Alldeles osedvanligt tråkigt väder i fäderneslandet vid denna årstid. Allt bara sänks ner i varierande gråtoner.
Men det är bara att stå ut – det kommer bättre tider!
I dag skall jag bl a ha en interpellationsdebatt i riksdagen med Hillevi Larsson om relationerna med Israel.
Socialdemokraterna har fått för sig att det finns något handelsavtal med Israel som vi helt sonika kan säga upp som en protest mot landets politik i olika frågor.
Men så är det inte. Och jag tillhör dessutom inte dem som – mer än i mycket sällsynta undantagsfall – tror på denna typ av isoleringspolitik. All erfarenhet visar att den så gott som alltid motverkar sitt eget syfte.
Att en engagemangs- och fredspolitik kommer att bli svårare i samband med det kommande regeringsskiftet i Israel råder det dessvärre dock ingen tvekan om.
Jag tvivlade aldrig på att utrikesminister Tzipi Livni genuint ville åstadkomma en tvåstatslösning – men riktigt vad den kommande regeringen vill fruktar jag kommer att vara oklart.
Men att det blir svårare innebär inte att man har rätt att bara kasta in handduken och ge upp. Jag är övertygad om att det behövs en starkare europeisk roll i fredsprocessen i regionen.
Men till dagen kommer också att höra inriktningen av de fortsatta förberedelserna för kommande veckas europeiska möten. Vi har ju toppmöte med stats- och regeringscheferna i Bryssel i slutet av nästa vecka.
I morgon möts finansministrarna i Bryssel för diskussioner som bl a kommer att handla om förberedelserna för G20-mötet i London i början av april. Själv tycker jag att det fortfarande verkar spreta lite för mycket – och det samtidigt som den globala ekonomiska situationen ju fortsätter att försämras.
Om man utesluter sanktioner och isoleringspolitik så
måste man ha något alternativ.
Så länge Israel tjänar på kränkningar av folkrätten och inte får några konkreta straff så kommer man naturligtvis att fortsätta.
“Speak softly but carry a big stick”, som Theodore Roosevelt sa.
Fortsätter omvärlden bara att prata mjukt så har man accepterat fortsatt förtryck och nya krig.
Carl,
Har aldrig riktigt förstått vitsen med en “tvåstatslösning”. Är det att palestinierna skall delas upp i två stater. 1,5+2,2 miljoner insprängda inom vad som egentligen tillhör Israels barn. Att cementera den nuvarande kartan skulle bara förlänga tvisterna bortemot evigheten. Skall man gräva en tunnel genom Israel för att förbinda de två landskapen? Något så dumt kan väl bara EU-byrokrater komma på.
http://www.sr.se/diverse/appdata/isidor/files/83/5713.swf
En ensidig blockad mot Israel skulle säkert inte ha några positiva effekter, men att blockera både Israel och Palestina kanske skulle få de båda att fundera på om inte fred vore bra för alla inblandade ?
Det öppna samhället manifisterar sig i det faktum att det går att läsa hela snabbprotokollet från interpellationen i riksdagen på nätet så här på kvällskvisten i samband med läsandet av Carl Bildts egan kommentar här ovan. Det är elegant.
Jag läser med intesse utrikesminsterns sakliga & diplomatiska svar som utgör en grund för att representera Europa ang. Israel / Palestina nästa halvår. Märkvärdigt är socialdemokraternas indirekta utfall mot den israeliska civilbefolkningen om än i förtäckta ordalag. När vi smälter händelserna i Malmö är det inte svårt att missta sig på röstfiske för nästa val. Eller ska det skrivas Palestina / Israel som Green utrycker sig? Hon kan inte alfabetet. Inte bara det. Hon får en 10 poängare i anförande 2 i det att hon beklagar att inte fler israeler dog så det varit ett rättvist krig. Om Green läser Bildts blogg så rekommenderar jag Walzer.
http://www.dissentmagazine.org/online.php?id=191
På detta artikeln om svensk antisemitism i Jerusalem Post.
För den intresserat slöe kommer här en direktlänk till interpellationsdebatten:
http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=101&bet=2008/09:80#{E26E4B92-3158-4111-90F5-8AE07263E689}
Frapperande är att Monica Green inte tycks bry sig om Carl Bildts svar på interpellationen utan mest är intresserad av att använda sin talartid till att kasta skit på Israel i synnerhet och moderater i allmänhet.
Även roligt att läsa Carl Bildts kommentar till Peter Hultquists propå om time-out. Detta är underhållning på hög nivå och jag beundrar dig Carl Bildt att du kan hålla så glatt humör inför dessa surmagade sossar.
V
Jag brukar ha ett öppet sinne för det mesta men jag kan inte låta bli att känna pesimissmen smyga sig på gällande detta område som Gud glömde. Sannolikheten att dessa folk någonsin ska finna fred emellan varandra är försvinnande liten, kanske inte obefintlig men väldigt väldigt avlägsen…
Kunnigt och korrekt av Carl Bildt, men finns det verkligen inget man kan göra?
Den som gjorde bort sig var ju Mats G Nilsson, som väl borde vara folkpartist:
“Det är ganska tydligt när man läser det här att 10 000 attacker, 10 000 mordförsök, mot civila israeler över huvud taget inte nämns.”
Visst, men resultatet av sju års attacker var 28 döda, alltså fyra om året…
“Har du hört talas om Förenta nationerna? Har du läst någonting som de någon gång har deklarerat?”
Frågan borde nog ställas till Israel. Har man hörsammat någon deklaration eller resolution sedan 1948?
Hos somliga är det uppenbarligen inte plogat ända fram.
Den som kan räkna må själv göra det.
FN har 192 medlemmar. Enl. Svenska FN Kommiten har majoriteten icke demokratiska regeringar. Bara Arabförbundet har 59 nationer anslutna (ingen demokrati). Därtill kommer lika många som inte vågar rösta i FN emot detta illvilliga förbund.
Hur kan man då förvänta sig att någon resolution skall gå i Israels och fredens favör?
@rulle
“När Israel antogs som medlem i Förenta Nationerna (våren 1949) lovade man att respektera de bägge FN-resolutionerna av den 29 november 1947 respektive 11 december 1948. Den förra resolutionen är identisk med FN:s delningsplan (med dess väl preciserade gränser mellan Israel/Palestina i konfliktområdet), och den senare garanterar de palestinska flyktingarnas rätt att återvända hem. Som de flesta känner till följde staten Israel aldrig de utfästelser man gjort. På den vägen har det sedan fortsatt.” (Mats Parner)
http://www.fib.se/visa_kors_info.asp?Sidrubrik=Startsida%20(ettan)&e=e001&DocumentId=161&Avdelning=050&Meny=002
“Senast jag befann mig i debatt om själva sakfrågorna med någon Israelvän var 1972. Sen dess har Israels försvarare inte velat diskutera någonting annat än antisemitism. …alla som kritiserar Israels ockupationspolitik eller krigsförbrytelser kommer alltid att bli kallade antisemiter. … Mönstret har varit detsamma under flera decenniers svensk debatt om Palestina-Israelfrågan.” (Jan Guillou)
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/janguillou/article4530475.ab