Vart går Tjeckien?

Medans Nato-länderna sammanträtt i Strasbourg och ätit middag i Baden-Baden har det varit den asiatiska dagen här i Stockholm.

Utanför UD vajade i solen Indonesiens flagga, och ett stenkast bort utanför Riksdagshuset vajade Afghanistans lika stolt i samma sol.

Vid den gemensamma lunchen med Afghanistans talman Qannoni och Indonesiens utrikesminister Wirajuda blev det en intressant diskussion om betydelsen av en demokratisk utveckling för att integrera mångkulturella stater, om byggandet av demokrati i muslimskt dominerade nationer och hur terrorismens hot skulle mötas.

Dessutom hade vi i bägge fallen bra bilaterala överläggningar – allt medan president Obamas olika resor och framträdande i Strasbourg rullade live på TV-skärmen i andra ändan av mitt stora rum.

På eftermiddagen hann jag dessutom sitta ner med Fredrik Reinfeldt och Cecilia Malmström för att gå igenom lite av det senaste läget när det gäller förberedelserna för vår ordförandeskap i den Europeiska Unionen.

Signalerna från Tjeckiska Republiken om vart regeringskrisen där är på väg är osäkra. I någon utsträckning ligger det i sakens natur. Vi hoppas intensivt att det i ansvarstagandets tecken skall vara möjligt att nå en överenskommelse som låter den nuvarande regeringen sitta kvar fram till sommaren och att den tjeckiska senaten dessutom ratificerar Lissabon-avtalet.

Alla andra scenarier är mer eller mindre bekymmersamma från europeisk – och svensk! – utgångspunkt.

Nu är det fredagkväll – och lite vila inför helgen.

På söndag är det stort toppmöte i Prag.

Bloggar och email

I går begick radions Cecilia Uddén en betraktelse som handlade om bloggande och om hur det på sina håll anses att vi på UD är lite stenåldersmässiga i teknikanvändningen.

Hennes betraktelse är välformulerad, roande och – måste det medges – lite träffande.

Och jag kan försäkra om att jag själv vid många tillfällen delat den frustration som hon refererar.

Men bakgrunden ligger i ett beslut som fattades av den tidigare regeringen och som inordnade utrikesförvaltningen i dess helhet i de administrativa och ekonomiska och andra system som beslutas och sköts centralt för regeringskansliet i dess helhet.

Så sedan dess ligger vi i frågor som dessa i händerna den s k förvaltningsavdelning som här i Stockholm har ungefär lika många anställda som UD har.

Jag har betydande respekt för de individer som arbetar med IT-frågor där – men som system fungerar det hela dåligt och trögt med just de konsekvenser som Cecilia Uddén så ironiskt refererar till.

En asiatisk dag

Veckans sista arbetsdag lovar att bli rätt tidspressad – men samtidigt påfallande intressant.

Och det blir – samtidigt som gårdagens G20-möte i London måste utvärderas, dagens Nato-möte i Strasbourg följas och söndagens toppmöte med president Obama i Prag förberedas – en i allt väsentligt asiatisk dag.

Jag börjar med viktiga interpellationsdebatter i riksdagen om Burma och Tibet.

Och jag fortsätter sedan med tre viktiga besökare från Asien.

Indonesiens utrikesminister Hassan Wirajuda kommer på det första besöket av en indonesisk utrikesminister i Sverige på utomordentligt länge.

Och bakgrunden är bl a att jag förra året avlade det första besöket av en svensk utrikesminister i Indonesien någonsin.

Vi talar om ett imponerande land. Det handlar om världens fjärde största land om man räknar invånare med närmare en kvarts miljard människor.

Länge styrdes landet diktatoriskt, och det hävdades att demokrati skulle leda till splittring och elände. Men en fredlig övergång till demokrati har gett landet en starkare både ekonomisk och politisk utveckling.

Även om det finns de som predikar andra budskap är Indonesien i en dag ett samhälle kännetecknat av religiös tolerans och mångfald – och med fler muslimska trosbekännare än något annat land i världen.

I Sydostasien har inom ramen för ASEAN utvecklats ett viktigt samarbete som i alla fall i vissa delar har vår Europeiska Union som förebild. I morgon kommer dess generalsekreterare Surin Pitsuwan på besök för att inte minst diskutera samarbete mellan våra bägge organisationer.

Såväl ASEAN som EU representerar ca en halv miljard människor – och bygger broar mellan kulturer och nationer.

Dr Surin och jag träffades tidigare i Singapore, och jag kommer dessutom att delta i ASEAN:s ministermöte och möte med EU i Phnom Penh senare i vår.

Min tredje asiatiska besökare i morgon kommer från Afghanistan och är parlamentets talman Younis Qanooni.

Han är en betydelsefull personlighet i det afghanska politiska systemet, med en viktig roll i kampen mot talibanerna och i Bonn-överenskommelsen 2001 bakom sig och en tydlig oppositionsprofil mot president Karzai i dag.

Vi träffades tidigare i Kabul, och jag sätter stort värde på att han i en politisk laddad peri0d i sitt eget land tagit sig tid att åka till såväl Sverige som Norge för viktiga samtal. Afghanistan angår också oss.

Så det blir Asien i fokus mitt i alla mina europeiska bekymmer och åtaganden.

Nyttigt – och spännande.

Från den delade ön

Till dagens alla möten hörde också ett med den turkcypriotiske ledaren och förhandlaren Mehmet Ali Talat.

Han besökte Stockholm igen – han var här för lite mer än ett år sedan – för en diskussion om den viktiga fredaprocess som ju nu kommit igång på den delade ön, och vars betydelse inte kan understrykas tillräckligt.

I morgon fortsätter han till Paris för att där träffa bl a FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon.

Möte om Dawit Isaak

Till eftermiddagens rätt intensiva agenda hörde också ett möte med chefredaktörerna för Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbadet och Expressen med anledning av deras engagemang för Dawit Isaak.

Jag tyckte att det blev ett bra möte under närmare en timme i mitt rum här vid Gustaf Adolfs torg.

Blair och Wallström

Det hanns med tidig frukost med Tony Blair innan jag strax skall iväg till regeringssammanträde och allmän beredning.

I går fick vi en ny israelisk regering med en politisk inriktning i de viktiga fredsfrågorna som är betydligt mindre klar än vad som var fallet tidigare.

För oss förblir inriktningen på en tvåstatslösning avgörande för att kunna föra frågan om fred framåt, och detta var också vad EU gemensamt uttalade i går.

Men på ett eller annat sätt måste vi hantera också denna nya situation – och det var det som vår frukost handlade om innan Tony Blair tog planet tillbaka till London. I nästa vecka är han nere i regionen igen.

Men nu bär det strax iväg till Rosenbad.

Till beredningen i dag kommer Margot Wallström för att ge kommissionens perspektiv på olika frågor. Det är andra gången hon kommer till oss – ja, andra gången hon kommer som kommissionär till en svensk regering.

Men åsikts- och informationsutbyte av denna typ har sitt betydande värde.

Och sedan går dagen vidare…

Sent och tidigt

Strax efter midnatt närmar jag mig nu Stockholm efter kvällens utryckning till Bryssel.

Det var i alla fall ett bra möte där nere.

Vi gav alla vårt stöd till kommissionens och Olli Rehns fortsatta ansträngningar att lösa konflikten och fortsätta den kroatiska anslutningsförhandlingen.

Och vi såg alla med betydande allvar på situationen.

Nu blir det lite sömn innan det blir synnerligen tidig frukost med Tony Blair innan det bär iväg till regeringssammanträde i morgon förmiddag.

Kris och krisresa

Inför morgondagens G20-möte i London fortsätter de negativa prognoserna över den globala ekonomin att strömma in.

OECD ser nu en nedgång med mer än 4 % i den s k industrialiserade världen – en rätt oerhörd siffra! – och den svenska siffra som Konjunkturinstitutet nu tror på är endast marginellt mindre dålig.

Med vår starkt utrikeshandelsberoende ekonomi är det inte onaturligt att vi dras ned på detta sätt.

Men det som verkligen bekymrar mig är vad som händer i de mest utsatta länderna. I t ex Ukraina fördjupas nu krisen och dess politiska effekter kan komma att bli omfattande. Och på andra sidan Östersjön har vi dessutom den lettiska krisen – dock med en ny och bredare regering med nya möjligheter till insatser.

Vi måste dock ödmjukt konstatera att vi i modern tid saknar varje form av erfarenhet av hur ekonomiska kollapser av den dimension vi nu ser i vissa länder påverkar social och politisk utveckling i stort.

Efter gårdagens Afghanistan-konferens skulle denna dag ha blivit en välbehövlig hel arbetsdag i Stockholm. Det finns åtskilligt som behöver gås igenom.

Så blir det inte.

I eftermiddag måste jag resa ner till Bryssel för att tillsammans med den tjeckiska vice premiärministern och den franske Europa-ministern – och kommissionären Olli Rehn – ta oss an den tilltagande destruktiva gränstvisten mellan Slovenien och Kroatien.

I sig är detta en bilateral tvist med gamla anor och utan egentlig daglig relevans. Problemet är att Slovenien – i klar och entydig strid med etablerade principer och åtaganden – nu blockerar hela den kroatiska medlemsskapsförhandlingen. Och det riskerar att få betydande negativa effekter över ett mycket brett fält.

Det är därför den slovenske och den kroatiske utrikesministern är inkallad till Bryssel i kväll. Så här kan det inte fortsätta.

Men innan det blir dags att hasta till Arlanda igen hinner jag dock med en hel del på UD.

Ett möjligt möte med Tony Blair om situationen i Mellersta Östern tillhör dock de oönskade offren för den balkanska gränskonflikten.