Strategi för Afghanistan

Okristligt tidigt tisdag morgon bär det så iväg till Bryssel och lunchdiskussionen med USA:s vicepresident Joe Biden och hans medarbetare om den framtida Afghanistan-strategin.

Att USA på detta sätt vill konsultera Europa är självfallet utomordentligt välkommet, och det är också naturligt att en ny amerikansk administration nu gör en rejäl genomlysning av politiken i det samlade området.

Under det senaste året har vi försökt att formulera en mer sammanhållen strategi för Afghanistan som också förankrats vid större internationella möten i bl a Bukarest och Paris. I grova drag tror jag att den strategin fortfarande är rätt.

Bristerna ligger nog dels i det faktiska genomförandet av den – samordningen av de de olika insatserna lämnar fortfarande mycket i övrigt att önska – och dels i att den saknade den nödvändiga bredare ansatsen inte minst när det gäller utvecklingen i Pakistan.

Att den mindre fokuserade på detaljerna i genomförandet av de militära operationerna var naturligt, men det är också tydligt att det där finns problem som måste diskuteras. Att civila offer för de internationella militära operationerna försvårar den politiska situationen är t ex uppenbart.

Jag hoppas att den amerikanska genomlysningen nu framför allt skall åstadkomma en mer samlad strategi för det vidare området, och då kanske med en tyngdpunkt på de pakistanska utmaningar som tidigare uppmärksammats alltför lite.

Jag tror att vännen Richard Holbrookes avgörande utmaning snarare ligger i Pakistan än i Afghanistan – och detta sagts utan att på något sätt underskatta den senare utmaningen.

Säkert kommer det att diskuteras åtskilligt om någon typ av politiska samtal med mer moderata talibanelement. Sådant antyddes av president Obama häromdagen.

När jag var i Kabul sade jag att sådana samtal och kontakter nog bäst hanteras av afghanerna själva och att de nog tjänas bäst av att man inte talar så mycket om saken. Samtidigt är det uppenbart att det måste finnas vissa “röda linjer” när det gäller respekt för grunddragen i den afghanska konstitutionen med vad den har att säga om bl a kvinnors rättigheter.

Nu sker en mycket betydande amerikansk förstärkning i Afghanistan. Såväl militärt som civilt är det USA som dominerar.

Men det hindrar inte att vi européer måste vara beredda att diskutera vad vi kan göra mer på den civila och politiska sidan – statsbyggande brukar vi ju framställa som lite av en europeisk specialitet.

Morgondagens diskussioner blir inledningen till vidare samtal längre fram. Jag kommer t ex att träffa Richard Holbrooke helgen efter den kommande för att höra hans intryck från processen.

Och vi kommer också att ha anledning att intensifiera våra egna diskussioner inom EU. Att vi utsett en “specialambassadör” för dessa frågor visar den vikt vi fäster vid dem.