Nu börjar det

Nu börjar det på allvar med FN-veckan här i New York och alla de möten den innebär.

I dag har jag bl a informella möten med Richard Holbrooke om den fortsatta Afghanistan-politiken och med Tony Blair och George Mitchell om utvecklingen i Mellersta Östern och avslutar sedan dagen med en informell middag med Turkiets utrikesminister Ahmed Davutoglu.

Men på förmiddagen har jag också viktigt trojka-möte mellan Europeiska Unionen och Japan. Det är nye utrikesministern Katsuya Okada som leder på japansk sida, och det skall bli intressant att höra den nya japanska regeringens prioriteringar.

Inte minst gäller detta klimatfrågan där man ju signalerat en betydligt ambitiösare politik.

I den frågan träffas vi också senare i dag i den utrikesministergrupp som formades i samband med min klimatresa för två veckor sedan. Vi skall då koordinera vår gröna diplomati under denna vecka – inte minst inför morgondagens viktiga toppmöte i klimatpolitiken.

Innan dess har jag dessutom hunnit med att koordinera med Fredrik Reinfeldt och Andreas Carlgren så att vi utnyttjar vår tid här optimalt från politisk utgångspunkt.

Tätt program

Innan söndagen avslutades med den informella middagen om förutsättningarna för en fredsprocess i Mellersta Östern hade vi ett planeringsmöte uppe på svenska FN-delegationen.

Som det såg ut just då hade jag 49 olika möten inplanerade under den kommande veckan. Det inkluderar då inte min resa fram och tillbaka till Washington mitt i det hela.

Och det är alldeles säkert inte slut med detta. Kvällen innebar sedan frågor om ytterligare möten – även om möjligheterna att spränga in fler sådana nu börjar att bli intill ytterlighet begränsade.

Tidigt i morgon bitti börjar det med telefonkonferens mellan Stockholm, Bryssel och New York om dagens olika utmaningar när det gäller ordförandeskapet. Mycket just nu är i New York – men det finns en värld också bortom vad som händer här.

Och sedan blir det planeringsgenomgång på EU:s rådssekretariats kontor ett antal kvarter härifrån.

Sedan drar det så igång på allvar med mötena…

Blandad söndag i New York

Morgon över Manhattan. Från hotellet blickar jag ner över FN-skrapan och bort mot Verrazano-bron mot horisonten.

Sommaren har tydligen varit mer fuktig här, men nu ser det ut att bli en underbar s k indiansommar under den kommande veckan.

Det krävs ingen större insikt för att inse att de kommande dagarna här i New York kommer att domineras av frågor kring Mellersta Östern.

President Obama kommer på tisdag att träffa president Abbas och premiärminister Netanyahu i ett försök att skapa förutsättningarna för reella fredssamtal.

Men redan i kväll är vi några europeiska utrikesministrar som sitter ner för middag med ett antal av våra kollegor från den arabiska världen.

Det är en fortsättning på en dialog som inleddes med en informell middag här i New York för ett år sedan och fortsatte med en annan middag i Luxemburg i våras.

Det kommer att handla inte minst om den roll som Europeiska Unionen måste spela i en möjlig fredsuppgörelse. Stats- och fredsbyggandet i området börjar riktigt på allvar efter det att det finns en överenskommelse.

Men innan dess hoppas jag hinna se på några av de viktiga s k talk shows som varje söndag sätter lite av agendan för den politiska diskussionen här i USA, äta lunch med gamla vänner i FN och koordinera lite mer i detalj med Gunilla Carlsson och medarbetare.

Lite unikt är att det denna söndag kommer att vara presidenten själv som intervjuas i inte mindre än fem av de s k Sunday talk shows som är så viktiga.

President Obama har ett uppenbart behov av att tydligare få ut sin politiska agenda mot bakgrund av det motstånd han mött i ett antal inrikespolitiska frågor.

Men jag skulle tro att det ockå kommer att handla en del om de beslut man står inför när det gäller Afghanistan.

Eftersom det är söndag hoppas jag få i alla fall någon timma över – och då hinner jag förhoppningsvis smita iväg till Metropolitan Museum för sista dagen av den omtalade utställningen av skattefynd från Afghanistan.

Först blir det dock frukost med de massiva söndagstidningarna och vad de har att bjuda.

Sommar över Manhattan

En härlig sommardag på Manhattan när man hunnit in från Newark-flygplatsen, checkat in på hotellet och börjat att sortera i dokumenten inför lavinen av kommande möten.

Det var inte bara Gunilla Carlsson, olika medarbetare och jag själv på SK903 från Arlanda i dag

Som vanligt var det också åtskilliga personer som man fick möjlighet att tala med om åtskilligt mellan himmel och jord – från president Obamas problem med kongressen till Kristina från Dufvemåla på Carnegie Hall senare i veckan.

Och åtskilliga läsare av denna blogg…

Andreas Carlgren finns redan här i New York för miljösamtal, och i morgon kommer också Fredrik Reinfeldt för sina dagar här innan han på torsdag – då tillsammans med Anders Borg – åker vidare till det viktiga G20-mötet i Pittsburgh. Också Ewa Björling kommer att finnas här.

Denna vecka innebär alltid internationell storpolitisk samling när generaldebatten på FN:s generalförsamling inleds.

Presidenter, premiärministrar, utrikesministrar och andra mer eller mindre dödliga står i kö för anföranden, möten och överläggningar. Det är sann stordrift i internationell diplomati.

Och att Sverige i år är tyngre närvarande än kanske någonsin tidigare beror självfallet för att vi i år talar för och företräder den Europeiska Unionen. Mitt program kunde knappast vara fullare under den vecka jag är här – och då är det ändå åtskilligt mer som jag egentligen borde göra.

Den globala efterfrågan på Europa märks inte minst en vecka som denna – och det är Sverige som företräder detta Europa.

Så det kommer att bli jäktigt värre.

Men först bär det nog ner till den stora bokhandeln på Union Square för att se vad av intresse som kan finnas i det nya utbudet.

Över Atlanten

I dag kommer jag dessvärre att missa allianspartiledarnas torgmöte i Stockholm eftersom jag sitter på ett flygplan på väg över Atlanten.

Det är ett år till riksdagsvalet nästa år.

Och lägger man ihop olika faktorer är det i alla fall lätt att konstatera att alliansregeringen med all sannolikt skulle ha fått förnyat förtroende om det hade varit val i dag.

Partimätningarna visar ganska jämt läge mellan blocken, men i alla förtroendemätningar om person eller politik ligger alliansen långt före, och sådant brukar spela en betydande roll på valdagen.

Hur det kommer att se ut om ett år går självfallet inte att veta – men att förutsättningarna är betydligt mycket bättre än vad de flesta skulle ha trott för en tid sedan tror jag alla bedömare håller med om. För de rödgröna återstår tills dess att försöka visa att de kan producera någonting mer än sedvanlig röra.

Jag är nu på väg till New York och FN:s generalförsamling. Fredrik Reinfeldt följer i morgon, och Gunilla Carlsson kommer självklart också att vara på plats.

Men de kommande två veckorna på andra sidan Atlanten blir inte bara New York.

Jag skall till Washington såväl under den kommande veckan som veckan därpå, och därifrån skall jag därefter också till Ottawa för ett s k trojka-möte mellan Europeiska Unionen och Kanada.

Men i dag blir det en dag med timmar av ostört läsande över Atlanten – och middag i New York.

Förutsättning för fred

Sent på eftermiddagen i dag offentliggjorde vi ett viktigt uttalande av den Europeiska Unionen om förutsättningarna för fred i Mellersta Östern.

Uttalandet går tillbaka på en diskussion som vi hade på det informella utrikesministermötet på Skeppsholmen.

Där var vi eniga om vikten av att nu ta tydliga steg mot en tvåstatslösning. Och att detta nu bl a kräver ett stopp för den israeliska bosättningspolitiken – inklusive i östra Jerusalem – men också konkreta steg från arabstaternas sida i riktning mot bättre relationer med Israel.

Och det är detta som den Europeiska Unionen nu officiellt och tydligt uttalat.

Att detta också skall ses som ett tydligt stöd för president Obamas ansträngningar – som under den kommande veckan går in i ett påtagligt kritiskt skede – behöver knappast särskilt påpekas.

Hemma – inför New York

Så blev det i alla fall en arbetsdag i Stockholm, även om jag måste medge att jag infann mig på UD något senare än vanligt efter att ha kommit tillbaka hem från Bryssel efter två i natt.

Men vid sidan av allt annat blev det en dag med intressanta samtal med gamla vänner.

Några telefonsamtal handlade om olika reaktioner på gårdagens amerikanska besked om en påtagligt förändrad inriktning av arbetet med förvarssystem i Europa mot ballistiska robotar. Det kommer att finnas anledning att diskutera denna fråga åtskilliga gånger framöver.

Den inriktning man nu ger arbetet förefaller mig mer rimlig mot bakgrund av de hot som rimligen kan väntas, men samtidigt är det nog de mer omedelbara politiska konsekvenserna i olika avseenden av frågans handläggning som kommer att kräva viss omsorg.

Dagens första gäst hos mig var Estlands president Toomas Ilves som primärt har kommit till Stockholm som en av öppningstalarna på den stora Östersjö-konferensen.

Under sin tid i Europaparlamentet tillhörde Toomas en av dem som först väckte denna tanke – där den f ö senare togs över av Alexander Stubb.

Men i dag hade vi mycket annat att diskutera om den allmänna utvecklingen i Europa.

Direkt efter lunch med honom var det Tysklands f d utrikesminister Joschka Fischer som kom in på mitt rum för ett mer än timslångt samtal om utrikes-, säkerhets- och energipolitik i Europa i dag – även om det skall medges att det blev lite tysk valrörelse också.

Nu plockar jag ihop papper och annat inför det att jag kommer att vara borta härifrån och från Sverige i nästan två veckor.

I morgon bär det av till New York och FN:s generalförsamling.

Som ansvarig för den utrikespolitiska delen av vårt ordförandeskap i Europeiska Unionen är min kommande vecka närmast hysteriskt fulltecknad med överläggningar med företrädare för större delen av världen.

Det var ett tag sedan jag var över i USA – förr var jag där oftare. Men man behöver då och då vara där för att mer fysiskt nära känna den politiska tempeturen och vart vindarna blåser.

Och det är alltid ett kärt återseende med korridorer, vänner och kontor i FN.

Snabbt ToR Bryssel

Efter ett dygn i Stockholm – med bl a regeringssammanträde i dag på förmiddagen – är jag snabbt tillbaka i Bryssel.

Här är det samtidigt extra toppmöte med stats- och regeringscheferna för att diskutera förberedelserna för G20-mötet i Pittsburgh nästa vecka – jag skulle tro att det blir mycket diskussion om klimatfinansiering.

Men själv är jag här för möten om Balkan-politiken liksom om samarbetet mellan EU och Nato i de olika freds- och stabilitetsoperationer vi gemensamt är engagerade i.

Och när jag är klar med de mötena bär det – tillsammans med statsministern efter hans toppmöte – åter hemåt mot Stockholm.

Lite jäktigt just nu.

Grönt ljus och Bryssel

På förmiddagen bar det hem efter några bra dagar i Bryssel.

Till det viktiga – vid sidan av de mer formella mötena – hörde att vi kunde ge besked om att sammankalla en s k regeringskonferens den 2 oktober för att åter få fart på anslutningsprocessen för Kroatien.

Det är visserligen samma dag som den viktiga folkomröstningen på Irland, men det gör det inte mindre viktigt att ge detta viktiga gröna ljus.

Så blev det en eftermiddag med samtal och sammanträden på UD – samtal med Oslo, Washington, Tbilisi och Kabul i olika aktuella ärenden.

Och äntligen fick jag också tid att klippa mig. Ibland är det svårt att få tid med vardagen i schemat.

I morgon bär det faktiskt av till Bryssel igen – och sedan hem igen.

Dialog med Centralasien

En lång och konstruktiv dag i Bryssel – jag har lett möten i stort sett non stop i ca tio timmar.

Först vårt ordinarie utrikesministermöte – med efterföljande presskonferens – och sedan dialogen med Centralasien – också den med efterföljande presskonferens.

Utrikesministermötet gav ett tydligt stöd till den inriktning av politiken som vi från ordförandeskapssidan hade föreslagit. Det gällde såväl det fortsatta arbetet med Afghanistan-frågan som inriktningen av politiken vad gäller södra Kaukasus.

Dialogen med de centralasiatiska länderna har visat sig bli allt värdefullare.

I vissa fall är vi starkt kritiska mot bristande på frihet i dessa länder, men samtidigt finns det vad gäller miljö, säkerhet, ekonomisk utveckling och annat en agenda som kräver samarbete. Att vi argumenterar för vikten av rättsordning och öppna samhällen säger sig självt – i det långa loppet är det detta som ger verklig stabilitet.

Det var 2007 – under det tyska ordförandeskapet – som EU antog sin strategi om Centralasien. Och det var för ett år sedan som vi – under det franska ordförandeskapet – hade den första ministerkonferensen.

Nu har vi under svenskt ordförandeskap ytterligare stärkt denna process, och innan vi skiljdes åt i kväll var det en allmän mening att detta var värdefullt och viktigt.

Inte i riksdagen

I Stockholm öppnar i dag riksmötet – riksdagen – med sedvanliga ceremonier och sedvanlig regeringsförklaring.

Men tyvärr kommer jag inte att kunna vara där eftersom jag leder det fortsatta utrikesministermötet här i Bryssel – och därefter dialogen med Centralasien.

Förargligt. Inte minst minglet i den s k sammanbindningsbanan efteråt brukar ge en trevlig möjlighet till samtal med alla dem som inbjudits från olika delar av det svenska samhället – förutom riksdagens egna ledamöter.

Våra diskussioner här kommer att handla om främst Afghanistan och södra Kaukasus.

Jag kommer att uppdatera om den senaste utvecklingen vad gäller presidentvalet där borta, men vi kommer också att fortsätta den diskussion vi ju hade i Stockholm om det fortsatta internationella engagemanget i landet. Att den diskussionen blivit mer intensiv i flera EU-länder är ingen tillfällighet.

Och sedan handlar det om riktlinjerna för vårt ökade engagemang i södra Kaukasus.

När det norska valet nu räknats färdigt står det klart att regeringen Stoltenberg kommer att kunna sitta kvar, och det borde rimligen innebära att jag kan se fram mot fortsatt gott samarbete med utrikesminister Jonas Gahr Störe.

Störst framgång i valet hade Höyre, men att den borgerliga sidan tyngdes svårt av sin splittring var alldeles uppenbart.

Mest Iran i dagens diskussioner

En dag i Bryssel har nu gått till ända – men det har varit en dag av bra diskussioner och möten.

För min del kom mycket under dagen att handla om hanteringen av den iranska frågan med samtal såväl med Javier Solana inför kvällens diskussioner som med vår turkiske kollega Ahmed Davutoglu efter hans utförliga samtal i Teheran.

Slutresultatet av allt detta är att ett möte mellan de s k P5+1 nu kommer att äga rum – med betydande sannolikhet i Istanbul den 1 oktober.

Att Iran nu kommit med ett svar på det internationella samarbetserbjudandet och att det blir ett första möte är självfallet positivt, men för den sakens skull skall vi inte göra oss några överdrivna förhoppningar om snara och betydande framsteg. Vi har att göra med en av de mest komplexa – men också viktigaste – dossierna på den internationella agendan i dag.

Kvällens middagsdiskussion mellan utrikesministrarna här i Bryssel kom att handla om just detta. Vi inledde på Skeppsholmen, fortsatte med ny information och med nytt djup i diskussionen i kväll och kommer med all säkerhet att ha anledning att återkomma till frågan också under den kommande veckan i New York.

Att vi dessutom hade en diskussion om den interna situationen i landet behöver knappast påpekas. Vad  vi tycker är väl känt genom olika tydliga uttalanden, och vi kommer självklart att återvända till den saken i olika anföranden också vid FN:s generalförsamling nästa vecka.

Till dagens ämnen hörde också en kort information från Sloveniens utrikesminister Samuel Zbogar om den överenskommelse som de kroatiska och slovenska premiärministrarna träffat. Jag tror att man utan överdrift kan säga att det fanns ett mycket starkt stöd för denna överenskommelse – och en påtaglig uppskattning för vad som uträttats av de två regeringarna.

När allt såg betydligt mörkare ut för några månader sedan sade jag att bägge nationerna skulle förlora om denna konflikt fortsatte. Nu kan jag med än större tydlighet säga att bägge är vinnare.

I morgon står främst Afghanistan på dagordningen för utrikesministrarna- och mitt i allt annat i dag hann jag med ett samtal med FN:s Kai Eide i Kabul om det allra senaste läget. Han förtjänar allt stöd vi kan ge honom.

Och efter det mer formella utrikesministermötet stundar våra överläggningar med de centralasiatiska staterna.

De diskussionerna ser jag fram emot – att vi har mycket att säga om den bristande respekten för medborgerliga fri- och rättigheter i delar av regionen innebär inte att det inte finns mycket annat att diskutera i gemensamt intresse.

Början på dagen

Hemma i Stockholm inleds i dag Östersjöveckan som för fram mot den stora konferensen om den Östersjöstrategi inom den Europeiska Unionen som vi arbetar med inför toppmötet i slutet av oktober.

Och i grannlandet Norge går väljarna i dag till val. Det blir spännande i kväll att se hur detta då utfallit.

I Tyskland är det mindre än två veckor kvar till valet – och samma sak gäller Portugal.

Här i Bryssel blir det i dag de många mötenas dag. Europaparlamentet har session i Strasbourg, men här blir det för min del en serie av sammanträden för att förbereda eftermiddagens, kvällens och morgondagens mer formella möten med de tillresande utrikesministrarna.

Det var inte så länge sedan vi träffades på Skeppholmen i Stockholm, och därtill kommer att vi ju dessutom alla kommer att träffas i New York i samband med den allmänna debatten när FN:s generalförsamling inleder sin nya session.

Men det finns åtskilligt att diskutera – Afghanistan, Mellersta Östern, södra Kaukasus, Sudan…

Till dagar i Bryssel

Solig söndag eftermiddag i Stockholm. En sväng förbi UD för att ordna upp några saker, men sedan bär det iväg ner mot Bryssel och de närmaste dagarnas arbete där.

I kväll skall jag iväg på middag i Bryssel – annars hade jag gärna sett på TV-duellen i den viktiga tyska valrörelsen. Men man hinner tyvärr inte med allt här i världen.

I och med det svenska ordförandeskapet har vi börjat att något lägga om sammanträdesschemat i Bryssel. Alla var överens om att något måste göras, men det kommer säkert att ta sin tid innan vi finner de nya former som alla anser är de ideala.

Större delen av måndagen kommer jag att ägna åt olika typer av förberedelser och möten innan vi börjar det officiella rådsmötet vid 17-tiden på eftermiddagen.

Då får vi de första mycket förberedande diskussionerna inför det viktiga toppmötet i slutet av oktober – men det kommer att rinna mycket vatten under broarna innan dess.

En första diskussion om klimatfinansiering tror jag t ex kommer upp när stats- och regeringscheferna träffas för middag i Bryssel på torsdag för att förbereda G20-mötet i Pittsburgh. Och de institutionella frågorna avgörs ju till stor del av de irländska väljarna den 2 oktober.

Men förutom att nosa på en del av dessa frågor – inklusive en diskussion om energisäkerhet – hoppas jag att vi också kan göra en snabb avstämning av arbetet med att lösa upp problemen mellan Slovenien och Kroatien. Då kommer tidtabellen för detta att kunna göras tydligare.

Därefter blir det arbetsmiddag med utrikesministrarna. Tanken är att vi genom en informell arbetsmiddag skall få mer tid att diskutera viktiga frågor.

Sedan börjar vi igen kl 09:00 på tisdagsmorgonen, och jag kommer att göra vad som står i min makt för att det mötet skall börja i tid. Jag skulle tro att diskussionen om situationen i Afghanistan blir den viktigaste av tisdagens diskussioner, men inriktningen av vår politik i södra Kaukasus är självfallet också av stor betydelse.

När mötet mer formellt är slut övergår vi i en arbetslunch med utriksministrarna från de fem centralasiatiska staterna, och resten av dagen kommer att domineras av diskussionerna med dem.

Någon gång på onsdag borde jag kunna vara hemma i Stockholm igen.

Åtta år senare

En härlig lördag som jag började med att sitta på en uteservering, tala i telefon, gå igenom tidningar och läsa papper.

Men särskilt länge varade inte det. Arbetet kallar även när solen lyser.

I går var det åtta år sedan terrorattacken mot bl a World Trade Center i New York, och president Obama framträdde såväl där som vid Pentagon.

Jag läser i Washington Post om hur terrorattacken haft stor betydelse för att forma också hans internationella bild – även om den fått en delvis annan gestaltning än företrädarens.

Själv minns jag denna dag för åtta år sedan mycket väl.

Jag stod på Potsdamer Platz i Berlin och berättade för en vän hur det sett ut just där under murens och delningens år – och hur världen förändrats av förändringen där – när det ringer en vän med arbetsplats på FN i New York och berättade om att det flugit in ett flygplan i ett av husen i World Trade Center och röken började ligga tät över den delen av Manhattan.

Världen hade förändrats igen.

Jag behövde knappt vänta på beskedet om det andra, det tredje och det fjärde flygplan som kapats och förvandlats till flygande självmordsbomber. Jag visste tillräckligt mycket om Osama bin Ladens nätverk för att vara övertygad om att detta var hans verk.

Och jag minns hur det väckte viss förvåning när jag med tydlighet vågade uttala detta när jag snabbt kommit hem till Stockholm och satt i en TV-studio denna dramatiska dag.

Mycket har hänt under de år som gått sedan dess. Vi har sett terrorattacker i London, Bali, Madrid, Istanbul och på andra ställen men inga planer på att utföra någonting fullt lika dramatiskt som 9/11 har utförts.

Men det är viktigt att vara på det klara med att detta inte berott på att planerna inte finns.

I veckan dömdes tre individer i London för sina planer att samtidigt spränga sju stora passagerarflygplan på väg över Atlanten. Det hade varit en attack väl i klass med 9/11 – men tack och lov förhindrades den av säkerhetsorganens arbete.

Vi har ingen anledning att släppa på vår vaksamhet. Vi har all anledning att utgå från att det finns nätverk som planerar och förbereder massterror mot våra samhällen. Vi har en skyldighet att ta riskerna och hoten på största allvar.

Samtidigt finns det i dag all anledning att tona ner den lätt hysteriska bild av en jättelik konfrontation med den muslimska världen som på sina håll målades upp efter 9/11. Det talades t o m om ett utdraget fjärde världskrig.

Undersökningar visar att stödet för bin Laden har minskat påtagligt i den muslimska världen – från att aldrig ha varit särskilt stort. I de val som varit i olika muslimska länder har mer fundamentalistiska grupperingar generellt klarat sig dåligt.

Och den nya amerikanska ansats som kom till uttryck i president Obamas tal i Kairo liksom den europeiska öppenhet som kommer till uttryck t ex i vår öppenhet för Turkiet tror jag är av stor betydelse också i detta sammanhang.

Så det är i samarbete mellan olika länder, i den öppna dialogen men också med rättsstatens skarpa instrument som vi måste fortsätta att bekämpa extremismen, skydda individer och värna och vidareutveckla våra öppna samhällen.

Av olika skäl fanns det anledning att fundera på också dessa saker denna lördag.

Klimatappell från oss sex

Ett av resultaten av veckans klimatresa i Europa är den artikel som vi sex europeiska utrikesministrar i dag publicerar i Dagens Nyheter här i Sverige och i ett antal publikationer i olika delar av vår världsdel.

Det är viktigt att vi nu börjar att koncentrera våra insatser så att vi får ett så bra resultat som möjligt i Köpenhamn i december.

Viktigt framsteg mellan Slovenien och Kroatien

Det var självfallet utomordentligt positivt att Sloveniens och Kroatiens premiärministrar i dag visade europeiskt ledarskap och träffade en överenskommelse som nu öppnar såväl för att fortsätta Kroatiens medlemskapsförhandlingar som för en lösning av frågan om havsgränsen mellan dem.

När konflikten i frågan dem emellan blev akut mot slutet av våren sade jag att bägge skulle förlora på fortsatt konflikt medan bägge hade att vinna på en lösning.

Jag uppmanade till diskreta och direkta samtal, och det är nu dessa som lett till dagens framgång.

Jag gratulerar bägge länderna till dagens viktiga framsteg. De har visat ett europeiskt ledarskap som stärker dem bägge.

Fredag i Stockholm

I dag är det i alla fall tanken att det skall bli en lite lugnare dag i Stockholm.

De senaste dagarna har jag ju flängt runt och ömsom besiktigat kraftverk och omsöm träffat studenter i olika delar av Europa – detta vid sidan av de viktiga överläggningar vi hade i Paris, Haag, Warszawa och Köpenhamn på klimatresan.

På förmiddagen i dag är det sedvanligt sammanträde med riksdagens EU-nämnd tillsammans med Cecilia Malmström inför det ministerråd vi kommer att ha nere i Bryssel på måndag och tisdag.

Jag missade sammanträdet i slutet av juli, så det blir för min del ett återseende efter några månaders paus. Säkert kommer det att finnas mycket att diskutera.

Och på eftermiddagen finns det en hel del europeiska frågor som kommer att kräva min uppmärksamhet – mer om dessa senare.

Tillbaka från klimatresan

Hemma igen i Stockholm efter de senaste dygnens klimatresa runt om i Europa.

I Köpenhamn i dag fick David Miliband och jag sällskap inte bara av Per Stig Möller utan också av Bernard Kouchner och Alexander Stubb i en strategisk frukostdiskussion, en välbesökt presskonferens och en synnerligen fullsatt diskussion i den stora aulan på Köpenhamns universitet.

I alla fall för David och mig var ju detta en fortsättning på den diskussion med studenter vi hade på Science Po i Paris i tisdags kväll.

Men det gjorde det inte mindre inspirerande – och liksom i Paris var intresset för vår diskussion från såväl studenter som media mycket stort.

Resan var utan tvivel en framgång när det gällde att nu fokusera mer ansträngningar på det viktiga slutskedet inför klimatkonferensen i Köpenhamn.

Att Europeiska Unionen har tagit ledartröjan är dessvärre ingen garanti för framgång. En global överenskommelse förutsätter per definition att hela världen är med.

Och dessvärre tvingades vi konstatera att det hitintills går för långsamt framåt när det gäller att få alla med.

I dag är Fredrik Reinfeldt i Johannesburg i Sydafrika i diskussioner som kommer att domineras av just klimatfrågan – på samma sätt som de övriga toppmötena under det svenska ordförandeskapet.

Och vi kommer nu att skicka en gemensam instruktion till alla EU-ambassader i hela världen för att få deras ytterligare hjälp med att fästa de olika ländernas uppmärksamhet på vikten av att nu fokusera på de viktiga frågeställningar som återstår inför Köpenhamn.

Jag kan försäkra att frågan kommer att fortsätta att vara högt upp på min agenda under de kommande veckorna.

Nu till Köpenhamn

Så lämnar vi då Warsawa på vår klimatresa efter att här besökt ett av Vattenfalls stora kraftvärmeverk, gett rikligt med intervjuer och haft en bra middag med Radek Sikorski och den polske klimatförhandlaren.

Dagen började med tåg från Paris -alldeles utmärkt.

Nu har vi hittat ett sent lågprisflyg till Köpenhamn – säkert alldeles utmärkt det också.