Att fånga och lagra CO2

Så har klimatresan kommit till Schiphols flygplats innan vi ger oss iväg till Warsawa och ser på kraftstationen där.

Men besöket i Rotterdam gav möjlighet till mer detaljerad diskussion om de faktiska möjligheterna att ta hand om CO2-utsläppen från stora fossilkraftverk.

Vid Maasvlakte längst ut i det jättelika hamnkomplexet besökte vi det stora kolkraftverk – 2,5 miljoner ton kol om året – där man nu har en försöksanläggning för att separera koldioxid som senare kan lagras i gamla gasfält ute i Nordsjön.

I Sverige har  vi numera – tack och lov! – ingen kraftproduktion värd namnet från fossilkraft, men i stora delar av världen – Kina! – är det ofrånkomligt att kol är en del av också framtidens energiförsörjning.

Och då är teknik av den typ vi såg i Rotterdam och som nu håller på att provas också av andra en absolut nödvändighet.

Men än återstår mycket – inte minst vad gäller kostnaderna för den nya tekniken.

Också detta hörde till ämnena när David Miliband och jag åt snabb lunch i Haag med vår kollega Maxime Verhagen. Och snart träffar vi vår polske kollega Radek Sikorski.

I morgon förmiddag kommer vi så att vara i Köpenhamn för bl a möte med studenterna på universitetet.

Då ansluter åter Bernard Kouchner från Paris, och dessutom kommer Alexander Stubb från Helsingfors.

Morgon längs gamla slagfält

Sitter på tidiga morgontåget från Gare du Nord i Paris genom norra Frankrike och Belgien upp mot Rotterdam och de spännande miljöprojekt vi skall besöka där om någon timma.

Utanför rullar det första världskrigets slagfält förbi i morgongryningen.

Nu är det andra utmaningar vi står inför. Dessa tidigare så krigshärjade trakter har i dag en säkrad fred genom de europeiska samarbetsstrukturer som växt fram.

Nu är det globala utmaningar av en ny art som vi har att möta. Sönderfallande och sköra stater. Växande miljöhot och migrationsströmmar. Risk för kulturella och etniska spänningar tvärs genom våra och andras samhällen.

Men dessa kräver sannerligen inte mindre av samarbete än vad det krävde att lösa de motsättningar som ledde till att arméer drog fram, slogs, blödde och dog på dessa slätter.

Snarare mer. Och det är därför inte minst den Europeiska Unionen och dess arbete är så utomordentligt viktig.

Full fart på Sciences Po

Det va fullsatt så det förslår på mötet på Sciences Po här i Paris i kväll. Studenter från världens alla hörn – 40% av studenterna på universitetet kommer inte från Frankrike – fyllde den stora aulen till sista plats och lite därtill.

Och Bernard Kouchner, David Miliband och jag förklarade varför vi nu gemensamt lägger in en högre växel för att nå en klimatöverenskommelse i december i Köpenhamn.

Det var inte svårt att i detta auditorium argumentera för varför detta är så viktigt.

Men frågorna handlade om hur vi skulle få viktiga utvecklingsländer – Indien nämndes särskilt med oss – och om hur vi med teknologi och finanser kunde ge dem den hjälp de ju kommer att behöva.

Att det fanns ett starkt stöd för det sätt på vilket vår Europeiska Union tagit på sig den globala ledartröjan i denna fråga var dock alldeles tydligt. Liksom för att vi tre nu – tillsammans med våra kollegor – vill accelerera vår gröna diplomati.

Efter mötet bar det av till de gyllene salongerna på Quai d’Orsay där Bernard bjöd på arbetsmiddag i bästa franska stil. Det är mycket som behöver koordineras i denna fråga.

Urtidigt i morgon  bitti bär det av med tåg genom Europa i riktning mot vår första anhalt i Rotterdam.

Grön diplomati – med turbo

Nu tickar dagarna till den stora klimatkonferensen i Köpenhamn i december.

Att arbetet inför den tillhör prioriteterna under det svenska ordförandeskapet kan ingen ha undgått att notera.

Främst är det Fredrik Reinfeldt och Andreas Carlgren som arbetar med den gröna diplomatin i denna fråga.

Men nu är det dags för också oss europeiska utrikesministrar att lägga in en högre växel i dessa frågor.

I kväll framträder Frankrikes Bernard Kouchner, Storbritanniens David Miliband och jag på en ”debat exceptionelle” på universitetet Sciences Po i Paris.

Där kommer vi att beskriva inte minst de utrikes- och säkerhetspolitiska konsekvenserna om vi misslyckas med att stoppa den globala uppvärmningen.

På onsdag fortsätter David Miliband och jag först med tåg till Rotterdam för att där se på en provanläggning för ”carbon capture” och därefter till Warsawa för att konkret se på olika initiativ – bl a av Vattenfall – för att minska utsläppen av växthuser.

Så småningom kommer vi också till Köpenhamn, och där avslutar vi på torsdag denna turbokampanj för grön diplomati tillsammans med vår danske kollega Per Stig Möller.

Syftet är att nu mobilisera också våra utrikesministerkollegor i detta arbete – och att skicka signalen till världen i övrigt att vi i den Europeiska Unionen tar dessa frågor på största möjliga allvar.

Tisdag hemma – och sedan Paris

Snart börjar tisdagen i Stockholm – även om dagen lite senare kommer att avslutas i Paris.

Men innan dess är det åtskilligt som skall hinnas med.

Serbiens utrikesminister Vuk Jeremic kommer på besök, och efter samtalen på förmiddagen blir det också en pressträff.

Vi vill föra frågan om ländernas på västra Balkan europeiska integration framåt, och Serbien är i detta avseende självfallet av mycket stor vikt.

Landet har i dag den mest Europa- och reformorienterade ledningen i dess moderna historia, och då är det viktigt att vi också kan föra dess ambitioner framåt.

Om detta kommer vi att diskutera. En viktig del är också den viseringsfrihet som vi hoppas att det skall vara möjligt att fatta beslut om för bl a Serbien.

Därefter är det Martti Ahtisaari och den av honom ledde Independent Commission on Turkey som knackar på min dörr för att presentera den rapport som man är klar med i dagarna.

Och det är en rapport som jag kan rekommendera till läsning av alla som är seriöst intresserade av dessa frågor. Kommissionens breda nationella och politiska sammansättning gör den självfallet extra intressant.

När Martti gått iväg är det en annan gammal nordisk vän som knackar på dörren – Knut Vollebaek i sin egenskap av OSCE:s High Commissioner on National Minorities.

Det är en mycket viktig position.

Historien lär oss hur minoritetsfrågor ofta har lett till också konflikter mellan stater – inte sällan har det inträffat att en stat utnyttjat en minoritetsfråga på en annan stats territorium på ett sätt som lett till öppen konflikt.

Just denna fråga har Knut Vollebaeck ägnat uppmärksamhet åt i de s k Bolzano-rekommendationerna - vars betydelse för den europeiska säkerheten inte skall underskattas.

Vi kommer att ha mycket att diskutera – minoritetsfrågor förblir både viktiga och komplicerade i åtskilliga delar av Europa. Just nu är det bl a den nya slovakiska språklagen som jag vet är föremål för hans uppmärksamhet.

Men efter detta bär det så iväg till Paris på den gröna resan tillsammans med bl a Storbritanniens David Miliband.

Sol över diskussionerna

Sensommarsolen lyser vackert över Visby och Östersjön utanför konferenscentrats stora panoramafönster.

Här inne fortsätter diskussionerna med representanterna från de olika parlamenten runt om i Europa.

Först Javier Solana och sedan jag svarade på frågor om det mesta på vår agenda. Nu diskuterar Marc Otte – vår man i fredsprocessen i Mellersta Östern – de utmaningar han står inför.

Men snart går mitt plan tillbaka till Stockholm och skrivbordet.

Visby när staden är som bäst

Visby sensommar eller tidig höst tillhör mina absoluta favoriter.

Värmen dröjer sig fortfarande kvar, mörkret har ännu inte riktigt återvänt och de mer skrämiga turistskarorna har försvunnit.  Man kan verkligen njuta av att vara mitt i Östersjön och mitt i en annan tid.

Så det var ett klokt beslut av riksdagen och Göran Lennmarker att förlägga mötet med COFACC hit.

Och det så mycket mer som Östersjöstrategin tillhör de frågor som skall diskuteras. Maria Åsenius talade engagerat på middagen till de samlade europeiska parlamentarikerna om de höga svenska ambitionerna på detta område.

Tyvärr fick FN:s Kai Eide återvända i riktning Kabul innan han hade möjlighet att komma hit. Men alldeles säkert kommer Afghanistan och Mellersta Östern att dominera våra diskussioner i morgon.

Från vackra Almedalen talade jag med president Obamas speciella sändebud för Mellersta Östern senator George Mitchell om det aktuella läget. Det var viktigt att koordinera inte minst efter de diskussioner vi hade i ärendet på Skeppsholmen under de senaste dagarna.

Just nu är det hos honom som det viktiga arbetet ligger, och jag förmedlade till honom det stöd som uttrycktes i våra diskussioner liksom en del tankar om vägen framöver.

Vi diskuterade de olika steg vi strävar efter under de kommande veckorna, och kom överens om fortsatt nära kontakt. Enigheten mellan USA och EU är just nu mycket betydelsefull.

Arla i morgon stiger vi upp för diskussion med Javier Solana om de aktuella utmaningarna.

Men nu är det lite vila som närmast väntar.

Lugnare – och sedan till Visby

En lite lugnare söndag efter de senaste dygnens intensiva verksamhert här i Stockholm.

Det blir stillsam lunch med våra respektive fruar tillsammans med Javier Solana i någon av de grönare delarna av vår stad.

Och därefter beger vi oss till Visby för mötet där med ordförandena i de olika utrikesutskotten i de olika europeiska parlamenten. Det är Göran Lennmarker – ordförande i vår riksdags utrikesutskott – som står som värd och fungerar som ordförande.

Det är viktigt att den gemensamma europeiska utrikespolitiken också är förankrad i de europeiska parlamenten – och då inte bara i själva Europaparlamentet.

Till detta kommer att det har sitt intresse att höra hur man i olika delar av Europa ser på de olika utmaningar som vi gemensamt står inför. Jag ser fram mot intressanta diskussionerna i Visby i kväll och under morgondagen.

Sannolikt kommer Afghanistan och Mellersta Östern att stå i centrum även här.

Förutom FN:s Kai Eide – kort besök, han måste tillbaka till Kabul redan i morgon – kommer EU:s särskilde representant i Afghanistan Ettore Sequi till diskussionerna i Visby.

De flesta hemåt…

Så lämnar då de allra flesta av de europeiska utrikesministrarna Skeppsholmen och Stockholm efter det senaste dygnets intensiva och informella diskussioner.

Bernard Kouchner skulle hasta iväg till Brasilien – även om vi sannolikt kommer att träffas igen i Paris tisdag kväll. För Turkiets Ahmed Davutoglu bar det iväg till Georgien, medan Alexander Stubb just nu inskränkte sig till att åka till Bromma och äta middag  med gamla vänner.

Men för de allra flesta bar det faktiskt hemåt för helgen.

På pressträffen efteråt – som kan ses in extenso på webben - sammanfattade Javier Solana och jag vad vi hade diskuterat. Mycket kom självfallet att handla om Afghanistan och behovet av förstärkta politiska och civila insatser där.

Ett informellt möte som detta anger lite av inriktningen för arbetet framöver i olika viktiga frågor.

Att Afghanistan kommer att förbli viktigt är alldeles uppebart. Alldeles strax väntar för min del middag med chefen för FN-missionen i Afghanistan Kai Eide.

Och vi utrikesministrar kommer att återkomma till dessa frågor inom kort.

Vårt engagemang för en fredsprocess i Mellersta Östern går det heller inte att ta fel på.

Nästa vecka reser den spanska utrikesministern Miguel Moratinos – det spanska ordförandeskapet kommer efter det svenska – till regionen med färska budskap från diskussionerna på Skeppsholmen.

Jag kommer att följa senare – dock med all sannolikhet efter de viktiga diskussioner vi kommer att ha i samband med FN:s generalförsamling i New York mot slutet av månaden.

Där kommer det bl a att handla om vad vi kan göra mera för att ge stöd till ett mer konkret palestinskt statsbyggande.

Så det är mycket som flödar ur dessa dygn på Skeppsholmen – även om det finns åtskilligt som vi inte hann med…

Skeppsholmsandan

Så är då första dagens mer organiserade diskussioner på det informella utrikesministermötet till ända, och snart bär det av till kvällens middag med än mer informella diskussioner på Vasamuséet.

Från det moderna Sverige till det lite äldre…

Alldeles oavsett substansen i våra diskussioner – någon talade om ”Skeppsholmsandan” -  var alla uppskattande för den miljö som vi lyckats att ge detta möte, och jag har redan hört hur den lockar till återbesök vid senare och mindre arbetsbelastade tillfällen.

För media försökte jag gång på gång säga att detta är ett informellt möte och att jag inte avsåg att säga så mycket om de diskussioner vi har. Det tror jag man förstår – även om det alldeles självklart är medias roll att trots detta försöka att lirka ut lite information om våra samtal.

Sådana är våra lite olika roller.

I morgon fortsätter vi dock, och då tror jag att mycket av diskussionen kommer att fokuseras på utvecklingen i Afghanistan.

Om det i dag var Javier Solana som rapporterade med viss utförlighet om läget i Mellersta Östern blir det i morgon jag som kommer att göra samma sak om Afghanistan.

Moderna Sverige!

Strax skall Anna Maria och jag stå utanför Moderna Muséet på Skeppsholmen i Stockholm och ta emot utrikesministrar och respektive från Europas alla hörn.

Och sedan börjar försiktigt våra informella diskussioner.

Miljön betyder mycket – och med Skeppsholmen och Moderna Muséet kombineras en avskildhet mitt i huvudstaden med det moderna och kreativa Sverige.

Att Arkitekturmuséet ingår i arrangemangen gör saken ändå bättre. Här har man inrett ett synnerligen smakfullt mediacentrum.

Och frampå kvällen tar vi oss så över Stockholms vatten till Wasamuséet för en informell måltid och en blick på en annan tid och ett annat Sverige.

Att Wasamuséet enligt min mening är ett av Europas mest förnämliga muséer gör inte den saken sämre.

Till olika media har jag sagt att det främst är situationen i Mellersta Östern och  situationen i Afghanistan vi kommer att diskutera – men i övrigt har jag betonat att det rör sig om informella diskussioner och inte om några beslut eller mer konkreta ställningstaganden.

De diskussionerna förs självklart i diskussionen av medlemsländer – men i morgon ansluter utrikesministrarna från de tre s k kandidatländerna. Då blir det lite mer av Balkan – liksom Turkiet med dess viktiga roll.

Även om det skall vara informella diskussioner kommer jag i morgon eftermiddag dock att också utåt säga något om vad vi diskuterat. Det får gå under rubriken publik diplomati.

Och så hoppas vi innerligt att vädret blir någorlunda anständigt!

Torsdagsbestyr dagen före

Torsdag med mycket att göra inte minst inför morgondagens informella utrikesministermöte här i Stockholm.

Dagen började emellertid med sedvanligt regeringssammanträde där vi gjorde en genomgång av förhandlingsläget inte minst i klimatfrågan. Vi fick också en återrapportering från de olika statsrådsbesök som ägde rum vid Europaparlamentet i går.

Trots att riksdagen i dess helhet inte är samlad hade jag anledning att efter lunch svara på interpellationer om såväl Mellersta Östern som situationen i Iran.

Och i anslutning till det var det åtskilliga journalister som ville ställa frågor inför morgondagens utrikesministermöte. Mycket handlade självfallet om utvecklingen i Afghanistan.

Strax skall jag ha möte med FN:s biträdande generalsekretere Gambari för att diskutera såväl utvecklingen i Irak som situationen i Burma. Till den senare diskussionen kommer också EU:s särskilde representant i dessa frågor Fassino.

På TV-skärmen ser jag att Aung San Suu Kyis advokater i dag överklagat den förlängda husarrest som hon nyligen dömdes till. Vi får se om det finns några förutsättningar för att det skall leda till någonting.

Viktig knarkbekämpning

Innan jag sent i går kväll lämnade Kabul för att flyga hem – efter ett besök på sevärda Turquoise Mountain – hann jag träffa FN:s Antonio Maria Costa för att gå igenom den rapport om kampen mot narkotikaodlingen i Afghanistan som UNDOC i dag publicerat.

Förvisso återstår mycket mer, det är dock värt att notera att större delen av landet nu är fritt från opium-odling, och att man även i de områden i syd där det mesta nu är koncentrerat lyckats att begränsa de arealer som används till odlingen.

Rapporten från UNDOC är tydlig när det gäller den allt närmare kopplingen mellan opiumodlingen och de olika beväpnade grupper som kämpar mot regimen i Kabul. Delar av dessa framträde allt mer som knarkkriminella syndikat.

Det finns många skäl till varför vi inte har råd att överge Afghanistan under kommande år.

Kampen mot opiumodlingen är bara ett av dem – men ett inte oviktigt sådant.

För 70 år sedan…

Även om det denna höst kommer att vara firandet av den europeiska frihetsrevolutionen 1989 som kommer att dominera har vi också anledning att minnas att det dessa dagar är 70 år sedan det andra världskriget inleddes.

Det är därför Fredrik Reinfeldt reser till Gdansk för att delta i minnesceremonierna. Det var mot fästningen Westerplatte här som det tyska angreppet på Polen 1939 inleddes.

Och när den 3 september England och Frankrike – som hade ställt ut garantier till Polen – förklarade Tyskland krig gick Europa från den storpolitiska kris som hade dominerat de tidigare månaderna och åren till det europeiska stormaktskrig som snart skulle utvecklas till det andra världskriget.

Steg för steg hade Hitler vidgat sina ambitioner. Med utnyttjande av de tyska minoriteter som fanns i de olika länder som i många fall uppstått efter imperiernas sammanbrott i slutskedet av första världskriget hade han gradvis flyttat fram sina positioner.

I början av 1938 hade Österrike anslutits till Tyskland. Och så kom – med utnyttjande av den förmenta omsorgen om de s k sudettyskarna – den skamliga styckningen av Tjeckoslovakien i september samma år som följdes av inmarschen i Prag i mars 1939.

Allt hade hitintills kunnat ske utan att krig.

Säkert hyste Hitler hopp om att samma sak kunde ske med Polen. Den 23 augusti hade han slutit det hemliga avtal med Stalin som gjorde dem till kumpaner i söderstyckandet och ockuperandet av alla länder mellan Tyskland och Sovjet.

Den 17 september marscherade Röda Armén in i de östliga delar av Polen som i detta avtal tilldelats dem – officiellt för att ”skydda vitryska och ukrainska minoriteter” – och skakade hand med Hitlers trupper när man kom fram till den överenskomna linjen.

Att England och Frankrike förklarade krig innebar dock inte att det omedelbart blev storkrig.

Stalin ockuperade de baltiska staterna och anföll den 30 november med vinterkriget Finland – allt i enlighet med avtalet med Hitler. Och denna anföll den 9 april 1940 Norge och Danmark i akt och mening att skaffa sig ett fördelaktigare utgångsläge.

Det var en utomordentligt allvarlig tid för oss i norra Europa – också i det kringrända Sverige. Men det var ännu inte öppet storkrig – och inte världskrig.

Det blev Hitler som mer på allvar kastade tärningen när han i maj 1940 anföll västerut, krossade Frankrike och tvingade resterna av den brittiska armén att fly över engelska Kanalen. Men när Churchill tog över statsrodret i London höjdes en stämma av motstånd som inte skulle gå att kuva.

Ett år senare – 21 juni 1941 – kastade han sig över bundsförvanten Stalin i det krig som med sina ohyggliga offer skulle komma att knäcka hans makt. Och senare samma år passade han på att förklara krig också mot USA.

Fyra år senare begick han självmord i sin bunker i sitt förstörda Berlin. Tusenårsdrömmen var krossad. Barbariet hade besegrats.

I konselj den 1 september 1939 hade Sverige utfärdat en kungörelse om fullständig neutralitet i det krig som då brutit ut mellan Tyskland och Polen.

Den linjen försökte man sedan formellt följa. Undantaget var Finlands vinterkrig – vi var inte krigförande, men heller inte neutrala. Vi hjälpte så mycket vi kunde.

I efterhand finns de som vill moralisera över vår neutralitet. Men historien visar att de allra flesta av dem som drogs in i detta krig gjorde det för att de anfölls av Hitler – inte på eget initiativ.

Det innebär inte att den svenska överlevnadspolitiken under dessa år var fläckfri i alla avseenden. Den böjdes och tämjdes av de skiftande stormvindarnas styrka. Men allt detta till trots är det svårt att moralisera över vår dåvarande statslednings strävan att bespara landet krigets lidande.

1945 krossades Hitlertyskland – men den sovjetiska makten delade Europa, och ytterligare en generation fick leva i krigsfarans mörka skugga.

Det var först genom frihetsrevolutionen 1989 som vi kunde börja bygga ett nytt, fredligt och fritt Europa.

Vi talade inte längre om neutralitet – vi blev helt och fullt med i arbetet att bygga en ny europeisk fredsordning.

Och det är därför också Fredrik Reinfeldt i dag står vid Westerplatte vid Östersjöns södra strand.