoppas innerligt att det blir ett ja. Vi behöver möjligheten till en mer samlad europeisk utrikespolitik.

Men det som kommer att ske i Bryssel är också viktigt.

Efter en lång blockering har vi nu möjlighet att ge utvidgningsförhandlingarna med Kroatien ny fart.

Den s k regeringskonferens jag kommer att leda kommer att innebära att vi öppnar upp inte mindre än sex kapitel samtidigt som vi avslutar arbetet med fem kapitel  i de förhandlingarna. Det innebär ett mycket betydande steg framåt.

Och i anslutning till detta kommer jag också att leda ett möte med de kroatiska och slovenska utrikesministrarna om den process som det nu råder enighet om vad gäller lösning av den avgränsningskonflikt som finns mellan de bägge länderna.

Jag har tidigare sagt att jag är bekymrad över de olika blockeringar som vi ser i den europeiska integrationsprocessen i västra Balkan. Upprätthåller vi inte ett visst momentum i integrationsprocessen finns det alltid en risk för att desintegrationsprocesser åter börjar att göra sig gällande.

Efter fredagens möte kommer nästa vecka att följa fler möten med syfte att försöka bryta fler av dessa blockeringar. Jag kommer att tala med såväl kommissionären Olli Rehn som med Turkiets utrikesminister Ahmed Davutoglu om delar av detta när vi träffas i morgon eftermiddag.

Att försöka bryta en del av dessa balkanska blockeringar är en viktig del av det uppdrag vi fått i och med ordförandeskapet.

Och av olika skäl finns det fortsatta höga förväntningar på vad Sverige möjligen kan åstadkomma i detta avseende.

Mer nordiskt klimat

Det blev en rätt sen ankomst till Ottawa i går kväll.

Och man mötte ett mer kylslaget nordiskt klimat efter de ljummare dagarna i New York och Washington.

Prioritet ett var att försöka att uppdatera sig om aktuellt i landet inte minst genom att läsa Globe and Mail, men också att ta del av diskussionen kring det omfattande och imponerande canadensiska engagemanget i Afghanistan.

Och nu börjar dagens intensiva serier av möten – huvudsakligen på det kanadensiska utrikesdepartementet.

Förhoppningsvis hinner jag dock med ett snabbt besök också på den svenska ambassaden under dagen.

I Geneve pågår samtidigt de första viktiga samtalen med Iran om bl a de nukleära frågorna. Jag tillhör dem som inte är enbart pessimistiska om förutsättningarna för dessa.

Hemma i Sverige tas i dag och i morgon FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon emot av regeringen. Han vet dock att jag inte är på plats p g a EU-ordförandeskapets åligganden – just i dag här i Canada.