Från brysselvecka till italiensk dito

I dag mitt på dagen var det så slut på diskussionerna på Brussels Forum och dags att återvända till Stockholm igen.

Möten som dessa har sitt värde inte minst i mängden av mer informella kontakter och samtal. Och de har också spänt över mycket breda fält under de senaste dagarna.’

Det är ju inte så att det saknas utmaningar på den internationella scenen.

Men det blir mycket att följa upp efter dessa olika samtal – en del av måndagen kommer att konsumeras av detta.

Efter en vecka som helt dominerats av Bryssel – utrikesministermöte och upptakten till det lyckade toppmötet och därefter Brussels Forum – ser jag nu fram till en vecka som kommer att domineras av statsbesöket i Italien.

Måndag sen eftermiddag bär det iväg i riktning Rom, och tisdag morgon inleds så statsbesöket med sedvanlig pompa och ståt.

Från regeringen är det Lars Leijonborg och jag som följer med Kungen och Drottningen.

Och det gör vi för att också föra våra egna samtal. Jag koordinerade med min italienske kollega Franco Frattini härom dagen en del av de överläggningar han och jag kommer att ha.

Mot slutet av veckan bär det så direkt från Bologna i norra Italien till Prag och det sedvanliga informella utrikesministermötet på ett slott någonstans på den böhmiska landsbygden

Brussels Forum

Efter gårdagens europeiska toppmöte har jag övergått till de intensiva diskussionerna här på Brussels Forum.

Det var för en fyra-fem år sedan vi var några som resonerade kring behovet av en lite friare form för transatlantisk dialog med resultat att initiativet togs till dessa möten som nu är inne på sitt fjärde år.

I går deltog jag i den BBC World Debate som sänds kommande helg – inte denna, som jag felaktigt uppgav. Och på kvällen lyssnade vi till Javier Solana och Tjeckiens premiärminister Topolanek innan det övergick till mer informella samtal.

Dagen har så fortsatt med bl a Världsbankens chef Zoellick och USA:s Richard Holbrooke om politiken gentemot Afghanistan och Pakistan. Själv missade jag Rysslands Sergej Lavrovs framträdande eftersom jag var upptagen av diskussioner med anknytning till regeringsbildningen i Israel och dess konsekvenser.

Fördelen med Brussels Forum är att åtskilliga av dess diskussioner är öppna för media och dessutom finns tillgängliga på webben. För den som är intresserad av aktuell diskussion i viktiga frågor finns det mycket att hämta på webbplatsen.

Nu går det vidare för mig. Nyss diskuterade vi olika möjligheter att hjälpa Ukraina.

Strax är det dags för min andra panel på detta års konferens – denna gång en reflektion över vad vi uppnått under de 20 åren sedan den europeiska revolutionens år 1998 och vad som återstår i förhållande till de förhoppningar – kanske t o m drömmar – vi hade då.

Östliga Partnerskapet klart!

Mitt på dagen på toppmötet i Bryssel. Ute lyser solen, och här inne fortsätter förhandlingarna.

Vi började dagens diskussioner med frågan om det Östliga Partnerskapet.

Alla var överens om att detta är ett strategiskt initiativ av betydande vikt – inte minst i dessa dagar.

Slutsatserna kommer därför också att tala om ett ambitiöst Östligt Partnerskap.

Känsligheten ligger – som vanligt – i vissa formuleringar om att underlätta för människor att röra sig över gränserna. Vi tillhör de som har en relativt öppen inställning i dessa frågor – och ser möjligheterna – men i andra länder är farhågorna mer framträdande. So oder so kommer det att handla om en gradvis process.

Vi får se exakt hur dessa formuleringar kommer att bli.

Men i övrigt har vi all anledning att vara mycket nöjda med hur vi kunnat föra detta svensk-polska viktiga europeiska initiativ framåt.

Formellt kommer det att lanseras på ett toppmöte i Prag den 7 maj.

Och reellt kommer det att bli vårt svenska ordförandeskap som skall se till att det börjar fungera.

Slutsatserna kommer fram

Fredag morgon i Bryssel och vi skall gå igenom det tjeckiska ordförandeskapets slutförslag till slutsatser från toppmötet.

Det är så det går till: de olika deltagarna gav under gårdagen sina synpunkter på det utkast som tagits fram, ordförandeskapet gör sedan ett nytt förslag i ljuset av den första dagens diskussioner och detta slutdiskuterar vi sedan på den andra dagens förmiddag.

Men om allt går som vi hoppas kommer vi att vara klara strax efter lunch. Det är dock inte ovanligt att det hakar upp sig ett tag på någon fråga som är speciellt viktig för ett visst land. Detta är ju ett samarbete där vi tar hänsyn till varandra.

Men låt mig återkomma med kommentar till toppmötets resultat när det faktiskt föreligger.

På eftermiddagen är jag kvar här i Bryssel för att bl a delta i BBC World Debate – en TV-debatt om relationerna över Atlanten som BBC World Television sedan kommer att sända ett antal gånger under lördagen och söndagen.

Risker i prognos från IMF

Påtagligt sent är vi så klara med den första eftermiddagen och kvällen av detta europeiska toppmöte.

Att ekonomin stått i centrum är självklart.

Tidigare i dag publicerade IMF sin reviderade prognos över den globala ekonomiska utvecklingen, och det var sannerligen ingen munter läsning.

Prognosen för den globala tillväxten revideras nu ner från de 0,5 % man trodde på i januari till de -0,5 till -1,0 % som man nu tror att vi är på vägm mot.

En nedrevidering som kan vara upp mot 1,5 % på bara några månader är dramatisk – i talar om den sämsta ekonomiska utvecklingen på sex decennier.

Vad som oroar mig allra mest – och jag har skrivit om det förr – är hur de accelererande underskotten i de stora ekonomierna nu suger upp så mycket kapital att sköra och svaga ekonomier helt enkelt trängs ut och tippas över kanten.

Och IMF-rapporten skriver om detta:

”There is a serious risk that emerging economies will be unable to secure external financing.”

Det handlar om bl a Afrika, men också om länder i östra och sydöstra Europa och alldeles säkert också om ett land som Pakistan.

Rapporten visar också hur de stora underskatten i t ex USA och Storbritannien leder till att de stora G20-ländernas statsskuld som andel av BNP nästan fördubblas på bara några år och tillsammans kommer upp i över 100%.

Det är detta som skall finansieras – och det är detta som riskerar att skapa stora problem för världen i övrigt.

Jag vet inte om det främst är mot denna bakgrund som den lätt reservade inställningen i EU till att öka underskotten hur mycket som helst skall ses, men för mig är det ett avgörande skäl för att höja ett varnande finger.

Viktigt i kvällens diskussioner var att EU nu tydligt går in för att förstärka IMF:s resurser och därmed möjligheter att hjälpa utsatta länder, men att vi nu också kommer att väsentligt förstärka möjligheterna till hjälp mer direkt inom Europa.

I ljuset av dagens siffror från IMF fruktar jag dessvärre att det kommer att behövas.

Till toppmötet

Efter regeringssammanträdet i dag åker jag tillsammans med Anders Borg ner till toppmötet i Bryssel.

Fredrik Reinfeldt och Cecilia Malmström lämnade betydligt tidigare på morgonen. Men klockan fyra börjar mötet med att vi skall lyssna på Europaparlamentets talman, och då skall i alla fall Fredrik och jag sitta vackert lyssnande.

Viktigast är dock kvällens middagsdiskussioner – och viktigast av dem den som stats- och regeringscheferna har. Men det är också separata middagar för utrikes- och finansministrarna.

Och i morgon förmiddag försöker vi sedvanligt att slutförhandla de slutsatser som ju redan nu föreligger som preliminärt utkast – men med åtskilligt som fortfarande är öppet.

Att ekonomin kommer att dominera är uppenbart.

Vi vet att det inom kort kommer nya och dystrare prognoser från IMF om den globala ekonomin, och det är alldeles självklart att detta kommer att leda till att siffrorna för exportberoende ekonomier som t ex den tyska och den svenska kommer att bli sämre.

Viktiga budskap nu är att fortsätta arbetet med att få ordning på kreditsystemen, att rida effektiv spärr mot ny protektionism, att stärka IMF i dess arbete och att fortsätta ansträngningarna att stimulera efterfrågan för att mildra nedgången.

På vår middag i kväll kommer vi också att ta upp situationen för de olika ekonomier öster om EU som ju nu har betydande problem och vad som kan göras där.

Ofta förbisett i diskussionen om dem – och andra svaga ekonomier – är ju att alltför snabbt växande amerikanska underskott leder till att de helt sonika trängs ut från de globala kreditmarknaderna.

De som argumenterar för att stora länders underskott nu kan tillåtas bli hur stora som helst har nog anledning att fundera på den solidaritetsaspekten av situationen.

Med detta toppmöte inleds en serie av möten som kan sägas kulminera i toppmötet mellan EU-ledarna och president Obama i Prag den 5 april – innan dess har vi stort Afghanistan-möte i Haag, G20-toppmöte i London och Nato:s toppmöte och 60-årsjubileum i Strasbourg och Kehl.

Jobbigt. Och viktigt.

Vår och skidtävling

En härligt solig dag i Stockholm, även om intrycket av vår stördes något av påhittet med en sklidtävling (!) kring Slottet.

Man fick runda skidåkarna på vägen till EU-nämnden vid Mynttorget…

Några sensationer erbjöd det mötet knappast. Även om miljöpartiet och vänstern anmälde avvikande mening är i praktiken stödet för regeringens Europapolitik – och just nu behovet av europeiskt samarbete om ekonomin – stort.

Mötet senare på eftermiddagen med ledningen för Europaparlamentets liberala grupp handlade rätt mycket om de besvärliga institutionella frågor som vi står inför under det svenska ordförandeskapet.

Och mot slutet av eftermiddagen hanns det med lite mer allmänna diskussioner om olika politiska utmaningar uppe på statsministerrummet på Rosenbad. Att solen nästan besvärande lyste in när den gick ner över Stadshuset fanns det ingen anledning att klaga på.

Men dagen innebar också att det hanns med genomgångar i en del andra besvärliga ärenden som vi ägnar oss åt.

I morgon bär det av till Bryssel och toppmöte och andra diskussioner.

Rumänien och EU-nämnd

I dag kommer jag i alla fall att få en hel arbetsdag i Stockholm – och det finns ett betydande behov av sådana också.

Dock får jag besök av Rumäniens nya utrikesminister Christian Diaconescu som kommer hit på ett snabbt besök för att stämma av olika frågor.

Vi sågs visserligen i förrgår i Bryssel, och vi kommer att ses igen i morgon på samma plats, men bilaterala överläggningar av detta slag ger bättre möjligheter att i lite större lugn gå igenom olika frågor.

Vi kommer med all sannolikhet att diskutera det Östliga Partnerskapet liksom samarbetet i Svarta Havs-området. Och nosa lite på de olika frågeställningarna inför det svenska ordförandeskapet.

Men jag är självfallet också intresserad av hur Rumänien hanterar den ekonomiska krisen just nu.

Direkt efter det mötet blir det att ta sig till riksdagen och EU-nämndens öppna sammanträde inför toppmötet i morgon och på fredag. Det är självfallet Fredrik Reinfeldt som är i centrum, men såväl Cecilia Malmström som jag är där för att svara på de frågar som kan uppkomma.

Om Anders Borg kommer också vet jag i skrivande stund inte, men han skall självfallet med till Bryssel i morgon. Ekonomin kommer att stå i toppmötesdiskussionernas centrum.

Klang och nästan jubel

Eftermiddagen tillbringade jag så i Blå Hallen i Stockholms stadshus på den stora finsk-svenska framtidskonferensen.

Mitt i krisen var denna konferens genomgående tema vikten av att slå vakt om det som gett våra länder den unikt framgångsrika utveckling vi haft – öppna samhällen och ekonomier, ett öppet Europa och en öppen värld.

Men ett tema som smög sig på var nödvändigheten av att föra det europeiska samarbetet ytterligare ett steg framåt.

Varningar hördes för att finansiella marknader håller på att åternationaliseras i dessa krishanteringens dagar – och det är uppenbart att detta vore till nackdel för små länder med en globaliserad företagsamhet.

Såväl Finlands som Sveriges riksbankschefer – Erkki Liikanen och Stefan Ingves  – pläderade i stället för att vi skulle få mer av gemensamma regler, gemensamma regelverk och gemensamma institutioner på europeisk nivå.

Det innebär, som Stefan Ingves påpekade, ett visst uppgivande av nationell suveränitet. Men fördelarna överväger alldeles uppenbart. Och han tyckte att en del av de förslag som lagts fram på senare tid borde kunna komma till genomförande relativt omgående.

Såväl Finlands Matti Vanhanen som vår egen Fredrik Reinfeldt sjöng det nordiska och det europeiska samarbetets lov. Och företrädare för vetenskap, utbildning och näringsliv talade om de fördelar som ligger i ett ännu närmare samarbete.

Så det var klang och t o m lite antydan till jubel inför framtidens möjligheter – och det trots tider som i dysterhet i prognoser har svårt att hitta sina motsvarigheter.

Och sedan blev det buffé i Gyllene Salen – men jag åkte hem för att bl a se K-G Bergströms TV-final med duellen mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin.

Att blicka framåt

Från den begynnande våren i Bryssel bär det nu alldeles strax tillbaka till ett Stockholm som i detta avseende ligger tydligt efter.

I dag är det dags för märkesårets stora framtidskonferens i Stadshuset.

Där skall Sverige och Finland tillsammans försöka blicka framåt – detta år när vi ju annars så mycket blickar bakåt på 2009.

Våra bägge statsministrar talar, liksom våra bägge riksbankschefer. Även undertecknad förväntas att lägga ut texten. Och därtill kommer självfallet industriledare från våra bägge länder.

Att denna konferens kommer mitt i den ekonomiska krisen gör den på sitt sätt mer intressant. Det kan hävdas att det var de omläggningar av politik som våra bägge länder gjorde mitt uppe i den tidiga 1990-talskrisen som lade grunden för de framgångar vi fick under det decennium som följde.

Av det har vi måhända lärt oss att det mitt i krisen är viktigt att ha blicken riktad långt från.

Att gräva ner sig i kortsiktig dagspolitik riskerar bara att göra hålet djupare.

Förstärka IMF

Inte så rasande mycket att berätta från dagens rätt varierande diskussioner om olika utmaningar på den utrikespolitiska fronten.

Från pressträffen efter mötet uppmärksammades vad jag hade att säga om nödvändigheten av att förstärka IMF:s resurser.

Och jag kan här bara understryka hur viktigt det är.

Annars avlöste det ena mötet det andra under dagen – innan dess att jag nu går till sängs en bra bit efter midnatt.

Toppmötesförberedelser

Lite av vår i luften i Bryssel denna morgon!

Efter gårdagkvällens informella middag med bl a Georgiens utrikesminister Grigol Vashadze och en del av de internationella representanter som i olika fora har att hantera regionens olika problem börjar denna dag med en frukost om Afghanistan.

Det är Polens utrikesminister Radoslaw Sikorski som bjudit in, och en konsekvens blir att det blir Cecilia Malmström som får ta sig an den sedvanliga nordisk-baltiska koordineringsfrukosten i dag.

På frukosten har vi anledning att med tillfredsställelse notera beslutet att nu återinsätta ordföranden i Pakistans Högsta Domstol.

Spänningen i landet minskar – samtidigt som rättsstaten kommer att stå starkare.

Men efter den frukosten bär det av till Justus Lipsius och dagens långa möte för att inte minst förbereda veckans toppmöte.

Toppmötesförberedelserna bör inte leda till någon större dramatik, även om vi har en del punkter på agendan där det finns nyanser som måste hanteras.

För oss är det viktigt med ett rejält grönt ljus för det Östliga Partnerskapet – och det får vi alldeles säkert.

Och säkert får vi en diskussion om nyanserna i de fortsatta relationerna med Vitryssland. Vi skall inte göra oss några större illusioner – men det måste samtidigt finnas röda linjer vi är beredda att markera med viss tydlighet.

Även Bosnien står på dagsordningen, och här handlar det bl a om att konfirmera valet av Valentin Inzko som dels ny s k Hög Representant i landet och dels ny EU-representant. Tanken är ju att den förra positionen skall avvecklas medan den senare skall förstärkas – men riktigt där är vi ännu inte.

Valentin Inzko blir nu den sjunde innehavaren av detta ämbete efter det att jag satte upp både ämbetet och kontoret i Sarajevo i de omedelbara efterkrigsdagarna senhösten 1995.

Mycket vatten har flutit under broarna över Miljacka sedan de besvärliga dagarna, men Bosnien förblir ett land med sin alldeles egna karaktär och sina alldeles egna spänningar.

Efter slutet på det formella ministermötet går jag vidare till trojka-möte med Montenegro och dess utrikesminister.

Jag hoppas att vi så snabbt som möjligt kan sända dess ansökan om medlemskap till kommissionen så att de kan börja att penetrera de olika utmaningar en möjlig förhandling skulle innebära.

Början på Bryssel-vecka

Arbetsveckan börjar för min del redan mitt på dagen i dag när jag tar mig till Arlanda för att via Kastrup komma fram till Bryssel före möten och middag där.

Och det blir en Bryssel-vecka med besked. Först morgondagens utrikes- och Europaministermöte och möten i anslutning till detta. Sedan toppmötet med stats- och regeringscheferna under torsdagen och fredagen.

Och därefter blir jag kvar i Bryssel under den kommande helgen för andra diskussioner.

Att det är den ekonomiska krisen som kommer att vara i fokus är uppenbart för alla och envar. Mycket kommer att handla om diskussionerna inför G20-toppmötet i London den 2 april.

På det sätt denna krets utvecklas kan man f ö ha starka synpunkter.

G20 blev plötsligt 22 när Nederländerna och Spanien genom något mygel med Paris fixade in sig. Men norra Europa – som dock har en betydande samlad tyngd – står helt utanför.

För mig är det – trots detta – viktigt att vi når fram till överenskommelser om snabba och effektiva förstärkningar av resurserna för IMF.

Det är dessvärre uppenbart att vi kommer att behöva hjälpinsatser av betydande omfattning i ett relativt stort antal länder om inte också den politiska stabiliteten skall äventyras, och då är det synnerligen viktigt att det finns resurser tillgängliga.

Om detta borde det kunna gå att snabbt få en effektiv enighet kring. Insatserna behövs.

I övrigt diskuteras just nu – också över Atlanten – olika avvägningar mellan stimulans- och regleringspaket. Detta ligger lite utanför en utrikesministers domvärjo, men det hindrar inte att jag har svårt att se den omedelbara relevansen för krisbekämpningen av att veckla in sig i komplicerade och okända nya regleringar.

Att reglera är viktigt, men att reglera rätt är det avgörande, och det kräver i allmänhet ett mått av eftertanke som sällan står att uppbringa mitt i en kris.

Och stimulanspaket är förvisso viktiga.

Men vi skall inte bortse från att även dessa på ett eller annat sätt måste finansieras. Just nu sker det med en våldsamt stegrad offentlig upplåning. Det är nödvändigt, men det innebär inte att denna kan expandera hur snabbt som helst utan att vi drabbas av andra kort- och långsiktiga problem.

För min del är det dock inte dessa frågor som dominerar omedelbart.

Kvällens middag med ett antal utrikesministrar kommer främst att handla om situationen i och kring Georgien och vad som kan göras för att stimulera och stödja reformprocessen där. Med all säkerhet kommer vi också att diskutera situationen i den vidare regionen.

Och i morgon – efter en frukost med ett antal utrikesministrar för att diskutera Afghanistan – drar så det formella GAERC-mötet igång.

Lyckad EU-insats i Tchad

Ett tag hade jag som plan att tillsammans med Frankrikes utrikesminister Bernard Kouchner denna helg åka ner till Tchad i samband med att EU-missionen där efter framgångsrikt arbete nu lämnar över till en FN-styrka som skall fortsätta arbetet.

Men det gick inte, och nu blev det för min del en gemensam artikel där Bernard och jag värderar den viktiga och framgångsrika insats som EU-soldaterna gjort i Tchad och Centralafrikanska republiken.

Det var den tidiga hösten 2007 som vi – efter en förfrågan från FN – fattade de avgörande besluten om den mest krävande fredsinsats som EU hitintills genomfört.

Många var mycket tveksamma, och osäkerheterna om möjligheterna till framgång var också betydande.

Men önskemålet från FN och intrycken från katastrofen i Darfur – risken för att den skulle spridas in i östra Tchad var överhängande – fällde avgörandet.

Och i början av 2008 var det svenska soldater från vårt specialförband SSG som var de första icke-franska soldaterna på plats nere i Tchad. Sedan följde som bekant ett svenskt amfibiekompani i samarbete med bl a finska soldater – allt under irländskt EU-befäl.

När vi nu värderar vad som gjorts är det ingen tvekan om att det var en lyckad insats. Våra grannländer Finland och Polen stannar kvar i den när den nu övergår till en FN-insats – vår insats i den inskränks till två officerare.

Men EU har med denna insats visat en ny förmåga att hjälpa FN i besvärliga situationer.

Och då finns det all anledning att uppmärksamma denna helg.

Utvecklat försvar

I nästa vecka lägger regeringen fram sitt förslag till inriktning av försvaret, och det är ju en fråga som varit föremål för åtskillig ibland tämligen osorterad debatt under det senaste året.

I förhållande till försvarsberedningens förslag för ett tag sedan innehåller regeringens proposition nu ett antal förändringar vars säkerhetspolitiska betydelse bör vara uppenbar.

Det viktigaste är att det samlade luftförsvaret under kommande decennier kommer att vara starkare än vad beredningens skrivningar skulle ha lett till. Ett starkt luftförsvar av det nordiska området är, enligt min mening, av avgörande betydelse när vi blickar framåt.

Detta sker dels genom att Gripen-systemet inte dras ned på det sätt som förutsatts och dels genom att vi faktiskt bibehåller ett luftvärn också med de luftvärnsrobotbataljoner vi i dag har.

Och dessa system kommer självfallet att utvecklas i framtiden.

Gripen kommer att behöva mer avancerade robotar för att kunna möta avancerade hot. Och förr eller senare måste en växling ske till en mer utvecklad version i olika avseenden – då kan självfallet också antalet flygplan påverkas. Men detta ligger en bra bit in i framtiden.

Om Norge kan fullfölja sina planer och Finland på sikt kan bibehålla ett flygvapen av ungefär nuvarande numerär innebär detta att det i vårt nordeuropeiska område kommer att finnas ca 200 avancerade stridsflygplan för luftförsvar och andra insatser.

Det är en respektabel förmåga. Och även om det handlar om olika länder tror jag att vi längre fram kommer att kunna se den förmågan i ett mer samlat perspektiv.

Till detta kommer så de förändringar i markstridskrafterna som nu diskuteras i media. Till de mer eller mindre omedelbart insatsberedda åtta bataljonerna kommer nu att läggas ytterligare fyra reservbataljoner med mycket påtagligt lägre beredskap.

Detta kan sägas vara en återgång till tankar om en viss s k återtagningsförmåga som finns för ett decennium sedan eller så. Vid en försämring av det säkerhetspolitiska läget finns en möjlighet att långt snabbare än vad som annars skulle ha varit fallet påtagligt öka försvarsförmågan.

Och tillkomsten av denna förmåga kan ju ses som ett uttryck för att vi inte längre vågar utesluta att vi under kommande år hamnar i en sådan situation. I detta ligger alls ingen alarmism i dagsläget – men en ökad försiktighet inför framtiden.

I ett sådant läge tror jag också att det kommer vara nödvändigt att öka de samlade anslagen till försvaret. Reservbataljonerna gör att vi då betydligt snabbare kan få effekt av sådana nödvändiga ökade satsningar.

Självfallet finns det sådant jag hade önskat också skulle inrymmas.

T ex kommer bättre fartyg för närvaro och övervakning i bl a Östersjön förr eller senare att krävas – kanske kunde man bygga vidare på de större fartyg Kustbevakningen nu bygger nere i Rumänien. Till den frågan kommer det säkert att finnas anledning att återkomma.

Men just nu är det värt att notera hur en i vissa avseende utvecklad säkerhetspolitisk bedömning lett till betydelsefulla justeringar i inriktningen av vårt framtida försvar.

Pakistan och St Vitius

Är tillbaka i Stockholm igen efter dagens utflykt till Prag och överläggningen med Pakistan.

Och det var sannerligen en intensiv mötesdag i Prag.

Jag hade sällskap med jordbruksminister Eskil Erlandsson på planet från Arlanda på morgonen – han skulle ner och prata matkvalitet. Och jag liftade hem med försvarsminister Sten Tolgfors – som varit på informellt försvarsministermöte.

Men för mig var det Pakistan som gällde. Och det blev några bra timmar där vi gick igenom utvecklingen i landet, i regionen och i samarbetet med Europeiska Unionen.

Utrikesminister Qureshi var mycket tydlig i sina önskemål om en påtagligt fördjupad relation på olika områden, och som ett utflöde av dagens diskussioner talade vi också om möjligheten av ett toppmöte före sommaren.

Att utvecklingen i landet är bekymmersam vet vi alla, och vi ägnade betydande tid åt de överenskommelser som nyligen slutits i Swat och Bajaur och hur de kunde tolkas.

Att utrikesminister Quershi beskriv överenskommelserna i positiva ordalag var naturligt, och enligt honom är det nu Waziristan som står på tur för regeringens ansträngnigar.

Men trots vissa positiva drag hade vi anledning att påpeka de problem som kan finnas i överenskommelser som dessa. Kan flickor gå i skolan i Swat och Bajaur? Utrikesministern medgav att det fanns problem, men bedyrade att regeringen nu gör allt vad den kan.

Klart positivt är emellertid den förbättrade relationen med Aghanistan, och vi ägnade också viss tid åt att diskutera ansträngningarna att få igång ett mer konkret samarbete mellan Pakistan, Afghanistan och Iran i ett antal olika frågor. Inte minst att bekämpa narkotikasmugglingen är ett uppenbart gemensamt intresse.

Efter våra överläggningar fick jag en liten paus och tid till en promenad för att bl a besöka den imponerande Vitius-katedralen – den nuvarande enorma katedralen började byggas 1060 men fullbordades faktiskt inte förrän på 1920-talet.

So oder so tillhör den tveklöst Europas mest imponerande byggnadsverk.

Och från Pragborgen vandrade jag ner till premiärministerns kontor för en timmes samtal med vice premiärminister Alexandr Vondra innan det var dags att åka hem.

Ny start i Lettland

Mitt i sin djupa ekonomiska kris har Lettland nu fått sin nya regering under ledning av Valdis Dombrovskis.

Positivt är att regeringens parlamentariska bas nu breddats, och att ett hotande nyval har kunnat undvikas.

Nu är det bara att hoppas att regeringen förmår att föra en rak och klar kurs genom den synnerligen allvarliga ekonomiska kris landet går igenom.

Att hjälpa Pakistan

Tidigt på morgonen bär det nu iväg i riktning Prag och dagens trojkamöte där med Pakistan.

Mötet kommer i en spänd situation för landet.

Rivaliteten mellan president Zardari och oppositionsledaren Sharif har skräpts betydligt, och just nu byggs det upp till den stora protesrtmarsch som kommer att kulminera i Islamabad efter helgen.

Från Europeiska Unionens sida vill vi nu uppgradera relationen med landet. Det handlar om att försöka att stärka det demokratiska styre som – trots alla problem i övrigt – åter etablerats i landet.

Och det handlar alldeles självklart om att försöka att stärka Pakistans förmåga att klara alla de andra påfrestingar landet utsätts för.

Det blir förvisso både intressanta och viktiga samtal med utrikesminister Mahmood Qureshi Prag i dag.

Genomgångar, middag och Prag

Från den annalkande våren vid Öresund snabbt tillbaka till den kvardröjande vintern i Stockholm.

Genomgång på UD av viktigare frågor inför mötena i Bryssel på söndag och måndag. Utrikesministermöte – s k GAERC – på måndag med åtskilliga andra möten har också sprängts in.

Viktigast blir självfallet förberedelserna för det europeiska toppmötet om en vecka med ekonomiska krisen i fokus.

Men viktigt för oss är också det formella klartecknet för det Östliga Partnerskapet – ett av våra viktigaste utrikespolitiska initiativ under de senaste åren.

Nu blir det att snabbt byta om till kvällens middag på Slottet.

Och synnerligen arla i morgon bitti går planet till Prag för s k trojka-möte med Pakistan. I ljuset av utvecklingen såväl i landet som regionen är det ett mycket viktigt möte.

Man är i alla fall inte sysslolös…

Värdefull och öppen dialog

Så har  vi avslutat det nordisk-afrikanska utrikesministermötet på Marienlyst, och via Kastrup bär det strax tillbaka till skrivbordet i Stockholm.

Det var ett påtagligt bra möte. Formatet gav möjligheter till diskussioner som var mer öppna och informativa än vad som är brukligt vid mer formella möten.

Att vi nordiska länder åtnjuter ett visst förtroende i den afrikanska kretsen är alldeles säkert en viktig förutsättning för detta.

Diskussionen kom dels att handla om olika aktuella frågor – klimatförhandlingarna, Zimbabwe, Sudan, Somalia – och dels om mer generella samarbetsfrågor på våra respektive kontinenter.

Spänningar fanns det förvisso också.

Att man brett i Afrika är mindre förtjust över att ICC:s arresteringsorder mot Sudans president Bashir kommer nu gjordes ingen större hemlighet av, och man var påtagligt oroad över att detta nu skulle kunna störa fredsprocessen i detta kontinentens största land.

Men oavsett olika meningar i den saken var vi  alla djupt oroade av beslutet i Khartoum att nu utvisa en lång rad humanitära hjälporganisationer.

Ingenting gott kan komma ur detta.

Steg för steg håller Afrika på att försöka att ta ett större ansvar för sin egen kontinents fred och säkerhet. Den Afrikanska Unionen är förvisso inte perfekt, men det är i alla fall påfallande vilka framsteg den gjort under senare år.

Att Europa och vårt samarbete i många avseende är modellen och mönstret är uppenbart.

En av de afrikanska utrikesministrarna sade i dag på förmiddagen, att ”ni europeer ägnade sekler åt att kriga med varandra, men sedan kom Europeiska Unionen och nu har ni blivit globala konsulter i hur man löser konflikter och bygger fred.”

Förvisso lite överdrivet som beskrivning – men inte desto mindre intressant att höra att det i alla fall i Afrika är då vi delvis upplevs. Och uppmuntrande.

Vår dialog kommer att fortsätta. Vi hoppas kunna träffas igen i New York i september i samband med FN:s generalförsamling. Och vi kommer att träffas nästa år i Senegal för att fortsätta dialogen.