Afrika vid Öresund

Lite underligt har det trots allt känts att sitta med tio afrikanska utrikesministrar i Helsingör, blickande över mot Skåne och diskutera olika afrikanska problem.

Men efter en lite trevande start har diskussionerna blivit påfallande öppna och intressanta.

Om vi lyckades överbrygga några klyftor när det gäller kontroversen om översynskonferensen av den kontroveriella Durban-konferensen återstår väl att se, men att åsikter vädrades var ett värde i sig.

Efter trevlig middag på Esrums Kloster – där vi fick del av unionsdrottningens Margaretes något komplicerade mellanhavanden med män i Norge och Sverige i svunnen tid – fortsätter vi i morgon med olika afrikanska konflikter.

Och med relationen mellan Afrika och Europeiska Unionen.

Afrika på Marienlyst

Efter gårdagen med Afghanistan är det nu Afrika och de utmaningar vi har gemensamt som kommer att dominera min onsdag och torsdag.

Min danske kollega Per Stig Möller har inbjudit till traditionellt nordiskt-afrikanskt utrikesministermöte på Marienlyst strax norr om Helsingör, och förutom oss nordiska ministrar kommer dit utrikesministrarna från Benin, Botswana, Ghana, Mali, Mozambique, Nigeria, Senegal, Sydafrika och Zambia.

Inte hela Afrika – men ett spännande tvärsnitt av en kontinent som i den ekonomiska krisens tider nu står inför nya prövningar.

Efter det att vi samlats till lunch kommer Connie Hedegaard – som jag skrivit om tidigare – att inleda diskussionen om förberedelserna för klimatkonferensen i december i Köpenhamn.

Och därefter fortsätter vi med diskussioner om fred och säkerhet – som introduceras av Tanzanias utrikesminister Bernard Membe – och därefter klimat och säkerhet – som Per Stig Möller inleder.

Säkert kommer diskussionerna att fortsätta också under kvällen. Det bjuds på middag på anrika Esrums Kloster en bit bort på Själland.

Alldeles säkert kommer en del av diskussionen att handla om den alarmerande situationen i Sudan efter det att regimen nu kört ut hjälporganisationer som svarar för ca hälften av all den humanitära hjälp som nu ges till flyktingar och andra i främst Darfur.

Att det är ett agerande vi alla måste vända oss mycket bestämt mot säger sig självt.

Dialogen fungerar

Efter den tidiga morgonen och de intensiva samtalen har jag nu återvänt från Bryssel till snöslasket i den svenska huvudstaden.

Lunchdiskussionens timmar med vicepresidenten Joe Biden visade – föga förvånande – en betydande samsyn om utvecklingen i Afghanistan och vad som behöver göras.

Vår tyngdpunkt låg på de olika civila och politiska insatserna – det är en illusion att tro att det finns någon uteslutande militär lösning på de utmaningar vi står inför. Och det fanns nu en amerikansk beredskap att se betydelsen av den vidare regionala dimensionen.

Att USA nu satsar mer militärt innebär att man förväntar sig att vi européer är beredda att satsa mer civilt.

Och det vi första hand diskuterade i dag var insatser på polis- och rättsstatsområdet samt olika insatser för att stödja genomförandet av de val landet nu står inför – provins- och presidentval 20 auguati i år och parlamentsval en bit in på nästa år.

Det kommer att behövas pengar – men också mycket mer.

Men utöver detta diskuterade vi självfallet våra mer långsiktiga strategiska mål i landet. Vi måste hjälpa till att bygga en någorlunda fungerande stat som i alla fall i viss mån kan stå på egna ben och ge landet stabilitet och möjligheter till utveckling. Vi vill inte ha en fristad för narkotikaproduktion eller terrorism.

Och när vi ändå träffades berörde vi en del andra frågor på den transatlantiska agendan.

Dialogen kommer att fortsätta. I slutet av mars och början av april går vi mot en serie av högnivåmöten för att diskutera det mesta från Afghanistan till ekoomi och säkerhet och klimat.

Också det måste förberedas. Och dagens möte var ett mycket bra möte i det avseendet. Dialogen fungerar.

Rätt skall vara rätt

Felaktigheter och misstag skall självfallet korrigeras och erkännas – även på denna plats.

I söndags dristade jag mig till antagandet att det nordkoreanska folket skulle ge sina kandidater i parlamentsvalet stöd till 100 %.

Det visade sig vara fel.

Den korrekta siffran visade sig vara 99,98 %.

Rätt skall vara rätt.

Strategi för Afghanistan

Okristligt tidigt tisdag morgon bär det så iväg till Bryssel och lunchdiskussionen med USA:s vicepresident Joe Biden och hans medarbetare om den framtida Afghanistan-strategin.

Att USA på detta sätt vill konsultera Europa är självfallet utomordentligt välkommet, och det är också naturligt att en ny amerikansk administration nu gör en rejäl genomlysning av politiken i det samlade området.

Under det senaste året har vi försökt att formulera en mer sammanhållen strategi för Afghanistan som också förankrats vid större internationella möten i bl a Bukarest och Paris. I grova drag tror jag att den strategin fortfarande är rätt.

Bristerna ligger nog dels i det faktiska genomförandet av den – samordningen av de de olika insatserna lämnar fortfarande mycket i övrigt att önska – och dels i att den saknade den nödvändiga bredare ansatsen inte minst när det gäller utvecklingen i Pakistan.

Att den mindre fokuserade på detaljerna i genomförandet av de militära operationerna var naturligt, men det är också tydligt att det där finns problem som måste diskuteras. Att civila offer för de internationella militära operationerna försvårar den politiska situationen är t ex uppenbart.

Jag hoppas att den amerikanska genomlysningen nu framför allt skall åstadkomma en mer samlad strategi för det vidare området, och då kanske med en tyngdpunkt på de pakistanska utmaningar som tidigare uppmärksammats alltför lite.

Jag tror att vännen Richard Holbrookes avgörande utmaning snarare ligger i Pakistan än i Afghanistan – och detta sagts utan att på något sätt underskatta den senare utmaningen.

Säkert kommer det att diskuteras åtskilligt om någon typ av politiska samtal med mer moderata talibanelement. Sådant antyddes av president Obama häromdagen.

När jag var i Kabul sade jag att sådana samtal och kontakter nog bäst hanteras av afghanerna själva och att de nog tjänas bäst av att man inte talar så mycket om saken. Samtidigt är det uppenbart att det måste finnas vissa ”röda linjer” när det gäller respekt för grunddragen i den afghanska konstitutionen med vad den har att säga om bl a kvinnors rättigheter.

Nu sker en mycket betydande amerikansk förstärkning i Afghanistan. Såväl militärt som civilt är det USA som dominerar.

Men det hindrar inte att vi européer måste vara beredda att diskutera vad vi kan göra mer på den civila och politiska sidan – statsbyggande brukar vi ju framställa som lite av en europeisk specialitet.

Morgondagens diskussioner blir inledningen till vidare samtal längre fram. Jag kommer t ex att träffa Richard Holbrooke helgen efter den kommande för att höra hans intryck från processen.

Och vi kommer också att ha anledning att intensifiera våra egna diskussioner inom EU. Att vi utsett en ”specialambassadör” för dessa frågor visar den vikt vi fäster vid dem.

Måndagsmöten

Alldeles osedvanligt tråkigt väder i fäderneslandet vid denna årstid. Allt bara sänks ner i varierande gråtoner.

Men det är bara att stå ut – det kommer bättre tider!

I dag skall jag bl a ha en interpellationsdebatt i riksdagen med Hillevi Larsson om relationerna med Israel.

Socialdemokraterna har fått för sig att det finns något handelsavtal med Israel som vi helt sonika kan säga upp som en protest mot landets politik i olika frågor.

Men så är det inte. Och jag tillhör dessutom inte dem som – mer än i mycket sällsynta undantagsfall – tror på denna typ av isoleringspolitik. All erfarenhet visar att den så gott som alltid motverkar sitt eget syfte.

Att en engagemangs- och fredspolitik kommer att bli svårare i samband med det kommande regeringsskiftet i Israel råder det dessvärre dock ingen tvekan om.

Jag tvivlade aldrig på att utrikesminister Tzipi Livni genuint ville åstadkomma en tvåstatslösning – men riktigt vad den kommande regeringen vill fruktar jag kommer att vara oklart.

Men att det blir svårare innebär inte att man har rätt att bara kasta in handduken och ge upp. Jag är övertygad om att det behövs en starkare europeisk roll i fredsprocessen i regionen.

Men till dagen kommer också att höra inriktningen av de fortsatta förberedelserna för kommande veckas europeiska möten. Vi har ju toppmöte med stats- och regeringscheferna i Bryssel i slutet av nästa vecka.

I morgon möts finansministrarna i Bryssel för diskussioner som bl a kommer att handla om förberedelserna för G20-mötet i London i början av april. Själv tycker jag att det fortfarande verkar spreta lite för mycket – och det samtidigt som den globala ekonomiska situationen ju fortsätter att försämras.

Ännu en vecka

Söndagkväll med sedvanlig planering inför den kommande veckan.

Måndagen blir en stockholmsdag med olika genomgångar, interpellationssvar i riksdagen och mottagning av nya ambassadörer från Kroatien och Colombia.

Tisdagen blir så en Brysseldag med överläggningar med den amerikanske vicepresidenten Joe Biden om Afghanistan-politiken.

Att det blir en viktig överläggning säger sig självt. Men jag kommer i alla fall hem till Stockholm på kvällen.

Onsdagen och torsdagen kommer jag så att finnas på Marienlyst strax norr om Helsingör i Danmark för nordiskt-afrikanskt utrikesministermöte under ledning av utrikesminister Per-Stig Möller.

Också de överläggningarna blir viktiga.

Bland annat kommer klimatministern Connie Hedegaard att göra en uppdatering om förberedelserna för Köpenhamns-mötet.

Tyvärr innebär det mötet att jag missar denna veckas regeringssammanträde i Stockholm. Jag antar att det blir Gunilla Carlsson – hon var i Latinamerika förra veckan – som får föredra utrikesdepartementets ärenden.

Och fredagen blir så en dag i Prag med trojkaöverläggningar mellan EU och Pakistan. Det blir resa fram och tillbaka över dagen även om det är lite stökigt med flygförbindelserna.

Och den överläggningen har självfallet sitt samband med tisdagens diskussioner.

Så ser ramarna för min kommande vecka ut – men sedan tillkommer åtskilligt som inte varit möjligt att planera alltför mycket i förväg.

Val eller vad?

Det vore självfallet ett förbiseende av dignitet att inte uppmärksamma att i dag inte bara är den internationella kvinnodagen utan dessutom dagen för parlamentsval i Nordkorea.

Dramatiken i valet begränsas måhända något av att det till de 687 platserna i parlamentet finns 687 kandidater.

Jag skulle dock knappast tro att detta förhindrar dem att uppnå valresultat som säkert kommer att närma sig 100 %.

Uppgiften för detta parlament begränsas till att träffas en dag om året – företrädesvis på våren – för att utan egentlig debatt godkänna statsbudgeten.

Att det inte blir någon debatt kan måhända delvis vara en funktion av att den vanligtvis inte innehåller några siffror.

Att man möts alls är i alla fall något.

Det regerande kommunistpartiets centralkommitté förefaller inte att ha sammanträtt sedan 1994. Och någon full partikongress har partiet inte sett något behov av sedan 1980.

Så kan det vara i den Demokratiska Folkrepubliken Korea.

Lördag, ledigt och tankar

Lördagförmiddag och en ledig dag hemma i Stockholm, även om det nog blir en sväng ner till UD för att fortsätta att försöka få ordning i en del av pappren.

Efter samtal i Bryssel och Genève i går har Hillary Clinton i dag fortsatt sin Europa-resa till Turkiet och Ankara.

Turkiets växande utrikespolitiska betydelse är inte att ta fel på. Och det är nu viktigt för USA att bygga bättre relationer med detta land.

I går träffade hon Rysslands Sergej Lavrov och kom överens om att få igång samtal om begränsningar av strategiska kärnvapen, vilket det finns stark anledning att välkomna.

Det borde finnas möjlighet till en uppgörelse före årets slut om väsentliga ytterligare begränsningar av arsenalerna. Och det skulle vara betydelsefullt inte minst inför nästa års översyn av icke-spridningsfördraget.

Om samtalen innebar några framsteg vad gäller de olika frågorna kring Georgien återstår att se.

Det är viktigt att vi inte skapar intrycket att vi tyst accepterar en ny roll för Ryssland i den speciella sfär de definierat för sig själva.

Det är Rysslands förmåga – eller oförmåga – att bygga i genuin mening förtroendefulla och vänskapliga relationer med sina grannar som är dess avgörande utrikespolitiska utmaning och problem.

Ungefär samtidigt som samtalen i Genève satt jag i Stockholm och hade samtal med Rysslands vice premiärminister Viktor Zubkov.

Förutom den bilaterala relationen handlade vårt samtal också om vårt kommande EU-ordförandeskap och det toppmöte mellan EU och Ryssland som då kommer att äga rum i Stockholm.

Jag passade på att uttrycka förhoppningen att president Medvedev i samband med det mötet också skulle ha möjlighet att avlägga ett bilateralt besök i Sverige.

Annars stod de ekonomiska förbindelserna i centrum för vårt samtal.

Viktor Zubkov hade här också undertecknat ett avtal med DeLaval om samarbete när det gäller att utveckla jordbruk och livsmedelsindustri i Ryssland. Att det finns såväl behov som potential är uppenbart. Och han hade talat med Maud Olofsson om både det ena och det andra.

Men min kommande vecka kommer att handla mycket om problemen kring Afghanistan och Pakistan.

På tisdag är det lunch i Bryssel med den amerikanske vicepresidenten Joe Biden om Afghanistan-politiken – och på fredag är det lunch i Prag med den pakistanske utrikesministern Mahmood Qureshi.

Men just nu är det lördag och ledigt.

Europaparlament och Ryssland

Efter gårdagens återkomst från Bryssel och lugna arbetsdag blir det i dag de många besökarnas dag – Europaparlamentet och Ryssland.

För ett inkommande ordförandeskap är det viktigt att etablera nära arbetsrelationer till Europaparlamentet.

Dess inflytande i den europeiska beslutsprocessen uppmärksammas mer sällan i svensk debatt, men är högst reell på många viktiga områden.

I dag finns såväl ledningen för den stora borgerliga EPP-ED gruppen i Stockholm liksom ledningen för parlamentets utrikesutskott.

Fredrik Reinfeldt kommer självfallet att träffa ledningarna för samtliga de större partigrupperna – liksom Cecilia Malmström – och jag har ju därtill särskild anledning att ha kontakter med utrikesutskottet.

Så det blir ett förmiddagsmöte med EPP-ED och ett lunchmöte med utrikesutskottet.

Parlamentarikernas intresse är stort inte minst för hur Sverige skall hantera de olika komplicerade institutionella frågeställningarna – när och hur skall en ny kommission tillsättas – men sedan handlar det alldeles självklart om de olika utmaningar i sak som vi står inför.

Senare på eftermiddagen träffar jag Rysslands vice premiärminister Viktor Zubkov, som tidigare på dagen dessutom träffat sin mer direkta motsvarighet Maud Olofsson.

Papper och program

Hemkommen till Stockholm strax efter lunch blev det en behövlig arbetsdag på departementet.

Papper och promemorior i mängder att gå igenom – och planering inför vad som komma skall.

Svallvågorna fortsätter att gå höga efter TV:s programserie Diplomaterna – som tydligen har gjort något typ av anspråk på att skildra hur utrikesförvaltningen arbetar.

När jag hade pressträff för kinesiska och andra media borta i Beijing i tisdags intervjuades jag av Sveriges Televisions utsända med anledning av programmen. Andra media hade andra intressen.

Även om jag inte haft möjligheten att se dem – och därmed inte kunde ta ställning till enskildheter – sade jag att efter vad jag förstått sade nog programserien mer om Sveriges Televisions sätt att ibland arbeta än om utrikesförvaltningens dito.

Den kommentaren har av allt att döma inte sänts.

Håller man på i flera år är det inte så konstigt att man hittar ett och annat som kan ryckas ut för att ge den bild man bestämt sig för.

Men någon i genuin mening sann bild blir det ju sannerligen inte om man tillämpar en sådan metodik. Och att reaktionerna då blir starka är naturligt.

Min eftermiddag handlade dock om de olika sakfrågor som är i alla fall en betydande del av utrikesförvaltningens vardag.

Afghanistan inför mötet med vicepresident Biden på tisdag. Reformprocessen i Turkiet och vad vi kan göra. EU:s fortsatta politik gentemot Vitryssland. Diskussionen om den israeliska isoleringspolitiken av Gaza. Vårt gemensamma EU-uttalande om arresteringsorder mot Sudan president Bashir.

Och att kraftfullt reducera höjden på högen av icke åtgärdade handlingar…

Intensiv och konstruktiv middag

Mellersta Östern, situationen i Afghanistan och Pakistan och relationerna till Ryssland var de tre ämnen som dominerade gårdagkvällens middagsdiskussion mellan Hillary Clinton och vi europeiska utrikesministrar.

Och det blev en livlig och bra diskussion – men med en betydande samstämmighet i den grundläggande analysen och politiska ansatsen till de olika frågorna.

Att vi nu måste förstärka arbetet för en tvåstatslösning i Mellersta Östern var det bred enighet om, och det även om vi kan förvänta oss en israelisk regering vars inledande entusiasm inför detta perspektiv kanske kommer att vara mer begränsad.

Detta kräver också en tydlighet när det gäller Israels bosättningspolitik liksom när det gäller Gazas möjligheter att leva och utvecklas.

Inom mindre än ett år kommer palestinierna på Västbanken och i Gaza att gå till val, och det är självfallet av avgörande betydelse att det valet ger ett resultat som gör att en fredsprocess kan fortsättas.

Men det kräver att en konkret fredsprocess klart och tydligt inleds redan innan dess. Annars riskeras allt att förloras.

På fredag träffar Hillary Clinton Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov i Genève och alldeles säkert innebär det signaler om ett nytt samarbete när det gäller t ex de strategiska kärnvapenfrågorna. Att detta allmänt välkomnades behöver knappast påpekas.

Diskussionen om relationerna till Ryssland fortsätter i dag mellan de utrikesministrar som kommer från Nato-staterna, och vissa nyanser kommer alldeles säkert att finnas i den. Men där får vi som bekant nöja oss med att invänta slutsatserna.

Middagen visade åter en tydlig vilja från Obama-administrationen att lyssna innan man utformar sin politik.

Och det gäller också den viktiga frågan om Afghanistan och den översyn av politiken som nu pågår i Washington.

På tisdag har president Obama sänt vicepresidenten Biden till Bryssel för diskussioner i den frågan, och det innebär konkret att jag får stryka en planerad resa till Prag för diskussioner med Turkiet för att komma hit igen för en lunch med vicepresidenten och hans medarbetare.

Dialogen med Turkiet är dock inte mindre viktigt – det visar president Obamas beslut att i april göra ett besök i landet. Och utrikesminister Ali Babacan hade inte så mycket emot att vi sköt på mötet i Prag – han kommer på måndag att vara i Teheran för viktiga samtal.

Så går den dialog som formar den allt mer gemensamma politiken vidare.

Europeisk enighet och transatlantiskt samarbete är nyckeln.

Europapremiär för Hillary Clinton

Just hemkommen från Ostasien blir det att efter några arbetstimmar på UD under dagen hasta ner till Bryssel för informell middag med ett antal utrikesministrar.

Den middagen innebär Europapremiären för Hillary Clinton i hennes nyas roll som USA:s utrikesminister.

Efter sin första resa till Ostasien kommer hon nu till middagen i Bryssel direkt från några viktiga dagar i Mellersta Östern.

Från bägge håll finns det i dag en tydlig vilja att ytterligare förbättra de transatlantiska relationerna. Oavsett vilken av de utmaningar vi står inför som vi utgår från är det uppenbart att denna relation är av avgörande betydelse.

Och jag skulle tro att kvällens middag mer översiktligt kommer att beröra åtskilliga av dem – Mellersta Östern, och Afghanistan/Pakistan sannolikt främst av dessa.

Men middagen blir bara inledningen till ett intensivt nytt skede i de transatlantiska relationerna.

Snart kommer mötena att närmast avlösa varandra. Och det kommer att behövas.

Relationer med bredd

I sak var det utomordentligt bra samtal jag hade möjlighet att ha i Beijing under mitt rätt korta besök där.

Det fanns en påtaglig vilja att utveckla relationen mellan Kina och Europeiska Unionen, och vi var överens om att det toppmöte som kommer att äga rum under det tjeckiska ordförandeskapet i maj kommer att följas av ett toppmöte under det svenska ordförandeskapet senare under hösten.

Så Fredrik Reinfeldt får packa kappsäcken till Kina ännu en gång – förra året var han där två gånger.

Min kinesiske utrikesministerkollega Yang Jiechi sade att förbindelsen mellan våra två länder aldrig varit så bra, och jag hade ingen anledning att ha någon annan bedömning.

Att vi ömsesidigt strävar efter en både bättre och bredare relation är självfallet utomordentligt.

Men det innebar inte att vi grävde ner eller glömde frågor där meningarna kan vara delade.

Vi kom överens om snara bilaterala samtal om mänskliga rättigheter, och om regelrätta konsultationer i samma ämne mellan EU och Kina under det svenska ordförandeskapet.

Och vi diskuterade också situationen med Tibet där jag upprepade vårt självklara stöd för Kinas territoriella integritet och uppmanade till fortsatt dialog med Dalai Lama samt respekt för den kulturella mångfalden och mänskliga rättigheter.

Men att frågan är både viktig och känslig gjordes mycket klart från kinesisk sida. I detta ligger ingenting förvånande.

Annars var det alldeles självklart den ekonomiska krisen men också klimatfrågan och olika regionala problem – inte minst den koreanska halvön – som vi diskuterade i öppen och konstruktiv anda.

Förutom mer officiella punkter – som också inkluderade ett längre möte med vicepresident Xi Jinping – hade jag i alla fall vissa möjligheter att träffa strategiska institut, unga människor och fristående och kontroversiella tänkare.

Och att ströva runt någon timme på det fascinerande galleriområdet Art Zone 798 där en gammal östtysk industrianläggning förvandlats till något av en experimentzon för ett framväxande kreativt Kina.

Blogga från Beijing

Så har jag då återvänt till Stockholm efter mina dagar i Seoul och Beijing.

Och jag kan rapportera att dagens väder över Sibirien – som jag haft anledning att blicka ner på under åtskilliga timmar – är snö och moln.

Men i Ostasien kunde man redan förnimma att våren faktiskt började närma sig.

Att jag inte kunde blogga från den kinesiska huvudstaden berodde – som åtskilliga kommentarer noterat – på de kontroller och spärrar som de kinesiska myndigheterna byggt in i Internet.

Om de sedan betyder så mycket är en annan sak.

Jag fick intrycket av att många hade hittat sina vägar runt dessa begränsningar – hur som helst är bloggandet utomordentligt spritt i Kina, och gör att försök till alltför långt gående informationscensur nog är dömda till ett pinsamt misslyckande.

Men det gör inte försöket mer acceptabelt.

Sakta tror jag dock att Kina går mot ett allt öppnare samhälle. Jag har besökt landet då och då under de senaste tre decennierna, och den långsiktiga utvecklingsriktningen har hitintills varit tydlig.

Att bygga ett mer harmoniskt samhälle – det är det begrepp som den kinesiska ledningen använder – måste innebära att successivt gå mot en rättsstat, mer av pluralism och ett mer representativt styrelsesätt.

Hur den utvecklingen kommer att gestalta sig vet i dagsläget vare sig jag eller någon annan. Och att det finns betydande och besvärliga hinder som måste övervinnas är bortom allt tvivel.

Men den moderniserings- och öppningspolitik som Kina så djärvt inledde för tre decennier sedan – och som så i grunden förändrat det egna samhället och påverkat världen i övrigt – tror jag trots allt kommer att fortsätta.

Och kan vårt samarbete ge ett litet bidrag till detta så ligger det tveklöst i bägges intresse.

Då kan man nog börja blogga från Beijing också.

Redaktionell text

Carl Bildt beklagar att han inte kan förmedla sina intryck från sina möten och överläggningar i Beijing eftersom hans blogg inte förefaller att vara tillgänglig därifrån.