Lördag med diverse

31 oktober 2009

Vacker och klar höstlördag i Stockholm.

Det blir tid för lite frisk luft innan jag sitter några timmar på ett tomt och tyst UD för att gå igenom och förbereda inför den kommande veckan – Washington, New Delhi och Jakarta.

Men världen står sannerligen inte stilla, och det blir långa samtal till bl a Kabul med anledning av den allt mer komplicerade afghanska politiska utvecklingen.

Att jag kommer att få fortsätta att ägna den stor uppmärksamhet är alldeles uppenbart – men då är det en styrka med den starkare EU-strategi som vi nu fått beslut om.

Också utvecklingen i Mellersta Östern kräver uppmärksamhet. Utrikesminister Clintons blixtresa visar de svårigheter vi just nu står inför.

Dock hinner jag också avsluta en nyinköpt bok om hur de olika vetenskapliga rönen ledde fram till kapplöpningen till atombomben under det andra världskriget.

Jag måste medge att jag inte visste att det avgörande intellektuella genombrottet när det gällde delningen av uranatomens kärna skedde under en skidutflykt i utkanten av Kungälv.


Framgången i Bryssel

30 oktober 2009

Så har vi då kommit hem efter ett med alla rimliga mått mätt lyckat toppmöte i Bryssel.

Att Fredrik Reinfeldt såg nöjd ut på den avslutande presskonferensen i eftermiddag hade sina mycket goda grunder.

Allt såg inte alldeles bra ut när vi samlades till mötets början i går eftermiddag.

Frågan om hanteringen av den tjeckiska frågans alla dimensioner hängde rätt tung över oss. Det fanns en alldeles uppenbar risk att detta skulle kunna spåra ur på ett sätt som skapade det ena problemen efter det andra.

Strax före middagen kunde dock genom skickligt diplomatiskt arbete den knuten lösas – och kvällens olika middagar kunde därmed få ett betydligt mera konstruktivt förlopp.

Men på klimatsidan var det åtskilligt som återstod – framför allt när det gällde den avgörande frågan om s k klimatfinansieringen.

Efter arbete under natten var det denna fråga som kom att kräva mest energi under dagen. Och det var först efter det att allt annat hade klarats av under den långa sittningen i plenum som de avgörande stötestenarna kunde hanteras av Fredrik i en mindre krets.

Vi utrikesministrar ägnade vår middag åt en diskussion om hanteringen av de olika större förändringar som nu ligger framför oss i och med att Lissabon-traktaten kommer att träda i kraft. Det blev ett öppet och inspirerande tankeutbyte som vi kommer att föra vidare under de kommande månaderna.

Men en del sakfrågor har vi dock haft att hantera också.

Vi gjorde ett tydligt uttalande om Iran – såväl den bedrövliga situationen när det gäller medborgerliga fri- och rättigheter som den just nu alldeles avgörande nukleära frågan.

Vi följde noggranna utvecklingen i förhandlingarna i Honduras.

Och jag hade anledning att ägna olika samtal åt en del av de mer eller mindre sedvanliga utmaningarna i sydöstra Europa.

Framgångarna med det tjeckiska problemet och med klimatfinansieringen – som bl a ger en stark bas för nästa veckas samtal i Washington och New Delhi – kommer säkert att dominera medias rapportering.

Men vi skall för den sakens skull inte glömma framgångarna i övrigt.

Den Östersjö-strategi vi arbetat så hårt med är nu beslutad och klar – verkställighet kan börja.

Och vi fick höga betyg för det inriktningsbeslut om den kommande europeiska utrikestjänsten som nu kunde fattas – detta kommer att bli den vid sidan av den amerikanska starkaste utrikesförvaltningen i världen. Det kommer att ta sin tid – men vi har nu gett färdriktningen.

Så det var nöjda svenska delegationer som åkte hem från Bryssel.

Och nöjda delegationer från övriga EU-länder också.

Så skall det vara.


Bra start – men en del återstår

29 oktober 2009

Sen kväll efter det att toppmötet börjat.

So far so good. Viktiga frågor som mycket lätt kunde ha gått snett har lösts ut under kvällen.

Men en hel del återstår för morgondagen.

Än är vi inte i hamn. Men det var varit en bra start på detta första svenskledda riktiga toppmöte.

 


Till toppmötet

29 oktober 2009

Efter sedvanligt regeringssammanträde i dag bär det av till Bryssel och EU-toppmötet där.

Vi kommer att kunna skörda hem betydande framgångar på detta möte.

Att Östersjö-strategin – viktig för oss! – går i hamn med brett stöd. Att det viktiga beslutet om inriktningen av EU:s kommande gemensamma utrikestjänst nu kan fattas i bred enighet.

Ingenting av detta var självklart för några veckor sedan – men nu kommer det att gå.

Med all sannolikhet kommer dock inte media att fokusera främst på detta – utan på de frågor som återstår att föra i hamn.

Den tjeckiska hanteringen är inte alldeles enkel – även om det handlar om någonting som nog inte kommer att rendera mer än en fotnot i historieböckerna.

Och i frågan om den s k klimatfinansieringen är allt inte löst. Här är det viktigt att Europa kan gå in med viss trovärdighet i slutförhandlingarna inför Köpenhamn.

Så det kommer att bli en hel del att göra i Bryssel under eftermiddagen, kvällen och morgondagen.

Mitt första möte när jag anländer i eftermiddag – Fredrik Reinfeldt är där redan från morgonen – blir med Tysklands nya utrikesminister Guido Westerwelle.

I går hade jag ett längre och mycket bra möte med Greklands nya stats- och utrikesminister George Papandreou.


Det bestialiska i Peshawar

28 oktober 2009

Det är svårt att känns något annat än raseri över den bestialiska terrorattacken i Peshawar i Pakistan tidigt på morgonen i dag.

Mycket uppmärksamhet har – på goda grunden – riktats mot den attack i Kabul som bl a ledde till att fyra FN-antällda miste livet.

Från EU:s sida har vi fördömt den i skarpa ordalag.

Attacken i Peshawar riktades mot en marknad inriktad främst på kvinnor – och huvuddelen av de mer än 90 personer som slets i stycken av mördarbomberna var kvinnor och barn.

Mer än 200 personer skadades. Säkert många av dem för livet. Säkert många av dem barn.

Jag ser att talibanerna frenetiskt försöker att säga att de var inte skuld till just detta attentat. De känner säkert vreden mot detta dödande växa.

Om det var just deras grupp eller inte vet jag självfallet inte. Men jag vet att de som börjar det hatiska bombandet också har ett ansvar för dess fortsättning.

Dagens attacker i Peshawar och Kabul visar vad som står på spel.

För några år sedan gick praktiskt taget inga flickor i Afghanistan i skolan. Sådant förbjöds av talibanerna.

Allt i Afghanistan har förvisso inte gått rätt under de senaste åren.

Men trots allt går i dag ca två miljoner unga afghanska flickor i skola och får den möjlighet till en start i livet som bombernas och hatets män ville förneka dem – men som vårt skydd och våra insatser faktiskt gjort möjligt.

Kanske kan det hemska i Peshawar och Kabul i dag övertyga om hur viktigt det är att vi inte ger upp, ger efter och åker hem.

Förr eller senare skulle det komma att drabba också oss.

 


Den allt viktigare säkerheten

28 oktober 2009

Jag väcks på morgonen av olika meddelanden om attackerna mot ett hotell och ett bostadshus för FN-personal i Kabul.

Alldeles uppenbart är att den ena eller den andra av de olika grupper som i media brukar samlas under beteckningen talibanerna vill göra allt de kan för att stoppa en andra omgång i det afghanska presidentvalet.

Ingen av de svenska utsända i den afghanska huvudstaden har skadats i denna attack. Men uppgifter talar om att ett antal FN-anställda dödats.

Men även om riskerna inte skall överdrivas slås jag ofta av skillnaden i den omfattrande säkerhet vi ger våra soldater och den vi har möjlighet att ge våra diplomater och biståndsarbetare – som dag efter dag utan något särskilt skydd arbetar mitt ute i det afghanska samhällets myller.

Vi måste ta deras säkerhet på ett allt större allvar.

Jag tror i och för sig att det ligger ett visst skydd i att arbeta öppet och fritt mitt ute i själva samhället. Jag tror att demonstrativt pansarskydd ibland t o m kan provocera och dra till sig hot som annars kanske inte skulle finnas.

Men det hindrar ju inte att lokaler och bostäder måste ha det skydd som vi kan ge.

Och detta gäller inte bara Kabul.

Det finns åtskilliga platser där vi nu måste ta dessa frågor på betydligt mycket större allvar än för bara några år sedan. Det kommer inte att bli billigt, men det är självfallet en kostnad vi måste ta.

Och detta tillhör de frågor jag kommer att diskutera med mina nordiska kollegor under dagen. När vi arbetar tillsammans har vi ibland möjlighet att komma fram till bättre lösningar på de allt viktigare säkerhetsfrågorna.


En bild…

27 oktober 2009

Det sägs ju att en bild säger mer än tusen ord.

Här finns i så fall åtskilligt i form av en liten mosaik av bilder från det som uppmärksammats av internationella bildbyråer under den allra senaste tiden.

Mest med Rysslands Sergej Lavrov, USA:s Jim Steinberg och EU:s Javier Solana.

Men lite speglar det i alla fall mångsidigheten i mina dagar under de senaste två veckorna.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 430 andra följare