Det blev en lång men viktig dag i går innan vi en bra bit efter midnatt – och med tre timmars tidsskillnad som hjälp – kom fram till Bryssel och avslutade trojkaresan till södra Kaukasus.
Samtalen i Baku kom att handla om viktiga frågor som sträckte sig från samarbete i energifrågor till aktuella fall med mänskliga rättigheter.
Och här liksom i Yerevan var det ofrånkomligt att inte också beröra konflikten över Nagorno -Karabach och dess konsekvenser för regionen i dess helhet.
Vid nästa utrikesministermöte med EU – om mindre än en vecka här i Bryssel – kommer vi att ta ställning till förlängningen av EU-missionen i Georgien baserat bl a från slutsatserna från denna resa, och senare under hösten kommer vi att återkomma till frågorna om samarbetet med regionen i stort.
Att det är en viktig region från många utgångspunkter råder det knappast någon tvekan om. Inte minst gäller detta produktion och transport av energi viktig för Europas framtida försörjning.
Men vi har också ett allmänt och starkt intresse av att kunna bidraga till att bygga öppna och demokratiska rättsstater i detta område. Vägen dit kan i vissa fall te sig lång, men det får inte vara något argument för att inte ge politiken den inriktningen.
På vägen hem började jag läsa om romanen Ali och Nino med dess skildring av denna regions skiftande motsättningar och möjligheter. Romanen är fascinerande i sig – och den är författad av den minst lika fascinerande pseudonymen Kurban Said.
Men det är en annan historia.
Mycket glad att se er åsikt om öppna och demokratiska rättsstater i detta område. Det är den enda garantin för stabilitet. Hoppas att ni kommer att stödja regionen i denna riktning under det svenska ordförandeskapet.