Samtal om Durban 2

Hemma i Stockholm igen efter en vecka av – nåja, i alla fall halvsemester. Och faktiskt två veckor borta totalt.

Positiva nyheter från konferensen om hjälp till Pakistan i Tokyo – där också vi fanns med som nya medlemmar i Democratic Friends of Pakistan – och från Ukraina i och med att det nu verkar som om IMF ger grönt ljus för den andra stora utbetalningen i sitt stödprogram.

Dagen har bl a ägnats en hel del telefonerande med anledning av den översyn av den s k Durban-konferensen som inleds i Genève på måndag.

Från EU:s sida gjorde vi tidigt klart att vi inte ville vara med om ett upprepande av spektaklet i Durban 2001, och satte upp ett antal tydliga s k röda linjer när det gällde förhandlingarna om slutkommunikén.

Det handlade inte minst om ett tydligt värnande av yttrandefrihetens princip och praktik – liksom att vi inte avser att medverka i någonting som degenererar till ett anti-israeliskt jippo.

I dag råder det i allt väsentligt enighet inom EU-kretsen att vi i de förberedande förhandlingarna lyckats att säkra respekten för alla våra s k röda linjer.

Det är svårt att se det annat än som en betydande framgång – mer än av vad många hade trott skulle vara möjligt.

Därmed är dock inte allt ur världen. Det finns fortfarande risker för att våra framgångar rullas tillbaka – och det finns en oro för hur själva mötet kommer att gestalta sig. Och jag vet inte om Iran kommer att acceptera den formulering om Förintelsen som vi nu fått alla andra med oss på.

Men tills vidare förblir vi kvar i processen – inte minst för att värna de framgångar i haft. Men vi prövar frågan löpande.

Och som en markering av en viss distans kommer vi inte att vara företrädda i Genève på politisk nivå, utan företräds av vår ambassadör där. Det räcker.

Så det blir med all säkerhet fler samtal i frågan under de kommande dygnen. Inte minst är det viktigt att – trots lite olika utgångspunkter – bibehålla ett så långt möjligt enigt uppträdande från den Europeiska Unionens sida.

Världens största val

I dag börjar världens största val i världens största demokrati – valen till det indiska parlamentet Lok Sabha.

Med ca 700 miljoner röstberättigade dröjer det ett tag in i maj innan valet är avslutat. Då får vi klarhet om vilken regering som kommer att bildas och bära ansvaret för Indien under de kommande åren.

Under de senaste åren har vi strävat efter att på olika sätt utveckla våra relationer med Indien inom såväl det politiska som det ekonomiska området.

Och under hösten kommer vi att ha ansvaret för att leda toppmötet mellan Europeiska Unionen och Indien.

Då blir det Fredrik Reinfeldt som reser till New Delhi.  Som utrikesminister har jag redan varit där två gånger – och fler lär det säkert bli.

Än värre

Det är oroande att situationen på den koreanska halvön skärpts ytterliggare efter Nordkoreas beslut att avbryta deltagande i de s k sexpartssamtalen om bl a landets kärnvapenprogram och be IAEA:s personal att ta bort alla förseglingar på nukleära anläggningar och lämna landet.

Landet går därmed på kontrakurs mot hela det internationella samfundet. Dess isolering riskerar att öka ytterligare, med allvarliga konsekvenser för en redan lidande befolkning.

Det bidde en…

Jag noterar att den rödgröna koalitionen i dag presenterat vad man försöker att paketera som en försvarspolitisk linje.

Nåja, av linje blev det nu inte mycket.

Man är öppet oeniga om luftförsvarets dimensionering – en milt sagt rätt viktig fråga – och man är öppet osams om huruvida Sverige skall delta i EU:s gemensamma insatsgrupper eller inte – en likaledes långt ifrån oviktig fråga.

Det är bägge frågor av en storleksordning som kunde ge såväl regeringskris som utrikespolitisk förtroendekris.

Oenigheten blandas därtill med närmast häpnadsväckande utflykter i de svunna drömmarnas värld.

Det sägs att alliansfriheten skall vara dimensionerande så att varje del av landet skall kunna försvaras utan någon som helst form av utländsk hjälp.

Godmorgon!

Som sedermera visats är det en sak som vi inte var säkra på att klara av ens under de decennier när neutraliteten här i landet närmast förkunnades från predikstolarna och när antalet brigader var vida större än vad vi i dag kan räkna bataljoner.

Det strider dessutom uttryckligen mot den säkerhetspolitiska text från 2002 man annars vill åberopa sig på och som säger att framtida hot mot vår säkerhet möter vi gemensamt med andra.

Någon rödgrön försvars- eller säkerhetspolitik blev det inte.

Det bidde en rödgrön kökkenmödding.

Veckan som börjat

Så har då veckan efter påsk tagit sin början, och även om jag i viss mening hade tänkt att fortsätta att vara ledig några dagar tränger sig världen och verkligheten ständigt på.

USA:s sändebud till Mellersta Östern George Mitchell åker nu åter till regionen- och nu förhoppningsvis med tydliga besked om vägen framåt mot en tvåstatslösning.

Vid diskussionerna med utrikesminister Hillary Clinton i Prag förra helgen var det åter tydligt hur vi på ömse sidor om Atlanten i allt väsentligt har en gemensam syn i dessa viktiga frågor. Jag tror att det är en av de viktiga förutsättningarna för framsteg i den komplicerade situation som nu uppstått.

Själv hoppas jag kunna träffa Egyptens utrikesminister Ahmed Aboul Gheit i samband med ett associeringsrådsmöte i Luxembourg om någon vecka, och får då en möjlighet att mer ingående diskutera hur det egyptiska förhandlings- och förmedlingsarbetet i olika frågor arbetar sig framåt.

Annars riktas åtskillig uppmärksamhet nu mot de östligare delarna av Europa.

I Moldavien kommer nu rösterna i det diskuterade parlamentsvalet att räknas om, och jag utgår från att man också försöker att klara ut de oklarheter som förefaller att finnas med röstlängderna.

Våldsamheterna i huvudstaden Chisinau – som det finns all anledning att tydligt ta avstånd från – har dock satt betydande spår. Jag nås av trovärdiga rapporter om allvarliga övergrepp mot individer som på delvis oklara grunder arresterats av myndigheterna.

I Georgien fortsätter oppositionspartierna sina fredliga protester, men man skulle gärna se att de var villiga att pröva det erbjudande om en öppen dialog om olika frågor som kommit från regeringssidan.

Här liksom annorstädes är det viktigt för framtiden att den konstitiutionella ramen för det politiska livet respekteras – det handlar om att bryta upp från en äldre kultur där tron att regimer kunde vältas från gatan var mer dominerande.

Om Cypern-frågans betydelse har jag skrivit tidigare, och på söndag är det val till det s k parlamentet i den norra och turkkontrollerade delen av ön.

Inte minst för att ge de mer moderata krafterna visst stöd har nu den turkcypriotiske förhandlingsledaren Talat – som jag ju träffade i Stockholm för någon vecka sedan – nu inbjudits till Washington i slutet av veckan. Det är ett viktigt och klokt drag.

Europeisk positionsbestämning

I hastigheten har jag glömt att länka till den debattartikel av Italiens utrikesminister Franko Frattini och mig själv som före påsken publicerades i ett ganska stort antal tidningar runt om i världen.

Det var lite av en europeisk positionsbestämning mitt uppe i den globala krisen – här i det skick som den publicerades i brittiska The Guardian.

Oroligt i Bangkok

Det är med stigande oro som jag följer rapporterna om händelserna borta i Thailand.

Denna motsättning har dominerat de senaste årens politiska utveckling i landet, men hitintills i allt väsentligt på ett fredligt sätt. Att det nu kommit till öppen våldsanvändning inger självfallet stark oro.

Vi har anledning att uppmana alla berörda att respektera den konstitiutionella ordningen och att undvika varje våldsanvändning som kan leda till upptrappad konfrontation.

Thailand tillhör de allra största svenska turistdestinationerna. Det är ett land som allt fler svenskar trivs i och med.

Än så länge berör oroligheterna knappast några av de områden där det finns svenska turister i större omfattning, och man kan hoppas att de som är där följer media och undviker områden där det kan komma till konfrontationer.

Vår ambassad i Bangkok följer självfallet utvecklingen nära.

Glad Påsk!

Så har då påsken anlänt och med den några dagar av avkoppling. Med tanke på att det inte lär bli så mycket av semester i sommar gäller det att ta tillvara på dem så gott det går.

En av många effekter av detta blir väl en lite minskande frekvens på inläggen här.

Men alla önskas i alla fall en riktigt Glad Påsk!

Kris i Moldavien och samtal i Bosnien

Det blev ett snabbt morgonmöte här i Sarajevo med mina tjeckiska och franska kollegor för att diskutera den vår europeiska reaktion på händelseutvecklingen i Moldavien under de senaste dygnen.

Resultatet blev ett uttalande som nu publiceras gemensamt av oss tre utrikesministrar.

Moldavien är ett land med en tydlig strävan till integration med den Europeiska Unionen. Men detta förutsätter att alla respekterar demokratins och den fredliga dialogens spelregler, och att man strävar efter goda och öppna relationer med grannländer. De steg som den moldaviska ledningen nu vidtagit mot Rumänien kan knappast anses förenliga med en sådan strävan.

Men samtidigt fortsätter samtalen om Bosnien här – nu senast med en frukost med företrädare för olika frivilligorganisationer. Att media här nu domineras av det rätt omfattande europeiska initiativ för Bosnien som vi tillsammans representerar är kanske inte ägnat att förvåna.

Fjorton år efter fredsslutet finns fortfarande mycket av misstro och rädsla kvar, och nya steg är ofta hett omstridda. Men för den som var med vid nollpunkten för den moderna bosniska staten 1994 är det ändå slående hur mycket som faktiskt har uppnåtts. Det som nu göras ytterligare är vida mindre besvärligt än det som redan gjorts.

Våra samtal med olika företrädare har varit samtal i goda anda. I går häpnade jag t o m när en av de ledande pessimisterna på den politiska scenen i denna del av Bosnien plötsligt förklarade att vi inte fick vara för kritiska och att han nu var mer av optimist.

Men den ekonomiska krisen börjar nu att dundra in även här, och de effekter den kommer att få i svaga stater och sköra ekonomier återstår att se. Jag har argumenterar för att krisen nu kommer att ställa helt nya krav på samarbete, och de flesta nickar instämmande. Jag vill inte alls utesluta att landet snart ställer sig i kölistan för hjälp hos IMF.

Oroande är att se hur media fortfarande – oavsett om det är här i Sarajevo eller i serbiska Banja Luka – är starkt nationalistiska. Politiker som gör kompromisser utsätts för en kanonad av nationalistiskt färgade anklagelser. Det är tyvärr tydligt att nationalism säljer – medan försoning och samarbete inte verkar att göra det.

Det är det europeiska integrationsperspektivet som ger hopp om säkrad stabilitet på sikt i dessa länder – och då inte minst här i Bosnien.

Skulle utvidgningsperspektivet förlora momentum skulle riskera tvärs genom regionen att börja att öka igen – och det har vi alla tänkbara anledningar att göra allt vi kan för att försöka att undvika.

Det budskapet kommer vi tre utrikesministrar med ny kraft att förmedla till våra kollegor när vi alla träffas på vårt nästa gemensamma möte efter påskhelgerna.

Snart triosamtal

Jag har just varit ute på flygplatsen i Sarajevo och tagit emot den tjeckiske utrikesministern Karel Schwarzenberg, och när jag skriver detta borde det franska planet med Bernard Kouchner vara på inflygning.

Själv har jag haft ännu en intensiv dag med politiska överläggningar med olika bosniska och internationella företrädare.

Men det hanns också med en mer avspänd lunch på bekant ställe med underbar utsikt över staden badande i sol.

Nu börjar strax de överläggningarna mellan vår europeiska trio och olika bosniska trekonstellationer – först det bosniska presidentpresidiet med sina tre medlemmar, och senare i kväll middag med de ledarna för de tre dominerande politiska partierna.

Det är mycket som står på dagordningen. Det är viktigt att Bosnien inte hamnar på efterkälken i förhållande till andra länder i regionen när det gäller det europeiska närmandet. Och vi måste noga förbereda nästa steg i den internationella närvaron här i landet.

Men trots intensivt program är det åtskilligt annat som måste hinnas med.

Kontakter med anledning av framången med överförandet av Annika Östberg. Det dramatiska skeendet i Moldavien och dess konsekvenser. Förberedelser inför demonstrationer i Georgien i morgon. Intryck från samtal i Mellersta Östern.

Världen står mycket sällan still.

Men just nu är det Bosniens europeiska framtid som dominerar mina timmar och minuter.

Tyst diplomati kan lyckas!

När jag förra veckan träffade ett antal chefredaktörer för att diskutera UD:s arbete med Dawit Isaak kom mycket att handla om det sätt på vilket vi arbetar med fall som dessa.

Även om det är viktigt att respektera respektive roller underströk jag att det från vår utgångspunkt ofta är större förutsättningar att nå resultat om vi inte skickar pressmeddelanden om allt vi gör.

Det är detta som ibland med en betydande förenkling kallas den tysta diplomatin.

Den innebär inte att man behöver vara tyst om det man vill uppnå och den vikt man fäster vid det, men den innebär att det ibland är bäst om delar av det konkreta arbetet kan bedrivas mer ostört.

När Fredrik Reinfeldt i maj 2007 var på sitt besök i USA och också träffade Kaliforniens guvernör Arnold Schwarzenegger fick han mycket kritik för att han valde att inte ställa till stort offentligt ståhej kring fallet med den fängslade svenskan Annika Östberg.

När jag hade att försvara honom i en interpellationsdebatt med Mona Sahlin antydde jag i en formulering dock att sanningen kanske inte var fullt så enkel – men den nyansen var det ingen som uppmärksammade.

Vi hade då bestämt oss för att försöka nå framgång i ärendet på ett annat sätt än det tidigare.

Medan förr olika svenska företrädare gjort braskande utspel, spektakulära besök och annat – med enda resultat att ärendet låst sig helt och hållet – ville vi försöka en annan väg.

Fredrik tog upp fallet i ett mycket privat och ingående samtal med Arnold Schwarzenegger, och i förening med andra kontakter – bl a justitieminister Beatrice Ask – och inte minst ett mycket intensivt och diskret arbete av vår Washington-ambassadör Jonas Hafström är det nu detta som lett till framgång.

Att vi fick utstå lite kritik på vägen för tystnaden tillhör bilden.

Under de senaste veckorna har det varit lite nervöst. Skulle det hela komma ut för tidigt på ett eller annat sätt fanns det en viss risk för att det skulle komma att misslyckas. Vi hade sett hur publika utspel tidigare lett till motreaktioner som gjort allt svårare.

När jag med chefredaktörerna i förra veckan diskuterade vårt arbete förr och nu med olika komplicerade konsulära fall var jag mån att inte nämna just detta ärende – och djupt tacksam att ingen ställde någon fråga om det.

Men när Annika Östbergs straffverkställighet nu äntligen överförs till Sverige i enlighet med de önskemål som hon har framställt under så många år finns det  all anledning att glädjas åt detta. Inte minst ger det ju henne möjligheten till bättre kontakt med sin mamma.

Ett besvärligt fall har förts framåt. Utan stor offentlig dramatik – men med det resultat som vi eftersträvade.

Jag tackar alla dem som arbetat i tysthet för att åstadkomma detta.

Landning i soligt Sarajevo

Någonstans mitt över Balkan lättade molnen, och piloten på BH Airways ville att jag skulle komma fram och sitta i cockpit när vi närmade oss Bosnien.

Så  blev det en mycket väl bekant anflygning till och landning i ett soligt och varmt Sarajevo. Redan på flygplatsen var välkomnandet påtagligt varmt. Och det har varit många som det har varit trevligt att återse.

Efter kort rundvandring blev det lunch med nya Höge Representanten Valentin Inzko och sedan mötte vi gemensamt media med det förstörda nationalbiblioteket som fond.

I olika TV-intervjuer har jag uttryckt förhoppningen att landets politiker skall koncentrera sina krafter på att hantera den ekonomiska krisen och dess ofrånkomliga sociala effekter – liksom att se till att Bosnien inte kommer för mycket på efterkälken i förhållande till andra länder i regionen.

Men när en ledande politiker antyder att Republika Srpska skall avskaffas och en annan att det är Bosnien som skall avakaffas – trots att bägge vet att ingendera optionen har ens antydan till verklighetsförankring – är det nog lite si och så med koncentrationen på det som verkligen är viktigt.

En nästan försommarskön dag som denna visar sig Sarajevo från sin bästa sida. Och det har varit en bra relief till dagens olika samtal med olika politiker och andra företrädare jag känner sedan gammalt.

Att man får en och annan present när man går på gatan känns genuint värmande. Det var dock 12 år sedan jag flyttade från denna stad och tillbaka till Stockholm – även om det ju blivit en del besök under åren.

Nu väntar mottagning på kvällen – som jag skrivit om tidigare.

Men innan dess är det frågor från Stockholm som skall besvaras, rapporter om utvecklingen i andra delar av världen som måste läsas och telefonsamtal som måste ringas.

Iväg till Sarajevo

Gårdagkvällens middag i imponerande Dolmabache-palatset i Istanbul var inte bara imponerande för att mer än 80 nationer var representerade – utan också för att vissa av dem var de som de var.

I minglet fanns såväl Armeniens som Cyperns utrikesministrar, och även om den senare i formell mening var inbjuden av Alliance for Civiliations snarare än av Turkiet var det ingen tvekan om att de bägge satte värde på att vara där.

Jag tror att det finns anledning att utgå från att den diplomatiska processen mellan Turkiet och Armenien nu går snabbt framåt. Det är av stor historisk betydelse, och möjligen kan man hoppas att det statsmannaskap som demonstreras i den processen kan inspirera också fredsprocessen på Cypern.

Möjligen hjälper också president Obamas besök här till. Hans tal i går inför parlamentet i Ankara var genuint imponerande. Att turkarna går på små moln är knappast förvånande.

Själv lämnar jag nu Istanbul för att flyga till Sarajevo - två städer som historiskt har en mycket nära relation.

Det är mer än två år sedan jag senast var i Sarajevo – lite av en skandal, det medges – men nu är det dags att mer ordentligt ta temperaturen och leverera budskap inför vårt ordförandeskap.

I morgon ansluter ockå Frankrikes utrikesminister Kouchner och Tjeckiens Schwarzenberg till de ansträngningarna och vi skall ha en serie gemensamma möten.

Situationen i landet är inte enkel – det har den nog aldrig varit, och det kommer den knappast att bli inom överskådlig tid. Men det gäller att man i alla fall har förmågan att röra sig framåt mot den europeiska destinationen.

Och att man då på olika håll förmår att lägga andra och mer söndrande agendor åt sidan.

Min dag i Sarajevo börjar med lunch med den nye Höge Representanten Valentin Inzko. Vi känner varandra sedan gammalt – och han är dessutom en person som kan Bosnien och regionen väl.

Och sedan fortsätter jag med stormuftin Mustafa Ceric och andra gamla bekanta i den alltid fascinerande staden.

På kvällen blir det liten mottagning i den svenska ambassadören Bo Hedbergs residens.

Det råkar vara det hus en bit upp längs backarna där jag och en skock franska specialsoldater flyttade in omedebart efter krigsslutet 1995, och där jag sedan kom att åtminstone nattetid finnas då och då under ett par års tid.

Och där jag vaknade med utsikten över Trebevic-berget och staden.

Jag undrar hur det ser ut i dag…

Dialog och fred i Turkiet

Det  blev en ganska så intensiv dag vid Bosporen på Alliance for Civilisations stora möte här.

Och stort var det – aningen för stort i förhållande till kapaciteten i de vackra konferenslokalerna.

Men ämnet är förvisso viktigt, och denna Allians har utvecklats avsevärt sedan den lanserades för några år sedan. Nu är den ett forum för mängder av initiativ för att öka förståelsen mellan kulturer, regioner och civilisationer.

Om detta uppstod f ö en liten minidebatt i dag när prins Turki Al Faisal från Saudiarabien ifrågasatte att det skulle heta allianser i pluralis i namnet. Är vi inte alla, frågade han halvt provokativt, delar av samma civilisation?

Sverige representeras här bl a av tre muslimska ungdomar från Göteborg, Linköping och Malmö som dragit igång initiativet Fredsagenterna – internationellt kallat Swedish Muslim Peace Agents.

De visar en bild av det multikulturella Sverige som jag tror har mycket stor betydelse.

För mig blev det dock en dag av diskussioner med bl a mina kollegor från bl a Grekland och Turkiet om olika utmaningar i denna region, men också med andra om de olika utmaningar som vi har att hantera i den europeiska utvidgningsprocessen.

Och det har skett samtidigt som bulletinerna från Prag om vad som kommer att hända med den tjeckiska regeringen blir allt mer bekymmersamma. Det finns en allt mer överhängande risk för att allt mer besvärliga frågor kommer att skjutas över på en redan extremt problembelastad period under svenskt ordförandeskap.

Under dagen har president Obama talat i Ankara, men i skrivande stund bör han just ha landat här i Istanbul. Luftrum och vägar är avstängda. Huruvida även han kommer till den turkiska presidentens middag inom kort är för mig okänt – men det är i alla fall dit jag styr mina steg denna kväll.

I morgon förmiddag bär det så av i riktning Sarajevo.

Skarpt uttalande

I slutminuterna av den atlantiska utrikesministerlunchen i går kom vi överens om att det skulle utformas ett gemensamt uttalande med anledning av den s k Shia-lagen i Afghanistan.

Det har nu också gjorts.

Samma sak tog jag upp i mina samtal med Afghanistans talman i fredags.

Vid Bosporen

Sent omsider har jag anlänt till Istanbul och Bosporen. Vi var en hygglig bunt europeiska utrikesministrar på samma plan.

Framme i hotellet snubblar jag omedelbart över den bosniska delegationen, och vi börjar att prata historia. För mig förblir det fascinerande att det bor fler bosnier här än i Bosnien – resultatet av att Bosnien under många hundra år ju var en del av det osmanska väldet.

Medias fokus här ligger dock helt och hållet på president Obama och hans ankomst till Ankara.

På lunchen i Prag i dag var president Obama mycket tydlig när det gäller den vikt han lägger vid Turkiets europeiska integrationsprocess – ett budskap som det inte skadade att några runt det bordet fick höra.

Nu vill man syresätta den amerikansk-turkiska relationen på nytt. Här kan man verkligen tala om den berömda reset-knappen. Landets strategiska roll är uppenbar för alla och envar.

Och det skall bli intressant att ta del av president Obamas tal till Turkiets parlament i morgon eftermiddag. Efter det kommer han hit till Istanbul.

Men min morgondag börjar med arbetsfrukost med den grekiska utrikesministern Dora Bakoyannis. Vi skall samordna arbetet mellan EU under svenskt ordförandeskap och OSCE under grekiskt.

Och sedan blir det deltagande i Alliance for Civilisations olika diskussioner under dagen.

Havsbotten igen

Åter har Nordkorea visat att man med stor möda kan placera en satellit i Stilla Havet.

Officiellt hävdar man visserligen att den är i rymden – havsbotten är tydligen den brutala sanningen.

Så vart det förra gången man försökte också.

Det hindrar inte att detta som robottest var en provokation, och den föranledde också ett gemensamt uttalande av USA och EU – utöver det som EU gjorde - när vi träffades i Prag.

Bra dag i Prag

Sitter på flygplatsen i Prag och väntar på att kunna komma me Turkish Airlines till Istanbul.

Men när det kommer att gå återstår att utreda.

Air Fore One står fortfarande på plattan, och det finns en tendens att spärra luftrum en tid efter det att hon kommit i luften – just nu med destination Ankara.

Men Fredrik är redan i luften på väg tillbaka till Stockholm. Och jag hann faktiskt med en öl nere vid Karlsbron vid Moldau innan det var tid att åka hit ut till flygplatsen.

Det blev påtagligt bra möten här i Prag i dag. Vår utrikesministerlunch var tydligt inriktad på att konfirmera samsyn i viktiga frågor och att gå vidare till ett mer operativt gemensamt agerande mellan Europa och USA.

Utrikesminister Hillary Clinton visade – igen! – att hon är duktig såväl på att tala som att lyssna. Kombinationen är mindre vanligt förekommande än vad den borde vara.

Vi talade om östra Europa, västra Balkan, Afghanistan/Pakistan och Mellersta Östern med både den haltande fredsprocessen och Iran i fokus. Och trots att vi var 28 ministrar runt bordet lyckades Karel Schwarzenberg få det till en koncentrerad och operativ diskussion.

Jag inledde om politiken för östra Europa med både det lite längre perspektivet – där det uttalades ett mycket starkt amerikanskt stöd för Östliga Partnerskapet – och de mer omedelbara utmaningarna i främst Ukraina och Georgien i fokus.

Att vi har ett intresse av starkt samordnad politik i dessa frågor underströks av alla.

Detta var vårt andra möte av denna typ – vi hade ju en motsvarande middag i Bryssel för några veckor sedan – men det var uppenbart att det gav ömsesidig mersmak.

Statsministrarnas överläggning med president Obama hade självklart klimatfrågan i fokus, och här och om energisäkerhet var det Fredrik som inledde diskussionen. Men eftersom jag satt i den parallella lunchen hade jag inte möjlighet att följa med i detalj.

Viktigt under dagen var också det anförande president Obama höll på förmiddagen uppe vid slottet i Prag. Det gällde inte minst de tydliga beskeden i olika frågor när det gäller rustningskontroll – bland dessa USA:s kommande ratificering av det totala provstoppsavtalet CTBT.

Nu fortsätter åtskilliga av oss i riktning Turkiet. När jag lyssnar till kollegor förstår jag att det kommer att krävas åtskilligt av eftervård efter diskussionen om att utse Anders Fogh Rasmussen till Natos nye generalsekreterare. Även han kommer f ö att vara på plats i Istanbul.

Från Moldau till Bosporen!

Till Prag och Istanbul

Tidigt denna söndagsmorgon bär det nu av först till Prag och det viktiga toppmötet mellan Europeiska Unionen och USA.

Och det blir ett möte delvis uppdelat i två.

Statsministrar och presidenter har sin lunch med diskussion. Och vi utrikesminister – lite mer varma i kläderna efter tidigare möten – har vår.

På lunchen med president Obama är det Fredrik Reinfeldt som inleder den viktiga klimatdiskussionen. Det innebär ett betydande erkännande av hans envisa insatser i denna fråga.

Och tillsammans med Tjeckiens statsminister Topolanek och kommissionspresidenten Barroso är det också han som företräder Europa på den avslutande presskonferensen.

Själv skall jag inleda utrikesministrarnas diskussion om situationen i de östliga delarna av Europa. Vi står ju i begrepp att sjösätta det Östliga Partnerskapet – det svensk-polska initiativet från förra våren – men därmed är det förvisso inte slut med de östliga utmaningar vi står inför.

Långt därifrån.

Och i alla dessa frågor är det viktigt att vi har en så långt möjlig enig gemensam linje mellan USA och EU. Därför är morgondagens diskussion viktig. Den sker också mot bakgrund av mötet mellan presidenterna Obama och Medvedev i London i veckan.

Till de konkreta resultaten av dagens diskussi0n kommer det säkert att finnas anledning att återkomma.

Mot framåt kvällen tillhör jag dem som flyger från Prag ner till Istanbul för det stora mötet med Alliance for Civilizations – från en av mina europeiska favoritstäder till en annan.

President Obamas väldiga entourage styr dock först kursen mot Ankara innan de kommer till Istanbul. Men att han kort efter utrikesminister Clintons besök där åker till Turkiet visar landets betydelse.

Till de som styr kosan mot Istanbul hör också Danmarks Anders Fogh Rasmussen som ju i höst kommer att ta över som generalsekreterare i Nato.

Det är förvisso ett mycket gott val – att han känner vårt Norden väl är ju en betydande fördel – men de senaste dygnens diskussioner visar ju att han har anledning att arbeta med att etablera sin trovärdighet i Turkiet och den vidare värld där det turkiska inflytandet är betydande.

I vårsolens glans

Jag ser att körsbärsträden nu blommar i Tokyo – att sitta på en filt i Ueno-parken och njuta av en vårdag under körsbärsblommorna tillhör förvisso livets höjdpunkter.

Men inte heller här i Stockholm finns det denna dag någon anledning att klaga på vädret.

De finansiella marknadernas reaktion på G20-mötets resultat har i huvudsak varit positiv, även om det ju finns anledning att peka på att vi bara befinner oss i början av den ekonomiska krisens mer handgripliga sociala och politiska konsekvenser.

Om det fria fallet i den globala ekonomin kan bromsas något är det i alla fall värt att notera på den positiva sidan.

Nere i Strasbourg fortsätter under de närmaste timmarna Nato-toppmötet innan det blir dags för president Obama att ta Air Force One den rätt korta vägen till Prag för en mer privat middag med sin hustru i den förtrollande staden. Solen ser ut att lysa även där.

I morgon är det så dags för oss andra att infinna oss där.

Fredrik Reinfeldt och jag lämnar Stockholm med statsplan tidigt på morgonen – Fredrik skall inleda klimatdiskussionen på toppmötet med president Obama, och jag skall inleda diskussionen om östra Europa på det parallella utrikesministermötet med Hillary Clinton.

Men intill dess gäller det att glädjas över den lediga lördagen i vårsolens glans.