Inför veckan

Nu inleds en period där jag tror att det vid sidan av allt som är inprogrammerat kommer att vara nödvändigt att också segla med lite lösare skot.

För den mindre seglingsinsatte innebär det att man måste vara beredd på det oväntade. Plötsligt kan det komma en kastvind som måste pareras utan att båten förlorar kursen eller råkar ut för någonting ändå värre.

Reaktionerna på inledningen av det svenska ordförandeskapet har ju överlag varit både positiva och förväntansfulla – men nu börjar den bångstyriga verkligheten.

Morgondagen kommer jag helt och hållet att vara i Vilnius för att delta i firandet där.

Det kommer att bli trevligt – men självfallet har jag också planerat in en del samtal med de övriga gäster från olika länder som kommer för att bringa jubilerande Litauen sin hyllning.

Och under tiden sker ju här i Stockholm samtalen med Europaparlamentets olika gruppledare.

Mot slutet av veckan blir det så en förskjutning mot de olika utmaningar vi står inför i sydöstra Europa – och de har kommit att bli ganska många.

Det s k Croatia Summit som organiserats under de senaste åren i Dubrovnik är i år ett samarrangemang med det svenska ordförandeskapet, och vi kommer att utnyttja det för samtal i de olika frågor som nu är aktuella i regionen.

Dit kommer för dessa samtal också USA:s vice utrikesminister James Steinberg och Europakommissionens Olli Rehn – bland åtskilliga andra. Tillsammans skall vi träffa det bosniska politiska ledarskapet.

Att vara europé innebär ju numera att få acceptera att juli inte är semestermånad utan arbetstid fullt ut – sedan gäller det bara att hoppas att augusti detta år frångår sin vana att innehålla någon internationell kris…

Konstruktivt steg

Jag noterar med tillfredsställelse att ytterligare en av de anställda vid den brittiska ambassaden i Teheran som anhållits i dag släppts.

Det är ett konstruktivt steg i överensstämmelse med vad som diskuterats i de kontakter vi haft under de senaste dygnen.

Men fortfarande hålls en person arresterad och det kan vi i den Europeiska Unionen självfallet inte acceptera.

Skärgård och EU-middag

I förhoppningen att världen håller sig någorlunda intakt under huvuddelen av dagen styr jag nog ut mot skärgården några timmar denna söndag.

Framåt seneftermiddagen finns det sedan anledning att börja att samla ihop koncepten inför den kommande viktiga veckan.

Middag blir det sedan med ordförandena i de olika EU-ländernas parlaments olika Europautskott.

Det är vår Anna Kinberg Batra som står värd, och jag förväntas berätta om vad som ligger framför oss när det gäller utrikespolitiska utmaningar under de kommande sex månaderna.

Och det är – som bekant – åtskilligt.

Nordkoreanska provokationer

Att Nordkorea avfyrat sju robotar några hundra kilometer ut i Japanska Sjön är alldeles uppenbart en medveten politisk provokation.

Som sådan förvånar den knappast – den passar dessvärre väl in i bilden av hur denna regim upprätt under den senaste tiden.

Långt allvarligare än dessa skott med robotar med en teknologi baserad på sovjetiska s k Scud-robotar – som har sina rötter i 1950-talet och i vissa delar går tillbaka på teknologin i Hitlertysklands V2-raketer – var självfallet det kärnvapenprov man nyligen utförde och de åtgärder man nu vidtar för att accelerera sitt kärnvapenprogram.

Här ligger mycket betydande faror – i synnerhet som det handlar om en regim som mycket väl kan tänkas sälja eller på annat sätt sprida denna teknologi.

Europeiska Unionen har i olika sammanhang krävt att de s k sexpartssamtalen skall återupptas, men prognosen för att det skall kunna ske snabbt förefaller just nu vara dyster, och det trots ett påtagligt tryck också från Kina.

Vilka syftena kan vara med dessa medvetna provokationer kan vi bara spekulera om. Tecken på osäkerhet i den slutna nordkoreanska ledningen gör det inte lättare att tyda det till synes irrationella uppträdandet.

FN:s säkerhetsråd har nyligen fattat beslut om skärpta sanktioner mot regimen, och dagens nya provokationer visar på vikten av att vi inom EU genomför dessa av FN:s beslutade sanktioner på ett robust sätt.

Inom kort kommer Sydkoreas president Lee Myung-bak och utrikesminister  Yu Myung-hwan till Stockholm, och då kommer vi att ha anledning att mer i detalj diskutera utvecklingen på den koreanska halvön.

Lugnare lördag

En lugnare lördag – i alla fall ännu så länge.

Och det finns ett uppdämt behov av olika insatser på hemmafronten.

Starten på vårt ordförandeskap har i allt väsentligt gått bra. Att det finns detaljer i rutiner som måste justeras tillhör snarast det förväntade.

Mycket av media uppfylls av spelet mellan regeringscheferna och Europaparlamentets olika partigrupper om nomineringen av Barroso.

För konstitutionella historiker kommer detta en dag säkert att vara högsta intresse.

Ett ministerråd som per definition alltid är en koalitionsregering – färgen på de olika nationella regeringarna kommer nog alltid att variera – möter ett parlament som nu börjar kräva inslag av parlamentarism i det europeiska styret.

Om detta är bra eller dåligt kan det säkert råda delade meningar om – men att det är detta vi ser kan det knappast råda någon tvekan om. Och att resultatet av valet till Europaparlamentet faktiskt har betydelse kan ju inte vara helt fel.

Så det är utan tvekan på lite av jungfrulig mark som det svenska ordförandeskapet och Europaparlamentets olika partigrupper nu befinner sig.

I tider av osäkerhet – inte minst ekonomiskt – borde dock ingen ha ett intresse av en alltför utdragen osäkerhet.

På sina håll ses politiska spel som något som har ett värde i sig. För vissa kan det t o m vara livsluften.

Men det vidare europeiska intresset borde leda ansvariga politiker till slutsatsen att alltför utdragen osäkerhet inte borde ligga i någons intresse.

Samtidigt som det ju är ett exempel på viss vitalitet i det gradvis framväxande europeiska politiska systemet att frågor som dessa över huvud taget uppkommer.

Främst Frankrike – men mer denna fredag

Sakta plockar jag ihop pappren på UD för att ge mig hem för denna veckas första mer eller mindre fria afton – om det nu inte plötsligt inträffar någonting oväntat.

Tidigare i dag hade vi bra överläggningar med president Sarkozy, utrikesminister Kouchner och Europa-minister Lellouche.

Fokus låg rätt naturligt på klimat- och ekonomifrågorna, men vi gjorde också klart hur vi i det mer omedelbart perspektivet skall arbeta med de pågående anslutningsförhandlingarna. Det var viktigt.

Annars har det varit en dag med många och varierande kontakter.

Jag hade ett samtal med min isländske kollega Össur Skarphedinsson om hur diskussionen nu går i alltinget om förslaget om att lämna in en ansökan om medlemsskap i den Europeiska Unionen.

Och vi var överens om att fortsätta att hålla nära kontakt i den frågan.

Jag hade också samtal med såväl Storbritanniens utrikesminister Miliband som Irans dito Mottaki om de företrädare för EU-ambassader som fortfarande är fängslade i Teheran.

Det är fortfarande två av de nio som arresterades som fortfarande inte frisläppts, och detta är självfallet inte acceptabelt.

Samma budskap har framförts till de iranska ambassadörerna i samtliga EU-huvudstäder. Vi vill tydligt visa den europeiska solidaritet som finns i denna fråga.

Och därtill kom olika kontakter om olika aspekter på situationen i södra Kaukasus och den europeiska politiken där liksom fortsatta sådana om utvecklingen i Afghanistan och vårt agerande där.

Via vår ambassadör på plats uttryckte vi också oro för delar av diskussionerna vid det pågående afrikanska toppmötet i Sirte i Libyen – det gäller skyldigheten för alla att fullt ut samarbeta med den internationella brottsmålsdomstolen ICC.

Men nu hoppas jag att vi kan stänga denna butik för denna dag.

Frankrikes dag

Efter en gårdag som bl a innebar ordförandeskapsuttalande om situationen i Honduras och diskussioner om bl a Afghanistan-politiken och den transatlantiska dimensionen är denna fredag dagen för dialogen med Frankrike.

Hit kommer nu för diskussioner med främst Fredrik Reinfeldt president Nicolas Sarkozy, men därtill för diskussioner med mig och Cecila Malmström såväl utrikesminister Bernard Kouchner som nyblivne Europa-ministern Pierre Lellouche.

Att Pierre tillhör mina närmaste franska vänner sedan mer än två decennier tillbaka gör inte den saken sämre.

Alldeles säkert kommer dagens diskussioner att spänna över vida fält.

Och det skall förvisso inte glömmas bort att det var ca ett år sedan som vi offentliggjorde det gemensamma program för 18 månader av först franskt, sedan tjeckiskt och till sist svenskt ordförandeskap av EU som vi då resonerat ihop oss om.

All fullfölja det programmet – och att hantera den dynamiska värld med ständigt nya utmaningar – förblir viktigt också för vårt ordförandeskapet.

Det blir överläggningar och lunch i Rosenbad – och alldeles säkert åtskilligt av intresse.

Att göra bra ändå bättre

Så blev det en afton med diskussioner om olika aspekter av den transatlantiska dimensionen på den europeiska utrikespolitiken.

Hur skall en relation som nu är bra kunna göras ännu bättre?

På måndag landar president Obama i Moskva för betydelsefulla samtal, och innan dess är det naturligt att det är åtskilliga kontakter över Atlanten kring de olika frågeställningar som kommer upp där.

Men också när det gäller situationen i Mellersta Östern har vi all anledning att ytterligare fördjupa samarbetet.

Senare under hösten kommer vi i Washington att ha ett sedvanligt toppmöte mellan USA och den Europeiska Unionen.

Kan vi på något sätt förbättra dess former för att ge mer substans åt dialogen på denna nivå? Då befinner vi oss i slutskedet av upptakten till klimatmötet i Köpenhamn.

Alldeles säkert kommer vi då att vara i en situation där det kommer att krävas en tydligt fördjupad dialog kring situationen i och kring Iran.

Hur säkerställer vi bäst att vi har en gemensam linje när utmaningarna där börjar att bli allt mer krävande?

En total anka

Jag ser att försvarsadvokaterna för Radovan Karadzic vid krigsförbrytartribunalen i Haag meddelat media att de vill träffa mig och kommer att göra det.

Jo, de driver den lätt bisarra och för sakfrågan om Radovan Karadzics skuld alldeles irrelevanta frågan om att det skulle finnas någon hemlig överenskommelse mellan USA:s Richard Holbrooke och Karadzic om att den senare skulle beviljas amnesti.

Och de vill nu fråga mig om detta.

Den frågan har jag kommenterat vid i stort sett varje tillfälle den dykt upp i media under de senaste åren och kommer nu – när det nu blir – att säga samma sak till dessa advokater.

All den rätt omfattande kunskap jag har tyder entydigt på att detta är en total anka. Icke ens den ringaste rök har stått att upptäcka.

Myller av möten och samtal

Arbetsdag i Stockholm med myller av möten och samtal.

Började på morgonen gjorde vi dock med sedvanligt regeringssammanträde. Att styra Sverige förblir trots allt regeringens grundläggande uppgift.

Och därefter resonerade vi en stund om de konsultationer som nu börjar med Europaparlamentets olika partiföreträdare om godkännandet av Barroso som kommissionspresident.

Kring detta manövreras det nu rätt flitigt – sådant tillhör inte ovanligheterna i parlamentariska församlingar omedelbart efter val – och på måndag kommer de olika partiföreträdarna till Stockholm för att tala med Fredrik Reinfeldt och Cecilia Malmström.

Samtidigt har världen hållit mig sysselsatt.

Osäkerheten kring utvecklingen i Honduras är fortfarande betydande. Hur kan vi bäst hjälpa en utveckling som innebär en snabb återgång till fullt konstitutionellt styre? Samtliga EU-ambassadörer har nu lämnat landet.

Separat diskuterar vi med representanter för olika länder utvecklingen i Afghanistan och Pakistan. Det handlar om att ha en väl förankrad politik för de närmaste månaderna – och inte minst att hantera utmaningarna i samband med presidentvalet den 20 augusti.

Här är självfallet dialogen med USA mycket central – och den kommer vi att ägna mycket tid senare i dag och i morgon i samband med att USA:s biträdande utrikesminister för Europafrågor Phil Gordon kommer till Stockholm.

Till sommarens frågor kommer tveklöst situationen i södra Kaukasus att höra.

Nervositeten i hela regionen är betydande, och vi måste se vad vi kan göra för att öka stabiliteten. Ryska militärmanövrer i norra Kaukasus – i och för sig ingenting anmärkningsvärt – bidrar till den ökade nervositeten.

Även detta kommer vi att diskutera under dagen.

Och därtill utvecklingen på västra Balkan.

Jag hade just Peter Feith från Kosovo – gammal god vän från Bosnien-tiden – här på besök för samtal om de olika utmaningar vi står inför i regionen.

Vi kommer att ses igen redan mot slutet av nästa vecka – men då nere i regionen självt.

Ceremonier och telefon

Så har då det svenska ordförandeskapet formellt och officiellt invigts.

Kommissionens ledamöter borde när detta skrivs redan vara tillbaka i Bryssel.

Det blev en dag med bra överläggningar i konkreta frågor i förening med trevliga inslag av ceremoni och fest.

Barbara Hendricks sjungande Carmen på Skansens scen tillsammans med Gustaf Sjökvists kammarkör var kanske min absoluta favorit under kvällen.

Men mitt i allt detta var det arbete i en serie viktiga frågor.

Precis när det första av dagens två s k familjefoton skulle tas kom vi plötsligt igenom med det samtal med Irans utrikesminister Mottaki som vi försökt få till stånd.

Så det blev en bild utan mig men ett viktigt samtal om kritiska frågor.

Och när det var över kom mycket att handla om skiftet i Kroatien och om krisen i Honduras och vår reaktion på den.

Europas röst är faktiskt viktig i världen.

Och nu liggger en betydande del av ansvaret för den under några korta månader på oss.

Ivo Sanader

Mitt under lunchen med Europeiska kommissionen i Stadshuset meddelade Kroatiens premiärminister Ivo Sanader att han avgår.

Han säger att det kommer en tid i livet då man måste bestämma sig för om man inte skall göra någonting annat.

Så är det, och samtidigt som jag beklagar hans beslut har jag respekt för hans motiv.

Ivo Sanader har spelat en avgörande roll när det gällt att förstärka och förankra Kroatiens europeiska orientering.

Han har dessutom varit en viktig röst för integration och försoning i hela denna viktiga region.

Han kommer att saknas i den aktiva politiken, men jag hoppas innerligt att han kommer att förbli en stark röst för europeiska värderingar och europeisk integration.

Stadshuset och Skansen

Så är det då dags för den sedvanliga processen där Europeiska kommissionen mer eller mindre mangrant kommer till det land som tar över ordförandeskapet för en dag av överläggningar och festiviteter – med kulmen i kväll på Skansen.

Mestadels kommer vi dock under dagen att hålla till i Stadshuset, och där kommer jag att bl a ha överläggningar med Olli Rehn om den fortsatta utvidgningspolitiken men också tillsammans med Ewa Björling tala med handelskommissionären Catherine Ashton om våra gemensamma ambitioner när det gäller olika handelsavtal.

Javier Solana var ju här för separat ”planeringssamtal” i förra veckan och tillhör inte riktigt detta ceremoniel och Benita Ferrero-Waldner befinner sig av någon anledning någon annanstans.

Men utöver detta kommer jag också att försöka fortsätta de samtal jag hade i Bryssel nyligen med ekonomikommissionären Almunia och energiditon Piebalgs. Under dem ligger ju frågor som är nära sammanvävda med dem som ligger under mitt mer omedelbara ansvarsområde.

Världen kommer dock att fortsätta att tränga sig på även på andra sätt.

Utvecklingen i Honduras kräver sitt internationella svar. Situationen i Iran fortsätter att oroa djupt. I Irak har nu irakiska styrkor tagit över säkerheten i alla städer från de amerikanska och andra styrkor som fortfarande finns kvar. Samtalen om nödvändigheten av att stoppa den israeliska bosättningspolitiken fortsätter.

Och på ett eller annat sätt finns Europa självklart med i olika delar av alla dessa utvecklingar.